The real world is limited

Okej, det här kapitlet har jag funderat mycket på, och ändrat riktning ett antal gånger på.

Jag tror att det ska vara bra nu, jag kommer nog iaf inte att ändra det mer så att framförvarande kapitel påverkas direkt...

Det har varit en lång väntan för er som vill läsa och det beror på att jag velat, men också att det kommit en ny expansion till World of Warcraft och att det är julstök på gång nu...

Hoppas ni tycker om det iaf, och God Jul!

18

Planering

 

Den unge vrylvens namn var Ketopol, och han och hans drake hade alldeles nyligen blivit invigda i jaktlaget.

Eyt hade genast bett om något att skriva på, så att han skulle kunna anteckna. Nu satt han och Ketopol mittemot varandra vid bordet och pratade vrylviska på ett till synes avslappnat sätt.

”Det här kommer ju att ta hela dagen”, muttrade Läjker.

”Så hur ska vi sova inatt?” undrade Nibbo. De var tolv stycken i deras lilla hus nu.

”Vi får väl sprida ut oss på golvet”, mumlade Sollex. Hans tankar verkade befinna sig på annat håll.

”Vad säger han?” frågade Véma frustrerat.

Tikk började förstå varför Kännaren verkade så känslokall hela tiden. Det var antagligen just för att hon som Kännare, tog in så många saker hela tiden att hon var tvungen att blockera alla känslor för att inte bryta ihop. Hon verkade alltid iaktta sin omgivning och liksom vänta på att någonting skulle hända, som hon redan visste skulle hända, men nu verkade hon lite okoncentrerad och hade ingen aning om vad som sades.

”En massa saker”, svarade Eyt kort och återgick till samtalet på vrylviska.

Véma ryckte irriterat till sig hans anteckningar, men efter en snabb titt slängde hon surt tillbaka dem. Fel språk, antog Tikk.

Eyt verkade oberörd.

”Jag kan ta Flehns svärd”, suckade Véma och vände sig till Sollex. ”Tikk kanske kan ta det där andra utifall det skulle komma till närstrid.”

”Hur ska vi ta oss härifrån då? Och vad ska vi göra sedan?” frågade Tikk.

”Vi måste ju meddela Kungen, och han befinner sig vid gränsen nere på låglandet”, sade Läjker.

Tikk lade märke till att Sollex såg nervös och bekymrad ut. Han tittade oroligt ner i golvet.

”Den girige kejsaren har visst hittat sig en kvinna”, sade Eyt plötsligt. ”Som tillhör en av de södra träskmarksklanerna.”

”Vad har det med kriget att göra?” undrade Omot.

”Hon önskar sig Jerilir i bröllopsgåva”, svarade Eyt och knackade i bordet med pennan han fått låna av Tikk.

”Och varför bryr sig vrylverna om det?” frågade Nibbo och suckade tungt.

”Det gör de inte, egentligen. Ketopol berättar att det kom en man med stor eskort från huvudstaden. Han talade till Hövdingen på deras eget språk, så Hövdingen kallade till krigsråd. Alla vuxna män deltog”, berättade Eyt. ”Ketopol räknades som för ung, men han hörde vad som sades och han är säker på att mannen måste ha hört till samma klan som Kejsarens kvinna.”

”Vad sade han?” frågade Tikk.

”Han erbjöd dem frihet och makt i gengäld mot deras hjälp i erövringen av Jerilir. Ketopol tycker det var ett fånigt förslag, eftersom vrylverna redan var fria. Kejsaren var ju till och med tvungen att skicka en man för att be om deras hjälp, utan makten att ge dem order”, förklarade Eyt. ”Men det måste ha varit något som Ketopol inte såg som gjorde så stort intryck, eftersom mannen efter krigsrådet benämnts som den mörke mästaren, och folket skyndade till hans hjälp.”

”Så vad kan vi göra åt den saken?” frågade Tikk och tittade på Ketopol, som såg ut att hänga med hyfsat i Eyts redogörelse. Han kunde ju åtminstone lite av allmänna handelsspråket, som det i alla fall kallades i rymden.

”Jag har besökt Södra Träskmarkerna en gång, och jag blev inte väl mottagen. De sysslar med en hel del illvillig magiutövning, där de liksom tar kontrollen över levande ting. Jag undrar vad de nu har för onda planer, när en av dem snärjt Karqols kejsare, och på så vis försöker överta Jerilir”, sade Eyt fundersamt.

”Och vad kan vi göra åt saken?” upprepade Omot Tikks fråga.

”Magiutövning?” sade Nibbo frågande.

”Magi är en gemensam betäckning för alla övernaturliga ting här i världen, som stiger över de materiella lagarna. Som Känning eller Kraftmanipulation, vilket är vad jag sysslar med”, förklarade Eyt för dem som aldrig lämnat planeten. ”Vad vi kan göra är en svår fråga, men vi skulle verkligen behöva ta oss till Karqol och undersöka vad det är Träskfolket egentligen har i kikaren.”

”Vi borde rådfråga Kungen”, sade Läjker.

”Det vore en alltför lång omväg, vi borde bege oss till Karqol direkt härifrån”, protesterade Sollex. Han såg än en gång sådär nervös ut. Var han orolig över att lämna Moluvar?

”Sollex har rätt”, sade Eyt. ”Men någon måste ändå varna Kungen.”

”Och någon måste stanna här”, sade Nibbo. ”Vi kan inte alla ge oss av utan att väcka för stor uppmärksamhet.”

”Så hur ska vi göra?” frågade Läjker.

”Temmo och de andra stannar här tillsammans med Ketopol. Nibbo, Läjker och Sollex beger sig till låglandsgränsen för att meddela Kungen. Jag, Eyt, Omot och Tikk tar oss till Karqol”, sade Véma bestämt.

”Fast jag följer med till Karqol”, sade Sollex, ännu mer bestämt än Véma.

Véma granskade honom med stränga ögon och han stirrade envist tillbaka.

”Han har ju god kunskap, och vapen”, sade Eyt. ”Nibbo och Läjker kan få tag i det vid låglandsgränsen, medan vi gör bäst i att smita över en obevakad gräns.”

”Det där var ett dåligt argument”, sade Véma och blängde på Eyt, som oskyldigt ryckte på axlarna. ”Vi kan ju fixa fler vapen härifrån. Eller hur Sollex?”

”Jag följer med er”, upprepade Sollex.

”Jag vet”, suckade Véma irriterat. ”Men du gjorde bäst i att låta bli.”

Tikk antog att resonemanget handlade om någonting Véma Kände, men själv hade hon inget emot att Sollex följde med. Han kände ju till mycket om mycket. Fast i och för sig verkade det inte vara lika mycket som Eyt... Hade inte Sollex i alla fall fixat en pilbåge till just Tikk? Hade han tänkt ta med sig Tikk därifrån redan innan Eyt och Omot dök upp?

”Men hur tar vi oss ifrån det här stället nu då?” frågade Omot. ”Hela berget är väl fortfarande övervakat av de där drakarna.”

”Ja, och de har så väldigt bra syn!” muttrade Eyt frustrerat. ”Jag säger att vi får sova på saken och se om någon kommer på något tills imorgon.”

”En fråga bara”, sade Sollex. ”Tog inte vrylverna er packning?”

”Nej, det gjorde de inte”, log Eyt. ”Och det tackar vi Tikk för!”

”Va?” Tikk hade väl inte ens sett deras packning?

”Tänk att jag aldrig berömt dig för alla underbara saker du tillverkat”, sade Omot och klappade Tikk på axeln.

Eyt plockade fram en liten ask från en ficka och Tikk kände genast igen den.

”Det där är ju min…!” utbrast hon förtjust, medan Eyt fick den att växa.

”Jag trodde nog att den skulle kunna komma till användning på den här resan, och det gjorde den”, skrattade hennes far, medan Tikk gapade förvånat.

”Är det där… magi?” frågade Nibbo. Hon och de andra Elejonaborna såg väldigt imponerade ut när Eyt öppnade den kista som asken växt till.

Den var nästintill full med grejer, men Tikk kände inte igen något annat än en ryggsäck som sin fars ägodel. Allt det andra måste vara Eyts.

”Mekanisk magi kanske man skulle kunna säga. Det är i alla fall en väldigt praktisk sak”, sade Eyt och plockade fram ett svärd som han sedan slängde till Omot.

”Får jag se!” utbrast Sollex och ryckte nyfiket svärdet ur händerna på honom. Omot gjorde ingen ansats att protestera. Sollex drog svärdet ur sin slida och börjat studera det mystiska dimlika bladet. ”Wow!” mumlade han och svingade det ett par gånger genom luften.

”Där har du Terilth, en magisk klinga”, berättade Eyt.

”Otroligt smidigt och lätt”, sade Sollex imponerat och kände på eggen. ”Fantastisk skärpa.”

”Just så, du verkar vara bra på det där med svärd”, sade Eyt. Han verkade väldigt imponerad av Sollex kunskap.

”Har man växt upp i rätt omgivning så är det inte så svårt”, log Sollex och gav tillbaka svärdet till Omot. ”Själv då?”

”Jag är inte så mycket för svärd”, skrattade Eyt. ”Jag har min egen gamla trotjänare.” Han plockade fram en stav ur kistan, som han snabbt svingade och siktade på Sollex huvud. Det var alltså en stav Eyt hade som vapen.

Sollex duckade reflexmässigt, men lyckades ändå inte undvika att Eyt petade honom i nacken.

Véma skrattade, och i förvåning över det, skrattade Tikk också.

”Du måste älska att peta på folk med den där”, påpekade Omot och skakade leende på huvudet.

”Det är oslagbart!” skrattade Eyt och klappade Sollex på huvudet med handen istället. Sedan sade han några ord på vrylviska till Ketopol.

”Så vad gör vi nu?” frågade Tikk.

”Tar det lugn och har lite skoj”, svarade Eyt och lade tillbaka staven och svärdet, sedan krympte han kistan igen.

”Få se vad du har gjort sedan vi sist sågs”, sade Omot och rufsade Tikk i håret, det hade han aldrig brukat göra förut, men Tikk hade inget emot det. Hon hade ju också slutat ha på sig mössan inomhus sedan hon kommit till Moluvar, så att det var möjligt.

”Hörde du att jag fick Jopps svävarbräda?” frågade Tikk sin far och plockade fram brädan ur väskan, som fortfarande hängde på hennes axel.

”Jodå, det hörde jag. Du lär ha mekat en hel del med den”, sade Omot intresserat och studerade brädan. ”Ett storleksreglage på den också! Jag anade aldrig hur användbart det där kunde vara.”

”Men det gjorde jag”, sade Tikk. Hon förstorade upp brädan och lade den uppochner på bordet så att det gick att komma åt motorn. ”Jag har mixtrat med gravitationen och balansen också, och hastigheten.”

”Det må jag säga, det ser mycket värre ut än de nyaste grejerna”, sade Omot imponerat.

De övriga i rummet hade dragit sig undan lite. Eyt pratade med Ketopol, Nibbo hade plockat upp sin bok och försökte läsa igen, Véma verkade redo att hjälpa henne. Läjker och Sollex började prata pilbågar och skytte.

”Också kan man ha de här för att öka reaktionstiden”, berättade Tikk och plockade fram Skannerglasögonen. Då kom Skrot fram och klättrade upp på brädan, han ville också vara med och titta.

”Smart.” Omot såg både professionell och glad ut samtidigt. Vilket Tikk aldrig sett honom vara förut.

Sedan gick Tikk igenom mer detaljerat hur hon hade modifierat svävarbrädans motor. Omot hittade några ytterligare grejer som de ändrade för att få brädan ännu bättre. Skrot var lycklig över att få hjälpa till med något mekaniskt igen, och pep glatt nästan hela tiden.

Kännarlärlingarna kom ner och fixade mat när det blev dags för det. De bakade bröd och gjorde en stuvning. Tikk hade vant sig vid maten på Elejona nu och tyckte det smakade fantastiskt, men hennes far såg inte så glad ut över måltiden.

När de plockat ihop och diskat allt efter sig, bestämde Eyt att de skulle sova.

”Hur ska vi nu ligga?” undrade Tikk.

”Vi får helt enkelt leta reda på en ledig fläck på golvet”, sade Eyt.

”Du kan sova i min säng”, erbjöd Tikk sin far.

”Jag klarar mig, du ska inte behöva ligga på golvet”, svarade Omot.

Så Omot, Eyt, Sollex och Ketopol hittade en varsin tom golvfläck någonstans och fick en varsin filt, medan de andra sov som förut.

Det var någon som snarkade högt och störde Tikks förmåga att somna. Hon gissade att det var Eyt, eftersom hon visste att hennes far och Sollex inte snarkade, och ingen hade snarkat kvällen innan. Ketopol verkade inte heller vara den snarkande typen. Vilket fall som helst gömde Tikk hellre huvudet under filten än att väcka någon.

 

Nästa morgon vid frukost var det ingen som sade någonting. Där var en obehaglig tystnad som Tikk kände sig tvungen att bryta.

”Är det någon som har kommit på någon plan?” frågade hon.

Alla tittade på Eyt, som bekymrat kliade sig i huvudet.

”Jag tycker fortfarande att vi ska flyga”, sade Omot och ryckte på axlarna åt Eyts ogillande min.

”Vi får tänka vidare på saken”, muttrade Eyt och suckade djupt.

Och morgonen fortsatte på samma lättsamma sätt som kvällen innan. Omot, Eyt och Läjker satt och pratade strunt, med Sollex och Ketopol som åhörare. Véma var med lärlingarna på övervåningen. Tikk återgick till att hjälpa Nibbo med läsningen, för dagen skulle de läsa om djur.

”Vad vill du läsa om för djur?” frågade Tikk.

”Jag vet inte”, mumlade Nibbo och slog ut med händerna. ”Drakar?”

”Låter som en bra idé, vi kanske kan ta reda på lite mer om de här pildrakarna som är så irriterande”, tyckte Tikk och slog upp boken.

”P…i…l…d…r…a…k…a…r… Pildrakar”, läste Nibbo överskriften. Hon hade blivit riktigt bra på det där med läsning, fast nu viste hon ju egentligen från början vad det stod.

”Just så”, sade Tikk och tittade närmare på den tecknade pildraken på bilden. Den var väldigt likt drakarna som flög omkring på vakt där ute.

Sollex kikade nyfiket över axeln på dem.

”Pildrak…e…n… ä…r… en… mi…n…d…r…e… d…r…ake… Pildraken är en mindre drake… s…o…m… som… l…e…v…e…r… lever… p…å… på… V…r…y…lvslätten”, läste Nibbo. Hon hängde kvar vid varje bokstav så att det verkligen skulle bli rätt.

”Bra! Men du fuskar lite på det du redan vet, Vrylvslätten till exempel”, bedömde Tikk.

”Men det är jobbigt när det är långa ord”, klagade Nibbo.

”Hå!” utbrast plötsligt Sollex.

Alla hoppade till och tittade förskräckt på honom.

”Förlåt”, mumlade han lite generat. ”Men här har vi den där planen vi väntat på.”

”Vadå?” frågade Tikk snabbt.

”Låt höra!” avgjorde Eyt nyfiket.

”Det står här: … Pildraken har exceptionellt bra syn, som kombinerat med dess snabbhet gör den till en livsfarlig jägare… slätten är torr och ser sällan regn… Pildraken är dagaktiv och beroende av solskenet för att uppnå sin fulla potential…”, läste Sollex.

”Så idealet vore alltså att ge sig av en stormig natt”, sade Läjker.

”Det vore det verkligen”, höll Eyt med.

”Men om vi nu hade turen att råka ut för en stormig natt, skulle det inte bli problem för oss att flyga också?” sade Omot.

”Vi borde ge oss av så fort som möjligt, och hur stor chans är det att det blir regn inatt?” sade Läjker.

”Och då skulle vi vara tvungna att vara väldigt försiktiga”, sade Eyt.

Tikk såg hur Ketopol desperat försökte hänga med. Och så lade sig Nibbo i, med olika förslag på rymningsalternativ.

Sollex var den enda som liksom Tikk satt tillbakalutad i stolen och inte deltog aktivt i samtalet. Han såg ut att vara fullt ockuperad med sina egna tankar, som om han klurade ut en egen plan för rymningen.

”Hur tycker du att vi ska göra?” frågade hon honom tyst, för att inte blanda in de andra.

”Det finns en tunnel som leder ut längre ner på berget, nedanför trädgränsen”, berättade han. ”Där kan vi komma undan genom skogen.”

”Var finns den här tunneln?” frågade Tikk viskande.

”Innanför borgmuren”, svarade Sollex. Det var ju typiskt, där som det kryllade av vrylver.

”Jaha”, suckade Tikk. ”Den råkar inte också mynna ut i Algalyns hemliga källare?”

”Jo.”

”Va!?” Tikk trodde inte sina öron. Kunde det vara så enkelt?

”Det var Algalyn som lät gräva ut den också”, mumlade Sollex och tittade ner i golvet.

Då insåg Tikk att alla de andra tittade på dem. Hennes utrop hade avbrutit diskussionen.

”Hur lång är den?” frågade Tikk tvekande och försökte att inte bry sig om de andra.

”Den är större än brunnen, men inte tillräckligt hög för att man ska kunna stå raklång. Med den här truppen som vi har, skulle det ta ganska lång tid att ta sig igenom”, gissade Sollex.

”Helt klart den bästa planen hittills”, tyckte Tikk. ”Men vi skulle behöva ha skydd av mörkret både när vi tar oss ner och när vi kommer ut.”

”Jo, men det är väl egentligen inget större problem”, sade Sollex. ”Vi tar oss ner ikväll och ser till att ta oss till botten tills i morgon kväll, så vi kan ta oss så långt igenom skogen som möjligt innan solen går upp igen.”

”Men vi skulle ju flyga”, kom Tikk ihåg att Eyt och hennes far sagt.

”Vi kan vilket fall väl inte flyga alla sju?” frågade Sollex.

”Nej”, svarade Eyt. ”Allra helst inte när vi ska dela på oss. Men är det en tunnel ni pratar om?”

”Ja, och det är inte många som vet om att den existerar”, svarade Sollex.

”Vi får göra på det gamla hederliga sättet och gå, då”, suckade Nibbo.

”Vad har vi för förberedelser att göra som måste vara klara tills ikväll nudå?” undrade Läjker.

”Kan någon hämta ner Véma?” frågade Eyt.

Sollex kom snabbt på fötter, och han fick med sig hela kännarskaran ner från övervåningen.

”Hur gör vi?” frågade Véma direkt.

”Vi tar Flykttunneln ikväll”, sade Sollex.

Véma nickade kort, hon måste förstå vad han menade.

”Men nu skulle vi behöva proviant och eventuell annan utrustning”, sade Läjker.

”Vi är sju stycken”, mumlade Eyt och räknade något på fingrarna.

”Sju?” frågade Temmo och räknade tyst personerna i rummet. ”Jag får det till tolv.”

”Alla kan inte resa, några måste stanna kvar”, sade Véma lugnt.

”Så vem stannar?” frågade Temmo.

”Ni får stanna med Ketopol”, svarade Véma. Ingen annan vågade säga det.

”Vi?” frågade Temmo.

”Ni fyra kan stanna här och fortsätta med studierna”, svarade Véma och tittade bestämt på kännarlärlingarna. ”Någon måste stanna”, upprepade hon.

”Inte jag”, sade Temmo lugnt.

Total tystnad rådde i några långa sekunder när allas blickar var riktade mot Véma och Temmo som envist stirrade på varandra i ett tyst bråk.

”Vi kan stanna”, sade till slut en annan av kännarlärlingarna och de andra två nickade.

Véma suckade tungt och sjönk ner på en stol.

”Okej, så då blir vi åtta stycken”, mumlade Eyt.

Då sade Ketopol någonting på vrylviska.

Eyt svarade honom på samma språk.

Ketopol tycktes panikslaget protestera.

”Han vill också följa med”, suckade Eyt.

”Vi skulle kanske ha frågat dem från början”, sade Sollex.

”Mo’rii”, sade Ketopol och pekade på sig själv. ”Drake”, sade han och pekade upp i taket innan han talade vrylviska igen.

”Hans drake är fri och skulle komma om han kallade på henne”, översatte Eyt.

Sent, och inte aldrig kommer nu fortsättningen.

Det här har varit ett svårt kapitel som jag har skrivit om mycket, men nu får vi se hur bra det egentligen blev...

Om jag inte sagt det förr, så säger jag det, att skrivandet går väldigt trögt nu. Berättelsen blir också mer komplicerad nu och kräver mer planering.

17

Återförening

 

”Måste det vara så svårt?!” utbrast Nibbo frustrerat och slängde Gågens gamla sagobok på bordet. Hon morrade ilsket och tittade på boken med en blick som kunde döda.

Läjker skrattade lite retsamt. Han låg i trappan och slöade, utan att ha något vettigare att göra.

Tikk suckade uppgivet. Hon gjorde sitt bästa för att försöka uppfylla sitt löfte att lära Nibbo läsa, men det gick inget vidare.

”Det är inte lätt att lära och det är inte heller någon lätt konst att lära ut”, sade Véma med ett vagt leende. Hon satt på andra sidan bordet och tittade på.

Temmo var i Tikks gamla rum på övervåningen och studerade Känning tillsammans med tre andra kännarlärlingar som han bjudit att bo i huset. Det var två kvinnor som sov där uppe, medan Temmo och en man sov nere i sällskapsrummet. Véma delade rum med Tikk.

”Det här är inte roligt”, muttrade Tikk och tittade ut genom fönstret. Det var vackert väder, men det var ingen idé att gå ut, eftersom vrylverna strängt bevakade alla gator.

”Det kunde varit värre”, sade Läjker, men han såg också fruktansvärt uttråkad ut.

De hade egentligen inte mindre saker att göra på dagarna än de haft förut. Förutom vapenträning kunde de göra vad de ville. Det var bara det att vrylvernas närvaro medförde en väldigt olustig känsla för alla i Moluvar, som om det vilade ett större hot i närheten.

Véma verkade inte alls bekymrad, hon verkade snarare mer avslappnad än vanligt. Hennes goda humör sänkte Tikks oro.

Då knackade det på dörren.

”Vad är det nu då?” fräste Nibbo och blängde på den. ”Kan de inte bara lämna oss ifred!”

Tikk satt kvar där hon satt, någon annan fick öppna.

Véma satt med ryggen mot dörren och gjorde inte heller någon ansats att resa sig upp.

Efter en andra knackning reste sig Läjker mödosamt från trappan och öppnade dörren utan ett ord.

Det var ingen vrylve, som de alla trott. Det var en lång och slank man med kort lila hår.

”Hej”, hälsade mannen.

”God dag”, sade Läjker förvånat.

”Jag letar efter en flicka vid namn Tikkipe”, sade mannen och tittade förbi Läjker, in på de andra i rummet. Ett bländande leende lyste upp hans ansikte när han fick syn på Tikk. Sedan försvann ut på gatan igen.

”Va?” sade Tikk förvirrat. Hur kunde han veta vem hon var? Och vem var han?

Plötsligt kom en annan man in genom dörren. En människa som Tikk inte ens i sina vildaste drömmar vågat hoppas på att hon skulle få träffa igen. Hennes far, som hon trott befann sig ljusår därifrån ombord på YGV7259, stod nu framför henne.

Tikk reste sig upp så hastigt att stolen hon suttit på föll baklänges.

Den lilahårige mannen kom in och stängde dörren efter dem, sedan satte han sig på en ledig stol.

”Omot!” lyckades Tikk skrika. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon kunde inte hålla tillbaka tårarna som kom, men hon tillät inte sig själv att bryta ihop helt.

Hennes far bara tittade på henne, och snart smög sig ett leende fram på hans läppar.

Tikk log tillbaka genom ridån av tårar och vågade då kasta sig i famnen på honom. Nu var hon lycklig.

Det skramlade till på övervåningen, och de fyra kännarlärlingarna kom ner för trappan med frågande miner.

”Förlåt Tikk”, sade Omot och tittade sin dotter i ögonen. ”Vi skulle ha lämnat YGV7259 tidigare. Tillsammans.”

Skrot tittade förvånat fram ur Tikks väska, han hade väl känt igen Omots röst. Men det var nog bara Tikk som lade märke till honom, för han försvann snabbt ner igen.

”Hur länge har du varit på Elejona?” frågade Tikk sin far.

”Förlåt för allt”, sade Omot. ”Vi var långt härifrån när jag insåg vart du var någonstans. Som tur var skulle Eyt just till att åka hem från sin rymdresa, så jag kunde lifta med honom, men vi kom hit för bara ett par dagar sedan.”

”Fårlåt mig!” sade Tikk. ”Det var inte meningen att jag skulle stanna här. Jag skulle ha åkt med skytteln tillbaka, men jag somnade på berget så att jag missade den, och när jag skyndade mig tillbaka blev jag biten av den där ormen och var tvungen att ta mig till en helare…”

”Det gör inget, det gör inget”, lugnade Omot och höll om henne. ”Vi hade det inte speciellt bra ändå.”

”Vi skulle ha det så mycket bättre här”, höll Tikk med och torkade bort tårarna.

”Och nu är vi ju här”, log hennes far.

Tikk ville så gärna skrika ut sin fulla lycka, men tanken på att vrylverna skulle kunna höra hindrade henne.

”Vill du verkligen inte tillbaka till rymdskeppet?” frågade Tikk för att försäkra sig om att hon inte missuppfattat det Omot sagt. Han hade ju byggt upp hela sitt liv på YGV7259, och slitit hårt för att uppnå den status han faktiskt hade där.

”Nej, jag har varit så dum i hela mitt liv som trott att det där livet skulle vara något att sträva efter”, svarade Tikks far, och hans leende vittnade om hur lättad han måste vara för att ha sluppit ifrån det.

”Där har vi verkligen ett sanningens ord”, sade den lilahårige mannen och slog ihop händerna.

”Det här är Eyt”, sade Omot och log mot honom.

”Eyt Kraftbärare”, presenterade sig mannen och bugade där han satt. ”Fast vad vrylverna vet så är jag Eyt Fiskarson och Omot, Smedslärling.”

”Jag är så glad att du är här. Jag hittade inte brevet förrän på min födelsedag och då var jag redan här i Moluvar”, berättade Tikk.

”Det var också först då jag upptäckte att du verkligen var försvunnen. Jag trodde att du bara gömde dig för mig i en annan del av skeppet, eftersom brevet förargat dig”, sade Omot. Han såg ut att vara fylld med skuldkänslor. ”Jag gav mig av efter dig samma dag.”

”Tack”, sade Tikk och kramade om sin far hårt.

”Men hur tog ni er hit till Moluvar?” frågade Läjker. Han reste upp Tikks stol och satte sig ner.

”Vi flög”, sade Eyt.

Tikk ledde Omot till en ledig stol och knuffade ner honom på den. Själv satte hon sig bredvid honom på den sista lediga stolen och såg hur kännarlärlingarna tog plats i trappan.

”Flög?” Läjker såg tvivlande ut. ”Hur då?”

”Ja, hur brukar man flyga?” sade Eyt med ett skämtsamt leende.

”Häromkring är det ju faktiskt drakar som gäller för flygning”, sade Véma och tittade nyfiket på mannen. ”Kraftbärare”, mumlade hon, och Tikk tyckte sig ana ett djupare intresse i hennes röst.

”Och vem är du om jag får fråga?” frågade Eyt och tittade misstänksamt på Véma.

”Véma Kännare”, svarade Véma.

”Där ser man”, skrattade Eyt och kliade sig i huvudet. ”Känner du till Fläv?”

”Han var min mästare”, sade Véma med behärskad förvåning.

”Lever han fortfarande?” frågade Eyt.

”Han dog innan jag lämnade Moluvar första gången”, svarade Véma och slog ner blicken. Var det sorg hon visade?

”Tråkigt. Han var en god man”, sade Eyt med en tung suck. ”Men det var som jag misstänkte.”

”Kände du honom?” frågade Véma.

”Jovisst”, svarade Eyt.

Tikk var så fylld av glädje över att hennes far var där, men Vémas ovanliga öppenhet mot främlingen fyllde på ännu mer.

”Vi träffade Flehn Drakmästare i borgens fängelsehålor”, berättade plötsligt Omot.

Tikk tittade förvånat på sin far, som fortfarande höll en arm om henne. Han såg ut som sitt gamla jag igen, alvarlig och viktig.

”Hon berättade om er situation här och sade att vi måste meddela kungen om vad som hänt”, sade han. Han talade till alla närvarande, med den där rösten som fick det att låta som att han kunde allt.

”Vet inte kungen om hur vi har det?” frågade Temmo bekymrat.

”Nej”, svarade Omot. ”Drakryttarna lämnade förstärkningen vid gränsen som planerat, men när de var på väg tillbaka blev de överfallna.”

”Vrylverna har stränga order om att hålla det här hemligt”, sade Eyt.

”Hur vet du det?” frågade Läjker.

”Därför att”, sade Eyt och sänkte rösten. Han väste fram en mening ord på ett främmande språk, det skulle kunna vara vrylviska, men Tikk var inte alls van att hantera främmande språk, så hon vågade inte gissa.

”Eyt är väl berest”, sade Omot. ”Han äger kunskap om mycket, och kan många språk.”

”Ush, vad viktig du låter Ommo!” utbrast Eyt och slog näven i bordet.

Alla i rummet skvatt till och höll andan. Så skrattade Omot och kramade om Tikk igen. Eyt föll snabbt in i skrattet.

Tikk andades ut med ett leende. Den underliga lilahårige mannen hade tydligen också sett att Omot gått in i sitt gamla jag ett tag där? I alla fall hade han uppmanat honom att slappna av lite mer, och det tyckte Tikk var bra.

”Ursäkta mig Draken, men tycker du inte att det här är viktigt?” sade Omot och log varmt mot sin dotter. Tikk kände sig mer uppskattade än någonsin, trots att han inte talade till henne.

”Bara för att det är viktigt behöver man inte låta viktig”, sade Eyt och himlade med ögonen.

”Låt oss gå vidare, så att vi kommer någonstans med det här”, sade Omot med en suck.

”Jovisst, Flehn sade att vi måste ta oss till gränsen och varna kungen”, berättade Eyt. ”Men om vi tar oss ut härifrån så måste vi ta med oss Sollex, vem det nu är.”

Alla tycktes se ut som frågetecken. Nibbo och Läjker tittade på Tikk och Tikk ryckte på axlarna.

”Är det någon som vet var Sollex finns?” frågade Omot.

”Tikk?” frågade Nibbo.

”Jag har ingen aning om var han är”, sade Tikk. ”Senast jag såg honom var när han visade mig till Algalyns torn, det var samma dag som attacken.”

”Han håller sig i närheten”, sade Véma och undersökte frånvarande sina naglar.

”Det vore ju praktiskt om han vore här nu”, muttrade Eyt. ”Då kunde vi kanske få det här överstökat någon gång och komma närmare slutet på kriget.”

Just då hördes ytterligare skrammel från övervåningen. Temmo reste sig och gick upp för att kolla vad det var. Tikk såg att Véma log nöjt.

Efter en del konstiga läten hörde de Temmo säga:

”Jag antar att det är du som är Sollex och i så fall är du väntad.”

Sedan kom en till synes högst förvirrad pojke ner för trappan. Sollex såg på riktigt mer ynklig ut än han någonsin låtsas vara, och Tikk tyckte faktiskt synd om honom. Han brukade ha koll på det mesta, men det här hade han då inte alls väntat sig.

”Titta Sollex, Omot har kommit hit!” sade Tikk och log mot honom, samtidigt som hon lyckligt kramade sin fars arm.

”Trevligt att träffas”, mumlade Sollex och skakade på huvudet åt sig själv.

”Vi har pratat med Flehn Drakmästare i fängelsehålorna, och fick order om att ta med dig härifrån”, sade Omot högtidligt.

Sollex stod osäkert där han stod.

”Nu har vi bara problemet med hur vi ska ta oss ut från det här fängelset kvar. Några förslag?” frågade Eyt och gnuggade uppspelt händerna.

”Kan vi inte bara flyga härifrån?” föreslog Omot. ”Du påstår ju att du lätt skulle kunna flyga ifrån pildrakarna.”

”Om ingen kunde se mig skulle jag göra det, men jag vill inte att den som står bakom det här kriget ska veta om vad jag kan”, sade Eyt med en road glimt i ögonen.

”Osynlig?” sade Omot.

”Lägg av Ommo! Även om jag kunde fixa det, så kan jag väl er alla på det viset!” utbrast Eyt.

”Jag vet väl inte allt vad du kan och inte kan”, sade Omot och slog ut med sin lediga hand, den som inte kramade Tikk.

”Vad har du haft för dig sedan vrylverna kom?” frågade Tikk Sollex. Han stod förvirrad kvar mitt på golvet, och förstod antagligen inte heller någonting av den konversation Tikks far förde med Eyt.

”Hållit mig gömd”, mumlade Sollex. ”Försökt lista ut vad det egentligen är som pågår här, smusslat vapen från vapenkammaren, och lite sådant.”

”Har du vapen?” frågade Läjker intresserat.

”Alltså det är inte mycket”, sade Sollex försiktigt. ”Mest bara mina egna grejer, men jag tog en fin båge åt dig Tikk, och så hittade jag ett väldigt fint svärd, och Flehns svärd.”

”Utmärkt!” utbrast Eyt. ”Då har vi vapen för sex personer som det nu ser ut.”

”Jag får det bara till fyra”, sade Sollex och såg sig om på samlingen. ”Och det är bara jag som verkligen vet hur man hanterar ett svärd så vitt jag vet.”

”Vi borde frita Flehn”, tyckte Tikk.

”Visst borde vi det, men det skulle orsaka alltför mycket tumult”, förklarade Eyt. ”Om vi bara tar en liten grupp från staden så kanske vrylverna inte alls märker att det saknas någon och att deras hemliga operation är avslöjad.”

”Eyt och jag har vapen”, berättade Omot som svar på Sollex fundering.

”Du kan väl ingenting om vapen”, sade Tikk och tittade förvånat på sin far.

”Nej, men han har full potential att lära sig. Allra helst eftersom jag gett hon ett magiskt svärd som tack för sällskapet på den här resan”, förklarade Eyt och klappade sig själv på bröstet.

”Du vill inte ge mig Terilth, på riktigt vet du”, protesterade Omot. Tikk kunde tänka sig att det bara var tanken på att han skulle ha ett svärd, som kändes helt fel för hennes far.

”Jo, det vill jag”, envisades Eyt. ”Jag har ingen användning för svärd, jag har ju Elwario!”

Elwario måste vara ett annat slags vapen då.

Så knackade det på dörren igen.

Tikks blick sökte sig genast till Véma.

”Temmo, ta med er Sollex upp. Omot och Eyt, in i vårt rum”, beordrade Kännaren. ”Den här gången är det vrylver.”

Tikk knuffade in sin far och Eyt i rummet till höger om trappan och stängde dörren efter dem, medan kännarlärlingarna och Sollex skyndade upp för trappan. När allt var lugnt igen öppnade Tikk ytterdörren.

”God dag”, hälsade en ung vrylve henne, han kanske var i Sollex ålder. Bakom honom stod två stora, beväpnade män.

”Är det några problem?” frågade Tikk matt.

”Många bor huset?” frågade vrylven på knaggligt allmänspråk.

”Vad spelar det för roll?” suckade Tikk och sneglade osäkert på Véma, som bara stirrade på sina egna händer.

”Bor ingenstans… jag”, sade vrylven osäkert.

”Ska ni flytta in i våra bostäder och vakta oss nu också”, muttrade Tikk och släppte in honom. De andra två gick sin väg.

”Nej”, sade vrylven och tittade på samlingen människor där, de som nu satt kvar.

”Vad är det då?” frågade Tikk irriterat.

”Jag… emotsade… far?” försökte vrylven förklara.

”Vi måste härifrån”, sade Tikk frustrerat och himlade med ögonen.

”Ja!” höll vrylven med. ”Jag… far… inte…” Han gav upp och rabblade på sitt eget språk istället.

Tikk skyndade sig och smet in till Omot och Eyt, medan vrylven tittade på Véma.

”Vad sade han?” viskade hon.

”Han berättade att han sagt att hans far inte skulle lyssna på den mörke mästaren eftersom han inte går att lita på och kommer att bryta sin del av löftet. Därför ska de hålla honom fånge här tillsammans med oss”, viskade Eyt tillbaka.

”Vilken…?” skulle Tikk precis till att fråga, när Véma stack in huvudet.

”Han ljuger inte”, sade hon. ”Vi kan få viktig information ur den här. Han är inte alls något hot mot oss.”

”Ska vi se vad han har att säga?” tyckte Omot och kramade om Tikk än en gång.

”Det är värt ett försök”, sade Tikk och log mot honom.

”Men du får inte säga för mycket Draken, håll dig till ämnet”, varnade Omot.

Sedan gick de ut i sällskapsrummet igen.

Vrylven såg väldigt förvirrad ut, han verkade till och med rädd.

Eyt skrattade vid åsynen av honom och hälsade på vrylviska.

Vrylvens ögon spärrades upp i totalförvåning, sedan hälsade han glatt på Eyt och bugade djupt.

Tikk satte sig ner på en stol igen och andades lugnt ut. Hennes far var där, hos henne, och han hade haft en nybliven vän med sig, som nu stod och pratade vrylviska med en ung vrylve som var fängslad av sitt eget folk, i Nibbo och Läjkers hus i Moluvar.

Så snart de visste vad den unge vrylven hade att säga, skulle de antagligen fortsätta planera sin flykt, och Tikk tänkte inte ge upp förrän kriget verkligen var slut.

Fortsättning!

Jag förstår om det tycks gå lite fort, men samtidigt känns det också som om det går för långsamt. Det går knappt en dag per kapitel... Jaja...

Förhoppningsvis är det spännande i alla fall :)

16

Draken

 

”Om vi har tur får du ändå träffa Tikk idag i alla fall”, sade Eyt och gick en bit bort från huset. Där stampade han lite i marken med sin stav.

”Hur då?” frågade Omot.

”Plocka fram packasken”, bad Eyt. Han kom fram och hjälpte Omot av med ryggsäcken.

Omot plockade fram den lilla asken som plötsligt blev väldigt stor. Han undrade vad Eyt hade där som skulle kunna hjälpa dem att ta sig dit Tikk rest.

Men Eyt tog ingenting ur asken, istället lade han ner Elwario, svärdet och Omots väska. Innan Omot hann reagera hade Eyt förminskat asken och lagt ner den i sin egen väska.

”Vad gör du?”

”Du får bära min väska istället, jag kan inte ta den själv”, sade Eyt.

”Jag hänger inte med”, suckade Omot. ”Vad menar du?”

”Vi behöver ju en drake”, förklarade Eyt. Sedan tog han några steg tillbaka igen och liksom tonade bort till osynlighet och försvann.

Omot stod stumt och glodde.

Istället för Eyt tonade en drake fram ur tomheten. Den var som en jättestor katt, fast täckt av grönskimrande svarta fjäll, med en rad mörka taggar längs ryggen, och ett par hopfällda vingar vid sidorna. Den tittade på Omot och morrade lite, ett djupt muller någonstans långt inifrån. Ögonen var som dem på Elwarios drake när de glödde blå, fast de här var lila och fulla med liv.

Omot höll andan under dess blick och vågade inte röra sig.

Draken tog ett par smidiga steg närmare Omot och fällde ut sina fantastiska vingar. Vingmembranen var lilaglödande som ögonen och tycktes högst overkliga, det var svårt att avgöra var kanten på vingarna verkligen slutade.

”Kom nu så sticker vi.”

Omot såg sig skräckslaget om, men rösten kom inifrån hans eget huvud.

”Äh, lägg av! Det är ju jag!”

Det var Eyts röst.

”Hoppa på nu, annars kommer vi aldrig iväg”, sade Draken. Han böjde sig ner och knuffade till Omot med nosen

”Det var som…” Omot återfick tal-och rörelseförmågan och tog ett skrämt steg tillbaka.

Om det här hade hänt ett par veckor tidigare hade Omot inte alls accepterat det som möjligt att en man skulle kunna förvandla sig till drake, men nu brydde han sig inte riktigt längre. Han trodde fortfarande inte på magin, men det spelade ingen roll, eftersom det ändå var som det var.

”Vill du inte träffa Tikk?” Draken lade sig ner på marken och tittade på Omot.

”Kunde du inte ha sagt något om det här tidigare?” sade Omot nervöst och drog en hand genom sitt hår. ”Då hade det kanske gått lättare att smälta.”

”Kom bara inte och påstå att du hade trott mig bara”, fnös Draken.

”Nej, det hade jag inte, men du hade ju kunnat säga det ändå! Jag hade i alla fall redan accepterat att du var galen, så det hade ju inte gjort någon skillnad”, sade Omot och försökte samla sig.

”Okej, förlåt då! Det här är inget jag vanligen brukar berätta för folk, så jag tänkte inte på det tidigare”, sade Draken irriterat. ”Kom igen Ommo, det är långt till Moluvar.”

”Ja, ja, jag blev lite chockad bara”, mumlade Omot. Han hängde på sig Eyts väska och tog ett djupt andetag, sedan klättrade han upp på Drakens rygg via ett framben. Där fanns en lagom sittplats där man kunde hålla sig fast i en av ryggtaggarna.

Det var så overkligt som det bara kunde bli, ändå kände Omot fjällens struktur mot sina fingrar och hur musklerna rörde sig när draken reste sig upp, och det var overkligt verkligt.

”Nu var det länge sedan jag flög på riktigt”, sade Draken och kastade sig upp i luften. De stora vingarna gjorde att han klättrade snabbt uppåt.

Omot kunde snart se hela Avéda när han tittade ner, men det var inte alls som att flyga med ett rymdskepp. Vinden ven i hans öron och temperaturen sjönk när de steg, men från drakkroppen under honom strålade en annan slags värme, så han frös inte. Det här skulle alltid förbli en av de konstigaste händelserna i hans liv, förstod han.

”Är det inte ljuvligt!” jublade Eyt i Omots huvud. Draken stannade till lite innan han sedan med full fart flög iväg mot bergen i öst.

”Hur lång tid kommer det här att ta?” ropade Omot för att överrösta vinden. Hastigheten var imponerande, Omot hade aldrig trott det fanns någon levande varelse som var så snabb.

”Det beror på hur jag orkar. Middagstid kanske”, svarade Eyt.

Sedan flög de vidare i tystnad, om man bortser från vinden.

De stannade för att vila och äta lite vid stranden av den flod som de följt hela vägen från Avéda. Nu befann de sig i utkanten av en stor skog.

Eyt återtog sin mänskliga form och sträckte på armar och ben. Han såg ut precis som vanligt, inte alls trött efter den långa flygturen.

”Det här var en ny erfarenhet”, mumlade Omot. Han var lite stel i benen efter att ha suttit stilla i vinddraget hela tiden.

”Fantastiskt landskap, va?” frågade Eyt med ett brilliant leende.

”Jovisst”, skrattade Omot. Det var skönt att höra Eyt röst på riktigt igen och inte bara inuti huvudet.

De plockade fram lite mat ur Eyts väska och högg in.

”Vad är det för ställe vi är på väg till egentligen?” frågade Omot.

”Moluvar? Det är ett träningsläger för Jerilirs tappra krigare, det är där Kännarna håller till också”, berättade Eyt med munnen full.  Han proppade i sig av maten som en hungrig varg, det där flygandet tog nog på krafterna ändå.

”Så det är som en krigsbas? Det låter farligt om det kan bli krig när som helst”, sade Omot bekymrat.

”Kanske det, men Kejsaren har inga drakar i sin styrka, och då är det inte lönt att ge sig på Moluvar. Det är nämligen som en stad på en liten bergstopp dit man inte tar sig speciellt lätt till fots”, sade Eyt.

”Okej”, muttrade Omot.

När de ätit klart och fyllt på sina vattenreserver gav de sig av igen. Med ny styrka flög de vidare. Eyt planerade att de skulle gå den sista biten så att inte alla skulle se honom som drake. Det skulle förlänga resan med någon timmes klättrande till fots.

Men det blev inte riktigt som de hade tänkt sig. När de på avstånd närmade sig Moluvar dök Draken brant ner bakom en bergsås.

”Pildrakar!”

”Va?” Omot klättrade skakad ner på marken.

”Pildrakar från Vrylvslätten i södra Karqol!” Utbrast Eyt och snubblade lite efter att ha återvänt till människoskepnad. ”Vad gör de här?!”

”Vadå?” frågade Omot förvirrat.

”Tur att drakarna inte kan tala om för sina ryttare vad de ser, men jag tror de kan ha sett oss”, sade Eyt och tog väskan från Omot. Han plockade fram packasken och stoppade den i en innerficka på sin väst. Sedan gav han tillbaka väskan.

”Vad ska vi göra?” Omot förstod ingenting.

”Vi börjar gå”, sade Eyt och började klättra upp för åsen.

Omot följde mödosamt efter. Han förstod ingenting.

”Om vi åker fast får du inte säga någonting annat än att vi är på väg till Moluvar för att hjälpa till vid gränsen”, sade Eyt bestämt.

De klättrade vidare uppåt och minuterna sniglade sig fram. Terrängen var stenig och svårframkomlig så det gick inte speciellt fort.

Ganska snart såg de tre prickar på himlen som kom i deras riktning med en väldig fart. När de var så nära att det gick att urskilja ryttarna på drakarnas ryggar, stannade Omot och Eyt.

”Nog får du sköta snacket allt”, mumlade Omot ängsligt. Skräcken över att inte veta vad det var som hände gnagde i hans sinne, men han kunde inte finna sig till att fråga Eyt något. Han hade blivit lite rädd för honom också, efter den chockerande förvandlingen till drake.

Då hördes ett rop på ett för Omot okänt språk, och sedan dök de tre drakarna ner och omringade honom och Eyt.

Drakarnas ryttare var helt vitklädda, med huvor så att bara deras mörka ögon syntes. En av dem höll upp en mörk hand, som för att be om tystnad och stillhet.

”Vilka ni är?” frågade han, med en kraftig brytning.

”Jag är Eyt Fiskarson och det här är Omot Smedslärling”, svarade Eyt tvekande.

Omot tittade chockerat på honom, men höll sig från att säga något och hoppades att främlingarna skulle misstolka reaktionen.

”Vi ämnar oss till Moluvar för att se om det finns något vi kan göra där”, fortsatte Eyt. ”Vi har rest hela vägen från Avéda.”

Därpå följde en diskussion mellan drakryttarna på deras eget främmande språk.

Eyt tittade ner i marken och flinade till vid ett tillfälle, men han skyndade sig att försöka se orolig ut igen. Omot misstänkte att Eyt faktiskt kunde det där språket han också.

”Vi er ta till Moluvar”, sade han som först talat till slut.

De två andra steg av sina drakar och gick fram till Eyt och Omot. En av dem tog väskan av Omot och tittade snabbt igenom den, sedan släpade han med sig Omot och satte honom bakom sig på sin drake. Den andre tog Eyt.

Plötsligt var de i alla fall i luften igen. Pildrakarna var snabba, men konstigt nog inte lika snabba som Eyt varit. Han använde kanske inte bara muskelkrafter och luftskicklighet när han flög…

Snart fick Omot syn på Moluvar. Det var som ett berg med toppen avskuren. Runt kanten ringlade en kraftig mur och där innanför fanns en stad med ett antal stora öppna platser. En del av staden var avskärmad med ytterligare en mur och där innanför fanns en stor borg med höga torn och några mindre byggnadsverk. Det var dit de var på väg.

Bakom borgen fanns en öppen plats där de landade. De möttes genast av fler av dessa mörkhyade människor i konstiga klädnader.

De talade till varandra på sitt obegripliga språk och sedan förde de med sig fångarna in i borgen och ner till vad som tydligen var fängelsehålorna. Omot och Eyt blev inknuffade i en gemensam cell.

”Jaha”, muttrade Omot när vakterna lämnat dem och gått därifrån. ”Vad sade de?”

”Vad?” frågade Eyt förvånat.

”Jo du! Jag såg nog på dig att du förstod”, sade Omot och hoppades att han hade rätt. ”Men själva verkade de alldeles för ouppmärksamma för att kunna lägga märke till något sådant.”

”Jo, jag besökte Vrylvslätten för många, många år sedan och lärde mig vrylviska”, erkände Eyt.

”Men kan du inte ta oss ut härifrån då?” föreslog Omot. ”Och berätta senare vad de sade.”

”Hur då?!” fräste Eyt.

”Lite trolleri kanske? Det där med draken måste ha varit mycket mer komplicerat än att smita ut från en fängelsecell”, tyckte Omot.

”Jag har tränat i åratal på draken, medan sådana här situationer inte är något jag normalt brukar försätta mig i”, muttrade Eyt irriterat.

”Får jag fråga vilka ni är?” frågade plötsligt någon. En kvinna steg fram ur mörkret i cellen bredvid. Hon såg väldigt sliten ut, smutsen från fängelsehålan hade satt sig på hennes kläder, och hennes ögon var djupt fyllda med oro.

”Det beror på vem du är”, svarade Eyt. Han hade fortfarande en lite irriterad.

”Flehn Drakmästare”, viskade kvinnan skamset.

”Drakmästare?” sade Eyt förvånat. ”Då kanske du kan berätta vad det är som har hänt här?”

”Vi flög med förstärkning till gränsen, men när vi var på väg tillbaka hamnade vi ett bakhåll och de dödade våra drakar. De tog oss tillbaka hit och då var hela Moluvar under fiendens kontroll. Eftersom jag var den som styrde här då, förde de mig hit. Jag vet inte vad som hänt med de andra drakryttarna”, berättade Flehn. ”Så vilka är ni? och vad gör ni här?”

”Jag är Eyt Kraftbärare och det här är Omot Chefsmekaniker”, presenterade Eyt dem den här gången.

”Vi letar efter min dotter”, sade Omot.

”Mekanikerdotter”, mumla Flehn. ”Vémas skyddsling?”

”Ja! Ja, hon kom hit med en Véma”, utbrast Omot förtjust. Han kunde inte tro det, kunde Tikk verkligen vara där ändå?

”Vi satte henne med bågskyttarna”, sade Flehn och vände sig istället till Eyt. ”Om du förstår vad vrylverna säger kan du väl berätta vad de sagt”, bad hon.

”Tja, de tyckte vi var tokiga som vandrat hela vägen från Avéda till Moluvar bara för att få delta i kriget”, berättade Eyt. ”De tyckte vi hade dålig packning. Den där asken är fantastisk Ommo, tänk vilket smugglarredskap!”

”Har ni gått hela vägen från Avéda?” frågade Flehn förskräckt.

”Nej”, svarade Omot. ”Men sade de inget mer?

”Jo, de diskuterade vad de skulle göra med oss. Vi lurade dem allt att tro att vi inte var mycket till hot”, skrattade Eyt. ”Jag tror de kommer släppa ut oss i staden ganska snart.”

”Sade de något om sina planer?” frågade Flehn.

”Det verkar som om deras order är att hålla Moluvar oanvändbart för Jerilir i kriget och att se till att ingen vid gränsen får reda på att de är här. Fråga mig bara inte var orderna kommer ifrån”, sade Eyt och kliade sig i huvudet.

”Om ni blir släppta så måste ni se till att kungen och gränsvakterna får reda på det här. Ni kan prata med Véma Kännare, hon kanske kan hjälpa er hitta Sollex. Han gömmer sig antagligen någonstans i staden, men om ni ska ta er ut härifrån så måste ni ta honom med”, sade Flehn. ”Det är mitt fel att vi är i den här situationen. Jag är ingen bra ledare. Men någon måste ta oss ur det här.”

”Jovisst, och jag lovade ju faktiskt att jag skulle få ett slut på det här eviga kriget nu när jag verkligen är tillbaka”, sade Eyt med en suck.

”Det var ett ambitiöst löfte”, mumlade Flehn. ”Men för all del, få slut på kriget!”

”Eyt är Kraftbärare, du har ingen aning om vad han kan göra”, sade Omot och skakade på huvudet åt sig själv. Han trodde ju inte själv på allt Eyt kunde göra.

”Det är inte många som vet det här i världen”, mumlade Eyt och jonglerade lite med en ensamt fladdrande eldslåga.

Flehn tittade på den med storögd förundran.

Nästa del är här!

Jag hoppas verkligen att det här kommer bli bra till slut, tror jag lyckats komma på något som ger berättelsen lite mer mening... typ...

Enjoy!

15

Avéda

 

Det var svårt att hålla tankarna fokuserade på det som stod i båtboken. Ändå gjorde Omot sitt bästa för att försöka. Han vandrade runt skeppet och studerade de olika funktionerna. Det var trots allt ganska intressant att se hur det fungerade att styra en båt som drevs fram med hjälp av vinden i seglen. Problemet var alla tankar på Tikk som hela tiden trängde fram.

”Vad ska jag säga när jag träffar henne?” undrade Omot högt.

”Hej?” föreslog Eyt, som envisades med att hänga efter Omot på hans rundvandring av skeppet. ”Jag har saknat dig? Hur mår du? Jag är så ledsen för det här? …”

”Sluta!” fräste Omot irriterat.

”Okej”, sade Eyt lättsamt. ”Men vad ska man göra såhär mitt ute på havet?”

Dagen hade lyckats hanka sig fram till middagstid, och Ceron var inte längre synlig bortom horisonten. Det fina vädret och en utmärkt vind gjorde att kaptenen planerade ankomsten till Avéda redan tidigt nästa morgon.

”Vi har i alla fall tur med vädret”, muttrade Omot och tittade bort mot öst med en suck.

”Det har du rätt i, och det är inte alltid man har det.” Eyt tittade ner mot vattnet. ”Jag skulle vilja simma lite.”

”Du kan inte mena allvar.” Omot rycktes plötsligt bort från sina tankar på Tikk, galna Draken krävde full uppmärksamhet.

”Varför inte?” frågade Eyt stött.

”Jo, som du ser är vattenytan där nere, och båten rör sig framåt med en skapligt hög hastighet. Hur hade du tänkt göra?”

”Äh, vadå? Det är väl bara att hoppa i”, sade Eyt och tycktes mäta avståndet till vattnet med blicken.

”Nej du!” Omot tog ett fast grepp om Eyts arm. Han fick den obehagliga känslan av att Eyt tänkte hoppa i just där och då, och måste hindra honom.

”Jag kanske skulle kasta i dig på en simtur”, sade Eyt och tittade på Omot.

”Det vore bra lustigt, va?” Omot var säker på att Eyt inte menade allvar. ”Frågan är ju hur jag skulle kunna simma, när jag inte kan simma.”

”Ah, det har du rätt i. Rymdlingar brukar inte kunna simma, men du är väl inte rädd för vatten?” Eyt satte ner handen utanför relingen och skvätte en näve vatten på Omot.

”Vad gör du?!” utbrast Omot och tog några steg tillbaka. Men han var tvungen att gå fram till kanten och titta igen, de befann sig fortfarande långt ifrån vattnet. ”Hur gjorde du det där?”

”Vad tror du?” frågade Eyt och gjorde en dramatisk rörelse med sin blöta hand. Vilket skvätte ytterligare lite vatten på Omot.

”Kom inte med den där magin igen”, suckade Omot. Han trodde fortfarande inte på det.

”Tror du det är en slump att det är så vackert väder?” frågade Eyt.

”Ja, det tror jag”, svarade Omot.

”Hm, det är det faktiskt”, sade Eyt och tittade upp mot himlen. ”Men vad är då det här?” Han höll upp handen framför sig och plötsligt svävade en liten gulröd eldsflamma ovanför hans handflata.

”En dröm?” föreslog Omot. Hela tiden sedan Tikk försvunnit kunde mycket väl ha varit en dröm, men det kändes alldeles för verkligt för att verkligen vara en dröm. Han kunde ju i alla fall hoppas.

”Det skulle det ju i och för sig kunna vara”, sade Eyt och sänkte frånvarande handen igen.

”Varför måste du hålla på såhär hela tiden?” frågade Omot matt och satte sig ner med ryggen mot en packlåda.

”Jag försöker bara distrahera dig och dina korkade tankar”, förklarade Eyt och slog sig ner uppe på lådan.

”Tack.” Omot suckade djupt. Nu tänkte han på Tikk igen.

”Man vet aldrig vad livet ska ta för vändningar. Ena stunden är man där och gör så, den andra är man någon annanstans och gör något helt annat av någon underlig anledning som man inte själv är medveten om.”

”Hur stor roll spelar det för universum vad jag gör? Vad är meningen med livet för alla oss som har tråkigt mesta delen av sin tid?”

”Säg det”, mumlade Eyt och suckade drömskt.

Då började Omot vissla. Av någon anledning hade han kommit att tänka på en melodi som Milia brukat gå och nynna på. Den var nästan sorgsen, fast ändå inte alls. Den var liksom så lycklig att man blev sorgsen över att man aldrig skulle få uppleva den lyckan. Det var en lugn och harmonisk visa, som påminde om de mest enkla saker, som aldrig förändrades, utan bara var som de alltid varit. Omot tyckte den passade mycket bättre här på Elejona än i rymden. Naturen och människans slit för överlevnad kändes mycket mer rätt än den värld där robotar gjorde allt.

Snart hade Eyt också lärt sig melodin och började nynna med. Han hade en vacker stämma som han skickligt snodde runt med Omots visslingar.

Omot fick visioner om en liten by någonstans. Med bondgårdar och en massa glada människor. Där fanns också en ståtlig skog och en glimrande vacker sjö, eller åtminstone en bäck. Där skulle han kunna bo i resten av sitt liv, tillsammans med Tikk.

Han tystnade.

”Det var en vacker melodi. Finns det någon text?” undrade Eyt.

”Ingen som jag känner till”, svarade Omot och log mot sin vän. ”Du verkar ha en vacker sångröst.”

”Nej du, det har jag inte. Ryn är sångerskan i vår familj. Hon är Själasångerska, vilket betyder att hon har en magisk röst”, berättade Eyt.

”Har alla dina syskon magiska egenskaper?” frågade Omot. Han trodde fortfarande egentligen inte på det där med magi.

”Det skulle man kunna säga, antar jag. Men vi är så väldigt olika annars.”

”Är det så att man föds till magiker?”

”Nej, men vi föds alla med olika förutsättningar för magi, och jag har haft väldigt lätt under min utbildning till Kraftbärare. Ryn föddes med en väldigt vacker röst, men det har krävts långa studier för att hon verkligen skulle bli en Själasångerska.”

”Men hur vet man vad man har för förutsättningar då?”

”Det är en väldigt bra fråga faktiskt. Jag skulle tro att det vore bäst att ha en Kännare, som kan känna av det, men Kännare finns det inte utanför Jerilir, och i Jerilir finns det ju faktiskt inga andra magiker än Kännare. Så därför har vi en massa konstiga test, som bara någon med rätt förutsättningar kan klara”, förklarade Eyt.

”Jag förstår”, mumlade Omot.

”Om du frågar mig, så tror jag mest att det handlar om vilja. Jag tror att man med förutsättningar menar vilja och intresse. Är du intresserad av det här, och vill lägga ner all den här tiden och koncentrationen på det här, så orkar du det här och kommer kunna lyckas uppnå målet. Det finns många som aldrig avslutar studierna också.”

”Du måste vara en naturbegåvning”, sade Omot och skrattade. Han hade ju själv gått igenom samma sak när han blev mekaniker. Han älskade att tillverka och laga saker, att lösa alla möjliga teknologiska problem, programmering också. Han ville helt enkelt veta hur saker fungerade. Nu älskade han Tikk mer än teknologin.

”Det säger alla, men i själva verket är den många års intensiv träning som tagit mig hit där jag är idag”, sade Eyt. ”Men jag hade bra motivation, eftersom jag bestämt skulle bli bättre än mina syskon.”

”Ska vi ta och äta något?” föreslog Omot.

”Det gör vi”, höll Eyt med.

De fick äta tillsammans med skeppets besättning, vilket innebor ett väldigt ståhej. Det blev väldigt mycket skratt, och en hel del sång. Eyt drog en gammal sjömansvisa han lärt sig på en planet långt borta och orsakade stort jubel.

När besättningen var tvungen att återgå till arbetet, erbjöd sig Eyt att hjälpa till med disken, självklart drog han med sig Omot också.

Det blev en ny erfarenhet för honom, eftersom han aldrig diskat för hand tidigare. Rymdskeppet hade ju det mesta automatiskt. Men det kändes bra att få jobba lite med händerna.

”Har det hänt något intressant här i landet den senaste tiden?” frågade Eyt kocken, som höll på att skura köksgolvet.

”Nä, bara de vanliga oroligheterna med Karqol”, svarade kocken.

”Ja, det var ju inga nyheter”, sade Eyt besviket.

”Men det ryktas faktiskt om att kungen skulle ha lämnat huvudstaden för att hjälpa till vid gränsen”, berättade kocken.

”Då verkar det ju vara förändring på gång”, sade Eyt.

”Men du får nog veta mer i Avéda, vi har haft fullt upp med varor senaste tiden.” Kocken suckade och kliade sig på hakan.

”Ja, så är det nog”, höll Eyt med. ”Men nu är vi klara här i alla fall Ommo. Kom så frågar vi om vi kan göra något uppe på deck.”

”Jag får väl tacka så mycket för hjälpen då”, sade kocken och torkade av händerna på sitt smutsiga förkläde. Sedan vinkade han iväg dem.

”Det där med krig låter komplicerat”, muttrade Omot när de kom ut i solskenet igen.

”Det är det också”, suckade Eyt. ”Nu när jag tänker stanna här, så ska jag göra allt jag kan för att få ett slut på alla krig.”

”Hoppas du lyckas med det då, eftersom jag troligtvis kommer vara fast här i resten av mitt liv också”, sade Omot. Han försökte vänja sig vid tanken på att faktiskt bo på Elejona.

Resten av dagen hjälpte de till med en massa småsaker på skeppet, det var inte speciellt komplicerat eller mycket att göra, men det höll dem sysselsatta. Omot tänkte av och till på Tikk, men mest tänkte han på vad han själv skulle ta sig till om de stannade på planeten.

 

”Vakna nu Ommo, jag tror vi är framme snart, eller något sådant”, sade Eyt och gäspade sömnigt.

Omot slog trött upp ögonen och tittade ut genom fönstret, solens starka strålar fick havet att lysa utanför fönstret.

”Här syns då inget land”, mumlade Omot.

”Vi får väl gå upp och kolla då.” Av någon anledning verkade Eyt alltid piggna till väldigt snabbt på morgnarna.

De hade kommit in i hamnen. Besättningen jobbade för fullt med att lasta av och på varor, och från land spred sig ljuden från en morgonpigg stad. Omot tyckte att Avéda verkade vara en stillsam stad.

”Det här Ommo, det är en riktigt gammal Jerilirsk fiskestad”, sade Eyt och hängde ut över relingen.

Då kom kaptenen och sade att de kunde ge sig av, eftersom skeppet måste förberedas för nästa resa.

Omot gick till hytten och hämtade deras packning, medan Eyt stod kvar och pratade med kaptenen.

”Nu kan vi gå”, sade Omot och räckte Eyt sin väska.

”Ja, det ska vi! Tack för skjutsen och lycka till i framtiden!” ropade Eyt och sprang ned för landgången.

Omot skyndade efter och suckade inombords. Nu var de där. I staden Tikk åkt till för att söka upp den där helaren. Nu skulle Omot och Eyt också söka upp Véma.

”Ursäkta mig, vet du var jag kan hitta en helare i den här staden?” frågade Eyt en man som stod och tittade på måsarna. Det kryllade av dem i luften.

”Norra Marknadsgatan”, mumlade mannen.

”Okej, tack.” Eyt stegade iväg längs hamngatan.

”Vet du var vi är på väg?” frågade Omot. Han kände sig nervös igen.

”Ja då, jag kan den här staden, hyfsat i alla fall”, svarade Eyt självsäkert.

Det kändes som att de gick runt i cirklar, korsade olika gator här och där. Omot litade på att Eyt skulle hitta, men efter en lång stund upptäckte han att Draken inte såg så självsäker ut längre. I förbifarten frågade Omot till slut en pojke om det bodde någon helare i närheten.

Pojken pekade på ett hus alldeles i närheten.

”Där ser du att jag hittar!” utbrast Eyt segervisst. Han skuttade fram till dörren och knackade på.

”God dag mina vänner”, hälsade en gammal gumma dem.

”Hej, vi letar efter en helare…” började Eyt. ”Vad var det nu hon hette?”

”Véma”, sade Omot.

”Jasså”, sade gumman. ”Ja, jag är ju helare, men om ni letar efter Véma, så har hon sin mottagning i närheten av östra porten. Hon har ett litet hus med trädgård och örtstuga, utanför muren.”

”Östra porten är jag i alla fall säker på var den finns”, sade Eyt med ett triumferande leende.

”Tack så mycket för hjälpen”, sade Omot och log ursäktande mot den gamla helargumman.

”Trevligt att jag kunde hjälpa till”, log hon och stängde dörren igen.

Med en suck följde Omot efter Eyt. Den här gången tvekade han inte ett enda steg. Vid porten frågade de en vakt efter den sista delen av vägen, för att vara säkra på att de kom rätt, men när de kom fram till gården verkade det inte vara någon där.

”Att vi aldrig kan få det här överstökat någon gång!”, morrade Omot frustrerat bankade hårt på husdörren.

”Det börjar jag tycka också nu”, mumlade Eyt.

De stod tysta och väntade på att något skulle hända, och till slut öppnades dörren. En kvinna kikade ut på dem med skrämda, uppspärrade ögon.

”Förlåt, vi trodde inte att det var någon hemma”, ursäktade sig Omot. ”Vi söker Véma.”

”Hon är på Kännaruppdrag i Moluvar”, sade kvinnan. Hon flackade med blicken.

Omot kände modet sjunka igen. Vem skulle de nu fråga om Tikk? Det var över. De hade inget att gå på längre. Spåret hade tagit slut…

”De kom med drakar och hämtade henne, hennes lärling och den där underliga flickan de tog hand om. Véma sade att det var något speciellt med henne, men jag träffade henne aldrig riktigt”, rabblade kvinnan nervöst.

”Var det den här flickan?” frågade Eyt och sträckte fram fotot på Tikk.

Kvinnan tittade på bilden och nickade hastigt.

Spåret ledde alltså vidare. Men det var som Omot trott, det var inte lätt att hitta hans dotter.

”Moluvar alltså”, sade Eyt fundersamt. ”Hur är läget där borta nu?”

”Oroligheterna vid gränsen har ökat, så de behöver mer folk, och det finns ju inte så många Kännare.” Kvinnan tittade ängsligt på Eyt.

”Så vi måste till Moluvar”, sade Eyt.

Omot suckade.

”Det är långt dit om man inte har någon drake”, mumlade kvinnan och tittade ner på sina fötter.

”Vilken tur att vi har en, då”, log Eyt. I hans ögon syntes den där klurigheten han var så bra på.

”Syftar du på dig själv nu?” frågade Omot och skakade matt på huvudet.

”Ser du någon annan drake här kanske?” skrattade Ety. ”Ursäkta om vi störde, sköna dam, men tack för informationen.”

”Om ni kommer till Moluvar. Kan ni då hälsa till Véma från mig och familjen?” frågade kvinnan försiktigt.

”Det är klart vi kan!” sade Eyt och bugade djupt för henne.

”Vem ska vi hälsa från?” frågade Omot.

”Alja, hennes syster.”

”Okej, då gör vi det”, sade Omot och log.

”Tack.” Kvinnan stängde dörren och försvann in i huset igen.

Ja, det går lite segt nu, men det går, och jag är nästan rädd för att det ska spåra ur lite också...

Det är svårt att få till allt. Jag har funderat på många saker som jag kommit fram till vore onödiga och inte riktigt skulle lägga till något till berättelsen. Därför har jag varit tvungen att tänka om många gånger...

Jag är inte heller riktigt säker på hur jag ska göra med nästa kapitel, men det ska jag ta reda på :)

14

Landning

 

Om nästa dag hade gått långsamt så hade Omot inte gjort annat än oroa sig över hur Tikk hade det på Elejona. Men dagen passerade mycket fortare än han var van. Han hade helt enkelt inte tid att oroa sig, eftersom han var upptagen med att ha roligt.

”… om jag varit lite modigare på den tiden, hade jag definitivt slagit till henne”, sade Eyt och skrattade. Han låg på rygg på sin säng med huvudet utanför kanten, och kastade upp ett popcorn i luften som han försökte fånga direkt i munnen. Han missade, och popcornet hamnade på golvet tillsammans med en massa andra godsaker som missat sitt mål.

”Jag skulle tveklöst ha gjort det!” skrattade Omot. Han låg på mage på sin egen säng, som de hade flyttat så att den stod snett bredvid Eyts. Bredvid dem på sängarna låg en massa halvfulla godispåsar, och förrymda godisar. Hela rummet var en enda röra.

”Det hade du ju inte! Den där blicken hon gav mig alltså! Jag blev så arg på henne, men jag blev också rädd! Om du bara sett henne skulle du förstå hur handlingsförlamad jag blev!” Eyt satte sig mödosamt upp och försökte se hånfull och hotfull ut samtidigt.

”Det där är inte speciellt övertygande”, sade Omot. Han försökte själv göra en liknande min, men kunde inte riktigt hålla sig för skratt.

”Helt enkelt så känner du inte min syster.” Eyt föll tillbaka till liggande ställning.

”Nej, det gör jag inte, men du borde i alla fall ha gjort något. Vilken fräckhet!”

”Äh, jag kom snabbt ikapp henne i kunskap när jag blev äldre. Konstigt nog tycker de fortfarande jag är konstig!”

De skrattade hysteriskt tillsammans, precis som oansvarliga ungdomar betedde de sig.

Omot hade inte haft så roligt sedan han var liten. Det var en stor befrielse, och det spelade ingen roll om den där magin Eyt pratade om fanns på riktigt.

”Du är kostig”, sade Omot och slängde en näve popcorn på Eyt.

De diskuterade gamla minnen, och Eyt hade precis berättat om hur hans syster Mea lånat en av hans studieböcker dagen innan ett stort och viktigt skriftligt prov. Eyt hade nämligen fem äldre syskon och Mea, som var äldst, bara älskade att försätta honom i kniviga situationer.

”Jag vet”, sade Eyt stolt. ”Men min familj tycks inte förstå att det är en bra sak.”

”Jag klippte banden med min bror när vår mor dog”, berättade Omot lättsamt. ”Har inte sett honom sedan dess.”

”Jovisst, men jag återvänder faktiskt inte till Elejona för att träffa min familj. Det är snarare miljöerna jag saknar, och några gamla vänner”, sade Eyt.

”Vem är din bästa vän då?” frågade Omot och stoppade in en näve gelégodisar i munnen.

”Nu är det ju du”, svarade Eyt med ett brett leende.

”Jag räknas inte”, sade Omot med munnen full och himlade med ögonen.

”Då måste det vara en gammal Kännare vid namn Fläv, men det finns en stor risk att han inte lever längre nu”, mumlade Eyt eftertänksamt.

Sedan lade sig tystanden mellan dem igen. Omot hade fullt upp med att tugga ur munnen och visste inte vad han skulle säga.

Plötsligt började Eyt att snarka högt, ett tydligt tecken på att konversationen var över.

Omot gäspade stort och slöt ögonen han också. Han undrade vagt vilken tid på dagen det var, men beslutade att det inte spelade någon roll.

 

När Omot vaknade igen tyckte han att han låg väldigt bra där han låg. Motvilligt öppnade han ögonen och såg att Eyt också låg kvar.

”Draken?” Omot tittade på klockan, som han alltid gjorde när han just vaknat:

12.00

”Vakna Eyt! Klockan är tolv!”

”Och varför skulle du få för dig att väcka mig mitt i natten?” klagade Eyt sömnigt efter att Omot skakat honom vaken.

”Tolv på dagen.”

”Va!?” Eyt satte sig chockerat upp.

”Precis.”

”Jag måste kolla kursen”, sade Eyt och skyndade iväg till förarcentralen. Omot följde tätt efter.

Genom vindrutan syntes en stor blågrön planet som de tycktes ligga i omloppsbana runt.

”Vi är framme”, suckade Eyt och kliade sig i huvudet. ”Visst är hon vacker?”

”Jo”, mumlade Omot. Han hade aldrig riktigt tänkt på planeters utseenden förut, men visst var Elejona vacker. Hon verkade kanske till och med lite magisk.

Eyt började knappa in någonting på kontrollpanelen. På skärmen ställdes destinationen om till Ceron och atmosfärinställningarna ställdes in för automatisk omställning mot Elejonas luftvärden vid ingång.

Eftersom skeppet var av en gammal modell, krävdes att många saker, som på modernare skepp var automatiska, ställdes in manuellt. Så det tog en stund för Eyt att förbereda allt för nedgång och landning. Omot imponerades över att mannen inte alls hade några problem men alla dessa kontroller, trots att han annars verkade ha väldigt dåliga kunskaper om motorerna.

”Nu kan vi gå och packa”, sade Eyt när han äntligen var klar.

”Städa först kanske?” föreslog Omot, med tanke på vilken röra de orsakat under gårdagen.

”Det också, ja”, muttrade Eyt. ”Jag fixar det, så kan du stanna här så länge och beundra min fantastiska hemplanet.”

Omot blev väldigt paff när Eyt lämnade honom ensam i förarcentralen. Eyt verkade inte vara den som brydde sig om att städa, och inte lät han speciellt entusiastisk över det heller.

Omot tittade ner på planeten igen. Någonstans där nere fanns hans dotter, men var?

”Titta vad jag hittade?” Eyt kom tillbaka alldeles för snabbt för att ha hunnit städa hela hytten. I sina händer höll han ett svärd. Fästet var kolsvart och klingan såg i Omots ögon ut som rök instängd i glas, det var väl någon konstig metall eller kristall eller något liknande.

Omot var ju ingen expert på svärd, eftersom han aldrig sett något riktigt tidigare, men modellen på Eyts svärd verkade väldigt simpel.

”Det här är Terilth, som betyder… hm… alltså det är ett gamalt språk som ingen talar längre…” Eyt tänkte så det knakade. ”Regnmoln! Där har vi det!”

”Fint”, sade Omot osäkert.

”Det är magiskt, till och med någon som aldrig tidigare hållit i ett svärd tidigare skulle verka som mästare med Terlith”, berättade Eyt.

”Hur går det med städningen?” frågade Omot.

”Kom och hjälp mig att packa”, sade Eyt.

När Omot följde efter honom till hytten igen tappade han hakan. Ingen tillstymmelse till skräp fanns synlig någonstans i rummet. Sängarna stod åter där de skulle och Eyt hade staplat en prydlig hög med böcker, som inte varit där tidigare, på skrivbordet.

”Jag har samlat på mig för mycket grejer”, mumlade Eyt och stoppade ner svärdet i sin skida. ”Och nu vill jag ju få med mig allting.”

”Jag tycket du har lite grejer, i jämförelse med vad man skulle kunna tro att du hade”, sade Omot och började plocka ihop sina egna saker.

”Jo, jag har väldigt lätt att samla på mig grejer jag inte behöver, men turligt nog är jag också väldigt bra på att ge bort saker”, skrattade Eyt och började pressa ner kläder i en väska som redan var full med annat.

”Hur hade du tänk ta med dig allt?” frågade Omot.

”Jo, jag har inte tänkt så mycket på saken, men det ser inte bättre ut än att jag måste lämna kvar en massa grejer, va?” Eyt suckade tungt.

”Vilken tur att jag har en lösning åt dig då”, log Omot och började rota igenom sin ryggsäck. Han plockade fram en liten metallask.

”Vad är det där?” frågade Eyt nyfiket.

”En liten pryl som Tikk tillverkat”, sade Omot. Han fingrade på sidan av asken och lade ner den på golvet. Plötsligt växte den och blev stor som ett badkar.

”Liten?” Eyt öppnade försiktigt på locket. Asken, som nu var mer som en kista, var alldeles tom.

”Förstoring och förminskning är vanligen en komplicerad funktion som bara används till arbete med väldigt små saker, och möjligen av stora fraktskepp som bättre vill utnyttja sitt lastutrymme”, berättade Omot. ”Men Tikk upptäckte en enklare variant som fungerar precis lika bra. Jag trodde aldrig jag skulle få användning för något sådant här, men nu kan du ju frakta alla dina saker som normalt tar så här mycket utrymme, i en liten ask.”

”Inte illa”, sade Eyt. Han satte genast igång att packa ner sina saker i den förminskningsbara lådan. ”Det är ju som magi!”

”Vilken tur att jag lade ner den då”, log Omot. ”Jag går och tar en dusch.”

”Det är faktiskt en väldigt bra idé, med tanke på att det kan bli den sista riktiga dusch du får uppleva i det här livet”, sade Eyt fundersamt. ”Jag ska nog ta en själv senare.”

”Riktiga dusch?”

”Varmt vatten som strömmar oavbrutet ner över dig”, sade Eyt dramatiskt. ”Det finns inga duschar på Elejona alltså.”

Omot suckade.

När de var klara med alla förberedelser inför landningen satt Omot och Eyt i förarcentralen och bara tittade hur Elejona kom närmare och närmare. Den lilla förstoringsasken var nu fylld med alla Eyts saker och låg nedpackad i Omots ryggsäck. Där hade Omot också alla sina saker. Eyts väska var fylld med allt ätbart som fanns på rymdskeppet. Det enda som inte var nedpackat var Eyts stav och svärdet Terilth.

”Hur gör vi när vi kommer fram?” frågade Omot och plockade fram det nyaste fotot av Tikk.

”Vi parkerar skeppet och går till marknaden och frågar om någon där sett Tikk”, svarade Eyt.

”Vad gör du med skeppet?”

”Jag tänkte donera det till en prylförsäljare jag känner.” Eyt lade upp fötterna på kontrollpanelen. ”Sedan om vi hittar jäntan din ska jag leta reda på en båt som går till fastlandet och resa hem.”

”Jag tror tyvärr det kommer ta ett tag innan vi hittar Tikk”, mumlade Omot och skakade missmodigt på huvudet.

”Tappa inte hoppet nu Ommo! Nu är vi ju nästan äntligen där!”

”Jo, men vi kommer i alla fall inte att hitta henne på en gång”, envisades Omot.

Det tog en timme till innan de verkligen landade.

Omots första intryck av Ceron var positivt. De möttes av en varm eftermiddagssol på en molnfri himmel.

Eyt hade parkerat skeppet i en glänta i skogen utanför Ceron, så de fick gå en bit innan de kom in till själva staden och marknaden.

”Ursäkta mig, har ni sett till den här flickan?” frågade Eyt och visade Tikks foto för en kvinna som sålde kläder. ”Hon kom hit för ungefär två veckor sedan.”

Kvinnan ruskade på huvudet och fortsatte prata med en man som ville köpa en skjorta.

”Vi delar på oss”, föreslog Eyt, och helt plötsligt var han borta och frågade någon annan om Tikk.

Omot sökte vidare, men det var ingen som hade sett Tikk, och han började leta efter Eyt.

”Du ser ut att leta efter något”, sade plötsligt någon bakom Omots rygg. Det var en man som sålde ormskinnssaker, med tanke på ormen som låg över axlarna på honom.

”Jo. Du har inte sett till en lång man med lila hår?” frågade Omot.

”Draken?” utbrast mannen förvånat.

”Just det. Har du sett honom?” Omot verkade äntligen vara Eyt på spåren.

”Inte på många år”, skrattade mannen. ”Skulle han vara här igen nu?”

”Ja, jag kom hit med honom idag”, sade Omot besviket. ”Vi letar efter min dotter.”

”Jasså, Draken är tillbaka!” Mannen log med hela ansiktet. ”Hoppas ni hittar din dotter.”

”Jo. Tack”, suckade Omot. ”Du har inte sett henne föresten?” Han plockade fram fotot.

”Jasså, henne”, mumlade mannen med tydligt igenkännande.

”Du har sett henne?” Omot kände hur hoppet återvände till honom med full styrka.

”Jo, hon hade blivit biten av en orm, så jag skickade iväg henne med ett skepp till Avéda för att träffa helaren Véma”, berättade mannen.

”Men hon mådde bra?” frågade Omot ivrigt. Han var så glad över att få veta att Tikk verkligen var där, på planeten, att han inte riktigt reagerade på att hon blivit biten av en orm.

”Jodå, hon hade gått om tid att hinna till helaren, och Véma är den bästa när det gäller att motarbeta ormgift.”

”Okej, bra. Känner Draken dig? Vad heter du?” Nu måste Omot bara hitta Eyt igen.

”Jodå, han känner mig. Velm heter jag, och lycka till”, sade mannen och log uppmuntrande.

”Tack.” Omot skyndade vidare i sin jakt på Eyt.

Han fann honom en bra stund senare utanför ett garage, i vild diskussion med en äldre kvinna, på ett språk som Omot inte förstod.

”Ommo, där är du ju!” utbrast Eyt när han fick syn på Omot. ”Jag håller på att byta bort mitt skepp.”

”Jag har träffat någon som heter Velm och har sett Tikk. Hon blev skickad till en helare”, berättade Omot.

”Velm? Ormhandlaren?” Eyt såg högst förvånad ut.

”Just det, han kände dig. Så nu måste vi bara leta reda på den där helaren!”

”Det är bra”, sade Eyt frånvarande och vände sig till kvinnan igen. ”Vi kör på det Evv, jag återkommer för betalning.”

”Som vanligt det, Draken”, muttrade hon till svar. ”Iväg med dig nu!”

”Ha en trevlig dag”, hälsade Eyt och drog med sig Omot bort från platsen.

”Vad var det där för språk ni talade först?” frågade Omot.

”Evv kommer långt bortifrån och har ett annat modersmål än alla andra här, det är alltså inte så ofta hon träffar på någon att tala det med, och jag talar många språk”, förklarade Eyt, utan att riktigt svara på frågan. ”Så vart var det du hittade Velm någonstans?”

”Någonstans efter huvudgatan tror jag”, svarade Omot osäkert. Han ledde Eyt genom trängseln, och lyckades faktiskt utan större problem hitta tillbaka till Ormhandlarens stånd.

”Där är du ju, Draken!” hälsade Velm dem.

”Ja, här är jag! Men frågan är: Var är Tikk?” sade Eyt och slog ihop händerna.

”Tikk?”

”Just henne. Ommos dotter. Du sade att hon skulle till en helare?” frågade Eyt.

”Ja, den där Kännaren i Avéda. Jag hittade till och med ett skepp till jäntan och gav dem stränga order att ta henne till Véma”, berättade Ormhandlaren.

”Det betyder alltså att vi måste ta oss till Avéda och söka upp den där Véma. Sedan får vi se vad hon har att säga.” Eyt tycktes tänka högt.

”Och hur tar vi oss till Avéda?” frågade Omot sin tankspridda vän.

”Vi måste finna oss en lämplig båt”, svarade Eyt. ”Tack för upplysningen Velm, trevligt att se dig igen.” Sedan släpade han med sig Omot mot båthamnen.

”Oj, vad fort det här går”, mumlade Omot.

Men där fick han fel. Det tog lång tid att hitta ett skepp som skulle till Avéda, och det de hittade skulle inte ge sig av förrän nästa morgon. Mer tur än så kunde de ju självklart inte ha, men Omot var så ivrig att hitta Tikk att varenda sekund skulle ta evigheter.

Resan över havet skulle komma att ta över ett dygn den också.

”Jag ska låna dig en bok att läsa Ommo”, erbjöd Eyt. ”Så har du något att sysselsätta tankarna med.”

”Det blir nog svårt. Vad skulle den boken handla om?” Omot var nervös. Han visste att Tikk begett sig till Avéda, och förhoppningsvis fanns hon kvar där. Vad skulle han säga om han hittade henne? Vad skulle de göra om hon inte fanns där?

”Jag har böcker om allt möjligt, så jag kommer säkert att hitta någon som passar dig.” Eyt verkade klart ivrig över att få vara tillbaka på sin hemplanet.

För två silvermynt fick de en delad hytt ombord på ett fantastiskt gamalt segelfartyg, som Eyt uttryckte det. De fick flytta in på en gång, i väntan på att skeppet skulle ge sig av på morgonen.

”Här är en bok om båtar, den kanske skulle intressera dig. Du som har koll på hur rymdskepp är uppbyggda kanske också skulle vilja veta hur ett sådant här skepp fungerar”, föreslog Eyt. ”Själv har jag inte så stort intresse för fordon.”

”Okej då.” Omot tog boken och började läsa.

Nu kommer något nytt igen!

Förhoppningsvis slår det lite mer rätt än föregående kapitel...

13

Vänner

 

Omot väcktes av en hög duns och satte sig förskräckt upp. Det var hans fjärde morgon ombord på Eyt Klåfingers gamla CX-skepp, och han hade ännu inte vant sig vid Eyts alla konstiga infall.

”Oj då”, mumlade Eyt förvånat och försökte lyfta upp en stor, gammal bok från golvet. På hans ansträngning förstod Omot att den måste vara tyngre än den såg ut.

Omot reste sig och tog upp boken åt honom.

”Lägg den på skrivbordet”, sade Eyt tacksamt.

”Vad är det här för bok egentligen?” frågade Omot och lade försiktigt ner boken där Eyt pekade. Omslaget var täckt med konstiga runor som Omot själv inte hade en chans att kunna tyda.

”Visdomens kraftbok”, sade Eyt högtidligt. ”Det är i alla fall så jag kallar den. Här står allt möjligt om olika krafter.”

”Är vi inte framme vid Elejona snart?” frågade Omot utan att bry sig om Eyts förklaring av boken. Han undrade varför han frågat om den, när han ändå visste att svaret inte skulle intressera honom.

”Jag tror i alla fall vi har ett par dagar kvar tills vi kommer fram”, svarade Eyt och slog upp en sida mitt i boken.

Omot återvände till sitt eget med en suck. Han hade spenderat lite mer än tre dagar på Eyts skepp, men de hade inte direkt pratat med varandra. De flesta samtal hade varit precis som det senaste, en kort ordväxling över kursen, att det var dags att äta, ett ”god morgon”, eller en onödig fråga där svaret snart blev glömt. Omot visste inte mycket mer om Eyt än det han lärt sig när de först träffats.

”Så hur är det på Elejona?” frågade Omot i ett försök att vara trevlig. Han ångrade sig genast, med tanken att han stört Eyt i sitt läsande.

”Elejona är en mycket vacker planet”, sade Eyt och satte sig drömskt ner på sin stol, han hade förblivit stående framtill dess. ”Fast det var många år sedan jag var hem senast. Kanske återvänder jag nu för gott”, mumlade han fundersamt.

”Hur var det förr då?” frågade Omot. Han kände sig dum som frågade, eftersom han återigen inte var intresserad av svaret, men samtidigt ville han ju faktiskt veta vad det var för planet hans dotter hamnat på. Dessutom hade ju hans ambition när han först frågat varit att starta en länge konversationen med Eyt, och då måste han ju säga något för att hålla den vid liv.

”Ceron ligger på en vacker ö, utan rike. Det är den enda platsen som har kontakt med världsrymden. Resten av planeten är oberörd av teknologin som finns i rymdhamnen. För att komma till det riktiga Elejona måste man korsa havet”, berättade Eyt dramatiskt.

”Vart kommer man då, då?” frågade Omot vidare när Eyt gjort en alltför lång paus. Mannen återupplevde väl gamla minnen antog Omot och himlade med ögonen.

”Då kommer man till kungariket Jerilir. Det har alltid varit ett harmoniskt rike, utan inbördeskrig och uppror. Ända sedan dess första riktiga konung satte ut gränserna mot Patornbergen och Izyasjön har där varit lugnt”, Eyt såg väldigt eftertänksam ut när han berättade.

Omot kunde inte hålla tillbaka ett plötsligt leende, det lät precis som någon av de där sagorna Tikk älskat så när hon var liten. Han hoppades att hon hade det bra där.

”Bortom Jerilir ligger Karqol”, fortsatte Eyt. ”Det är ett stort kejsardöme som aldrig kommer gå att hålla i schack. Där finns många olika folkslag som lever enligt sina egna regler. Endast ett fåtal följer de lagar kejsaren tillsatt. Där finns fantastiska miljöer, men som du förstår kommer nästan ingen där speciellt bra överens med någon annan. Karqols kejsare har också gjort upprepade försök med att erövra Jerilir. Men konungen har lyckats hålla sina gränser. Jerilir den store var en intelligent man som valde ut en lagom bit land till sitt rike, som han visste han kunde försvara och behandla rättvist, till skillnad från kejsaren.”

”Var kommer du ifrån då?” Omot var föga intresserad av främmande människors gamla maktkamper.

”Jag kommer från en bergsdal i norra Karqol, där bergen är minst dubbelt så höga som Patornbergen, skogens träd är förevigt gröna och sjöns vatten är klarare än det klaraste glas. Pulturg Serti heter platsen.”

”Varför gav du dig av om där nu är så vackert som du beskriver?” frågade Omot. Han hade väldigt svårt att föreställa sig det som Eyt beskrev, men han förstod på Eyts tonfall att platsen var mycket vacker.

”Jag ville se andra delar av världen, se människors slit över hela universum. Först reste jag runt i Karqol, sedan begav jag mig till Jerilir. Där fick jag höra om den här ön långt ut i havet, och begav mig dit. Så köpte jag det här skeppet och reste till rymden.” Eyt ryckte på axlarna och återgick till att läsa sin bok.

”Vad läser du?” frågade Omot. Han misstänkte att Eyt trots allt var mycket intressantare än han verkade. Kanske kunde det han läste vara intressant?

”Jag fräschar upp minnet om kraftprojicering, kanaliserande av olika krafter, manipulation av föremål med hjälp av kraftböjningar, och lite sådant”, rabblade Eyt snabbt. Hans blick fortsatte nu oavbrutet att följa textens rader, även när han talade.

”Okej”, sade Omot tveksamt. Han förstod ingenting av det Eyt just sagt, alltså var det inte intressant.

”Jag är Kraftbärare på Elejona, vet du”, förklarade Eyt. ”Men jag kallar mig Klåfinger här i rymden eftersom det låter bättre i den här miljön och jag gillar klangen av det.”

”Har du hittat på ditt namn själv?” utbrast Omot.

”Klart jag har! Vi har inga efternamn där hemma, så jag fick ju hitta på något. Jag hade ju kunnat använda mitt titelnamn, men som sagt så passar det inte riktigt in i rymden.” Eyt fortsatte läsa oavbrutet.

”Titelnamn?” Omot tyckte det lät konstigt.

”Just så”, log Eyt. ”Det är liksom den titel man har: Fiskare, Bonde, Jägare, Konung, eller vad det nu är man är. Man kan ha flera titelnamn också, för olika situationer. Du kan verkligen inte kalla dig för Drakjägare på Elejona, eftersom det är förbjudet att jaga drakar.”

”Men jag är ju inte Drakjägare, jag heter bara det”, sade Omot. Han var stolt över sitt namn, det hade han fått av sin far.

”Jo visst, men efternamn existerar inte på Elejona. Du kan väl kalla dig Mekaniker, eller Chefsmekaniker kanske skulle låta pampigare”, föreslog Eyt utan att titta upp. Kunde han verkligen ta in det han läste samtidigt som de pratade?

”Okej”, sade Omot, med fokus på samtalet. Inte på Eyts läsande. Han var på väg in i en helt annan värld än den han levt hela sitt liv i. Då fick han väl gå med på att byta namn.

Sedan tog Omot och åt lite frukost. Han mekade lite med någon värdelös pryl, och timmarna passerade förbi under tystnad igen. Men morgonens samtal hade varit väldigt givande för Omot eftersom han lärt sig en del nya saker om Elejona och Eyt. Tankarna som virvlade i hans huvud under resten av dagen handlade om allt Eyt berättat. Omot kunde tänka sig hur häktiskt Eyts liv måste vara eftersom han hunnit med att göra så väldigt mycket. Han var till synes fortfarande väldigt ung, så de där många åren han varit i rymden kunde inte ha varit så väldigt många.

”Nej, nu!” sade Eyt plötsligt och slog ihop sin gamla bok, som han läst hela tiden sedan morgonen. ”Har du sett min stav?” frågade han Omot.

”Stav?” Omot kunde inte förstå vad han nu skulle med en stav till.

”Jag måste ha min stav när jag kommer hem!”

Omot såg sig omkring i hytten. Det gjorde Eyt också.

”Där är den ju!” utbrast mannen, överförtjust.

Omot förstod inte varför. Det var en rak, svart, metallstång som var lika lång som Eyt.

”Kan du hålla den ett slag?” Eyt slängde staven till Omot och försvann ut genom dörren.

Nu insåg Omot att staven inte alls var av metall, trots att det väldigt mycket såg ut så. Den var i trä, och längst upp satt en fantastiskt vacker och detaljerat snidad drake, med svansen ringlad kring stavens topp. Den såg riktigt verklig ut och tycktes bara ligga där och sova.

”Det där är Elwario, min trogna följeslagare sedan många år”, berättade Eyt. Han stod i dörröppningen med armarna i kors och ett klurigt leende på läpparna.

”Du tycks äldre än du verkar”, sade Omot. Nu hade Eyt använt uttrycket ”många år” igen, och inte på ett sätt som ”sedan jag var liten”. När han pratade om åren tycktes han äldre, medan han annars såg ut och betedde sig som en yngre man.

”Jag förstår precis vad du menar”, skrattade Eyt och satte sig ner på sin säng. ”Jag ser yngre ut än vad jag är. Och du, du verkar äldre än du är. De där grå håren till exempel, de måste du ha slitit hårt för att åstadkomma. Egentligen ser du ju inte så gammal ut, men jag förstår att du levt ett stressigt liv. Du måste skratta mer!”

”Jaha”, mumlade Omot. Ett sådant där utlägg hade han inte alls väntat sig, och ändå hade Eyt så rätt. Omots liv hade alltid varit hårt, och sedan Milia dött hade han slitit allt hårdare för att glömma. Men han glömde aldrig, och aldrig skrattade han, inte ens med Tikk.

”Langa hit Elwario nu”, sade Eyt och ställde sig upp. Han tycktes inte bry sig, eller ens vara medveten om allvaret han skapat.

”Vad har du för nytta av en stav?” frågade Omot och slängde tillbaka staven till sin ägare igen.

”Man kan göra alla möjliga saker, stödja sig mot den, peta på saker med den, slåss med den”, sade Eyt och demonstrerade tydligt alla användningsområden genom att luta sig mot staven, peta på Omot med den och svinga den dramatiskt genom luften i stridsställning. ”Och om man är lite mörkrädd kan ju det här vara bra.” Han stampade staven bestämt i golvet.

Från den ände av Elwario som stod mot golvet, ringlade ett glödande blått band, i en jämn spiral uppåt runt hela staven. Sist var det som om draken på toppen öppnade sina ögon, när även de tändes med samma djupblåa glöd som spiralen.

Omot satt som förstenad utan att veta hur han skulle regera. Skrika, skratta, stirra, gapa, eller svimma kanske vore lämpligt?

Sedan stampade Eyt staven i golvet igen, och det blå skenet släcktes med detsamma.

”Vad var det där?” frågade Omot chockat. Hans hjärna började genast tänka ut förklaringar, det fanns självklart någon typ av ljusslinga i staven som reagerade på stötar?

”Kraftkanalisering”, sade Eyt lättsamt och ställde ifrån sig Elwario mot väggen bredvid skrivbordet.

”Va?”

”Någon sorts magi antar jag att du skulle kalla det”, sade Eyt och kliade sig frånvarande på hakan. ”Men uttrycket magi finns inte på Elejona.”

”Magi finns inte”, sade Omot. Antingen skojade Eyt med honom, eller också var han galen.

”Jo, men det är det som är grejen. På Elejona finns det”, sade Eyt. ”I Jerilir finns det något som kallas Kännare, det är personer som kan känna av alla möjliga saker en vanlig människa inte kan. Då ska jag bara komma på några exempel…”

”Lägg av!” muttrade Omot irriterat.

”De kan känna av folks tankar, eller läsa av något som händer mil ifrån dem, och mycket mer”, fortsatte Eyt. ”I Pulturg Serti finns Kraftbärare som mig själv, som kan påverka de osynliga krafterna som alltid finns omkring oss. Men det finns många mer olika varianter av vad ni kallar magi. Det är klart att det är jag själv som har dragit slutsatsen att det är magi, men ändå.”

”Menar du allvar?”

”Det är klart jag gör!” Eyt sjönk ner på sin säng i en halvsittande ställning. ”Jag förstår att du inte tror mig Ommo. Där jag kommer ifrån skulle ingen tro att det finns stora metallådor som kan flyga genom rymden, som man kan bo i. De skulle tro jag var galen om jag berättade om något så simpelt som en ficklampa!”

Omot hade väldigt svårt att tänka sig någon som inte visste vad en ficklampa var för något, men när han tänkte efter kunde han minnas hur det varit på några av planeterna han varit ner på. De flesta hade ett samhälle som väldigt mycket liknade livet på rymdskeppet, men det fanns de som inte hade något alls att göra med teknologi. Någon av planeterna han besökt hade inte ens någon riktig rymdhamn.

Då slog det honom. Milia hade han träffat på en sådan planet. Hon hade inte vetat mycket om teknologi, och hon hade inte heller brytt sig speciellt mycket om den. Hur kunde han ha glömt bort det?

”Jag förstår hur du menar”, mumlade Omot.

”Gör du?” Eyt tittade förvånat upp.

”Milia pratade om något sådant där”, sade Omot. ”Jag förstod det aldrig då, men när du säger sådär, så var det nog någon slags magi hon pratade om.” Irritationen mot Eyt försvann. Vare sig det han sade var sanning eller inte, så betydde det inte att Eyt var en dålig person. Omot lade alltför mycket vikt vid vad folk sade, han tog allt på allvar. Det var väl därför han aldrig förstått sig på sagor, men nu förstod han. Eyt var som Milia. Omot hade älskat Milia för hennes avstånd till allvaret med allting. Hon var impulsiv och alltid positiv till livet, hur mörkt det än såg ut kunde hon se ljuset bakom nästa krök och göra det bästa av situationen.

”Vem är Milia?” frågade Eyt.

”Min…” började Omot, men han visste inte vad han skulle säga. De hade ju inte varit gifta, och nu vad Milia dessutom död. ”Tikks mor.”

”Tikks?”

”Tikk är min dotter”, sade Omot.

”Jaha. Var har du Milia då?”

”Hon är död.”

”Kom hon från Elejona?” Eyt sänkt rösten lite.

”Nej.”

”Men Tikk är på Elejona?”

”Ja. Hon följde med skytteln ner, men kom aldrig med den tillbaka”, förklarade Omot.

”Så det var lite av en olyckshändelse?”

”Ja. Jag får väl irra runt med ett foto och fråga efter henne när vi kommer till Ceron.”

”Oroa dig inte Ommo”, sade Eyt. ”Jag ska hjälpa dig att leta!”

”Ommo?”

”Visst låter det bra? Du kan kalla mig för Draken, det är vad de kallar mig där hemma.”

”Visst”, mumlade Omot. Aldrig i sitt liv hade han blivit kallad för något annat än Omot, det var ett simpelt nog namn ändå. Eyt hade ett ännu simplare namn, men han kallades för Draken!? Där blev det ju bara mer komplicerat.

”Jag ska göra mitt allra bästa för att hjälpa dig hitta din dotter igen, för jag har en känsla av att vi kommer bli väldigt goda vänner du och jag.” Eyt slog entusiastiskt ihop händerna. Spänningen inför detta nya och oväntade äventyr lyste i hans ögon.

”Skulle inte du hem till din familj?” undrade Omot. Det kändes konstigt att någon ville bli god vän med honom.

”De har väntat ett antal år redan, vad gör det om de får vänta ännu lite längre? Det här är ju allvarligare grejer, som inte kan vänta!” Han hoppade plötsligt upp från sängen. ”Det är synd att jag inte är någon Kännare, för om jag varit det skulle jag kanske kunnat läsa av var Tikk är någonstans.”

”Jag hoppas hon har det bra”, sade Omot och plockade fram ett foto han hade av Tikk.

”Ja.” Eyt kom fram och tittade på bilden. ”Varför pratade vi inte om det här för tre dagar sedan?”

”Bra fråga.”

13:de kapitlet! Nu har det ju definitivt kommit upp i längden av en bok, och jag har massor av idéer till vad som ska hända och hur det ska gå framöver, det gäller bara att sortera ut dem lite och skriva vidare.

Har lagt märke till att kapitlen blir längre och längre utan att jag anstränger mig...

Känns bra :)

12

Krigstider

 

Bottenvåningen i Algalyns torn upptogs av ett stort bibliotek. Det var ett enda stort rum med takhöjd nog för två våningar, uppdelat med fyra väggar fulla av valv och bokhyllor. Där fanns också en mängd snirkliga pelare och fristående bokhyllor, samt ett antal bord och gott om sittplatser. Det hade gjorts väldigt mysigt, med rikligt med väggbonader, krukväxter, mattor, kuddar och filtar.

Människor satt lite överallt och läste i gamla och slitna böcker. Andra sprang runt och klättrade i hyllor på jakt efter en eller annan bok de önskade läsa.

”Tikk!” Nedför en spiraltrappa i ett av rummets hörn kom Temmo skyndande. Han hade famnen full av papper. ”Kom här”, sade han och vinkade snabbt till sig Tikk. Sedan vände han och skyndade uppför trappan igen.

Tikk följde förvirrat efter honom till tornets andra våning. Där gick en smal korridor längs tornets ytterkant.

Temmo öppnade en dörr mot mitten och föste in Tikk i ett tårtbitformat rum, dunkelt upplyst med några stearinljus. Väl inne låste Temmo dörren om sig och lade ner sina papper på ett skrivbord. Där blev han stående, tyst stirrande på pappershögen.

”Hej”, sade Tikk försiktigt och bröt tystnaden.

”Hej”, sade Temmo och suckade djupt innan han tittade upp på Tikk med ett av sina varma leenden.

”Vad har ni för er här då?” frågade Tikk och föste bort några extremt jobbiga hårtestar från ansiktet med vänsterhanden. Hon var fortfarande genomblöt efter simturen och regnet, men trots den lite udda situationen, fick hon sin fråga att låta väldigt alldaglig.

”Ja du, det här med Känning kräver mer jobb än vad jag trodde”, sade Temmo matt, men utan att låta leendet blekna. Han satte sig ner i en stol och bjöd Tikk att göra detsamma.

”Jag är blöt”, sade Tikk och förblev stående. Hon ville inte blöta ner Temmos saker.

”Det är lugnt, sitt du”, insisterade Temmo. ”Det är bra att det regnar, det helar naturen.”

Tikk satte sig med ett leende. Det var den första positiva kommentaren hon hört om regn i hela sitt liv, som inte varit hennes egen.

Sedan berättade Temmo om hur det var att vara Kännarlärling. Han var tvungen att läsa väldigt mycket böcker, och diskutera alla möjliga konstiga saker med andra lärlingar. De spenderade många timmar med att bara sitta stilla och koncentrera sig på sin omgivning. Självklart hade han skaffat sig en mängd nya vänner också, eftersom han nu hade så lätt för det.

Tikk berättade i sin tur för Temmo om sitt pilbågsskytte och om brevet från hennes far. Temmo lovade henne att allt skulle ordna sig, det Kände han.

Véma hade stora problem med livet i Moluvar. Hon var nu ensam som riktig Kännare, eftersom de andra skickats iväg samma morgon, precis som Gågen. Véma hade alltså varit en av de ytterst få lärare som fanns tillgängliga för alla Kännarlärlingar, och eftersom hon inte hade så lätt att vara trevlig, uppstod problem, och hon var jämt arg. Hur skulle det då gå nu när hon var alldeles ensam?

”Jag skulle aldrig ha gått med på att resa hit! Det är mitt fel att Véma mår dåligt. Hon ville inte, men när jag tyckte det verkade okej, kunde hon inte säga nej. Hur kunde hon lyssna på mig när jag ändå bara ledde henne till elände!?” utbrast Tikk förtvivlat. Hon ville inte vara orsaken till att någon mådde dåligt.

”Därför att hon är en Kännare”, svarade Temmo på hennes fråga. ”Véma har en mäktig förmåga att kunna känna av saker som är helt okända för oss andra. Det var ödet som förde oss hit, och ödet har inget med vilja att göra, men utan dig hade Véma inte kunnat läsa den vägen.”

”Vad är det du pratar om?” Tikk hängde inte riktigt med.

”Det var inte ditt fel att vi reste hit Tikk. Véma gjorde sitt val själv, eftersom hon visste att hon måste lyssna på dig. Antagligen väntar oss något större, och ödet kräver att vi är där vi är nu”, sade Temmo entusiastiskt. ”Jag Kände att du skulle komma hit idag. Det är en så obeskrivlig känsla, men på något vis ger det livet en så mycket större mening.”

Tikk var totalförvirrad, hon ansåg att man själv ansvarade för sitt eget öde, och att inget var förutbestämt. Men Temmo var övertygande, och Tikk tyckte sig ana en svag glöd som omgav honom. Även om det säkert bara var inbillning så fick Tikk känslan, av att hur illa Véma än hade det, och hur förvirrande allt än var för Tikk, så var resan till Moluvar ändå värd allt besvär, eftersom Temmo var så lycklig. För hans skull skulle Tikk göra sitt allra bästa för att njuta av livet hon också.

Temmo visade upp ett sådan där brilliant leende som bara han kunde uppbåda.

Tikk kunde inte göra annat än att le med honom.

Då knackade det på dörren. Ett kort och bestämt knackande.

”Släpp in mig Temmo.” Det var Véma. ”Det är något stort på gång”, viskade hon genom dörren.

Temmo reste sig genast upp och släppte in henne.

Véma vände sig om och låste dörren igen innan Tikk ens hunnit uppfatta att hon kommit in i rummet. Kännaren var iklädd en svart klänning med ett brett guldband kring midjan, och håret liggande i en tjock silverskimrande fläta på ryggen.

”Har inte du fullt upp?” frågade Temmo osäkert.

Véma tog några djupa andetag innan hon vände sig om och såg på dem. Hon hade ett sammanbitet uttryck, men ögonen speglade stor rädsla.

”Har det hänt något?” flög det ur Tikk. Vémas rädsla oroade henne.

”Nej”, svarade Véma och satte sig på Temmos säng. ”Inte än.”

Hennes sista ord framkallade ett starkt obehag i Tikk. Hon mindes att Temmo vid något tillfälle sagt att en Kännare skulle kunna förnimma saker som väntade i framtiden, men hon hade inte lagt någon större vikt vid hans Kännarbeskrivning då.

”Det är något på väg hitåt”, mumlade Véma frånvarande. Hon stirrade rakt framför sig och lade ut händerna på sängen bredvid sig.

”Vad är det för något?” frågade Temmo. Även han var på helspänn.

”Jag vet inte, men vi tjänar inget på att försöka slå emot dem”, sade Véma och slöt ögonen. ”De vill inte döda oss. De vill bara ha vårt rike.”

Temperaturen hade stigit betydligt i rummet och det fanns ingen tvekan om att det var allvar.

”Vi måste prata med Flehn”, sade Temmo plötsligt.

”Ja”, sade Véma och reste sig plötsligt upp. ”Kom.”

Hon skyndade sig ut ur rummet. Temmo och Tikk följde snabbt efter henne nedför spiraltrappan, och snart nog var de ute ur Algalyns torn och på väg mot huvudborgen.

Regnet hade gjort ett uppehåll igen och Tikk tittade ängsligt upp mot de oroliga molnen. Högt däruppe flög en stor grupp svarta fåglar. Tikk stannade så att hon skulle kunna se dem bättre. Det såg ut som stora rovfåglar, men de hade svans.

”Tikk?” frågade Temmo. Han och Véma hade stannat en bit längre fram.

”Är det där drakar?” undrade Tikk och tittade upp mot himlen igen samtidigt som de andra.

”Det är för sent”, sade Véma. Sedan sprang hon tillbaka till tornet igen.

”Kom Tikk, vi måste ut härifrån”, sade Temmo. Han tog tag i Tikks arm och drog henne med sig.

”Vad är det som händer?” Tikk förstod ju att det inte kunde vara Moluvars drakar hon sett, och det måste ju betyda att det var fienden?

”Jag gissar att de kommer att ta murarna. Drakryttarna och deras drakar har ju ännu inte kommit tillbaka från gränsen sedan de gav sig av imorse, så vi har ju ingen möjlighet att fly genom luften”, sade Temmo bekymrat och for med blicken över himlen.

”Finns det inga drakar alls här?” frågade Tikk förvånat.

”Bara några få, men Drakgården kommer säkert att säkras först.”

”Då är vi verkligen fångade”, insåg Tikk, med en suck.

Sedan sade de inget mer förrän de var utanför borgmurarna. Portvakterna tittade lite konstigt på dem när de passerade, men de sade ingenting.

”Vi går hem till dig”, mumlade Temmo och lät Tikk leda vägen.

Hon kände inte till den delen av staden de nu befann sig i, men på något vis lyckades hon hitta tillbaka till huset.

”Vad har du för dig nu då?” frågade Nibbo nyfiket när Tikk kom in i sällskap av Temmo.

”Moluvar kommer snart attackeras av fienden”, berättade Temmo lugnt. ”Vad ni gör, så skjut inte mot dem. Bara låt dem inta Moluvar ostört, för de vill inte döda oss.”

”Menar du allvar?” frågade Läjker tvivlande.

”Ja”, svarade Temmo bestämt. ”Himlen är fylld av drakar.”

En förvirrad tystnad lade sig över rummet. Luften fylldes av en blandning av förundrad oro och tvivlande hat.

Ingen rörde sig förrän det hördes skrik från gatan utanför. Då störtade alla fyra ut genom dörren för att se vad som pågick.

Drakarna var på lägre höjd nu. När Tikk tittade på en av dem, fällde den ihop vingarna och dök, precis som en rovfågel som går till attack mot ett hjälplöst byte.

”Vad kan vi göra?” frågade Nibbo. Situationen var hopplös.

”Ingenting”, sade Temmo.

Tikk såg på alla panikslagna människor som förvirrat rusade fram längs gatan. Hade hon inte en visselpipa i en ficka någonstans?

”Vi blir deras fångar nu”, sade Läjker och uttryckte den hårda sanningen.

Skrot tittade fram ut Tikks väska och räckte henne visselpipan hon letat efter. Tikk blåste hårt i den och åstadkom en klar hög ton som fick alla på gatan att stanna upp och se sig om.

”Det finns ingen anledning till panik!” ropade Tikk, högt och tydligt så att alla skulle höra. ”De vill inte skada oss! Bara hindra oss från att hjälpa till vid gränserna!”

”Hon har rätt!” instämde Temmo. ”Så ta det bara lugnt!”

Den panikartade stämningen lade sig snabbt, och utbyttes av ängslan. Efter en stunds stillhet fortsatte folk med vad de nu än sysslade med, eller var på väg någonstans, men lite långsammare.

”Bra gjort Tikk.”

Förvånad vände sig Tikk om och upptäckte att Véma stod bakom henne. Kvinnan log vänligt mot Tikk, men såg snart allvarlig ut igen.

”De håller på att rensa borgen på folk. Jag tror de tänker flytta in där”, berättade Véma.

”Så de kommer använda Moluvar som ett fängelse för alla sina krigsfångar”, konstaterade Läjker bittert.

”Det lutar väldigt mycket ditåt”, instämde Véma.

”Och de har Pildrakar”, sade Nibbo surt.

”Ska vi gå in kanske”, föreslog Temmo. ”Så vi slipper se eländet.”

Det gjorde de och slog sig ned vid köksbordet. Läjker hämtade en extra stol.

”Det är kanske på sin plats med presentationer”, sade Nibbo så snart alla satt ner. ”Jag är Nibbo Pilbågsmästare och jag kommer ifrån en liten by vid Månors strand”, berättade hon stolt.

”Läjker Pilbågsmästare. Jägare i Etriin”, sade Läjker så kortfattat som möjligt. Tikk hade aldrig hört att han var jägare förut.

”Vänta, vänta!” utbrast Tikk när Temmo öppnade munnen för att fortsätta presentationerna. ”Vad är Månor och Etriin?”

”Månor är en stor sjö västerut, nedanför bergen, och Etriin är en stor skog väster om Månor”, berättade Véma kort.

Tikk saknade någon som helst känsla för riktning, men hon förstod i alla fall att Nibbo var uppväxt vid en sjö och att Läjker var uppväxt i en skog.

”Jag heter Temmo och jag kommer från en liten by utanför Avéda, som är en hamnstad rakt västerut härifrån. Numera Kännarlärling, tidigare Helarlärling”, pressenterade Temmo sig.

”Véma Kännare. Helare i Avéda”, sade Véma, på samma sätt som Läjker.

”Och alla vet ni att jag heter Tikkipe”, avslutade Tikk.

”Vad har du för titelnamn då?” frågade Nibbo nyfiket.

”Jag vet inte”, svarade Tikk och ryckte på axlarna.

”Vad kallades du förr?” frågade Läjker.

”Jo, mitt efternamn är Drakjägare efter min fars släkt, men det stämmer ju inte. Annars på rymdskeppet sade de bara chefsmekanikerns dotter”, svarade Tikk nedstämt. Det var inga trevliga minnen som kom tillbaka till henne när hon tänkte på det. Alla namn de andra barnen hittat på åt henne…

”Jag tycker du kan kalla dig Mekaniker”, föreslog Temmo.

”Men jag är ingen, och kan heller aldrig bli någon mekaniker”, sade Tikk och skakade motvilligt på huvudet.

”Jo! För här på Elejona har vi andra regler än de har på ditt gamla rymdskepp. Jag tycker du är Mekaniker, och om inte annat bestämmer jag här och nu att du är det!” klargjorde Temmo och slog näven i bordet.

”Tikk Mekaniker”, sade Nibbo och log.

”Låter bra”, tyckte Läjker och lutade sig tillbaka i stolen och log han också.

”Tack”, sade Tikk blygsamt.

Véma satt tyst med huvudet nerböjt och hängande axlar. Hennes ansikte påminde, som alltid, om en hård och känslolös sten.

”Nu går de runt och tar hand om alla vapen”, berättade hon kallt.

Allas blickar vändes chockat mot Kännaren, och mycket riktigt bankade det då på dörren.

Véma var den som öppnade, och släppte in en man med mörk hud och fjädrar i håret, iklädd en underlig pälsklädnad.

”Vapen”, sade han och blängde på sällskapet.

”Vi har inga”, sade Véma bestämt.

Mannen for med blicken genom rummet och nickade kort innan han gick igen.

Genom den öppna dörren fick Tikk en skymt av en av främlingarnas drakar. Den var stor som en häst med starka ben och skarpa klor. Huvudet påminde om en orms, med stora, gula ögon. Vingarna som satt hopvikta mot dess sidor var täckta av bruna och vita fjärdrar, precis som en fågels, och fjällen som täckte resten av kroppen hade samma färg. Den saknade helt ryggtaggar, och därför fick en ordentlig sadel plats på dess rygg. Det var ett betydligt smidigare och antagligen också farligare djur än Moluvars bergsdrakar.

Véma stängde dörren med ett illvilligt leende.

”Vad är det?” frågade Nibbo förvirrat.

”De talar inte vårt språk”, sade Véma.

Mannen hade ju bara sagt ett ord, men faktiskt haft en konstig brytning också, insåg Tikk, nu när hon tänkte på det. Det var väl därför han inte sagt mer.

”Men det hjälper oss väl inte speciellt mycket nu?” sade Läjker med en suck.

”Det här är inte så farligt som det verkar”, sade Véma. ”Nu slipper vi ju jobba, det blir som att ha semester.”

De andra tittade på henne som om hon vore tokig, men hon bara ryckte på axlarna.

”Vad ska vi göra nu då?” undrade Läjker och gäspade stort.

”Äta något kanske?” föreslog Nibbo och reste sig upp. ”Och nu när vi inte har något bättre för oss kanske du äntligen kan lära mig läsa Tikk.”

”Du kanske kan fråga Temmo?” föreslog Tikk. ”Han är säkert en bättre lärare än mig.”

”Fast jag kanske hellre fortsätter mina Kännarstudier”, sade Temmo med ett ursäktande leende mot Nibbo.

”Du lovade, Tikk”, sade Nibbo.

”Okej”, sade Tikk. ”Jag kommer inte ihåg att jag faktiskt lovade, men jag kan ju i alla fall försöka lära dig någonting.”

Nibbo dukade fram mat åt dem och sedan åt de. Trots den lite jobbiga situationen, fanns där ingen obehaglig tystnad. De pratade om alla möjliga vardagliga saker, bland annat jämförde de sina olika uppväxter. Véma sade som vanligt inte speciellt mycket, men hon log i alla fall mer än vanligt.

”Vad tänker du på, Véma?” frågade Läjker, efter att Véma under en lång stund inte gjort annat än stirra in i väggen.

”På hur det ska gå med det här kriget”, svarade hon och vände blicken mot sällskapet igen.

”Var det inte du som pratade om semester nyss?” frågade Temmo med en djup suck.

”Jo. Vi kan ju inte göra något åt kriget härifrån”, sade Véma och fingrade på sin högra klänningsärm. ”Men man kan ju ändå undra hur det kommer att sluta.

”Vilka är det vi krigar mot egentligen?” frågade Tikk. ”Och vilka är vi egentligen?”

”Vi bor i kungariket Jerilir, och de här bergen är en del av gränsen mot Karqol”, berättade Temmo.

”Så de här människorna som tagit oss till fånga är från Karqol? Ser alla därifrån ut som dem?” undrade Tikk.

”Nej, de brukar se ut precis som oss”, förklarade Nibbo förundrat.

”Vrylverna kommer längre in i landet ifrån och är inte så väl kända här i Jerilir”, sade Véma. ”Det är inte så konstigt att vi inte räknat med dem som ett hot, eftersom de egentligen inte borde bry sig om att vidga Karqols gränser. Pildrakryttarna brukar inte blanda sig i de vanliga Karqolernas göranden.”

”Men du verkar i alla fall veta en del om de här Vrylerna”, sade Läjker intresserat.

”Vrylverna”, rättade Véma.”De bor på Vrylvslätten, där Pildrakarna lever. Mer vet jag inte, men som det verkar har de i alla fall ett eget språk.”

”Men vem är det som startat kriget?” frågade Tikk.

”Karqols kejsare”, svarade Nibbo.

”Den förre kejsaren var en klok man, men tyvärr levde han inte till någon hög ålder, och hans son är lika girig som sin farfar, om inte värre. Han är alldeles för ung och oansvarlig för att vara kejsare över ett så stort land”, sade Véma och skakade matt på huvudet.

”Jag förstår”, mumlade Tikk. ”Men det måste väl finnas något vi kan göra? Inte kan vi väl bara sitta här och vänta på att hela landet blir erövrat?”

”Just nu kan vi inte göra något annat än vänta, och se hur situationen artar sig. Kanske kan vi få tag i någon användbar information från de här Vrylverna”, sade Véma med en antydan till ett klurigt leende. ”Men just nu får vi hoppas att kungen och de andra vid gränsen inte har lika stora problem som oss.”

”Är kungen vid gränsen?” Tikk trodde ju att han satt trygg i sitt slott i huvudstaden.

”Det är klart han är, han måste ju försvara sitt rike”, sade Läjker, som om det var en självklarhet icke att ifrågasättas.

”Men…” började Tikk.

”Han är en god kung, som inte är rädd för att möta en fiende på slagfältet, tillsammans med sina tappra krigare.” Läjker hade tydligen väldigt stor respekt för Jerilirs konung.

Sedan inledde Temmo en konversation om fiske, som Nibbo snabbt hängde på med fullt intresse. Läjker var inte så långt borta med kunskaper han heller.

Tikk kom att tänka på Sollex och undrade vad han vad han hade för sig, nu när Vrylverna tagit över Moluvar.

Vi har det ju i alla fall bra just nu, tänkte hon och hoppades att det skulle hålla i sig.

Här har ni det, beviset på att berättelsen faktiskt fortfarande går framåt!

Det går fortfarande lite långsamt, men det beror mest på att jag har insett att det här kommer bli så mycket större än jag trodde från början. Jag har fullt sjå med att försöka få till en bra historia till landet de befinner sig i. Det är lite klurigt att pussla ihop allt, men jag jobbar på det :)

Jag insåg också att jag glömt bort Skrot lite! Är inte säker på när han senast dök upp, men han har definitivt visat sig lite för sällan sedan Tikk kom till Moluvar...

Fick också ett ryck och började läsa Sagan om Ringen igen - kan ses både som en tidstjuv och en inspirationskälla - men i alla fall så tycker jag att det är en fantastisk berättelse! ^^

11

Vägen till Kännarna

 

Tikk vaknade med ett leende och känslan av att det skulle bli en härlig dag. Hon satte sig upp och fick syn på Sollex. Han låg och sov på golvet, i ett hörn, inlindad i en av Tikks extrafiltar. Han såg väldigt nöjd ut, trots att det måste vara väldigt obekvämt. Synen påminde i alla fall Tikk om gårdagen, som hon i sömnen förträngt från sitt sinne. Leendet och tankarna om en härlig dag bleknade snabbt bort.

Tikk bestämde sig för att inte väcka Sollex, och smög istället ner till Nibbo och Läjker som satt tysta vid bordet. Läjker stirrade tomt ut i luften och Nibbo tittade bekymrat på Läjker.

”God morgon”, mumlade Tikk. Det var ju ingen god morgon.

”Du får flytta ner till Gågens rum nu, det är större”, sade Nibbo.

Läjker suckade tungt och fokuserade sin blick på Tikk för att ge henne ett klent leende.

”Okej”, sade Tikk. Hon brydde sig egentligen inte om utrymme, men Nibbo och Läjker kunde ju få vara ifred på övervåningen om hon flyttade ner.

Ute var himlen fortfarande grå, men regnet hade gjort ett uppehåll för stunden.

Tikk åt sin frukost i tystnad och tänkte precis gå upp och titta till Sollex, när det hördes ett högt dunsade från övervåningen och någon som rabblade en ramsa ilskna ord. Tikk stelnade till.

”Vad var det där?” frågade Läjker misstänksamt och reste sig upp för att undersöka saken.

”Vadå?” mumlade Tikk med låtsad förvåning och tog tag i Läjkers arm för att hindra honom från att gå upp till övervåningen.

”Det är någon här”, sade Läjker lite ilsket och slet sig loss från Tikks grepp.

Nibbo såg bara chockad ut.

”Vänta”, bad Tikk Läjker. ”Vänta så ska jag förklara.”

Då kom Sollex blygsamt ned för trappan.

Läjker frös fast i golvet.

”Ursäkta mig”, mumlade Sollex och bockade sig artigt.

Tikk stod där hon stod och hade ingen aning om vad hon skulle ta sig till.

”Jo... Alltså... Det här kan ju se lite konstigt ut”, började Sollex, trevande efter en bra ursäkt.

”Vem är du?” lyckades Nibbo få fram.

”Sollex”, sade Sollex osäkert.

Tikk kunde inte komma på något att säga.

”Okej. Ni tycker väl inte heller om Flehn, för jag gömmer mig för henne”, förklarade Sollex.

”Varför då?” frågade Läjker. Han hade fortfarande inte rört sig.

”Därför att hon tycker om att manipulera människor”, sade Sollex dystert.

”Det har vi nog märkt”, sade Nibbo.

”Hon skulle bli så nöjd om hon fick tag i mig, för då skulle hon tvinga mig att göra något jag inte vill, och om jag vägrar skulle det vara förräderi mot hela landet”, berättade Sollex och satte sig ner på trappan. ”Men så länge hon inte fått en chans att ge mig några nya order så får jag göra vad jag vill.”

”Okej”, muttrade Läjker och satte sig bredvid Nibbo igen. ”Varför är du just här?”

”Därför att… Tikk var den enda jag kunde lita på”, sade Sollex och suckade tungt.

”Verkligen?” Tikk kunde inte hjälpa att hon frågade.

”Just det, rymdtjejen”, sade Sollex och log matt mot Tikk.

”Jaha”, mumlade Nibbo. Situationen var faktiskt lite konstig.

”Vi måste prata med Véma”, sade Sollex bestämt och reste sig upp.

”Ni nämner väl inget om det här för någon?”, bad Tikk Nibbo och Läjker.

”Nej då”, svarade Läjker och bytte en förvirrad blick med Nibbo, som nickade medhållande.

”Än en gång, ursäkta mig för intrånget”, mumlade Sollex. ”Finns det några kläder som jag kan få låna så att ingen känner igen mig?” frågade han sedan försiktigt.

Läjker bara skakade matt på huvudet och viftade med handen mot övervåningen.

”Tack så jättemycket”, sade Sollex och försvann sedan upp igen.

”Känner du den där pojken väl?” frågade Nibbo Tikk.

”Tja… Vi har brukat prata under matrasterna på skjutbanan”, sade Tikk med en axelryckning. ”Det var han som visade mig de där knepen.”

”Det bevisar ju att han är en bra bågskytt och iakttagare av detaljer”, mumlade Läjker och gömde sitt ansikte med ena handen.

”Han kan läsa”, viskade Tikk med ett leende.

”Han måste komma från en högt uppsatt familj”, konstaterade Nibbo.

”Och jag som tyckte att du redan hade konstiga kontakter”, sade Läjker och nickade frånvarande.

”Véma kanske hade rätt”, suckade Tikk. ”Hon sade att hon fick en speciell Känsla för mig.”

”Sådana Känslor kan betyda många saker, men det är definitivt något speciellt med dig”, sade Nibbo med ett leende.

Då kom Sollex ner igen. Han hade en grön hatt med fjäder, och en mörkgrå mantel. Tikk kom genast att tänka på de där hjältarna som fanns i sagorna.

”Vad tycks?” frågade Sollex och gjorde en dramatisk rörelse med manteln.

Tikk skrattade till, i hennes värld skulle ingen i den där utstyrseln tas på allvar.

”Ja, du ser inte alls ut som du gjorde nyss”, log Nibbo. ”Tänka sig att de där grejerna skulle komma till användning någon gång.”

”Äh, det får duga. Kom nu Tikk så går vi”, sade Sollex självsäkert.

”Jag flytt ar ner dina grejer till Gågens rum”, sade Nibbo. ”Lycka till.”

Läjker lyfte en hand till farväl, innan Tikk och Sollex gick ut genom dörren.

”Trevliga människor, de där”, sade Sollex och ledde in Tikk på en sidogata. ”Sådana träffar man inte alltför ofta.”

”Du skulle försöka hitta någon på rymdskeppet. Den enda som är trevlig där är Jopp, en gammal mekaniker. Men å andra sidan är ju inte du någon flicka, så de skulle säkert vara trevliga emot dig allihop”, sade Tikk, utan att låta saken dra ner hennes humör.

”Men nu är du ju här, och vi ska söka upp Véma”, sade Sollex och svängde in på en annan gata.

”Var håller Kännarna till någonstans då?” frågade Tikk och såg sig om på byggnaderna de passerat.

”I borgen”, berättade Sollex. ”De är ganska få, men de anses vara väldigt värdefulla, så de har tilldelats ett eget borgtorn.”

”Så det finns alltså en borg här!” utbrast Tikk förtjust. ”Bor det någon kung eller så där?”

”Kungen bor ju i slottet”, mumlade Sollex och skrattade nervöst.

”Men det finns en kung? Som bor i slottet?” frågade Tikk ivrigt.

”Ja, i huvudstaden”, suckade Sollex och tittade ner i marken framför sig.

”Vilka är det mer som håller till i borgen?” frågade Tikk vidare.

”De som styr det här stället. Allt drakfolk bor där, ryttare, tämjare, tränare och så vidare”, berättade Sollex och tittade upp på Tikk igen. ”Drakgården finns innanför borgmurarna. Det är där drakarna bor.”

”Vad var det för öppen plats vi landade på när vi kom hit då?” undrade Tikk. Hon kunde inte minnas någon borg, eller några murar.

”Drakplatsen är en landnings och avfärdsplats. Du förstår, det är bara drakfolk, Kännare och mästare som är tillåtna innanför borgmurarna”, förklarade Sollex med mörker i blicken.

”Flehns idé?” frågade Tikk.

”Gammal tradition”, muttrade Sollex surt.

”Så…” Tikk stannade. ”Hur ska vi då ta oss in och träffa Véma?”

”Jag vet en hemlig ingång”, berättade Sollex och log mot Tikk.

”Självklart”, muttrade Tikk och fortsatte gå igen. Sedan kom hon på en sak. ”För annars kunde vi ju bara flyga in.”

”Har du någon drake kanske?” Sollex himlade med ögonen.

”Nej, men jag har en manipulerad svävarbräda”, sade Tikk stolt. ”Jag kanske borde döpa om den till flygarbräda”, tillade hon fundersamt.

Nu var det Sollex tur att stanna. ”Finns det sådana?” frågade han.

”Tja, om inte, så har jag uppfunnit en.” Tikk kunde inte låta bli att skratta åt Sollex förbluffade min, han såg chockad, tvivlande och imponerad ut på samma gång.

”Jag tror vi tar min väg”, sade han till slut och började gå igen. ”Det skulle vara svårt att inte bli upptäckt om man flyger över muren”, lade han till för att ytterligare motsäga Tikks idé.

Tikk log självbelåtet. Hon hade lyckats förvåna Sollex, trots att han verkade ha koll på allting. Fast i och för sig var ju Temmo den enda som verkligen sett henne flyga.

”Här kommer regnet tillbaka också”, mumlade Sollex när vattendroppar började falla från de grå molnen igen.

Tikk tog av sig mössan, sträckte ut armarna och snurrade runt vänd mot himlen med slutna ögon. Dropparna skvätte åt alla håll.

”Sluta med det där!” klagade Sollex och gömde sig i manteln.

”Förlåt”, mumlade Tikk och stannade. Hon var lite yr efter snurrandet, så det tog en stund innan hon återfick balansen.

”Snart kommer du att tröttna på regnväder du också”, smålog Sollex.

”Det tror jag vad jag vill om”, skrattade Tikk och skuttade glatt efter Sollex.

”Vänta du bara, snart kommer hösten och då blir det kallt. Höstregnen är långt mycket kyligare och dystrare än de varma sommarregnen”, muttrade Sollex utan att titta på Tikk.

”Åh, det finns årstider här!” utbrast Tikk, återigen konfronterad med något som inte fanns på rymdskeppet.

”Det är klart det finns”, skrattade Sollex. Det var härligt när han skrattade sådär hjärtligt.

”Jag tror aldrig jag upplevt någon riktig kyla”, sade Tikk fundersamt.

”Du skulle inte vilja uppleva en vinter här i alla fall. Eftersom vi befinner oss så högt upp i bergen blir det kallt snabbare här, och framförallt blir det mycket kallare, än på låglandet. Och all snö! Alla är tvungna att hjälpa till med snöskottningen på vintern”, berättade Sollex lite retsamt. Det lät på honom som om han själv faktiskt älskade snö.

”Du verkar då i alla fall längta till vintern”, log Tikk och knuffade till Sollex så att han vinglade till och höll på att ramla.

”Det är en härlig årstid om du frågar mig”, sade Sollex och knuffade tillbaka lite lätt.

Tikk var inte beredd, så hon snubblade och föll med ett plask, rakt i en vattenpöl.

”Förlåt, förlåt!” utbrast Sollex och drog upp henne på fötterna igen.

Tikk var arg, för trots att Sollex såg övertygande ångerfylld ut, så visste hon att han skrattade inombords. Visst, det hade inte varit meningen att hon skulle ramla, men han måste ju tyckta det var roligt ändå.

Då svängde de in på en ny gata och Tikk fick syn på borgmuren. Det var en massiv stenvägg som sträckte sig en bra bit över de närliggande hustaken. Tikk kunde inte tänka sig hur de tänkt när de byggt muren, var befolkningen i Moluvar verkligen ett så stort hot mot borgen?

”Det var då ett väl tilltaget byggnadsverk”, mumlade hon och stirrade förbluffat.

”Har du inte sett yttre stadsmuren?” frågade Sollex.

”Nej”, svarade Tikk och tittade frågande på Sollex.

”Den är ännu högre, och tjockare”, förklarade han och sträckte ut armarna för att illustrera saken. ”Moluvar byggdes för väldigt länge sedan av en gammal bergsfurste som stod under ständigt hot från andra bergsfurstar i närheten. Han byggde den yttre muren för att skydda det som han ansåg vara sitt folk, men han var en girig furst och det tyckte inte folket om. Därför byggde han också muren kring borgen, för att skydda sig själv från eventuella upproriska undersåtar.”

”Det måste vara väldigt länge sedan”, sade Tikk förundrat. För sin inre syn kunde hon se hur bergsfursten ledde bygget av Moluvar, och hur han sedan försvarade staden från de anfall de andra furstarna ledde, med hjälp av sin trogna armé.

”Folket blev allt missnöjdare och upproret växte sig större och större, men borgmuren lyckades hålla tillbaka till och med de värsta attackerna från befolkningen”, fortsatte Sollex sin berättelse medan de vandrade vidare. ”Alldeles utanför borgmuren bodde en kvinna, som egentligen inte deltog i upproret, men allt oväsen upprorsmakarna förde hindrade henne från att leva det lugna liv hon önskade. Därvid började hon klura på sin egen plan att göra slut på eländet som drev folket till uppror. Snart nog började hon med förberedelserna, men det tog ett helt år innan hon kunde sätta sin plan i verket.” Sollex stannade bredvid muren och såg sig omkring, men de var alldeles ensamma i den här delen av staden. Regnet öste fortfarande ner.

Tikk tittade upp mot den gamla muren och föreställde sig hur människorna i det forna Moluvar försökte ta sig förbi den.

”Kvinnan var mycket listigare än den övriga befolkningen som det tycktes”, återtog Sollex. Han smet tyst in igenom en glipa i en vildvuxen häck mittemot muren och vinkade åt Tikk att följa efter.

Hon trängde sig igenom efter honom. Hennes skjorta fastnade i en tagg och när hon drog sig loss blev det ett litet hål i ärmen. När hon kommit igenom till andra sidan befann sig Tikk i en väldigt liten örtträdgård med en brunn i mitten. Häcken omringade nästan hela trädgården, utom den nästintill osynliga glipan de kommit in genom, och så var det ett hål för en gammal dörr. Kanten runt dörren var den enda delen av häcken som faktiskt var klippt.

”I all hemlighet grävde hon en tunnel under borgmuren”, sade Sollex och gick fram till brunnen.

Tikk var alldeles förhäxad av hans berättelse och hon var inte alls beredd på att Sollex utan vidare skulle hoppa ner i brunnen, men det gjorde han. Tikk slog händerna för munnen och lyckades hindra sig själv från att skrika. Hon sprang fram till brunnen och tittade ner.

”Hoppa i”, sade Sollex och flinade upp mot henne nerifrån brunnen. Hans huvud var det enda som stack upp ur vattnet. Vattennivån låg bara en liten bit under marknivån, trots att de befann sig uppe på ett berg.

”Jag kan inte simma”, klagade Tikk.

”Jag hjälper dig, det är inte så farligt. Du är ju redan blöt i alla fall”, sade Sollex och vinkade till henne med sin gröna hatt.

Tikk tvekade.

”Annars får du varken höra fortsättningen på berättelsen eller träffa Véma”, sade Sollex och log retsamt.

Med en uppgiven suck klättrade Tikk försiktigt ner i brunnen. Sollex tog emot henne när hon föll ner i vattnet.

”Nu ska vi bara dyka ner och simma in i en sidotunnel”, förklarade Sollex lugnt. ”Håll andan nu.”

Tikk försökte andas lugnt en stund innan hon tog ett djupt andetag och dök ner under ytan. Sollex ledde henne en bra bit neråt och sedan in genom ett hål i sidan av brunnen. Därefter gick det snett uppåt, och snart trängde de upp ur vattnet igen i en stenbelagd tunnel. Där var kolmörkt. Tikk var lite skakis efter den egendomliga undervattensupplevelsen, men det hade gått tillräckligt fort, så att inte bristen på luft hunnit bli något problem.

”Kvinnan såg noga till att ingen annan skulle kunna finna hennes hemliga tunnel”, sade Sollex dramatiskt som fortsättning på berättelsen.

Det var den tunneln de var i nu, förstod Tikk. Hon tyckte sig nästan se skuggan av kvinnan som grävde i gången framför dem.

Skrot klättrade fram ur Tikks blöta väska och lyste upp mörkret med sina svagt lysande ögon. Han fällde upp en större lampa med starkt ljus, men drog snabbt ner ljusnivån så att människorna inte skulle bländas.

”En natt tog hon sig igenom tunneln och upp till borggården. Där smög hon sig obemärkt in till furstens rum och lade sig att sova i hans favoritstol, iklädd sin finaste klänning.”

Skrot kröp framför Sollex och Tikk, och lyste upp vägen. Tunneln var stor så att de kunde krypa fram utan problem, men det var omöjligt att ställa sig upp. Det var tur att Tikk inte hade cellskräck.

”När fursten vaknade på morgonen och fann kvinnan, förälskade han sig genast i henne och valde henne till sin hustru. Kvinnan, vars namn var Algalyn, spelade sin roll väl. Hon fick fursten att göra allt vad hon sade. På så vis förbättrade hon situationen för folket, så att alla uppror lade sig. Vid Algalyns ledning växte sig Moluvar bara starkare, medan de andra bergsfurstarna inte sällan föll under sina egna undersåtars uppror.” Sollex stannade plötsligt och vände sig om och tittade på Tikk.

”Vilken fantastisk berättelse”, sade hon och log mot honom. ”Men fanns det inte drakar som kunde ta sig över murarna?”

”Jo, det hände väl att det kom förbi en och annan drake också, men de brukar inte bry sig så mycket om människor. Det här hände långt innan man började tämja drakar och rida på dem. De värsta fienderna var, och är fortfarande, andra människor. Det är inte många som kommer hit till fots, eller häst längre, men det händer”, berättade Sollex. ”I alla fall är det tyvärr inte många som hört berättelsen om Algalyn, och som du förstår är det inte många som vet var hennes tunnel finns. Flehn vet inte, jag tror faktiskt inte att någon av drakfolket och ledarna här vet. Det finns såklart en chans att någon Kännare hittat tunneln, men det är ingenting som jag har hört något om.”

”Jag ska inte berätta för någon”, lovade Tikk. Hon kände sig hedrad över att Sollex berättat om Algalyn för henne. Det var en härlig hjältesaga, och det fanns faktiskt bevis för att den var sann.

De kröp vidare. Snart blev tunneln helt lodrät och de nådde fram till en gammal dörr som Sollex mödosamt sköt upp. Den måste vara tung.

”Det här är Algalyns hemliga källare”, berättade Sollex när de tagit sig ut ur tunneln. Han stängde dörren igen.

De befann sig i ett underjordiskt rum utan fönster. Runt väggarna fanns några tomma, gamla hyllor, men annars var källaren tom på saker.

”Kom här”, sade Sollex och steg uppför en stentrappa som fanns bredvid dörren. Den ledde upp bakom ett gäng fullpackade hyllor i en annan källare. Sollex var tvungen att flytta på en av hyllorna för att de skulle kunna ta sig fram, men han var noga med att ställa tillbaka den.

Skrot klättrade ner i Tikks väska igen, eftersom det här fanns en rad små fönster längs taket, och hans lampa inte behövdes längre.

”Algalyn lät bygga ett fristående torn över tunnelns utgång, så att den skulle förbli hemlig. Numera är Algalyns torn hem för Moluvars Kännare”, sade Sollex och öppnade källardörren.

Tikk följde efter honom ut i regnet och upp för en liten trappa till marknivån, i skydd av en stor rosenbuske.

”På andra sidan tornet har du ingången. Gå in och leta efter Véma, jag har några saker som jag måste fixa”, sade Sollex och såg väldigt bekymrad ut.

”Men du sa ju att vi skulle prata med Véma”, utbrast Tikk besviket.

”Jag vet vad jag sade, men jag har andra saker som jag måste göra”, mumlade Sollex och suckade tungt. ”Förlåt. Du kommer säkert att få hjälp ut genom huvudporten, annars vet du var tunneln finns.”

Tikk fick ingen chans att säga något mer. Sollex sprang snabbt iväg genom borgträdgården och gömde sig bakom buskar och häckar. Tikk hade inte orken att följa efter honom. Hon blev bara irriterad och stampade ilsket med foten i marken. Nu var hon där igen, ensam och på en helt okänd och kanske till och med farlig plats.

Skrot pep till, som för att stödja henne.

Det var ju inte som att hon inte var van att vara ensam och göra saker själv, men det här var inget rymdskepp… Och vad hade det gjort för skillnad om jag faktiskt varit på rymdskeppet? tänkte Tikk envist för sig själv. Hon kom fram till att det egentligen inte spelade någon roll. Hon var ju inte rädd, så det var ju bara att göra det hon var där för att göra.

Regnet hade lugnat sig nu och himlen hade ljusnat lite. Tikk tog det som ett gott tecken och började gå runt mot andra sidan tornet längs en av trädgårdens gångar. Algalyns torn var en stor, rund och mycket hög byggnad i röd sten, som Tikk aldrig sett tidigare. Hon fann det vackert, där det låg i den gröna trädgården, full av buskar, träd och blomsterrabatter.

Hon hoppades bara att Véma var där, och kunde ta emot henne.

Ännu ett kapitel redo för läsning!

Jag har inte riktigt samma flyt som jag hade i början när jag skrev, men det går fortfarande framåt :)

Hoppas ni har tålamodet att vänta på fortsättningen ^^

10

Nya problem

 

”Vad drömde du inatt då?” frågade Läjker på morgonen när Tikk gick ner för trappan.

”En mardröm”, mumlade Tikk. Hon ville inte tänka mer på drömmen.

”Var det någon som dog eller så?” frågade Läjker. ”Du skrek ganska högt.”

”Nej, det var ingen som dog”, svarade Tikk motvilligt. ”Men ni skulle ha kunnat dö. Jag hade ju inte tid att stanna och se efter.”

”Var vi med? Vad gjorde vi?” fortsatte Läjker sin utfrågning.

”Ni höll på att skjuta mot någonting, som sköt mot er. Gågen slogs mot någon med sitt svärd”, berättade Tikk med en suck. ”Velm slogs mot en orm och Midnattssol var attackerat av pirater.”

”Sluta fråga nu Läjker!”, utbrast Nibbo. ”Det var bara en dröm Tikk, tänk inte på det mer. Det var inte på riktigt.”

”Vet du var vi ska göra idag?” frågade Läjker istället.

”Nej, vadå?” Tikk ville gärna veta vilka utmaningar som väntade den här dagen, och lämna natten bakom sig. Det hade ju bara varit en dröm, som den där drömmen Véma hade där Tikk räddade världen…

”Springande skytte”, sade Läjker förväntansfullt och bröt Tikks tankebana.

”Vadå?” frågade Tikk förvirrat.

”Det fungerar såhär att man har flera mål längs en sträcka som man ska springa emellan och skjuta på”, berättade Läjker. ”Vi brukar ha en liten tävling över vem som kan göra det snabbast och träffa bäst samtidigt.”

”Det handlar om att kunna skjuta stabilt även om man är tvungen att vara i rörelse”, förklarade Nibbo.

”Imorgon ska vi skjuta på mål i rörelse, och sedan blir det springande skytte med mål i rörelse”, sade Läjker entusiastiskt. ”Det är väldigt spännande att se hur alla klarar av det.”

”Det låter svårt”, sade Tikk skrämt. Var hon redo för det allt det där?

”Vi tränar hela förmiddagen, tävlingarna har vi senare”, sade Nibbo med ett uppmuntrande leende mot Tikk.

”Du kommer att klara dig fint Tikk. Du har alltid en så lugn och bra attityd när du skjuter, försök behålla den även om du måste springa”, sade Läjker. Han reste sig upp och klappade Tikk på huvudet.

Tikk skulle i alla fall göra sitt bästa. Hon hade ju lärt sig väldigt mycket de senaste fem dagarna.

Men det var inte lätt. Tikk blev snabbt andfådd och när hon försökte koncentrera sig blev hon bara störd av sina egna stressade hjärtslag. Hon försökte ignorera dem, men då var hon tvungen att ägna all sin fokus på det, istället för skottet. Frustrationen stegrade.

”Andas lugnt Tikk”, sade Nibbo uppmuntrande.

”Jag klarar inte det här”, erkände Tikk uppgivet.

”Du kanske ska gå och äta lite, varva ner”, föreslog Nibbo.

Tikk gick nedstämt bort till mattältet.

Där satt Sollex och läste i en bok.

”Vad läser du?” frågade Tikk och satte sig ner mittemot honom.

”Ingenting”, sade pojken och lade snabbt undan boken. ”Ingenting viktigt i alla fall”, mumlade han sedan generat.

”Har du sysslat med springande skytte någon gång?” frågade Tikk istället.

”Jo”, svarade Sollex. Han hängde skyggt med axlarna, men lät i alla fall inte lika blyg som han såg ut.

”Jag har inte träffat med en enda pil. Jag kan inte springa”, muttrade Tikk förtvivlat.

”Då tänker du för mycket på springandet. Du måste ha fokus på måltavlorna, alltid. Fokusera alltid bara på nästa tavla”, instruerade Sollex med blicken fäst på en kvist i bordet.

”Mina egna andetag och hjärtslag stör mig”, klagade Tikk.

”Sluta störa dig på dem då. Ta hjälp av dem och utnyttja rytmen till skjutningen”, sade Sollex och kikade försiktigt upp på Tikk.

”Du är så klok, varför är inte du instruktör?” frågade Tikk nyfiket.

”Vad tror du?” frågade Sollex och tittade ner i marken.

”För att du är blyg och inte vågar? Det tror jag inte”, sade Tikk tvivlande.

”Därför att jag inte vill”, sade Sollex bestämt och tittade upp igen. ”Och Flehn vill att jag ska.” Han ville alltså inte göra det Drakmästaren bad honom.

”Okej.” Tikk kunde förstå det.

”Borde inte du skynda dig tillbaka, så att du hinner träna mer innan de sätter igång med tävlingarna?” frågade Sollex och bytte samtalsämne.

Tikk suckade tungt och reste sig upp för att gå.

”Jag tror jag ska stanna och titta efter hur det går. Så får jag se om det finns några riktiga talanger”, sade Sollex och reste sig upp han också. ”Det är ju bara nybörjare som tävlar.”

Tikk tyckte sig ana en road nyans i hans röst när han sade det sista.

”Tycker du att det är roligt att se på när folk misslyckas?” frågade hon förolämpat.

”Nej!” utbrast Sollex, men han misslyckades fullständigt med att låta övertygande. Han skrattade till och med till lite.

Tikk suckade och gick ut från tältet.

”Förlåt! Förlåt”, ropade Sollex och kom skyndande efter henne. ”Jag erkänner, det kan vara roande att se när det går dåligt, men det är mer intressant att se när det går bra.” Han såg väldigt skamsen ut, men det var antagligen den blyga fasaden som åstadkom det.

Tikk gav honom en accepterande nick innan hon marscherade iväg över skjutbanan, utan att säga ett ord. Hon uppskattade Sollex expertråd och att ha någon närmare sin egen ålder att prata med ibland, men han var väldigt underlig.

Jag är väl själv väldigt underlig, insåg Tikk då. Hon betedde sig som om hon var en expert på människors beteende, men hon kunde egentligen ingenting om folk. Hur hon betett sig bland folk sedan hon kommit till Elejona hade allt varit instinktivt. Det kändes normalt. Men vem är jag egentligen?

”Tikk, hur går det?” frågade Läjker plötsligt.

Tikk tvingade sig själv att fokusera tankarna på bågskyttet.

”Kom här och försök igen”, sade Läjker uppmuntrande. Han släpade med sig Tikk och satte en pilbåge i händerna på henne.

”Okej, okej”, sade Tikk och tänkte igenom vad hon skulle göra. Vad hade Sollex sagt? Fokusera på målet och utnyttja andfåddheten. Definitivt värt ett försök.

Det gick sådär. Men ändå mycket bättre än tidigare.

Tävlingen var en katastrof. Det var ingen som klarade sig speciellt bra, och dessutom började det regna. Det slutade med att de fick avbryta alltihopa och gå hem.

”Jag tycker du klarade dig fint Tikk”, sade Läjker när de var tillbaka i huset igen.

”Jovisst”, mumlade Tikk. Hon var inte nöjd.

”Du skulle ha haft en egen båge bara”, sade Nibbo.

Då knackade det på dörren och Hibet släppte in sig själv. Han var genomblöt.

”Är Gågen här?” frågade han och såg sig omkring.

”Nej, han har inte kommit hem ännu”, sade Läjker. ”Hurså?”

”Han är kallad till gränsen. Mer oroligheter har utbrutit och de behöver mer folk”, berättade Hibet och räckte över ett papper till Läjker. ”Han ska infinna sig vid drakplatsen tidigt imorgon.”

”Jaha”, mumlade Läjker och lade lappen på bordet.

”Ha en fortsatt trevlig kväll”, sade Hibet och nickade mot Tikk och Nibbo. Sedan gav han sig av ut i regnet igen.

”Det här är vansinne”, sade Nibbo upprört och lade en hand på Läjkers axel.

Tikk tog upp lappen och läste.

 

Gågen Svärdsmästare,

Flehn Drakmästare har utsett dig, som kapabel krigare, att vara en del i den förstärkningstrupp som har efterfrågats av gränsvakterna vid bergspasset.

Vi ber dig därför att infinna dig vid Moluvars drakplats nästkommande soluppgång, för transport till passet, där vidare order kommer att utdelas.

Vi önskar dig lycka till med uppgiften och hoppas att du snart ska kunna återvända.

 

”Varför anstränger de sig med att skriva så här formella meddelanden om det ändå inte är många som kan läsa dem?” undrade Tikk matt. Hennes hat mot Flehn bara växte.

”Vem vet”, muttrade Nibbo surt.

”Oj, oj, oj”, sade Läjker och dunkade sitt huvud i bordet.

De satt i tystnad ända tills Gågen kom hem. Han var blöt och butter.

”De var väl hit och letade efter mig också antar jag”, muttrade han surt.

”Du fick till och med ett brev med en massa fina ord”, suckade Läjker.

”Jag går och packar”, sade Gågen och gick in till sitt rum.

Tikk förstod smärtan de båda männen kände. De hade antagligen levt ihop i en stor del av sina liv och hade en nära relation.

Läjker reste sig och försvann upp till övervåningen. De skulle säkert undvika att säga hejdå till varandra. Den lilla ordväxling de just haft, skulle bli den sista innan Gågen reste, det kände Tikk på sig.

”Jag går och frågar om det blir en ledig dag imorgon. Det brukar bli så efter varje ny kallelse, eftersom de behöver utse nya mästare”, berättade Nibbo och gav sig iväg ut i regnet.

Tikk satt ensam kvar med sina förvirrade tankar. Det var så väldigt mycket som hänt henne de senaste två veckorna, och hon hade ändå haft väldigt mycket tid till att tänka. Jag tänker för mycket.

Ytterdörren flög upp igen, men det var inte Nibbo som kom tillbaka, och det var inte heller Hibet som tittade förbi igen…

”Göm mig”, bad Sollex. Regnvattnet som droppade av honom bildade snabbt en blöt pöl på golvet innanför dörren. Han andades tungt, som om han just sprungit flera mil.

”Vad är det som har hänt?” frågade Tikk chockat.

”Flehn vill att jag ska bli mästare, och den här gången kommer hon inte att acceptera ett nej”, berättade Sollex argt. Han ruskade på huvudet så att vattnet skvätte åt alla håll.

”Okej”, mumlade Tikk osäkert.

”Vilket rum är ditt?” frågade Sollex. Trots att han var blöt och stressad, såg han inte alls lika ynklig ut som han brukade låtsas vara.

”Uppe till höger”, svarade Tikk. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra, men hon kunde ju i alla fall inte ge Flehn nöjet att få tag i Sollex.

Han sprang uppför trappan och försvann på övervåningen. Det blev tyst igen.

Måste det hända saker hela tiden, tänkte Tikk frustrerat och tittade ner på sin arm. Klockan var fyra på eftermiddagen. Sekundvisaren tickade runt som vanligt, oberoende av vad som hände runt omkring. Varje tick betydde att en sekund gått.

Ingen på Elejona hade något behov av klockor, förutom någon i Ceron kanske. Tiden var ju ändå aldrig exakt, även om det gick att mäta den. Det pålitligaste sättet att mäta tiden här var genom solen. En dag på Elejona var lika lång som en dag på rymdskeppet, men alla sekundvisarens tick var värdelösa här. Tur att Tikk inte var sekundvisarens.

När hon var liten och gick i skola tillsammans med andra barn på rymdskeppet hade Tikk alltid blivit kallad Tikk Tack av de andra eleverna. Hon hade själv tyckt att det var ganska roligt, eftersom hon blev tackad hela tiden, men det hade ju inte varit speciellt snällt.

”Vi är lediga imorgon.” Nibbo var tillbaka. Hon log sorgset mot Tikk.

”Vad gör vi då?” frågade Tikk. Vad skulle hon göra om hon inte behövde träna?

”Vi gör vad vi vill”, sade Nibbo. ”Läjker kommer säkert vara deppig hela dagen, så vi stannar nog inne. Har inte du något som du skulle vilja göra? Du kanske vill besöka de andra träningsplatserna?”

”Jag hittar väl på något”, sade Tikk. Hon förstod att Nibbo ville vara ensam med Läjker. Men vad skulle hon göra åt Sollex?

”Tack”, sade Nibbo matt och gick upp till övervåningen hon också.

Tikk kunde kanske söka upp Véma och Temmo på sin lediga dag? De måste ju också vara lediga. Tikk saknade dem; Véma med sina speciella Känslor, och Temmo med sin outtröttliga iver över allting.

”Kan jag få något att äta?” viskade Sollex. Han kom smygande nerför trappan och satte sig på en ledig stol.

”Visst”, mumlade Tikk och letade fram något ur ett skåp.

”Förlåt att jag tränger mig på, men Flehn skulle få problem om jag försvann och problem är precis vad hon behöver”, förklarade Sollex trött. Han var fortfarande blöt.

”Varför tycker du så illa om Flehn?” frågade Tikk.

”Varför tycker du illa om Flehn?” frågade Sollex.

”Därför att hon tror att jag är värdelös, och jag har fått nog av den behandlingen på rymdskeppet”, svarade Tikk.

”Hon blev utsedd till ledare över Moluvar av sin far, eftersom han gav sig av till gränsen. Hon är så dum. När gränsvakterna skickar efter förstärkning så sänder Flehn ut alla veteraner som var med under de senaste oroligheterna, det finns knappt en enda kvar”, berättade Sollex. ”Det är väldigt dumt av henne, eftersom det inte finns några erfarna mästare kvar som kan lära alla ynglingar vad krig verkligen handlar om.”

”Vad tror Flehn att hon ska åstadkomma med det?” frågade Tikk upprört.

”Hon tror att oroligheterna ska lägga sig snabbare”, muttrade Sollex argt. ”Men om det går så långt som till öppet krig, så kommer vi inte kunna hålla ut länge.”

”Det var väl därför hon ville ha hit Véma också då, så att hon kunde skicka iväg någon annan Kännare”, förstod Tikk.

”Precis så var det”, sade Sollex. Han verkade inte det minsta förvånad över Tikks nämnande av Véma.

Tikk tittade ut genom fönstret. Det kändes väldigt konstigt att Sollex satt där med henne, hemma hos bågskyttarna.

”Visst är det trist när det regnar, och himlen är så grå?” frågade han och tittade ut han också.

”Jag tycker det är vackert”, sade Tikk med ett leende.

”Det har jag aldrig hört någon säga förut”, skrattade Sollex. En trevlig omväxling till alla tråkigheter som de nyss diskuterat.

”Jag tycker det är trist när himlen är svart och täckt av stjärnor”, berättade Tikk.

”Men alla tycker ju att en klar natthimmel är vacker”, sade Sollex. Det hördes att han inte trodde att Tikk menade allvar.

”Jovisst, det kan vara vackert, men om man inte har sett något annat än natthimmel i hela sitt liv, så är det ganska fantastiskt med ett grått regnväder”, sade Tikk.

”Jaha... Man ser väl inget annat i rymden antar jag”, mumlade Sollex drömskt. ”Saknar du det inte?”

”Inte alls”, suckade Tikk. ”Bara min far.”

”Jag förstår.”

”Vad tänker du göra imorgon?” frågade Tikk.

”Jag vet inte. Gömma mig från Flehn i alla fall”, svarade Sollex.

”Du kan väl inte gömma dig hur länge som helst?” frågade Tikk.

”Jag vet, men jag kan inte ta mig härifrån utan en drake, och det skulle Flehn få reda på om jag försökte. Fast jag tror inte att jag vill härifrån heller, jag vill bara att Flehn inte ska vara ledare här längre”, muttrade Sollex.

”Hur skulle man kunna ta ifrån Flehn ledartiteln då?” frågade Tikk.

”Jag vet inte”, suckade Sollex och hängde uppgivet med axlarna. ”Prata med hennes far kanske? Men det är ju inte möjligt. Om fienden skulle anfalla oss här skulle vi vara riktigt illa ute.”

”Jag tänker försöka prata med Véma imorgon”, sade Tikk. ”Vet du var jag hittar henne?”

”Jag följer med dig dit”, sade Sollex.

”Du får sova på mitt golv”, bestämde Tikk och reste sig upp.

Sollex skakade missbelåtet på huvudet och följde efter henne upp till rummet.

Har varit i sommarstugan nu i helgen, och då har jag gjort mitt bästa för att få ihop det här. Det kändes lite konstigt att gå tillbaka i tiden och skriva något, men jag tror att det blev bra.

Kapitel 4,5 ligger alltså mellan kapitel 4 och kapitel 5.

Det är en förtydligan på Tikks relation till Véma och Temmo, och hennes beslut att stanna på Elejona. Man skulle kunna se det som en förlängning på de fem första meningarna i kapitel 5, som jag egentligen tagit bort, men jag låter dem vara kvar här på bloggen.

Hoppas det kan sudda ut några frågetecken!

4,5

Helaren och hennes lärling

 

Medan hon vilade hade Tikk mycket tid att tänka. Hon tänkte på sin far. Han hade säkert inte ens märkt att hon var borta, det vore så typiskt honom. Ofrivilligt blev hon arg. Varför skulle hon återvända till det där? Hon kunde säkert skaffa sig ett mycket bättre liv här på Elejona. Det blev som en utmaning, ett påhittat vad mot hennes far. Tikk måste bevisa för honom att hon skulle klara sig själv på denna okända planet. Hennes liv på rymdskeppet var över, bestämde hon sig för. Hon lovade sig själv att aldrig återvända.

”Sade jag inte att du skulle vila?” frågade Véma utifrån trädgården. ”Det blir ingen bra vila om man är arg.”

Tikk var ju inte arg! Vad kunde Véma veta om det föresten? Hon var ju inte där.

Tikk slöt ilsket avtalet med sig själv. Sedan slappnade hon av och försökte tänka på något annat. Vad skulle hon göra på Elejona egentligen?

”Véma?” ropade hon i hopp om att helaren var kvar i trädgården.

Véma öppnade dörren och kom in. Hennes varje rörelse tycktes ta en evighet, och hon såg väldigt sträng ut.

”Kommer jag få stanna här tills jag är återställd?” frågade Tikk bestämt. Hon måste börja lägga upp en plan.

”Det är klart du får. Du har ju ingen annanstans att ta vägen”, svarade Véma enkelt. Tikk skymtade någon slags glädje i helarens ögon, trots att hon inte alls lät glad.

”Glädjer det dig att jag frågar?” frågade Tikk förvånat.

Véma vände sig om och lämnade rummet.

Jag tolkar det som ett ja, tänkte Tikk med ett leende. Véma verkade verkligen gilla henne ändå, även om hon inte riktigt ville visa det. Kanske kunde Tikk få stanna hos dem också när hon mådde bra igen? Det skulle hon fråga någon gång senare. Nu insåg hon att hon var väldigt trött, och hade ont i armen.

Temmo kom in i rummet med en bricka. Han räckte Tikk en skål med rotmos, sedan satte han sig på sängen och tog en titt på hennes arm.

Tikk bet ihop när han klämde där ormen bitit, det gjorde fruktansvärt ont.

”Jag ska smörja på lite salva”, sade Temmo fundersamt och tog upp en annan skål från brickan han haft med sig. Han kletade på något på ormbettet, som genast fick det att kännas bättre.

”Tack”, mumlade Tikk.

”Det är mitt jobb att få folk att må bättre”, log Temmo. Nu kunde Tikk se mer av honom än det blå håret. Han var säkert yngre än Véma eftersom han var hennes lärling, men det kunde inte vara så stor skillnad. Han var normalbyggd, varken stor eller liten, med ett vänligt ansikte och stora silvergrå ögon. Hans framtänder syntes när han log, de såg ut att vara i bra skick.

”Det måste vara ett härligt jobb”, sade Tikk och log mot mannen.

”Det är det absolut, jag är så glad att få vara lärling till en så skicklig helare som Véma”, sade Temmo högtidligt. Sedan skrattade han till, troligtvis åt sitt eget tonfall.

”Jag önskar jag hade kunnat få bli mekanikerlärling, så att jag kunnat bli en riktig mekaniker på rymdskeppet. Men det är bara pojkar som får bli det”, berättade Tikk surt. Den där ilskan var tillbaka.

”Tänkte du försöka ta dig tillbaka när du mår bättre?” frågade Temmo.

”Nej, jag tänker stanna här”, sade Tikk bestämt. Hon hade ju ingen anledning att återvända. Dessutom måste hon vinna det där vadet.

”Här hos oss?” frågade Temmo osäkert.

”Jag tänkte diskutera med Véma om vad jag ska göra”, sade Tikk med en suck. Hur skulle hon kunna diskutera någonting med den där kvinnan?

”Jojo, hon är lite svår”, sade Temmo bekymrat. ”Men hon har ett gott hjärta, och hon vill hjälpa människor. Även om hon inte visar det.”

”Jag har förstått det. Hon försöker verkligen vara snäll mot mig, och ibland lyser välviljan igenom, men hon är väldigt bra på att gömma den”, sade Tikk.

”När jag först kom hit, så var hon väldigt hård, hur mycket jag än slet. Beröm kom bara i form av ett kort: Bra. Men hon har lättat upp och vi kan faktiskt skratta tillsammans nu, även om det bara är när vi är ensamma ihop”, berättade Temmo.

”Hon har väl svårt med människor, sådant tänkte jag aldrig på ombord på rymdskeppet. Alla behandlade mig ju likadant. Jopp var kanske den enda som verkligen lade märke till mig, fast han hade ju koll på alla som kom och gick i verkstaden”, berättade Tikk i sin tur. Hon kände hur ögonlocken började bli tunga.

”Livet är hårt”, suckade Temmo och reste sig upp. ”Nu ska du få sova, för det behöver du. Du kanske kan hjälpa till med örterna imorgon.”

”Det gör jag gärna”, mumlade Tikk trött och lade sig ned bland filtarna. Hon hann somna innan Temmo lämnat rummet.

 

Nästa morgon vaknade Tikk och insåg att hon återfått rörelseförmågan i vänsterarmen. Tyvärr gjorde det så ont när hon försökte använda armen att hon ändå lät bli.

Véma kom in i stugan precis som om hon visste att Tikk just vaknat, och gav henne frukost.

”Tack”, sade Tikk förvånat.

”God morgon”, sade Véma stelt och tvingade fram ett litet leende, som var föga övertygande.

”Får jag stanna här ett tag också efter att armen är bra igen?” Tikk fann ingen anledning att tveka, då skulle Véma säkert ha skyndat ut därifrån igen. Kvinnan verkade för det mesta vara stressad.

”Visst”, svarade Véma chockat. Tikk såg den där glädjen skymta förbi i hennes ögon igen. Hon ville verkligen att Tikk skulle stanna, men hade troligtvis inte vågat hoppas att Tikk själv också ville det.

”Varför är du så snäll mot mig?” frågade Tikk försiktigt.

”Jag fick en Känsla när du kom hit, som sade mig att det är något speciellt med dig och att jag måste ta hand om dig”, berättade Véma.

”En känsla. Gör du dig så mycket besvär för en känsla?” frågade Tikk tveksamt.

”Igår natt, natten efter att du kommit hit, hade jag en dröm. Du räddade mitt och Temmos liv, men framförallt så räddade du hela Elejona. Jag vet inte hur, eller från vad, men jag vet att du gjorde det. Alltså måste du vara betydelsefull.” Véma sade det snabbt och oroligt. Hon såg verkligen rädd ut.

”Jaha… så det är en dröm också”, sade Tikk eftertänksamt. Hon var osäker på hur hon skulle ta det här. Véma tycktes ha lagt hela sitt liv i händarna på sina känslor och drömmar, vilket verkade fullständigt galet i Tikks ögon. Men å andra sidan var det något väldigt allvarligt med saken, det kändes som om själva luften i rummet var på helspänn.

”Kom och hjälp mig med de här örterna nu”, sade Véma snabbt och bröt spänningen.

Tikk kom fram till blombänken, där Véma började flytta fram några krukor med små växter med stora gröna blad.

”De här bladen ska malas sönder. Allihop”, instruerade Vema och ställde en stor mortel framför Tikk.

”Dör inte växterna då? Eller något?” frågade Tikk nervöst.

”Såhär gör du”, förklarade helaren och rev av bladet så nära stammen det gick. ”Med alla blad på de här växterna.” Hon pekade ut de fyra krukorna som hon ställt fram.

”Okej”, mumlade Tikk. Det kunde ju inte vara så svårt att riva av en massa blad.

”Sedan maler du dem här.” Véma lade ner bladet i morteln och visade hur Tikk skulle göra. ”När du är färdig kan du komma in till huset och tala om det för Temmo eller mig.”

”Vad har man det här till?” frågade Tikk nyfiket. Om hon skulle stanna så var det väl bäst om hon lärde sig något om helandets konst också.

”De här är Rotgrönblad, och det är bra mot insektsbett”, svarade Véma och gav Tikk ett kort leende innan hon lämnade stugan.

Tikk insåg redan efter första bladet att uppgiften inte skulle bli lika enkel som den verkade. Hon saknade en brukbar arm, och det blev ett större problem än hon trott.

”Skrot?” bad hon. ”Kan du pocka loss bladen och lägga dem här i?” Det var egentligen ingen fråga, eller order eller någonting. Roboten var ju programmerad att vara i synk med Tikks behov.

Skrot vecklade ut de verktyg han skulle behöva, två olika typer av gripklor. Sedan klättrade han upp i krukan och började smidigt riva av bladen. Med en förlängd arm lade han dem i morteln, där Tikk malde sönder dem.

Med Skrots hjälp var Tikk klar på nolltid. Hon gick osäkert ut till trädgården, hon hade ju aldrig varit i huset tidigare.

”Är helaren inne?” frågade en äldre kvinna som precis måste ha kommit in genom grinden.

”Hon borde vara det”, svarade Tikk stelt. Kvinnan hade skrämt henne lite.

”Vad bra”, log kvinnan och fortsatte sin färd mot huset.

Tikk följde efter henne.

Det var ett ganska stort hus, och direkt där man kom in var ett stort rum uppdelat på mitten. En del var kök och matplats, och den andra verkade fungera som mottagning, med en säng, några stolar, en bänk och skåp. Temmo satt vid matbordet och skrev någonting.

”God morgon”, hälsade kvinnan.

”Ja, det kan jag väl tänka mig”, sade Temmo och tittade upp från sitt skrivande med ett leende. ”Vad vill frun ha hjälp med?”

”Jo, gubben min skar sig på kniven när han rensade fisk igår. Synen hans är inte som den ska, men i alla fall så har tummen hans svullnat upp. Det var bara ett litet skärsår, men jag blir ju ändå lite orolig”, berättade kvinnan. Hon vred nervöst sina händer när hon talade.

”Det är säkert ingen fara”, försäkrade Temmo. Han reste sig upp och tittade i ett av skåpen.”Här ska du se. Smörj på lite av det här så tar det kål på eventuella infektioner.” Han räckte kvinnan en liten träburk, som hon tacksamt tog emot.

”Tackar så mycket herrn”, sade kvinnan och neg vördnadsfullt. Sedan tog hon fram ett silvermynt ur fickan.

”För all del, behåll pengarna. Ni behöver dem bättre än oss”, sade Temmo varmt och klappade kvinnan på axeln.

När kvinnan lämnade huset såg hon nästan gråtfärdig ut.

”Det där hade jag aldrig kunnat åstadkomma”, sade Véma med en suck och kom ut från ett av de närliggande rummen.

”Man ska aldrig säga aldrig”, protesterade Temmo med ett uppmuntrande leende mot Véma.

”Jag är klar med de där rotgrönbladen”, meddelade Tikk.

”Det gick ju fort”, sade Véma misstänksamt. ”Och du som för stunden är enarmad också.”

”Okej, jag fuskade lite”, erkände Tikk.

”Det är människors liv vi sysslar med här, då kan man inte fuska!” sade Véma upprört.

”Okej, okej!” Tikk blev plötsligt rädd för helaren igen. ”Jag fuskade inte!”

”Hur ska du ha det nu då?” frågade Temmo.

”Jag tog hjälp av min robot”, sade Tikk bestämt och vände sig till Véma. ”Du behöver inte oroa dig för resultatet, för det kan inte bli bättre. Du kunde inte ha gjort det bättre själv.”

”Okej”, sade Véma, halvt ursäktande. ”Vi går väl och tar en titt då.”

Alla tre gick de över till örtstugan.

”Jag tycker det ser perfekt ut”, sade Temmo när han beskådade resultatet av Tikks arbete.

Véma nickade. Hon var ofrivilligt imponerad.

Tikk log stolt.

”Ställ upp dörren Temmo, så tar vi Glodblommorna och Flodkåporna idag också”, bestämde Véma och ställde undan rotgrönbladskrukorna på en hylla i ena hörnet.

Sedan började de jobba med de nya växterna.

Temmo gjorde sitt bästa för att hålla uppe en konversation som involverade både Tikk och Véma. Han började med att prata om mat, något som alla måste ha, men det fungerade inte. När Tikk berättade om maten på rymdskeppet såg Véma mest äcklad ut, och när Véma pratade om maten de hade på Elejona, gick Tikk förlorad i alla konstiga örter och kryddor, och tappade intresset. Temmo misslyckades radikalt med att prata om något som intresserade både Véma och Tikk lika mycket.

När de avbröt arbetet för att äta, var det lite dålig stämning. Temmo hade dragit in dem i en diskussion om musik. Det var ett område där Tikk och Véma inte alls kom överens. Tikk tyckte om lugna sånger med vackra texter, medan Véma tyckte det var bättre med lite mer fart och rytmer. Tikk kunde aldrig ha tänkt sig att man skulle kunna gnälla så mycket så varandra över olika detaljer i musik. Det kunde nog inte Temmo heller tänka sig.

Under måltiden skrek de i alla fall inte åt varandra längre.

”Bara en besökare än så länge idag”, sade Temmo.

Véma blängde ilsket på Tikk och Tikk stirrade argt tillbaka.

”Kommer ni att vara såhär hela dagen?” frågade Temmo uppgivet.

”Nej”, morrade Véma.

”Jaha, vilken lättnad”, sade Temmo ironiskt. Han trodde inte på henne.

Då öppnades dörren och en liten pojke kom in, följd av en stor och kraftig man. Pojken såg ut att ha väldigt ont i sin högra hand som han höll tryckt emot bröstet.

”Vad är det som har hänt dig då?” frågade Temmo och reste sig genast upp.

Véma följde långsammare efter.

Tikk satt kvar.

”Jo, pojkarna bråkade och jag tror Pom bröt handleden”, berättade mannen.

”Det är inge vidare det”, mumlade Temmo och satte upp pojken på bänken.

Véma undersökte Poms hand och nickade.

Temmo hämtade något i ett skåp.

Tikk visste inte vad hon skulle göra. Hon smet ut i trädgården och satte sig på marken med ryggen mot det ensamma, stora trädet. Hon vara alldeles skakig, vilket ju var helt ologiskt. Hon slöt ögonen och när hon öppnade dem igen låg hon i sängen i örtstugan. Hon satte sig förvirrat upp och fick syn på Véma som tydligen fortsatt arbetet med växterna på egen hand.

”Febern kom visst på återbesök”, sade helaren nedstämt.

”För mig?” frågade Tikk tvekande.

”Ja”, svarade Véma och kom och satte sig bredvid Tikk. ”Jag lade om handleden på den där pojken, sedan gick jag ut för att se vart du tagit vägen. Jag är inte så bra på att prata med folk vet du ju. Men i alla fall så låg du utslagen i trädgården med hög feber.”

”Jaha”, sade Tikk och lade sig ned igen. Hon försökte andas lugnt, men chocken av att ha vaknat på fel plats hade höjt hennes puls rejält.

”Snälla gör inte sådär igen”, bad Véma oroligt. Hon var verkligen bekymrad, och hon visade det.

”Jag gjorde ju ingenting”, mumlade Tikk. ”Men armen blir väl fortfarande bra om några dagar?”

”Du borde kunna använda den imorgon”, berättade Véma med ett bekymrat leende. ”Jag vet inte vad det är, men det är något speciellt med dig. Förlåt för grälet med musiken och allt det där.”

”Det är något speciellt med dig också”, sade Tikk och log. ”Förlåt själv för allt det där. Det känns som om jag har känt dig och Temmo mycket längre än jag har.”

”Det känns som om jag känner dig bättre än jag gör också”, viskade Véma och andades långsamt ut. Sedan böjde hon sig fram och gav Tikk en kram.

Tikk var lycklig. Hon hade aldrig blivit kramad förut. Hon skulle definitivt stanna på Elejona. Hennes far skulle allt få se att hon kunde.

 

Nästa dag kunde Tikk mycket riktigt använda sin vänsterhand igen, även om användningen var begränsad av smärta. Hon hjälpte till med resten av växterna som de inte hunnit med under gårdagen.

Tikk kände sig riktigt hemma med Véma och Temmo. Livet i Avéda var mycket bättre än livet på YGV7259.

 

 

 

Tillbaka till Tikk igen!

Nu ska jag försöka ta itu med kapitel 4,5

9

Fullträff

När Tikk vaknade på morgonen hade hon en stor klump i halsen. Regnet hade slutat, men himlen var fortfarande täckt av gråa moln, ingen uppiggande syn.

”Tikk, vi måste iväg och träna”, sade Läjker och tittade in i Tikks lilla rum.

Tikk drog filten över huvudet. Hon ville gråta, men hon hade inga tårar kvar. Dem hade hon gjort slut på dagen innan. Hon hade berättat för Nibbo, Läjker och Gågen om sin far, och mor. De hade gjort sitt bästa för att trösta henne, och sagt att hennes far faktiskt hade velat att hon skulle få ett bättre liv på en planet än på rymdskeppet. Visst, de hade rätt, men han hade också skrivit att han själv inte skulle klara det. En oro som Tikk inte haft tillstymmelsen till tidigare, plågade nu henne något förskräckligt. Hon var orolig för sin far. Det var en känsla hon aldrig tidigare känt. I hela Tikks liv hade Omot framstått som en oövervinnerlig man, men nu visste Tikk bättre. Hennes far hade också känslor.

”Det hjälper inte att ligga här hela dagen, du måste göra något”, sade Nibbo.

”Jag kan inte”, gnällde Tikk förtvivlat. Hon ville verkligen inte kliva upp nu, hon hade inte lidit färdigt.

”Jo du kan, och du måste”, sade Läjker bestämt. ”Så länge du bor i det här huset, så måste du följa våra regler.”

Tikk satte sig upp och försökte se sur ut. Läjker hade självklart rätt, det vore väldigt fel att inte ta vara på deras gästfrihet.

”Du kan inte göra något åt din far. Som du sade så han är ljusår härifrån”, sade Nibbo och suckade.

De hade så rätt, och Tikk borde verkligen lyssna på dem. Om hon bara låg där och inte gjorde någonting så skulle hennes liv vara helt förgäves.

”Kom nu”, sade Läjker med ett uppmuntrande leende.

”Jag kommer”, muttrade Tikk klent och reste sig upp.

Läjker och Nibbo gick ner, så att Tikk skulle få klä på sig ifred.

När hon var klädd, satte Tikk på sig klockan hon fått av sin far. Det var en fin gåva, och hon skulle ta väl hand om den. Hon satte den på vänsterarmen, där den täckte bitmärkena efter den Svarta Gepten.

”Han mår bra Tikk, och det kommer du också att göra”, sade Nibbo lugnt när Tikk kom ner för trappan.

”Jag vet”, mumlade Tikk, mest för att försöka övertyga sig själv.

”Du kommer att må mycket bättre efter några timmar på skjutbanan”, sade Läjker.

”Det tvivlar jag på”, sade Tikk surt.

Hon hade rätt.

Efter några timmar på skjutbanan var hon rasande. Hon var på alldeles för dåligt humör för att kunna koncentrera sig. Pilarna flög åt alla möjliga felaktiga riktningar, vilket bara gjorde henne mer och mer irriterad.

”Nu tar du och går och äter lite, och försöker lugna ner dig”, sade Läjker och hann precis hindra Tikk från ett ilsket försök att bryta pilpågen mitt itu.

”Okej”, morrade Tikk och stampade iväg till mattältet. Där tog hon surt sin matskål, som innehöll någon slags gryta, och gick och satte sig i ett hörn. Hon stirrade surt på maten och muttrade ilsket för sig själv. Hennes far var långt ifrån hennes tankar just då.

”Hej”, sade någon.

Tikk tittade surt upp. Det var den där pojken igen, Sollex var det väl han hette. Han satte sig försiktigt ner mittemot Tikk.

”Hur är det?” frågade han osäkert.

”Bra!” svarade Tikk argt och vände sin uppmärksamhet till grytan igen.

”Det ser inte bra ut”, mumlade pojken.

”Jag sade ju att det är bra!” nästan skrek Tikk och slog näven i bordet så att matskålarna välte. Sollex fick sin mat över sig och hoppade chockat upp på fötterna.

”Förlåt att jag frågade då!” skrek han till Tikk. Ilska glimmade till i hans mörkgrå ögon. Tikk hade tyckt han verkade för blyg för att kunna bli arg, men hon hade uppenbarligen haft fel.

”Bad jag dig att fråga kanske?!” skrek Tikk tillbaka och reste sig upp hon också. Alla i tältet stirrade förstummat på dem.

”Jag försökte kanske vara trevlig!” skrek Sollex förargat. Den här gången smet han då inte iväg. Han stod bestämt kvar.

De stod och bara stirrade ilsket på varandra en lång stund. Tikk kände hur ilskan till slut gled av henne. Vad var det för mening med att vara arg egentligen? Det ledde ju ingen vart, snarare hindrade henne från att komma någonstans alls. Hon suckade och tittade ner i golvet. De där tårarna från gårdagen trängde sig på igen, och hon hade ingen styrka att hålla dem tillbaka.

”Vad är det nu då?” frågade Sollex, fortfarande irriterat, men inte längre ilsket.

”Inget”, mumlade Tikk och försökte torka bort tårarna.

”Det ser inte ut att vara ingenting”, sade pojken, och när Tikk tittade upp såg hon att han hade armarna korsade över bröstet.

”Förlåt”, suckade Tikk.

”Förlåt själv”, sade Sollex och log.

Tikk kunde inte hjälpa att hon log tillbaka. Hon kände sig plötsligt på mycket bättre humör. Inte behövde hon vara ledsen för sin far, han skulle självklart klara sig, och inte behövde hon vara arg på sig själv för allt som hänt, det var ju inte hennes fel.

Sollex tog Tikks och sin egen skål, och lämnade in dem till disken. Sedan lämnade han tältet.

”Vänta”, ropade Tikk och sprang efter honom.

Han stod där utanför och såg sådär blyg ut igen.

”Vad var det där?” frågade Tikk.

”Jag ville bara… Du var så snäll mot mig förut”, mumlade Sollex. Han höll händerna bakom tyggen och petade med foten i marken.

”Förlåt”, sade Tikk igen. ”Det är bara det att jag fick reda på något om min far igår...”

”Jag förstår. Min far är ute och vaktar gränserna”, sade Sollex och tittade upp på Tikk. ”Men jag förstår inte hur Flehn kunde få befälet här.” Vid omnämnandet av Flehn flammade ett plötsligt hat upp i pojkens ögon, men det försvann lika plötsligt. Han kände tydligen samma sak för Drakmästaren som Tikk gjorde.

”Min far är på ett rymdskepp, flera ljusår härifrån”, berättade Tikk.

De stod tysta en lång stund och bara tänkte på sina fäder.

”Jag borde kanske återgå till träningen”, insåg Tikk.

”Ja”, höll Sollex med. ”Hur går det med bågskyttet?”

”Sådär. Idag har varit en katastrof.” Tikk och skakade besviket på huvudet.

”Jag kanske kan hjälpa dig”, föreslog Sollex.

”Har inte du någon egen träning som du måste göra?” frågade Tikk förvånat.

”Nej, jag får göra i stort sett vad jag vill”, mumlade Sollex och tittade ner i marken igen.

”Jaha, men i så fall kan det väl inte göra någon skada”, log Tikk.

Sollex höll sig på lite avstånd när Tikk gick för att hämta en båge och pilar.

”Jag sade ju att du skulle må bättre med lite mat i magen”, sade Läjker när Tikk kom fram till honom. Nibbo höll på att hjälpa någon en bit bort.

”Jag åt inget”, sade Tikk och gav honom ett malligt leende. ”Jag kom till insikt.”

”Jaha, ja. Det fungerar ju också”, sade Läjker förvånat och räckte henne en fin pilbåge och ett gäng pilar. Han verkade inte ha lagt märke till Sollex, som stod en bit bort och hängde med huvudet.

Tikk skyndade sig tillbaka till pojken och lade väskan och mössan på marken. Ett pip avslöjade Skrots missnöje, men Tikk brydde sig inte om det.

”Visa mig vad du kan”, sade Sollex, som ställt sig på betryggande avstånd.

Tikk tog ett djupt andetag och blundade. Hon kände först på bågen utan pil, sedan tog hon upp en pil och siktade. När hon släppte flög pilen iväg och träffade i kanten på måltavlan.

”Du håller pilen lite fel, så att den vippar till lite när du släpper”, sade Sollex, som var på plats bredvid Tikk så snart pilen landat. ”Låt mig visa.”

Tikk gav honom pilbågen och tittade noga hur han höll den.

”Se hur jag håller pilen nu”, sade Sollex och lade an en pil. ”Så här håller du, men så här borde du hålla.” Han ändrade greppet lite. Sedan spände han bågen och siktade. Han träffade mitt i prick, såklart.

”Jag tror jag förstår”, mumlade Tikk och fick tillbaka bågen. Hon tog en pil och testade greppet.

”Precis sådär”, sade Sollex och tog några steg tillbaka.

Tikk slöt ögonen och andades lugnt. Hon Kände alltid efter innan hon siktade. Sedan tittade hon upp och släppte iväg pilen.

Det här var ett sådant där ögonblick när tiden gick extra långsamt igen. Pilens väg genom luften tycktes ta en evighet, Tikk höll andan tills den träffade. Sedan skrek hon triumferande så att varenda människa på skjutbanan kunde höra.

Pilen hade träffat mitt på tavlan, alldeles bredvid Sollex pil.

Sollex flinade blygsamt och applåderade tillsammans med alla de andra på skjutbanan.

Tikk strålade. Hon utbytte ett brett leende med både Läjker och Nibbo.

”Snyggt”, mumlade Sollex. Han tittade ner i marken igen.

”Nu är ju den stora frågan om jag kan göra om det”, sade Tikk och lugnade ner sig. Nästa pil var inte lika perfekt som den föregående, men den träffade inte alltför långt från mitten.

”Fortsätt så”, sade Sollex och drog nervöst händerna genom sitt hår. ”Jag måste gå.”

Tikk hann inte ens säga hejdå förrän han var borta. Hon såg besviket efter pojken.

Han var väl lite som Véma, och inte riktigt visste hur han skulle bete sig bland folk, men medan Véma gömde sig bakom en mask av hårdhet, så gömde sig Sollex bakom sin lugg.

Tikk återvände till sitt skjutande med en suck. Hon skulle nog lära dem, så småningom. Fast när hon tänkte närmare på saken insåg hon att hon själv inte hade någon bra erfarenhet när det gällde människor. Men hon verkade i alla fall klara sig bra ändå.

Resten av dagen passerade väldigt fort. Tikk var på bättre humör än hon någonsin varit, hon hade vänner och en mening med sitt liv. Tankarna på hennes far var fortfarande dystra, men Tikk bestämde sig för att inte deppa. Om hon mådde bra, så var det ju faktiskt det som hennes far alltid önskat för henne.

När de gick tillbaka till huset pratade Läjker och Nibbo glatt om olika egenheter hos alla nybörjare, och om deras utveckling. Tikk hängde med halvdant i konversationen, hon hade ju inte lika bra koll på de andra pilbågsskyttarna som mästarna hade.

Gågen satt och putsade sitt svärd när de kom in. Han tittade upp och log när han fick syn på Tikks goda humör, antog hon.

”Jag träffade mitt i tavlan idag”, talade hon stolt om och besvarade mannens leende.

”Då får jag väl gratulera”, muttrade Gågen och fortsatte sitt putsande.

”Du förstår, jag höll pilen lite fel förut. Såhär”, sade Tikk och visade i luften. ”Nu vet jag att jag ska hålla såhär istället”, sade hon sedan och ändrade sitt låtsasgrepp.

”Det är bra”, mumlade Gågen utan att titta upp.

Tikk suckade och vände sig istället mot Läjker och Nibbo, som utbytte en förvånad blick.

”Det där hade jag aldrig tänkt på”, muttrade Läjker och kliade sig fundersamt i huvudet.

”En intressant iakttagelse”, sade Nibbo imponerat. ”Kom du på det alldeles själv?”

”Nej, det var…” Tikk avbröt sig själv. Hade de inte sett att Sollex varit där och hjälpt henne? Alla hade ju tittat dit när hon jublat över sin fullträff. Visst var väl Sollex på riktigt? Han kanske hade förmågan att göra sig osynlig? Nej, det där var bara fåniga tankar, fokus hade ju legat på Tikk då. Pojken hade ju hållit sig undan.

”Det var vadå?” frågade Läjker otåligt.

”Ingenting”, mumlade Tikk. Hon borde kanske hålla sin vänskap med Sollex hemlig. Han var ju den mer tillbakadragna typen, så han kanske inte ville ha alltför mycket uppmärksamhet.

”Kom igen?” utbrast Läjker, och när Tikk inte sade något mer suckade han besviket.

”Ska vi ta och äta någonting då?” frågade Nibbo och bröt spänningen.

”Så, du har kommit över det där med din far?” frågade Gågen. Läjker och Nibbo tittade ilsket på honom. Det var tanklöst av honom att fråga sådär.

”Nej, men jag måste ju överleva ändå”, svarade Tikk lättsamt och slog sig ner vid bordet. Läjker och Nibbo såg lättade ut.

Sedan var allt som vanligt igen, eller i alla fall så vanligt som det hade hunnit bli på de få dagar Tikk varit där. Hon somnade gott på natten, men drömmen hon drömde var inte så mysig.

 

Tikk var jagad av någonting hemskt, men hon visste inte vad det var, bara att hon måste fly. Hon flög fram på svävarbrädan genom en mörk skog. I skogen såg hon olika människor som spelat en stor roll i hennes liv.

Först var det Jopp som förtvivlat mekade med någonting väldigt komplicerat. Sedan var det Velm som brottades med en stor orm, påhejad av den där pojken Bogg. Efter det såg hon besättningen på Midnattsstorm som slogs mot pirater.

Tikk flög vidare genom skogen, hon måste ut därifrån så fort som möjligt.

Vid en dunge stod Véma och stirrade kallt på Flehn, som satt på sin drake med draget svärd, ackompanjerad av Trej och Hibet, Temmo såg förskräckt på. En bit därifrån haglade det pilar, Läjker och Nibbo stod sida vid sida och sköt mot ett okänt mål, och alldeles i närheten fäktades Gågen mot en maskerad fiende.

Tikk önskade hon kunde hjälpa dem, men om hon stannade så skulle det där hemska komma ikapp henne, och det fick absolut inte hända.

”Visa mig vad du kan”, sade Sollex och kikade fram bakom ett träd.

Tikk ökade hastigheten.

Hon såg skogsbrynet närma sig. Där stod hennes far.

Tikk tvärbromsade, så att hon ramlade av brädan.

Hon vände sig om och såg ett hotfullt mörker kasta sig ut från skogen, rakt mot henne.

Tikk skrek.

 

Skriket väckte henne, och hon fann sig själv sittande kallsvettig i sin säng i Moluvar.

”Det var bara en dröm”, sade hon högt till sig själv.

Nu har jag skrivit ännu ett kapitel :)

Jag har bestämt mig för att jag ska skriva ett kapitel 4,5 för att förtydliga några saker och så, men vi får se när det blir av.

Här är kapitel 8 i alla fall!

(9 egentligen om jag lägger in ett extrakapitel)

8

Saknad

Omot tittade på klockan igen. Nu var den där hemska timmen slagen. Den där han förlorat sin älskade Milia, men det var också då han fått Tikk. Han hade inte sett dottern sedan han gav henne den där klockan och brevet. Han hade trott att brevet skulle få henne på bättre humör, men han hade kanske haft fel.

”Hur är det med dig Omot? Du ser nere ut.” Det var Jopp.

”Jag är väl lite trött antar jag”, muttrade Omot och samlade sig. Verkstaden var ingen bra plats att se deppig ut, där var ju fullt med människor som skulle kunna tro att han var en vekling.

”Sätt dig en stund då. Du har jobbat med den där svävaren hela dagen”, sade Jopp med ett uppmuntrande leende. Den gamla mannen hade koll på alla som jobbade i verkstaden, och han brydde sig om deras välbefinnande. Det kunde inte finnas någon annan på rymdskeppet som var som han.

”Det har du rätt i”, mumlade Omot och gick och satte sig på en bänk i närheten.

”Det är fjorton år sedan idag, va?” frågade Jopp. Bara han kunde hålla koll på sådant.

Omot nickade.

”Då ska jag lämna dig ifred”, sade Jopp och gick iväg.

Omot suckade tungt, han saknade sin dotter. Vart hade hon kunnat ta vägen? Han tänkte tillbaka på dagen han senast sett henne. De hade bråkat på morgonen och hon hade låst in sig i sitt rum. Omot hade letat fram en present åt henne och skrivit brevet, sedan hade han väntat. Eftersom han inte kunnat vänta hela dagen så hade han gett upp och gått ner till verkstaden. Där väntade massor av jobb, som hindrade honom från att tänka mer på Tikk. På eftermiddagen hade hon dykt upp och hjälpt honom med det där BV7-skeppet. Han hade kört iväg henne därifrån. Sedan hade hon kommit och frågat om hon fick följa med skytteln ner på en planet, och han hade sagt nej. Hon hade gått till verkstaden. Han hade gjort klart jobbet med BV7an och varit på väg till verkstaden själv, när Tikk sprungit rakt in i honom. Han hade skällt på henne och lagt ned presenten i hennes väska. Sedan hade han fortsatt med sitt.

De hade väl sagt i högtalarna att skytteln skulle ge sig av snart? Och Tikk hade sprungit in i hangaren. Hon hade inte synts till sedan dess.

Tanken på att Tikk kanske åkt med skytteln ändå, fick Omots blod att isa sig. Han måste göra något. Han måste prata med skyttelbesättningen.

De var i full fart med att förberedda skytteln för nästa resa, som skulle ske nästa morgon. Omot stod och tittade på skytteln, utan att våga göra något. Tänk om de trodde han var en vekling för att han brydde sig om vart hans dotter tagit vägen. Han kanske bara borde vara glad över att hon var borta?

”Ville du något Omot?” frågade en av de unga männen som höll på att lasta skytteln. Alla visste ju vem Omot var.

”Jo… någon vecka sedan, eller så, vart landade ni då?” frågade Omot tvekande.

”Fem dagar sedan var vi ner till Toggyp”, svarade mannen och kliade sig i huvudet.

”Nja… längre tillbaka?” försökte Omot.

”Tja, det var väl en tio dagar sedan vi var ner på Elejona”, sade mannen osäkert.

”Okej… det är ingen som kommer ihåg om Tikk var med då?” Det tog emot att fråga, men Omot måste bara veta.

”Jag ska fråga”, sade mannen och försvann in i skytteln.

Omot stod kvar utanför och försökte lugna ner sig. Tikk gömde sig säkert bara någonstans på rymdskeppet.

”En av grabbarna säger att han såg henne kliva av i Ceron”, berättade den unge mannen efter att han kommit ut igen.

”Det var ingen som såg om hon var med på tillbakavägen?” frågade Omot oroligt.

”Nej, vi bockade av alla som steg ombord”, svarade mannen beklagande. ”Tikk var inte med på någon lista.”

”Så hon är alltså på Elejona”, insåg Omot, oförmögen att hålla rösten stadig. Han tvingade sig själv att andas lugnt.

”Det ser inte bättre ut”, sade mannen och återvände till sitt arbete.

Omot gick tillbaka till verkstaden med huvudet fullt av oroliga tankar. Jopp lade självklart märke till honom.

”Nu ser du verkligen nere ut”, påpekade den gamle mannen bekymrat.

”Tikk är på Elejona”, berättade Omot.

Jopp såg ut som om någon dött. Han klappade Omot på axeln utan att veta vad han skulle säga.

”Såg du henne den där dagen när hon var inlåst på sitt rum hela förmiddagen?” frågade Omot. Han kunde inte bara stå där och vara ledsen.

”Ja, hon berättade för mig att fjärrkontrollen till dörren gått sönder så att hon inte kom ut förrän hon lagat den”, berättade Jopp med en suck.

”Jaså, det var därför hon var där inne så länge”, muttrade Omot ångerfullt.

”Sedan fick hon min gamla svävarbräda som hon satt och pysslade med ganska länge. Hon gjorde väl några förbättringar antar jag”, fortsatte Jopp berätta.

”Det var snällt av dig”, sade Omot och tittade på klockan. ”Hur långt är det till Elejona härifrån?”

”Hur ska jag kunna veta det?” utbrast Jopp och ryckte på axlarna. ”En vecka, om man inte stannar efter vägen”, sade han sedan med ett leende.

Omot besvarade leendet snabbt innan han skyndade tillbaka till hangaren. De hade listor över vart de olika småskeppen skulle någonstans, kanske skulle något av dem till Elejona.

”Kan jag få titta på destinationslistorna?” frågade han i hangarcentralen.

”Vad är det du vill veta?” frågade mannen bakom disken.

”Går det några skepp till Elejona?” frågade Omot.

”Vänta lite så ska jag se efter”, sade mannen och skrev in någonting i datorn.

Omot stampade otåligt med foten i golvet.

”Det finns ett gammalt CX som har direktdestination Elejona, men det är allt”, sade mannen bakom disken.

”Kan jag få en kopia på registreringen?” bad Omot.

Mannen skrev ner något mer i datorn, och sekunden efter skrevs ett papper ut.

Omot tog pappret och gick därifrån. Där stod mycket riktigt att CX-skeppets direktdestination var Elejona. Dess ägare var en man vid namn Eyt Klåfinger. Omot såg ut över hangaren på jakt efter det lilla skeppet. Han tyckte sig skymta något bakom ett större skepp och gick dit.

”Du där! Du ser ut att vara en kunnig man, hjälp mig med det här!” ropade en man med långt hår, svart, och lila längst upp på huvudet. Han var väldigt lång och smal, det var beundransvärt hur han kunde hålla balansen när han stod upprätt.

”Jag?” mumlade Omot förvirrat. Vem var den här mannen? Ingen i hela universum kunde väl vilja gå omkring med lila hår?

”Just du. Det är något fel på min motor och jag tror det kan ha något att göra med det där äpplet jag tappade för några dagar sedan”, babblade mannen samtidigt som han föste med sig Omot mot CX-skeppet som stod i närheten. Då var det väl Eyt Klåfinger det här då.

”Det är ett gammalt skepp det här, du tror inte att det skulle kunna vara något annat än ett litet äpple som är fel?” frågade Omot motvilligt.

”Varför skulle det vara det?” frågade Eyt förolämpat. Han lade armarna i kors och spände blicken i Omot.

”Motorn brukar slitas ut vet du”, sade Omot och blängde tillbaka. ”Du kanske skulle vilja ha några uppdateringar?”

”Vem är du egentligen?” frågade Eyt misstänksamt.

”Vem är du?” frågade Omot tillbaka.

”Jaha, förlåt. Jag är Eyt Klåfinger”, pressenterade sig mannen och bugade sig mot Omot.

”Omot Drakjägade, chefsmekaniker”, sade Omot och stäckte fram handen, som Eyt entusiastiskt skakade.

”Jag får ursäkta min framfusighet då. Det är klart att du kan motorer”, log mannen ursäktande.

”Jag har hört att du ska till Elejona”, sade Omot.

”Jajamensan! Tänkte åka en sväng och titta till familjen, vet du”, berättade Eyt och log klurigt. Han hade alla möjliga konstiga gester för sig när han talade.

”Du tror inte att jag skulle kunna få lift dit?” frågade Omot. Vid omnämnandet av en familj, kände Omot att han kunde göra vad som helst för att få se sin Tikkipe igen.

”Vad skulle du till Elejona och göra?” frågade Eyt och skrattade högt, som om Omot just berättat ett oslagbart skämt.

”Titta till familjen”, svarade Omot kallt.

”Jaha”, sade Eyt och avbröt sitt skrattande. ”Du ser inte ut att komma från Elejona”, förklarade han sig själv med ett skamset leende.

”Min dotter finns där”, berättade Omot sammanbitet.

”I så fall är jag öppen för förhandling”, flinade Eyt och slog ihop händerna.

”Jag står fast vid mitt förslag att uppdatera skeppet ditt”, sade Omot bestämt. ”När hade du tänkt ge dig av?”

”Så snart jag fått ordning på skeppet. Det låter som ett bra förslag”, mumlade Eyt fundersamt. ”Det skakar vi hand på.”

Omot tog osäkert mannens hand och slöt avtalet. Skulle han verkligen stå ut med den där babblande galningen i en hel vecka?

”Jag går och packar en väska, så att du inte åker iväg utan mig”, mumlade Omot och skyndade sig därifrån. Han behövde kunna andas lite. Vad var det han höll på att göra egentligen? Ge upp sin brillianta position på YGV7259, som han kämpat för i hela sitt liv, för att leta rätt på sin dotter, på en främmande planet där teknologi ansågs vara alldeles onödig?

Jag överlever inte utan Tikk, tänkte han förtvivlat och drog handen genom sitt svarta hår där några grå strån börjat dyka upp. Han måste hålla masken inför de andra mekanikerna, och alla andra ombord på rymdskeppet för den delen.

Omot tog hissen upp till hytterna och plockade fram sin gamla ryggsäck. Det var en gammal modell, men den var praktisk. Han lade ner diverse nödvändigheter; extra kläder, någon matbit, ett par böcker och en massa extra skruvar och mekaniska delar som han kanske skulle komma att behöva. Sedan gick han in till Tikks rum.

På skrivbordet låg fjärrkontrollen som Jopp sagt att Tikk varit tvungen att laga, och bredvid låg en hög extra skruvar och små detaljer som hon tydligen inte behövt.

Omot vände sig bort och tog fotot som stod på sängbordet. Det var en fin bild på Tikk, där hon stolt visade upp sin lilla robot. Varför kunde han inte ha berömt henne för den?

Varsamt lade Omot ner bilden i ryggsäcken. Han lämnade rummet med en suck. Om han ökade effekten på CX-motorn skulle de kanske ta sig till Elejona på mindre än en vecka, men det skulle ta lite tid med uppgraderingen. Efter en sista titt på sin och Tikks gamla hytt, och nedpackandet av ett tjockt fotoalbum, gav sig Omot av.

Han undvek vägen genom verkstaden när han återvände till hangaren. Det var bäst om ingen av de andra mekanikerna såg honom med en packad väska.

”Jag började just tro att jag drömt det där om att du ville följa med till Elejona”, flinade Eyt när Omot slängde in sin ryggsäck i CX-skeppets enda hytt.

”Jag undrade nästan detsamma”, mumlade Omot, utan att flina tillbaka. ”Visa mig motorn nu då.”

”Okej, chefen”, sade Eyt högtidligt och saluterade Omot innan han öppnade dörren till maskinrummet som faktiskt låg alldeles bredvid hytten.

Omot kunde inte hjälpa att han himlade med ögonen när han gick in. Eyt använde tydligen rummet som extra förvaringsutrymme, med tanke på att där var fullt med lådor.

”Jag hoppas du får plats att jobba”, sade Eyt. Han ansåg tydligen att lådorna var viktigare än skeppets motor.

”Det skulle gå mycket fortare om alla de här lådorna inte var här”, muttrade Omot irriterat.

”Du tänker så”, sade Eyt utdraget och kliade sig på hakan. ”Då får du väl flytta på dem då”, föreslog han.

Omot suckade och lyfte upp den första traven lådor. Kunde den där mannen bli mer jobbig?

”Var försiktig med de där!” utbrast Eyt förskräckt och tog lådorna från Omot. ”Jag bär ut dem själv!”

Omot suckade än en gång och tog en titt på motorn. Där var allt i en enda röra. Också. Han skrev ner några saker han behövde på en lapp, sedan gick han till verkstaden för att hämta grejerna, medan Eyt flyttade på lådorna.

”Vad har du för dig då, Omot?” frågade Jopp nyfiket och knackade Omot på axeln. Hade gubben aldrig något viktigare för sig?

”Jag ska fixa till ett gammalt CX-skepp”, muttrade Omot frånvarande. ”Motorn är fruktansvärt misskött.”

”På så vis”, mumlade Jopp. Turligt nog kom en pojke och bad om hjälp med sin garderobsdörr, så att Jopp var tvungen att följa med och hjälpa honom.

Omot återvände till hangaren och fann Eyt sittande på golvet utanför sitt skepp, läsande en tjock, gammal bok. Då och då skrattade han till.

Omot smet förbi honom in till maskinrummet. Alla lådor var nu bortplockade, så att han skulle kunna jobba obehindrat med uppgraderingarna.

Efter en stund kom Eyt och ställde sig i dörröppningen.

”Ville du något?” frågade Omot till slut eftersom Eyt inte sagt något.

”Är du hungrig?” Eyt gav Omot något slags konstigt bröd som var alldeles degigt.

”Tack”, mumlade Omot, även om han var högst skeptisk till att brödet var ätbart.

”Fortsätt jobba nu, så att vi kommer iväg någon gång”, sade Eyt och gick sin väg igen.

Jag vänjer mig, försökte Omot intala sig själv.

Snart dök Eyt upp i dörröppningen igen. Han sade inget den här gången heller, vilket började gå Omot på nerverna.

”Varför har du lila hår Eyt?” frågade Omot. Han hoppades nästan att mannen skulle bli väldigt upprörd.

”Det var väl något som gick snett med generna”, skrattade Eyt. Inte alls upprörd.

”Har du inte färgat det då?” frågade Omot. Ingen kunde ju ha lila hår, naturligt.

”Jo. Jag färgade det svart för att smälta in bättre här i rymden, men nu när jag ska hem kan jag ju inte gå omkring med svart hår. Därför ska jag klippa av det svarta så snart vi kommit iväg.” Eyt sade det som om det faktiskt var det naturligaste i världen.

Omot suckade inombords.

”Är du klar med det där snart?” frågade Eyt.

”Sådant här kan ta lite tid, och det blir inte bättre av att du kommer och stör mig”, sade Omot irriterat.

”Jag bara står här och tittar”, sade Eyt oskyldigt. ”Det var du som började prata.”

Omot morrade frustrerat åt sig själv. Han måste tydligen lära sig att ignorera Eyt.

”Jag har packat klart allt och jag undrar om du börjar bli klar, så att jag kan gå och klippa håret”, sade Eyt och trummade otåligt med fingrarna i dörrkarmen.

”Jag antar att det inte är så mycket kvar nu”, mumlade Omot och kollade klockan, det började bli sent. Tiden gick alltid fort när han jobbade.

”Okej”, sade Eyt och försvann igen.

Omot fixade de sista korregeringarna och kollade att allt var som det skulle, sedan gick han in till hytten, som faktiskt var ganska stor. Där var alla lådor upptravade i ett hörn och Eyt låg på sängen med händerna bakom nacken och tittade upp i taket. Nu hade mannen kort lila hår, vilket var lite ovant eftersom han haft så långt innan. Omot skakade på huvudet och log för sig själv. Nu var tid att plocka fram de lite trevligare sidorna av sig själv, eftersom han faktiskt var på väg att lämna det hårda livet på rymdskeppet bakom sig.

”Nu kan vi åka”, berättade han för Eyt.

”Toppen!” utbrast Eyt och flög upp från sängen. ”Du kan stanna här om du vill. Jag har städat av den andra sängen åt dig”, lade han till innan han rusade över till förarcentralen.

Omot lade sig ner på sängen Eyt fixat åt honom och slöt ögonen. Han hörde hur motorerna startade. De lät väldigt pigga, vilket tydde på att han gjort ett bra jobb.

Jag kommer Tikk, stanna där du är! Av någon anledning var Omot säker på att hans dotter var kvar på planeten, och inte hade försökt ta sig tillbaka till rymdskeppet.

Jag erkänner, jag har haft en liten svacka i skrivandet. Jag visste liksom inte riktigt vad jag skulle göra för att leda historien framåt...

Men nu har det lossnat igen!

I alla fall för den här gången...

7

Det nya livet

Tikk kämpade hela förmiddagen med pil efter pil som missade måltavlan med stora marginaler. Hon började få lite koll på hur hon skulle spänna bågen. Nibbo hade tittat förbi ett antal gånger och försökt ge Tikk några tips och råd, men det hjälpte inte speciellt mycket.

”Nu måste du äta något”, sade Läjker till slut och tog Tikks pilbåge med ett uppmuntrande leende.

”De serverar soppa där borta”, berättade Nibbo och pekade på ett tält tvärs över skjutbanan. Hon och Läjker slog sig ned på en bänk invid vapenförrådet.

Tikk andades tungt, hon var alldeles slut. Att det kunde vara så jobbigt att försöka träffa en tavla med en pil. Hon tog sina saker och vandrade iväg till mattältet.

”Ännu en nykomling”, muttrade kvinnan som serverade Tikk sin skål med soppa.

Tikk satte sig vid ett bord långt bort från alla de andra som åt. Hon orkade inte prata nu. Hon var ju inte heller van vid att prata om misslyckanden, på rymdskeppet hade hon bara pratat om saker hon lyckats med.

”Så, hur går det för dig?” frågade plötsligt någon.

Tikk tittade förvånat upp. Det var en pojke som stod på andra sidan bordet med en skål soppa i händerna. Han såg nervös ut och hade blicken fokuserad på marken, tydligen försökte han gömma sig bakom sitt rödbruna hår.

”Du sitter på min plats”, mumlade han tyst och böjde huvudet ännu längre ner.

”Förlåt”, sade Tikk osäkert och flyttade sig lite åt sidan.

Pojken tittade hastigt upp och satte sig tveksamt ned bredvid Tikk. Han höll huvudet bortvänt.

”Jag heter Tikkipe. Vad heter du?” frågade Tikk försiktigt. Den här personen behövde nog prata i alla fall.

”Sollex”, svarade pojken motvilligt. Han slevade snabbt i sig sin soppa.

”Det går inte alls bra för mig. Den där måltavlan måste ha en osynlig sköld som stöter bort mina pilar”, sade Tikk som svar på pojkens första fråga. ”Hur gammal är du?”

”Sjutton.” Han såg yngre ut än han var. Det kanske var fel av Tikk att tänka på honom som en pojke. Han borde kanske klassas som en ung man, men intrycket han gav var av en pojke.

”Vad gör du här då?” frågade Tikk. Hon gjorde verkligen sitt bästa för att låta trevlig.

Sollex vände sig och tittade på Tikk ett hastigt ögonblick. ”Lite av varje”, mumlade han och reste sig upp. Innan Tikk hann göra något mer var han ute ur tältet.

Tikk suckade och reste sig upp själv. Det var väl lika bra att hon återvände till träningen.

Nibbo gav Tikk en annan pilbåge den här gången, men Tikk lät bli att ifrågasätta saken. Hon sköt iväg en pil och kände genast skillnaden. Nästa pil försökte hon anpassa mer till den nya bågen.

”Det ser bättre ut Tikk”, kommenterade Läjker.

”Men jag missar ju hela tiden”, klagade Tikk frustrerat.

”Jo, men det ser bättre ut”, envisades Läjker med ett leende. ”Du kommer närmare målet.”

”Du börjar få in den rätta känslan”, sade Nibbo.

Det gav Tikk en idé. Hon slöt ögonen, andades lugnt och kände på omgivningen. Luften var tung, men vinden drog lite åt vänster. Tikk tog pilen och spände bågen med ett djupt andetag, innan hon öppnade ögonen igen för att sikta. Nu var hon mer medveten om de olika elementen som kunde påverka skottet. Hon släppte och höll andan.

Tikk tyckte tiden gick väldigt långsamt när pilen for igenom luften och träffade i kanten på måltavlan. Tikk bara stirrade.

”Där ser du!” utbrast Läjker och skrattade förvånat.

”Fortsätt sådär bara”, log Nibbo.

Det gjorde Tikk också, men hon träffade ju självklart inte hela tiden, och hon var långt ifrån mitten av måltavlan. Efter många, många försök meddelade Nibbo att det var dags att lägga ner träningen för dagen och återvända till huset.

”Du är inte så dum ändå”, sade Läjker. Han lyfte på Tikks mössa och rufsade henne i håret.

”Trodde du det då”, skrattade Nibbo.

Tikk log. Dagens prestation hade varit så långt ifrån perfekt som man kunde komma, men ändå såg tränarparet det som en triumf för Tikk. Hon var långt ifrån bäst, inte ens bra. Hennes far skulle inte ens ha berömt henne om hon så träffat i mitten av måltavlan med alla pilar.

”Det är väldigt många unga människor här”, sade Tikk och uttryckte en annan sak hon funderat på.

”De äldre är ute och vaktar gränser och sådant. Det är mest bara de nya rekryterna som är kvar här”, berättade Läjker.

”Och vi tränare såklart”, tillade Nibbo med ett hastigt leende.

”Men de flesta tränare är ju också unga”, kommenterade Tikk.

”Jo, så är det”, sade Läjker fundersamt.

”Jag tror de är lite rädda om alla ungdomar. De har bara satt oss ungdomar som är skickligast som tränare helt enkelt”, sade Nibbo.

”Det har du nog rätt i, eftersom de lämnat Flehn Drakmästare som ledare över hela Moluvar, trots att hon mycket hellre skulle vara där ute och hjälpa till vid gränsen”, sade Läjker. De hade nu nått fram till huset där de bodde och gick in.

”Är det därför hon verkar så arg hela tiden?” frågade Tikk och satte sig ner på en stol. Det hade varit en jobbig dag.

”Så kan det mycket väl vara”, sade Läjker och slog sig ner i en andra stol med en suck.

”Jag går upp och flyttar mina kläder från ditt rum”, sade Nibbo och gick uppför trappan.

”Flehn hatar mig”, suckade Tikk.

”Varför skulle hon göra det?” Läjker kliade sig frånvarande på armen.

”Hon blev så sur när Véma inte ville komma med hit utan mig, och sen blev det nog inte bättre av att min robot ryckte henne i håret”, muttrade Tikk med ytterligare en suck.

”Din robot?” frågade Läjker förvirrat.

Skrot måste ha hört honom, för roboten klättrade snabbt upp ur Tikks väska och lade sig på bordet.

”Det är min hjälprobot Skrot”, pressenterade Tikk roboten och log stolt. ”Jag har byggt och programmerat honom helt själv.”

”Det var inte illa”, mumlade Läjker fascinerat. Han petade försiktigt på Skrot, som pep och petade tillbaka. Läjker skrattade imponerat.

Då öppnades dörren och Gågen kom inklampande. Han var inte på bra humör.

”Jag förstår inte hur det kan finnas folk som är så värdelösa som de där gräsliga ungarna, som tror att de kan allt, bara för att de vill!” klagade han. Han satte sig ner på en ledig stol och slog näven i bordet.

”Tacka gudarna för att idioterna väljer svärdet före pilbågen”, sade Läjker och skakade hopplöst på huvudet.

”Jag förstår dem”, mumlade Tikk och himlade med ögonen.

”Vad menar du med det?” frågade Gågen irriterat.

”När jag var liten drömde jag om att ha ett eget svärd”, berättade Tikk. ”Men jag har insett att det inte kan vara något för mig det där.”

”Du verkar vara en klok flicka du”, muttrade Gågen. ”Hur går det med bågskyttet då?”

”Jag har faktiskt lyckats träffa tavlan några gånger”, log Tikk.

”Det är det där jag talar om. Du har helt rätt attityd! Du skulle säkert kunna träffa någon av de där ungarna som jag tränar och du skulle också lätt kunna undvika deras hopplösa utfall, ifall de kom nära nog”, klargjorde Gågen.

”De har ingen målsättning”, sade Läjker och nickade. ”Allt de vill ha är ett svärd, sedan spelar det ingen roll om de kan använda det eller inte.”

”Nej, de tror att bara för att de har ett svärd i handen så kan de använda det”, höll Gågen med.

”Har du aldrig varit ung och känt så, Gågen?” Nibbo kom ner från övervåningen igen.

”När jag var ung var det ingen som blev krigare bara för att de trodde att det medförde status. Nej, då handlade det om viljan att vara med och kunna försvara människorna i sitt land”, fastslog Gågen surt.

”Är ni släkt?” for det ur Tikk.

”Gågen är min farbror”, svarade Läjker. Han och de andra två verkade lika förvånade över frågan som Tikk själv.

”Det kanske vi borde ha berättat tidigare”, muttrade Gågen förundrat. ”Jag är svärdmästare och Läjker och Nibbo är bågmästare.”

Tikk slöt ögonen en stund. Hon tittade upp igen när Skrot pep till.

”Vad är det där för pryl?” frågade Gågen. Han såg skeptisk ut.

”Det är Skrot, min hjälprobot”, svarade Tikk. ”Jag är ju mekaniker.”

”Ja, ja, ska vi ta och äta något innan vi går till sängs?” Gågen var tydligen inte den lättimponerade typen. Nibbo och Läjker verkade däremot gilla Skrot.

Tikk fann det väldigt trevligt att kunna sitta och prata sådär, det kändes nästan som att hon hade en riktig familj. När hon lade sig i sängen igen var det med ett leende på läpparna.

Trots att jag egentligen inte hör hemma här, så passar jag ändå in, tänkte Tikk innan hon somnade.

 

Nästa dag fortskred i stort sett på samma sätt som den föregående. Tikk steg upp och åt frukost tillsammans med Läjker och Nibbo innan de gick till skjutbanan. Där sköt Tikk pil efter pil mot måltavlan, och det kändes i alla fall som att det gick bättre och bättre, även om hon var väldigt ostabil. Sedan gick hon till mattältet. Där tittade hon efter Sollex, men han syntes inte till. Nibbo gav henne några tips följt av mer envis träning. På kvällen satt de och pratade igen innan de gick och lade sig.

Dagen efter det, spöregnade det när Tikk vaknade. Hon hade aldrig upplevt så mycket regn tidigare och satt länge och bara tittade på mängderna vatten som föll mot marken utanför fönstret.

”Det blir ingen träning idag”, konstaterade Läjker.

”Men tänk om den dagen alla här verkligen måste vara på topp, är en regnig dag som denna?” muttrade Gågen.

”Ingen är galen nog att inleda ett stort anfall när det regnar såhär”, kontrade Läjker.

Tikk utbytte en trött blick med Nibbo. Läjker och Gågen hade tydligen alltid någon slags konversation på gång.

”Jag har aldrig sett så här mycket regn tidigare”, sade Tikk drömskt.

”Det är inte så mycket regn på ett rymdskepp, va?” frågade Nibbo med ett leende.

”Det finns inget väder i huvud taget. Utanför är det bara svart med stjärnor hela tiden”, berättade Tikk och tänkte tillbaka på hur hon drömt om lite mer variation. Alla stjärnor hade sett lika ut i hennes ögon.

”Jag skulle aldrig klara av att leva så”, sade Nibbo och tittade ut på de mörka molnen som täckte himlen.

”Man ska inte vara utomhus i stormväder”, sade Läjker med en suck och försvann upp på övervåningen.

”Vad ska man göra nu då?” muttrade Gågen och lade upp fötterna på Läjkers tomma stol.

Tikk lade upp sin väska på bordet och plockade fram svävarbrädan. Skrot klättrade upp på hennes axel.

”Det där ser ut att vara intressant sysselsättning”, sade Nibbo och reste sig upp för att tända en brasa i eldstaden.

Tikk undersökte alla sina inställningar på brädan och justerade några småsaker. Det var ingenting som hon egentligen behövde göra, men det var ett bra sätt att få tiden att gå lite fortare.

”Har inte du någon gammal bok liggande någonstans Gågen?” frågade Nibbo när hon fått till en fin brasa som genast värmde upp huset.

”Vad ska du med en bok till?” frågade Gågen surt.

”Jag tänkte till Tikk, eftersom hon kan läsa”, svarade Nibbo.

”Ja, ja”, morrade Gågen och stampade in på sitt rum.

Tikk utbytte en frågande blick med Nibbo, som bara ryckte på axlarna.

Gågen kom tillbaka en stund senare med fyra böcker i famnen. ”Här har du”, sade han och slängde dem på bordet.

Tikk lade undan svävarbrädan igen och tog en titt på böckerna. Det var en sagobok, en växtbok, en djurbok och en bok om svärd. Tikk tog upp boken där det stod om olika djur. Hon bläddrade igenom den lite snabbt och slog sedan upp en sida med titeln Svart Gepte. Efter en snabb genomläsning konstaterade hon att Velm redan berättat allt som stod där för henne. Nästa sida som fångade hennes uppmärksamhet var den om drakar:

 

”Drakar är mäktiga, ödlelika kungar av himlen. Det finns många olika typer med olika egenskaper. Det som alla drakar har gemensamt är att deras kroppar är täckta med fjäll och att de har vingar. Den vanligaste tam-draken är den Mellanstora Bergsdraken, som är väldigt lätt att hantera eftersom den inte är speciellt aggressiv. Den sprutar inte heller eld, eller har någon annan specialegenskap som skulle göra den extremt farlig. Den Mellanstora Bergsdraken förekommer i olika färgvarianter skiftande i de rödsvarta nyanserna. Den är helfärgad med svarta ryggtaggar…”

”Du kan verkligen läsa, kan du inte”, sade Nibbo imponerat från andra sidan bordet.

Tikk tittade upp från boken och log mot henne.

”Du kan få behålla de där”, sade Gågen. ”Jag kan ju inte läsa själv ens.”

”Kan inte du heller läsa Nibbo?” frågade Tikk. Nibbo hade ju sagt att det inte var många där som kunde läsa, men Tikk kunde ändå inte tänka sig att någon inte kunde läsa.

”Tyvärr”, svarade Nibbo med en besviken min. ”Men jag önskar att jag kunde.”

”Läjker kan inte heller läsa”, påpekade Gågen.

”Jag kanske kan lära dig”, föreslog Tikk. Det var en galen idé, men det kunde ju inte vara så svårt.

”Vill du det?” En obeskrivlig glädje tändes i Nibbos ögon.

”Det är klart jag vill”, svarade Tikk glatt.

Nibbo log med hela sin själ. Sedan sprang hon upp på övervåningen för att prata med Läjker.

”Vad är det här för något då?” frågade Gågen plötsligt och plockade upp något från golvet.

Tikk tog emot föremålet och insåg att det var en klocka, ett armbandsur. Det var vitt läder med en stjärnformad urtavla där de små visarna tickade runt som på en klassisk klocka. När Tikk tryckte in en knapp på sidan ändrade urtavlan skepnad, visarna försvann och stjärnor och planeter utgjorde bakgrunden till en datordisplay som talade om för henne exakt tid och datum.

”Här var det visst något mer”, sade Gågen och plockade upp en papperslapp som han räckte till Tikk.

Tikk vek upp lappen och läste:

 

”Min kära Tikkipe, jag önskar att jag hade kunnat ge dig ett annat liv än det här. Din mor hade inte önskat dig det liv du nu fått. Hon var uppväxt på en planet som inte liknar rymdskeppet på långa vägar. Jag skulle inte ha tagit med henne hit, jag skulle ha stannat där med henne istället. Men nu blev det som det blev. Jag vet att du tror att jag skyller din mors död på dig, men i själva verket beskyller jag mig själv. Om jag bara hade kunnat ge upp mina mekanikerdrömmar och lämnat rymdskeppet så skulle allt ha varit bra. Jag älskar dig och jag beundrar din orubbliga styrka och envishet. Om jag bara var modig nog så skulle jag släppa av dig på närmaste planet där jag visste att du skulle få ett bättre liv än det här. Jag vet att du skulle klara det, men jag skulle nog inte klara det. Jag önskar jag hade pratat med dig om det här tidigare, men jag är för feg och varje gång jag ser på dig, så ser jag din mor och kan bara inte säga något. Jag hoppas verkligen att det här kan hjälpa dig att förstå hur mycket jag bryr mig om dig. Även om jag har svårt att visa det.

Din far, Omot Drakjägare.”

 

Tikk kunde inte hejda tårarna som vällde fram. Det var alltså den här lappen och klockan, som hennes far smitit ner i hennes väska efter att hon sprungit på honom, när hon skyndade sig för att hinna med skytteln till Elejona. Hon tittade på klockan igen.

”Vad är det?” frågade Nibbo, som kom nedför trappan igen. Gågen verkade ha somnat.

”Det är min födelsedag”, sade Tikk skakigt. Hon försökte sig på ett leende, men misslyckades. För fjorton år sedan hade hennes mor dött när hon födde henne. Till och med klockslaget var detsamma.

Okej, jag har inte skrivit så mycket de senaste dagarna. Det började med att vi tittade på Draktränaren och jag började fundera över det här med drakar, och analysera personligheter som vanligt. Sen var jag tvungen att kliva upp 3.00 en dag så att jag var lite zombiefierad och inte kunde koncentrera mig riktigt. Igår var jag och syrran på bio: Trollkarlens lärling, med mer analys som följd...

Nu har jag iaf fått ihop någonting som kan likna ett kapitel.

6

Ensamhet

 

De tre drakarnas vingslag hade en sövande effekt på Tikk, som snart nog tröttnat på att stirra på den fantastiska utsikten. Hon hade gått över till att studera drakarnas smidiga rörelsemönster, men de rörde sig ju lika hela tiden. Tikk såg att Temmo satt med slutna ögon och ett leende, han kände antagligen. Véma och Flehn var inbitna i en konversation som ingen annan än de själva hade någon chans att höra.

”Hur lång tid tar den här resan?” frågade Tikk Hibet.

Drakryttaren såg upp mot himlen och tittade bort mot bergen. ”Vi kommer fram strax efter solnedgången skulle jag tro”, sade han.

Tikk såg själv upp mot himlen. Solnedgången såg inte ut att ske än på ett tag och tiden gick dessutom extra långsamt för henne nu.

Hur skulle det kännas om jag föll nu? Säkert härligt ända tills man slog i marken, tänkte Tikk uppgivet. Hon försökte hitta på något intressant att ockupera tankarna med, men det var svårt. Hon försökte föreställa sig hur det skulle vara att skjuta med pilbåge, säkert skulle hon kunna få lite hjälp av skannerglasögonen, och Skrot såklart. Hon kanske kunde bygga en egen båge? Först skulle hon i alla fall bli tvungen att se en i verkligheten. Hon kanske skulle skaffa sig ett eget svärd också, inte för att hon skulle kunna använda det.

Tikk gissade att hon hade en relativt realistiskt bild av hur jobbigt det var att lära sig slåss, det skulle göra ont, och hon var inte speciellt frestad av den tanken. Hon kunde inte heller något om djur, och de hade säkert hästar i Moluvar, drakarna var långt utom räckhåll för Tikk.

Undrar vad jag skulle ha gjort om jag varit född på den här planeten. Det var en mycket intressant tanke. Svaret berodde ju självklart på vart på Elejona hon fötts, vilken typ av familj hon hade, vänner och allt det där.

Tänk om Tikk och hennes far hade bott i Avéda, Omot hade kunna vara smed eller något. Tänk om Tikks mor hade levt, Tikk kanske hade haft småsyskon också, och många vänner! Då hade hon kanske kunnat lära sig att slåss med svärd och flyga drake, kanske till och med det där med känning. Det kunde ju inte vara så svårt ändå.

Tikk lade tankarna åt sidan och slöt ögonen. Vad kände hon?

Vinden och tryckvågorna från drakens vingar. Hibet, vars midja hon hade armarna om. Det var möjligt att urskilja mannens jämna och lugna andetag och hjärtslag. Tikk kände draken under sig och hur dess kropp jobbade för att hålla sig stadig i luften. Solens varma strålar var också en av de där nya sakerna Tikk lärt sig uppskatta under den senaste veckan.

Nu var det en vecka sedan hon tagit det där beslutet: Att trotsa sin far och åka ner på planeten utan hans tillåtelse. Hon var inte ledsen för beslutet, men hon önskade att han följt med henne på detta fantastiska äventyr, som hon bara begav sig djupare och djupare in i. Hon visste att hon alltid haft möjligheten att vända om och försöka ta sig tillbaka till rymdskeppet igen, men hon visste också, på något vis, att det inte hade varit värt det.

Plötsligt kände Tikk hur draken ändrade riktning. Hon slog upp ögonen igen och insåg att solen faktiskt hade gått ner, när hon tänkte på det så kände hon också att det var kallare i luften. Det var svårt att se något på marken, men en bit framöver syntes ljus.

”Där har du Moluvar”, sade Hibet och pekade. Det såg ut som en stad, belägen på en bergstopp.

Hur skulle man ta sig hit om man inte kunde flyga? undrade Tikk. Men hon skakade av sig tanken ganska snart, det var ju ännu svårare att ta sig till ett rymdskepp.

I mörkret var träningsbasen väldigt vacker, ljuset som kikade ut genom husens fönster var riktig eld, inte som det elektroniska ljuset på YGV7259.

Drakarna flög i en cirkel ner mot en öppen plats i utkanten av lägret. Vingslagen blev försiktigare och med en mjuk duns landade gruppen på marken.

Hibet hjälpte Tikk ner från drakryggen och hon stapplade ovant fram till Véma och Temmo. Temmo såg lika ostadig ut som Tikk, men Véma måste ha flugit drake tidigare, så säker som hon såg ut.

”Somnade du Tikk?” frågade Temmo retsamt.

”Jag tror snarare att det var du som somnade Temmo”, påpekade Véma med ett vagt leende.

”Jag tror inte att jag somnade, jag bara tänkte”, sade Tikk fundersamt.

”Jag somnade inte!” protesterade Temmo. ”Jag försökte känna”, viskade han sedan.

”Det utesluter väl inte möjligheten att somna”, sade Véma roat.

”Sängdags mina vänner!” meddelade Flehn och lade sina händer på Véma och Temmos axlar. Hon gav Tikk ett illvilligt leende.

”Kom med mig Tikkipe”, sade Hibet och lade sin hand på Tikks axel. ”Jag visar vart du ska bo.”

Tikk skulle precis till att protestera när Véma avbröt henne: ”Vi ses imorgon Tikk.”

”Vi ses”, sade Temmo med en suck. Han såg lite skamsen ut.

Véma hade sin hårda mask på sig, men Tikk kunde urskilja hatet mot Flehn i hennes ögon.

”Okej, vi ses”, sade Tikk uppgivet och följde med Hibet. Hon var alldeles för trött för att säga emot.

Hibet ledde Tikk genom ett antal långa gator innan han stannade och knackade på en dörr.

”Vem är det?” ropade en röst innifrån.

”Hibet”, svarade Hibet.

Dörren öppnades och en svartskäggig man utan hår på huvudet visade sig.

”Ni har ju ett rum ledigt”, sade Hibet och klappade Tikk på ryggen.

”Jag förstår”, mumlade mannen och granskade Tikk.

”Det här är Gågen och här ska du bo”, berättade Hibet. ”Jag har lite annat jag måste ta itu med, så jag måste rusa.” Sedan försvann han hastigt längs de mörka gatorna.

Tikk såg förvirrat efter honom.

”Det är väl lika bra att du kommer in då”, sade mannen i dörren och steg åt sidan.

Tikk steg försiktigt på. Där var ett ganska stort rum med ett bord och stolar, och en eldstad mot bortre väggen. En dörr stod öppen till ett rum med en ensam säng, och en halvrutten trappa ledde upp till andra våningen.

”Läjker och Nibbo sover redan, de har morgonpasset och måste upp tidigt imorgon”, berättade Gågen när han stängde dörren efter Tikk.

”Okej”, mumlade Tikk och såg på mannen. Hon hade ingen aning om vilka de där som redan sov var, inte vem han var heller för den delen.

”Vad är det du heter tös?” frågade Gågen efter några sekunders tystnad.

”Tikkipe, men jag kallas Tikk”, svarade Tikk.

”Så du ska med och skjuta båge imorgon, Tikk?” Mannen såg ut att vara osäker på vad han skulle säga.

”Antar det”, svarade Tikk.

”Har du gjort det förr?” frågade Gågen och kliade sig i huvudet.

Tikk skakade på huvudet. Av någon anledning kände hon inte för att säga speciellt mycket.

”Jaha…” sade Gågen, en aning förtvivlat. ”Du får väl kliva upp tidigt med Läjker och Nibbo då…”

”Visa bara vart jag ska sova”, sade Tikk och lyckades kväva en gäspning.

”Dörren till höger om trappan”, sade Gågen och försvann in i rummet med sängen. Dörren smällde igen efter honom.

”Håll tyst Gågen!” ropade en mansröst från övervåningen irriterat.

Tikk smög försiktigt uppför trappan, trappstegen såg ut att kunna gå av på mitten när som helst. Där uppe fanns en dörr till vänster och en till höger. Tikk öppnade den högra. På sängen var fullt med kläder, någon måste ha använt rummet som garderob. Med en suck plockade Tikk upp allt och lade det i en hög på golvet.

Någon kommer säkert att bli sur för det här, men jag är verkligen trött nu, tänkte Tikk när hon sedan lade sig ned på den slitna sängen. Den var inte bekväm, men det skulle nog gå bra ändå.

 

En kvinna skrek, högt och gällt, i skräck och förtvivlan.

Tikk höll reflexmässigt för öronen. Hon ville sova mer.

”Lugna ner dig Nibbo!” skrek en man förargat. Det var samma röst som ropat att Gågen skulle hålla tyst kvällen innan.

Tikk tittade upp och såg en ung, rödhårig kvinna stå med ett krampaktigt grepp om dörrkarmen. Hennes grönbruna ögon var vilt uppspärrade mot klädhögen på golvet och hon flåsade som om hon sprungit en lång sträcka.

”Snälla Nibbo, skärp dig!” bad mannen som försökte se vad som pågick inne i rummet. Till slut lyckades han bända upp en av kvinnans händer och tränga sig in bredvid henne. Han hade kort, svart hår och mörkblå ögon, och såg inte heller gammal ut.

Tikk satte sig upp i sängen och gäspade trött. Kvinnan måste vara Nibbo och då borde mannen vara Läjker.

”Vem är du?” frågade mannen förvånat när han fick syn på Tikk.

”Förlåt”, mumlade Tikk och reste sig upp. Hon plockade upp kläderna från golvet och lade högen på sängen igen. ”Jag heter Tikkipe”, sade hon ursäktande.

”Okej.” Mannen försökte samla sig. ”Jag heter Läjker och det här är Nibbo”, pressenterade han sig och kvinnan. Han såg ut att vara osäker på vad han skulle göra härnäst.

”Hibet visade mig hit igår kväll och Gågen sade att jag skulle följa med er nu på morgonen”, berättade Tikk osäkert.

Läjker suckade och drog ut Tikk ut rummet och ner för trappan. ”Nibbo ska bara klä på sig. Jag fixar lite frukost åt dig, så går vi sen”, sade han lugnt och knuffade ner Tikk i en stol.

”Okej.” Tikk gnuggade sig i ögonen och tog ett djupt andetag.

”Så, Tikk, hur gammal är du och var kommer du ifrån?” frågade Läjker och trollade fram en bit bröd, en ostbit och en mugg vatten ur ett skåp. ”Var det Tikk du hette?”

”Egentligen Tikkipe, men alla säger Tikk”, svarade Tikk på den senaste frågan och tittade skeptiskt på ostbiten. Maten här var inte alls som den på rymdskeppet.

”Okej. Är det något fel?” Läjker lade märke till Tikks tveksamhet mot ostbiten.

”Nej då”, mumlade Tikk. ”Jag är tretton år och uppväxt på rymdskeppet YGV7259.”

”Va?” Läjker såg förskräckt ut.

”Ja. Min far är chefsmekaniker på ett rymdskepp”, sade Tikk och tog en tugga av osten, som faktiskt inte var så illa.

”Varför är du då här?” frågade Läjker förbryllat.

Ja, varför är jag här? tänkte Tikk själv. ”Ödet?” svarade hon.

”Förlåt mig för att jag skrek sådär.” Nibbo kom ner för trappan iklädd skjorta, byxor och en lång mörkblå rock. I bältet hade hon en juvelprydd dolk.

”Jag har faktiskt sagt åt dig att inte ha dina kläder i extrarummet eftersom det kunde tilldelas någon när som helst”, klargjorde Läjker.

”Jag vet, jag vet, du hade rätt”, sade Nibbo och kysste Läjker.

”Är du klar?” frågade han Tikk, som just drack up den sista skvätten vatten.

”Hej då!” morrade Gågen inifrån sitt rum.

Tikk skyndade efter Läjker och Nibbo ut ur huset.

”Kan du något om pilbågar, Tikk?” frågade Läjker när de började gå längs gatan.

”Inte mycket, jag har bara läst om dem i sagor”, berättade Tikk. ”Fast jag kan inte ens något om laserpistoler och gevär”, tillade hon med en suck.

”Du kan inte ens något om vadå?” frågade Läjker förvirrat.

”Har du bara läst om pilbågar i sagor?!” frågade Nibbo chockerat.

”Ja, det finns inte så mycket annat om dem på rymdskeppet”, svarade Tikk kvinnan.

”Men du kan läsa?!” frågade Nibbo.

”Det är klart att jag kan läsa, kan inte alla det?” frågade Tikk osäkert tillbaka.

”Nej det är inte många som kan läsa här”, berättade Nibbo med ett leende.

”Det kommer bli konstigt att lära känna dig”, mumlade Läjker frånvarande. Han hade helt gått upp i tankar om rymdskepp och lasergevär, antagligen.

”Tikk!” ropade någon efter dem. När Tikk vände sig om såg hon att det var Temmo.

”Temmo vad…” började Tikk, men han avbröt henne flåsande.

”Jag och Véma kommer att ha fullt upp i flera dagar nu skulle jag tro, men vi söker upp dig så fort vi får tid. Okej?” Den blåhårige mannen såg väldigt ivrig ut att få komma iväg på träning, eller vad det nu var de skulle syssla med, men han hade ändå gjort sig besväret att söka upp Tikk.

”Okej”, sade Tikk osäkert.

Temmo gav henne en hastig kram innan han skyndade vidare.

”Véma som i Véma Kännare?” frågade Nibbo imponerat.

”Ja”, mumlade Tikk. Vad var det hon hade gett sig in på egentligen? Hon hade träffat många människor på Elejona som hon skulle kalla vänner, men på något vis gled de ifrån henne väldigt snabbt efter att de träffats.

”Du verkar vara en tursam en du”, sade Läjker och log mot Tikk.

Tikk gjorde sitt bästa för att le tillbaka, trots att hon inte riktigt höll med honom.

Resten av vägen till skjutbanan sa ingen av dem någonting. Läjker gick och visslade och Nibbo bara log mot världen.

Tikk kände sig ensam bland alla människor i Moluvar. Hon var från en helt annan värld, och hon kunde bara inte förstå varför hon inte längtade hem till den.

”Nu ska vi se”, sade Läjker när de kom fram till den öppna platsen där några morgonpigga bågskyttar stod och sköt pilar mot måltavlor.

”Här får du låna”, sade Nibbo, tog en pilbåge från ett vapenställ i närheten och gav det till Tikk.

Tikk tog osäkert emot vapnet och kände på strängen.

”Försök bara låta bli att skjuta på något levande”, varnade Läjker. ”Jag ska gå och se efter hur det går för de andra eleverna.”

”Jag ska förklara precis hur det går till när man skjuter iväg en pil, så lyssna noga”, förklarade Nibbo och tog en egen pilbåge och pilar. Hon ledde Tikk till en plats framför en lite större måltavla.

Tikk kände sig själv gå in i något slags panikläge. Hur hon än försökte lyssna på Nibbos instruktioner så undvek informationen henne. Nibbo pratade och sköt långsamt iväg en pil som träffade mitt på målet. Tikk kunde inte förstå något av vad instruktören sade eller gjorde.

”… jag tror du får lägga ifrån dig väskan och mössan…”, sade Nibbo.

Tikk gjorde som hon sagt, lycklig över att hon lyckats uppfatta en instruktion. Sedan tog Nibbo tag i Tikk och visade henne hur hon skulle hålla bågen och pilen som skulle skjutas. Återigen undgick instruktionerna smidigt Tikk.

”… förstår du hur jag menar?” frågade Nibbo efter att pilen faktiskt träffat tavlan.

Tikk fann sig själv nicka, mot sin egen vilja.

”Okej, då kan du prova ett skott själv”, log Nibbo.

Tikk skakade när hon tog pilen som Nibbo gav henne. Det var en känsla hon aldrig tidigare upplevt. På rymdskeppet hade hon alltid haft en känsla av att hon kunde klara vad som helst. Det hade väl mest varit beslutsamheten att hon måste visa alla att hon dög, trots att ingen egentligen brydde sig. Nu brydde folk sig plötsligt, och då var det inte lika lätt längre. Pilen träffade marken mellan Tikk och måltavlan.

”Du verkar i alla fall inte helt värdelös”, sade Nibbo med en tveksam min. ”Du behöver en del träning. Tror du att du fixar det själv? Det finns en del andra nya som jag måste instruera.”

”Okej”, svarade Tikk. Hon undrade återigen varför hon gjorde det här. Efter att ha tagit ett djupt andetag bestämde hon sig för att låtsas som att det bara var hon där, i alla fall att ingen brydde sig om henne.

Skrot tittade fram ur väskan igen och gav Tikk nytt självförtroende. Hon behövde bara bevisa för sig själv att hon klarade det, och inte bry sig om vad andra tyckte.

Tikk tog upp en ny pil och tittade bestämt på måltavlan, någon gång måste hon träffa.

Här kommer mer läsning!

Ni som läser och inte kommenterar, gör gärna det!

Det räcker med att skriva "Bra" om det är så ni känner, för jag vill väldigt gärna höra allas åsikter!

5

Flygande beslut

 

Tikk spenderade de följande två dagarna med att lära känna Véma och Temmo bättre. Hon träffade många av deras andra patienter och började bli van livet i Avéda. De flesta pratade jättemycket med Temmo och Tikk, medan de undvek längre ordväxlingar med Véma.

Tikk hjälpte till så gått hon kunde med att mala örter och blanda salvor och liknande. Skrot var ju programmerad till att vara en hjälpande hand, så han var med överallt.

Den fjärde morgonen Tikk vaknade upp i Vémas örtstuga kände hon sig helt återställd från ormbettet. Armen fungerade precis som den skulle igen och hon var piggare än någonsin. Hon klädde sig och gick in till huset för att se om de hade någon frukost.

En främmande kvinna stod med ryggen mot dörren och pratade med Véma, som satt i en stol vid köksbordet.

”Det där är Flehn Drakmästare”, viskade Temmo till Tikk. Han stod alldeles vid dörren och lyssnade till kvinnornas samtal.

”Vi behöver mer folk”, sade Flehn bestämt. Hon var en lång kvinna med axellångt, guldbrunt hår, väldigt stiliga kläder: skjorta, väst och byxor, men framförallt ett svärd i bältet.

Svärdet var väldigt vackert, med en gulddrake slingrande runt skidan och en silverdrake runt fästet av guld. Tikk hade alltid fascinerats av svärden i sagorna. De var så mycket graciösare än laserpistolerna som pojkarna på rymdskeppet drömde om.

”Vad ska jag göra åt det?” frågade Véma irriterat.

”Kom med mig”, svarade Flehn.

”Det finns fler människor än du som behöver mig”, sade Véma kallt.

Tikk hängde inte med i konversationen. ”Vad handlar det här om?” frågade hon Temmo viskande.

”Drakmästaren vill att Kännaren ska följa med till Moluvar och hjälpa till med träningen av nya rekryter”, viskade Temmo till svar.

”Vad är Moluvar?” frågade Tikk högt.

Det fick Flehn att vända sig om och se på henne. Hon såg ut att vara i Vémas ålder och hade gräsgröna ögon. Ett tunt silverdiadem höll hennes hår på plats.

”Hej”, mumlade Tikk ursäktande.

”Det finns fler helare i Avéda”, sade Flehn och vände sig mot Véma igen.

”Vad säger du, Temmo?” frågade Véma och suckade.

”De kanske behöver helare i Moluvar också”, mumlade mannen och tittade ner i golvet. Tikk som stod nära honom såg en glimt i hans silvergrå ögon som tydligt sade att han gärna följde med till Moluvar. Men han dolde det väl eftersom han hade så stor respekt för Véma.

”Moluvar är ett träningsläger uppe i bergen. De hotar med krig från öst nämligen”, berättade Véma för Tikk. Helarens ögon frågade Tikk vad hon tyckte om att följa med, men hon ställde inte frågan högt i Flehns närvaro.

”Om ni vill resa så följer jag gärna med”, svarade Tikk osäkert på den outtalade frågan.

”Hm”, fnyste Flehn. ”Och vad skulle vi ha för nytta av dig då?”

Tikks beundran för Flehn degraderades till ogillande.

”Var det inte du som sade att ni behövde mer folk?” frågade Véma hotfullt.

”Kapabelt folk”, svarade Flehn kyligt.

”Och vad får dig att tro att Tikk inte är kapabel?”

Det här var en kamp mellan två starka viljor. Kvinnorna stirrade envist på varandra med ilskna blickar.

”Aj!” skrek plötsligt Flehn och försökte bli av med något som satt fast i hennes hår.

Tikk tittade förvånat på kvinnan. Hade hon blivit galen? Men sedan fick Tikk syn på Skrot. Flehn fick samma behandling som Tikk fått den där gången när fjärrkontrollen till dörren gått sönder. Hon log roat.

Snart började Véma skratta.

Temmo gjorde verkligen sitt bästa för att hålla masken och inte skratta, men det syntes på honom att han fann situationen extremt roande.

”Sluta med det där nu”, beordrade Tikk Skrot. ”Kom hit.” Tikk höll ut händerna.

Skrot tog sats från Flehns rygg och hoppade. Han fällde in ben, armar och ögon, och var i sin bollskepnad när Tikk fångade honom.

”Vad är det där?!” frågade Flehn argt och kammade ut sitt trassliga hår med handen.

”Min robot”, sade Tikk och log när Skrot klättrade upp och satte sig på hennes axel. ”Jag har byggt och programmerat honom själv.”

”Sådant där sysslar vi inte med på Elejona”, morrade Flehn.

”Har du aldrig varit till vår rymdhamn i Ceron?” frågade Véma med låtsad förvåning.

”Okej, låt gå. Ni får komma alla tre om ni vill.” Drakmästaren gav äntligen med sig. ”Flickan kan säkert lära sig något vettigt.”

Véma granskade sina vänner innan hon nickade motvilligt mot Flehn.

”Jag har två drakryttare med mig, så du får väl åka med mig Véma”, sade Flehn belåtet. ”Vi hämtar upp er i eftermiddag.”

Tikk fann sig själv storögt fastfrusen där hon nu stod. Skulle de åka med drakar till den där Moluvar-platsen? Eller hade hon kanske missförstått saken helt?

”Vi ses”, sade Véma med ett triumferande leende när Flehn äntligen gick ut genom dörren.

”Vad har vi nu ställt till med”, mumlade Temmo och skakade misstroget på huvudet. Han hade nog inte velat göra sig ovän med Flehn.

”Ingen tid att förlora”, utbrast Véma och skyndade in i sitt rum. ”Jag måste till värdshuset och be min syster ta hand om det här stället när vi är borta”, ropade hon med huvudet i sin garderob.

”Jag går väl och packar mina saker också”, sade Temmo och gick in till sitt rum.

Tikk som redan hade alla sina prylar på sig, letade fram lite frukost istället.

När Flehn och de andra skulle komma och hämtade dem, skulle Tikk ha varit på Elejona i en vecka. Snart har jag väl varit här i ett helt år, tänkte hon för sig själv och hoppades bara att hon skulle få träffa sin far igen, någon gång i livet. Hon hoppades också att beslutet att resa till Moluvar inte var alltför förhastat. Det var förhoppningsvis bara ytterligare ett steg in i hennes nya liv.

”Jag är strax tillbaka”, sade Véma när hon sprang förbi och släppte ner sin väska bredvid Tikk på vägen ut genom dörren.

Tikk suckade när Véma försvunnit. Hon kunde höra Temmo tumla runt i sitt rum, så i brist på annat att göra plockade Tick fram svävarbrädan och började meka med den. Kanske kunde hon få den att flyga högre upp än bara en bit ovanför marken.

”Jag ska bara öka på antigravitationen lite”, mumlade hon till Skrot.

”Sa du något?” frågade Temmo, som just kom ut från sitt rum med en fullpackad väska.

”Jag pratar bara lite med mig själv”, sade Tikk generat och började skruva med brädan.

”Vad är det där?” Temmo verkade oväntat intresserad.

”En svävarbräda. Det var när jag föll av den, som jag blev biten av ormen”, berättade Tikk.

”Ser ut att vara en väldigt intressant konstruktion.” Temmo föste sitt lite för långa hår bakom öronen så att han skulle kunna se bättre vad det var Tikk höll på med.

”Det är egentligen en väldigt simpel sak, men jag har gjort några egna uppgraderingar”, sade Tikk stolt.

”Vad är det där som du grejar med nu?” frågade Temmo fascinerat.

”Det här är antigravitationsgeneratorn, det är den som gör att brädan kan sväva. Jag försöker höja effekten, så att man kan sväva högre upp i luften. Men den får inte tappa stabiliteten, vilket gör det lite knepigt”, förklarade Tikk. Ingen hade någonsin bett henne att förklara vad det var hon gjorde, förut.

”Jag tror att jag förstår... ungefär... litegrann”, mumlade Temmo med ett imponerat leende.

”Jag har levt med det här i hela mitt liv”, berättade Tikk.

”Det märks”, sade Temmo och slet blicken från svävarbrädan för att istället titta på Tikk. ”Du verkar mycket äldre än du är.”

”Tja, mina enda lekkamrater var ju maskinerna”, sade hon och kände hur ilskan mot de andra ungdomarna på rymdskeppet steg upp till ytan igen. Hon hade aldrig kommit överens med dem, de var inte alls som hon.

”Jag växte upp i en by utanför Avéda och min högsta dröm har alltid varit att bli en Kännare”, berättade Temmo.

”Vad är en Kännare?” frågade Tikk.

”En person som kan känna saker. Som hur någon mår, eller saker som hänt för länge sedan, eller kanske kommer att hända”, sade Temmo drömskt. ”Jag blev så glad när jag fick bli lärling hos Véma. En riktig Kännare! Hon blev det i Moluvar, men det var innan det blev tal om krig.”

”Som magi?” tyckte Tikk. Fast magi kunde ju inte finnas på riktigt?

”Som vadå? Det handlar ju om känsla”, sade Temmo envist. ”Véma har lärt mig en hel del om hur man känner av hälsan hos olika människor, men hon kan mycket mer än så.”

”Okej”, mumlade Tikk och avgjorde att hon var klar med svävarbrädans justeringar. Hon bestämde sig också för att den där känslan Temmo pratade om kunde klassas som magi.

”Ska du prova den nu?” frågade Temmo ivrigt, han var verkligen nyfiken på hur brädan fungerade.

”Vi går ut”, sade Tikk med ett brett leende åt Temmo.

De gick ut i trädgården och Tikk ställde sig på svävarbrädan. När hon startade den lättade den genast från marken till den vanliga höjden. När den började röra sig framåt vinklade Tikk fronten uppåt, och den steg faktiskt. Hon gled över muren och sedan upp över örtstugans tak. Det var en obeskrivligt härlig känsla, hon flög! Hon gjorde en volt med brädan innan hon landade bredvid Temmo igen.

Mannen stod där med uppspärrade ögon och bara stirrade.

”Att ingen har tänkt på att göra såhär tidigare!” utbrast Tikk upprymt. Det hade ju bara varit en enkel korregering av gravitation och balans.

”Du flög!” lyckades Temmo få ur sig, utan att se mindre chockad ut.

Tikk besvarade honom bara med ett strålande leende.

”Utan vingar”, andades Temmo och lyckades skaka av sig den värsta chocken.

”Det finns inga vingar där jag kommer ifrån”, sade Tikk.

Nu skulle det nog vara svårt att dra ner både henne och Temmo på marken igen, till sinnet svävade de ju omkring över taken. De stod kvar i trädgården och bara log, en lång stund.

”Vad står ni här och flinar över?” frågade Véma plötsligt. Hon kom in genom grinden med en annan kvinna efter sig.

Tikk hade stoppat undan svävarbrädan. Ingen mer nöjesflygning för dagen.

”Tikk flö…” började Temmo, men hejdade sig och tittade på Tikk.

”God dag, trevligt att träffas”, hälsade Tikk på Vémas syster. Temmo verkade ju tycka att de skulle hålla flygningen hemlig.

”Det här är min syster Alja och det här är Tikkipe”, pressenterade Véma sin syster och sin vän.

Alja såg ut att vara äldre än Véma, med blont hår och gråblå ögon. Hon nickade mot Tikk och Temmo. Vémas syster verkade inte vara den pratsamma typen, mer tillbakadragen än Véma.

”Kan ni inte berätta om Moluvar?” frågade Tikk när de alla gått in och satt sig i köket, utom Alja som gått till örtstugan.

”Det är en gigantisk borg!” sade Temmo.

”Det är snarare en stad”, sade Véma med en sträng blick på Temmo. ”Du har aldrig varit där.”

”Förlåt. Men jag har alltid drömt om det”, sade Temmo leende.

”Där finns träningsplatser av alla möjliga slag: svärdfäktning, bågskytte, ridning och så vidare”, berättade Véma. ”Jag och Temmo kommer att hålla på med känning.”

”Vad ska jag göra då?” frågade Tikk. Det hade hon inte tänkt på tidigare.

”Vad vill du göra?” frågade Véma.

”Jag vet inte”, svarade Tikk tomt. Hon kanske skulle lära sig hur man slogs med ett svärd? eller kunde det vara bra att kunna hantera en pilbåge? Var det möjligt för henne att lära sig känning?

”Du kan ju flyga!” log Temmo. Så mycket för den hemligheten.

”Va?” frågade Véma och tittade misstänksamt på Tikk.

Tikk besvarade Véma med ett blygsamt leende.

”Kan du flyga?” Véma lät tvivlande.

”Jag kan inte flyga”, förklarade Tikk. ”Men jag har en grej som jag kan flyga på.”

”Visa mig”, sade Véma bestämt, hon lät inte övertygad.

Tikk plockade fram den förminskade svävarbrädan ur väskan och förstorade den igen.

”Vad är det där?” frågade Véma tveksamt.

”En svävarbräda som jag har uppgraderat lite”, berättade Tikk.

”Och den kan flyga?”

”Den är fantastisk!” uttryckte Temmo sin åsikt. ”Hon voltade högt uppe i luften.”

Tikk lade varsamt undan brädan igen och suckade. Hon undrade om hennes far skulle ha varit stolt över henne om han sett svävarbrädan. Det skulle han säkert inte, precis som han inte brytt sig när hon visat honom Skrot.

”Okej, men vad ska du göra när du kommer till Moluvar?” frågade Véma och återgick till det egentliga samtalsämnet.

”Vad tycker ni?” ville Tikk veta.

En stunds tystnad följde där både Véma och Temmo tittade på Tikk och tänkte efter.

”Jag tycker du skulle passa bra med pilbåge”, sade Temmo till slut.

Véma såg ut att tänka igenom möjligheten och nickade medhållande.

”Om ni tror jag klarar det så”, sade Tikk tveksamt.

Véma gav henne ett av sina sällsynt vänliga leenden och Temmo nickade ivrigt.

En knackning på dörren fick dem alla tre att rycka till.

”Kom in”, sade Véma.

”Är ni redo att ge er av?” Det var Flehn som var tillbaka. Var det redan eftermiddag?

”Det är vi”, svarade Véma och tittade mörkt på Flehn.

”Vi väntar”, sade Flehn och tittade triumferat på Véma.

Véma reste sig upp och tog sin väska. Temmo och Tikk följde efter henne ut genom dörren. Sedan ledde Flehn dem ut genom grinden och in bakom huset och muren.

Där stod tre drakar! En röd och två grå, med glödande ögon, blanka fjäll, hopfällda vingar och stora, svarta taggar längs ryggen. De var så obeskrivligt vackra och såg samtidigt så starka ut. Bredvid drakarna stod två män i samma mundering som Flehn.

Tikk fann sig själv än en gång gapande i förundran.

”Temmo rider med Trej och flickan med Hibet”, meddelade Flehn och drog med sig Véma till den största av de grå drakarna.

En av männen, med smutsbrunt hår, visade Tikk till den röda draken. Han klättrade upp i den eleganta svarta sadeln och hjälpte sedan Tikk upp bakom sig.

”Håll mig om midjan”, instruerade han.

Tikk gjorde som mannen sagt och när hon minst anade det så sträckte draken på sina stora vingar och skuttade upp i luften. Tikk kände sig väldigt liten där hon satt och kände vinddraget som drakens vingar orsakade. Ljudet var obehagligt, men när Tikk tittade ner mot marken och insåg att den var långt där nere, kunde hon inte annat än älska känslan hon fick just då.

”Nu flyger vi till Moluvar”, sade Hibet genom vingslagens dån och manade draken framåt, mot bergen.

Här kommer nästa kapitel!

Jag spelar World of Warcraft och vi har Guild Raid torsdag, fredag, söndag och tisdagkvällar (oftast blir det ändå ändringar i schemat för att anpassas till det verkliga livet osv) så då kan jag inte skriva.

Jag tror jag börjar få en riktig känsla av vart den här berättelsen är på väg, men eftersom karaktärerna har ett eget liv så kan det ändra riktning när som helst...

Trodde exempelvis aldrig att Véma skulle spela en så stor roll, hon bara kom in och tog över!

4

Véma

 

”Tikk? Vill du ha frukost?” Det var Im som frågade, han stod i den öppna hyttdörren med en bricka.

Tikk reagerade segt, var det morgon? Hon vaknade långsamt och blinkade förvirrat. När hon försökte sätta sig upp insåg hon att vänsterarmen inte fungerade som den skulle. Hon försökte röra på fingrarna och böja på handleden, men inget hände.

”Aj”, gnällde hon frustretat och satte sig upp utan vänsterarmens hjälp.

”Jag ska fixa en mitella åt dig”, sade Im bekymrat och ställde ned brickan på sängen bredvid Tikk. Han drog fram en tygbit ut fickan och knöt den runt Tikks nacke så att hon kunde vila den oanvändbara armen i den.

”Tack”, mumlade Tikk. Hon hade blivit så glad när hon insett att hon skulle överleva, att hon trott hon skulle klara sig undan giftets värsta effekter helt.

”Vi har fört en hel del ormbitna människor till helaren i Avéda genom åren”, berättade Im. ”Behöver du hjälp att äta?”

”Nej, det går bra.” Tikk försökte sig på ett leende.

”Okej.” Im höjde handen i farväl och gick därifrån.

Tikk stirrade på den stängda dörren ett ögonblick innan hon högg in på frukosten. Skrot fick agera vänsterhand åt henne när hon behövde det.

När hon var klar gick Tikk tyst in med brickan till köket. Im stod och sjöng för sig själv, så han lade inte märke till henne.

Tikk gick tillbaka till sin hytt och satte sig på sängen med ryggen lutad mot väggen och tittade ut genom fönstret. Det var precis som hemma på rymdskeppet, fast helt annorlunda.  Utanför det här fönstret gungade vågorna fram på havet och himlen var grå av moln.

Hur mycket Tikks än ville resa hem igen, så sade hennes instinker att det var bäst att stanna på Elejona åtminstone ett litet tag längre. Hennes liv på rymdskeppet var ju egentligen inte något riktigt liv. Som liten hade Tikk alltid trott att livet skulle vara fyllt av äventyr, men så hade det aldrig blivit. Förrän nu.

Det enda som Tikk saknade var hennes far. Hur odräglig han än var, så var han ändå hennes far och hon älskade honom för det. Därför ville hon åka hem.

En plötslig knackning på dörren fick Tikk att rycka till, men det var ingen här som brydde sig om att vänta på svar innan de klev på. Det var kaptenen.

”God morgon”, hälsade han högtidligt.

”God morgon”, hälsade Tikk artigt tillbaka.

”Hur mår du?” frågade kaptenen.

”Bra, antar jag”, svarade Tikk osäkert.

”Vi kommer att nå Avéda någon gång efter middagstid”, berättade kaptenen. Han tittade bekymrat på Tikks arm, men utan att säga något om saken.

”Jag tror jag stannar här”, mumlade Tikk och tittade ut genom fönstret igen.

”Gör det”, sade kaptenen och lämnade hytten. ”Du ser lite blek ut”, tillade han innan han stängde dörren efter sig.

Tikk stirrade på de eviga vågorna. Hur bra mådde hon egentligen? Hade febern börjat komma? Om hon inte överlevde, vad skulle hennes far tro? Att hon rymt för att aldrig mer komma tillbaka?

Tankarna blev bara hemskare och hemskare i takt med att Tikk översvallades av den oundvikliga febern. Till slut drog tröttheten ned henne i djup sömn.

 

”Försiktigt nu, vi vill inte väcka henne”, viskade en röst i närheten.

För sent, tänkte Tikk. Det kändes som att hennes arm stod i lågor. Hon bet ihop hårt, självklart var det ormgiftet som brann i hennes ådror.

”Det här kommer inte att sluta väl”, muttrade Yula irriterat.

”Varför tar du inte och bär henne själv då?” frågade en tredje person retsamt.

”Jag tror faktiskt att jag tar och gör det”, snäste Yula.

Tikk kände hur någon lyfte upp henne och ett ynkligt gnäll undslapp henne motvilligt.

”Såja, tös. Jag ska ta dig till Véma”, sade Yula vänligt till Tikk.

Tikk kunde tänka sig hur kvinnan gav de andra ilskna blickar när hon gick iväg med Tikk. Det var en trevlig tanke, men det var ingen trevlig promenad som följde. Tikk märkte i och för sig inte att de rörde sig, men hettan i hennes arm började sprida sig till resten av kroppen, så det var illa nog ändå.

”Oj, oj, är det en ormbiten igen?” frågade någon.

”Ja, tyvärr så”, svarade någon annan. Yula, antog Tikk, men hon kunde inte identifiera rösterna längre.

”Jag hämtar Véma, lägg henne på sängen där.”

”Okej, lycka till. Jag måste tillbaka till skeppet på en gång.”

”Visst, visst, vi tar hand om den här.”

Tikk öppnade försiktigt ögonen. Världen var suddig, men hon kunde identifiera sin väska och mössa på en stol bredvid sängen. Skrot tittade på henne.

”Sov, så ska du se att det blir bättre sen”, sade en röst någonstans ifrån.

Tikks ögon föll igen och smärtan föll av henne. Hon somnade.

 

När Tikk vaknade nästa gång, kände hon sig mycket bättre. Febern var kanske kvar lite, men den brännande känslan var borta. Vänsterarmen var fortfarande orörlig, men den gjorde inte så ont längre.

Tikk såg att rummet hon befann sig i var fullt med växter av alla möjliga slag. Det luktade konstigt där inne också. Det fanns två fönster och en dörr. Utanför fönstren hade himlen antagit den där rödaktiga färgen som Tikk lärt sig förknippa med solnedgången.

Skrot klättrade upp på Tikks axel och pep lyckligt.

”God morgon. Fast god kväll”, hälsade Tikk honom med ett leende. Han var ju bara en robot, men han betydde ändå så väldigt mycket för Tikk.

Det blev en lång tystnad medan Tikk tänkte över vart hon befann sig.

”Var är den där Véma någonstans nu då?” frågade hon och tittade på Skrot.

”Hej där.” Plötsligt stod en kvinna med långt, vitt hår och violetta ögon innanför dörren.

Tikk ryckte till och bara stirrade. Trots det vita håret såg kvinnan inte alls gammal ut. Hennes ögon fick Tikk att rysa.

”Det är jag som är Véma, Véma Kännare”, pressenterade kvinnan sig och gick fram till Tikk. ”Vad heter du?”

”Tikkipe Drakjägare”, svarade Tikk. Använde kvinnan efternamn så måste ju hon också göra det.

Kvinnans blick mörknade. ”Det har länge varit förbjudet att jaga drakar här”, sade hon hotfullt.

”Jag jagar inte drakar”, svarade Tikk chockat. Fanns det drakar här?

”Varför kallar du dig Drakjägare då?”

”Det är bara ett efternamn, som jag fått av min far, som fått det av sin far, och så vidare”, förklarade Tikk.

”Du borde inte kalla dig för det, Tikkipe”, sade Véma varnande.

”Okej, men jag kallas faktiskt Tikk”, svarade Tikk försiktigt. Kvinnan skrämde henne.

”Det kan jag gå med på. Hur gammal är du Tikk?” frågade helaren bestämt.

”Tretton år.”

”Var är din familj?” Véma sneglade på Skrot utan att ända sin misstänksamma kroppshållning.

”Min mor är död och min far är chefsmekaniker på rymdskeppet YGV7259. Jag har inga syskon”, berättade Tikk.

”Varför är du här?” frågade Véma hårt. Hon hade inte rört sig sedan hon ställt sig bredvid Tikks säng.

”Jag fick åka med skytteln till Ceron när vi dockade med planeten, men jag vandrade in i skogen och somnade. Därav missade jag tillbakaresan och sedan blev jag biten av en orm. Jag frågade en man på marknaden vad det var för orm och han berättade om giftet och skickade iväg mig med ett skepp hit.”

”Hm…” Kvinnans blick granskade noga Tikk. Sedan tog hon och undersökte bitmärkena i Tikks arm. ”Blir inte din far orolig då?” frågade hon och tittade upp på Tikk igen.

”Nej, tyvärr”, svarade Tikk och himlade med ögonen i ett försök att verka oberörd. Hon hoppades halvt att hon hade rätt och halvt att hon hade helt fel, men framförallt hoppades hon att Véma inte skulle misstänka att hon ljög lite.

”Du kommer att vara återställd om några dagar”, sade kvinnan sakkunnigt, som om hon inte alls brydde sig om det Tikk just berättat.

”Några dagar?” frågade Tikk oroligt. Hon visste ju inte vad hon skulle göra när helaren släppte iväg henne.

”Nu är det sovdags”, sade Véma kort. ”God natt.” Sedan lämnade hon rummet, snabbt som vinden.

Tikk trodde först inte att hon skulle kunna somna igen, eftersom hon inte kände sig trött, men snart nog sov hon ändå.

 

Den här gången vaknade Tikk av att någon tittade på henne. Det gav en så obehaglig känsla att hon var tvungen att se efter vem det var. Det var Véma. Hon stod lutad mot en blombänk med händerna bakom ryggen.

”God morgon”, hälsade Tikk osäkert.

”Hej”, svarade helaren kort tillbaka utan att röra sig en millimeter.

”Vad gör du?” vågade Tikk sig på att fråga.

”Jobbar.”

”Hur då?”

”Mentalt.”

Tikk brydde sig inte i att fråga mer, det gick ju inte att få ett enda vettigt svar ur den där kvinnan.

Dörren öppnades och en blåhårig man kom in i rummet med en bricka.

Tikk fann sig än en gång stirrande. Blått hår?!

”Frukost”, meddelade mannen och hjälpte Tikk att sätta sig upp innan han placerade brickan i hennes knä.

”Tack”, sade Tikk. Mannen hade ett mycket trevligare uttryck än Véma.

”Jag heter Temmo”, presenterade sig mannen när Tikk började äta. ”Jag är helarlärling.”

”Okej”, mumlade Tikk. Det fanns så väldigt många underliga saker här.

”Du kan gå nu Temmo”, sade Véma bestämt. ”Du stör.”

Tikks mun föll upp, men hon lät bli att säga något. Kunde kvinnan bli mer oartig?! Motvilligt fortsatte Tikk med sin frukost. Det hade varit trevligare med Temmo där.

”Du har fin hy”, sade Véma oväntat. Hon hade samma hårda tonfall som förut.

”Va?” Tikk stirrade på helaren. Hade hon just gett Tikk en komplimang?

”Du har fin hy”, upprepade kvinnan och tillät sig själv ett litet leende. Hon lämnade blombänken och gick och satte sig bredvid Tikk på sängen.

”Tack”, mumlade Tikk osäkert. Vad skulle nu komma?

”Dina ögon påminner om min mors, hon hade också sådär bruna ögon.” Véma såg sorgset ned på sina händer. ”Förlåt”, viskade hon.

”För vadå?” frågade Tikk förvirrat. Pratade helaren verkligen vänligt med henne?

”Jag har betett mig lite oartigt, har jag inte?” Véma tittade upp på Tikk och de där underliga, violetta ögonen var fyllda med ånger.

Tikk visste inte vad hon skulle svara på det, så hon tittade ner i golvet istället.

”Jag borde inte ha blivit helare”, berättade Véma. ”Jag skulle ha passat bättre som vanlig kännare.”

”Är det inte härligt att rädda folks liv?” frågade Tikk. Hon hade ingen aning om vad en kännare var för något, men Véma hade ju kallat sig för det.

”Jo, det är en fantastisk känsla”, log Véma drömskt. ”Men jag är så dålig på att förstå människor, så jag håller mig mest undan när själva helandet är klart.”

”Varför berättar du det här för mig?” Tikk började bli misstänksam.

”Du frågade”, svarade Véma kort.

”Inte om det där med din mors ögon”, sade Tikk envist.

”Jag vet inte”, suckade Véma och ryckte på axlarna. ”Jag kände att det var något speciellt med dig.”

”Vadå?”

”Klä på dig, så ska jag visa dig Avéda.” Kvinnans hårda uttryck var tillbaka igen och hon reste sig upp och lämnade rummet.

Tikk utbytte en förvirrad blick med Skrot. Sedan reste hon sig upp och tog på sig sina kläder som låg på stolen bredvid sängen tillsammans med väskan. Det var knepigt med vänsterarmen, så hon struntade i handskarna och lät skjortärmarna vara ouppvikta.

Så fort Tikk var klar kom Véma tillbaka. Hon hade en kortärmad, grön bomullsklänning på sig och håret i en fläta.

”Redo?” frågade hon.

”Okej”, svarade Tikk. Hon kände sig lite ostadig, men hon antog att Véma var medveten om det.

Véma visade ut Tikk genom dörren. Där utanför var en trädgård omringad av en mur. Ett stort träd skymde en stor del av den molnbeklädda himlen. Véma ledde vägen genom grinden i muren och ut i staden.

Tikk fann sig återigen gapande. Där fanns bara trähus. Det slog Tikk hur vackert det var med trä egentligen. På rymdskeppet var nästan allt av metall.

”Här har du Avéda”, sade Véma och log brett åt Tikks min.

”Det är vackert”, sade Tikk och log tillbaka.

”Jag ska visa dig mitt favoritvärdshus: Stigande Solen”, berättade Véma. Hon hade snabbt återtagit sin hårda hållning. Det var väl så hon var som oftast.

Tikk nickade.

De gick långsamt längs de stenlagda gatorna och Tikk fann sig nyfiket iaktta alla människor omkring sig. Många hade simpla kläder med smutsfläckar här och där.

”Avéda är en stor stad, men det är ingen rik stad. De flesta innevånarna är fattiga fiskare”, berättade Véma. Många av människorna de mötte nickade respektfullt mot henne.

”Jag har aldrig sett något liknande”, mumlade Tikk storögt.

”Där bor smeden”, sade Véma och pekade på en fristående byggnad i ett gathörn.

Tikk nickade.

”Där är vakttornet.” Véma pekade på en rund stenbyggnad som sträckte sig högt över alla de andra husen.

Tikk började få ont i käkarna, hon gapade och log om vartannat.

”Här har vi Stigande Solen.”

Det var en nedgången byggnad med en stor skylt ovanför dörren. Det var en sol som steg över horisonten och därunder stod Stigande Solen skrivet med snirkliga bokstäver. När de kom in var det lika slitet där också. Några stolar och bord var utspridda över golvet, utanför dörren till köket fanns en kort bänk och en trappa ledde upp till övervåningen. Vid borden satt ett tiotal gäster.

”Véma!” utbrast en gammal man i ett smutsigt förkläde och skyndade sig fram och kramade om helaren.

”Far, hur mår du?” frågade Véma ömt. Hennes hårdhet var som bortblåst, istället fanns en vänlig mjukhet där. Mannen var ju tydligen hennes far.

Tikk satte sig ned på en ledig stol i närheten och suckade matt. Hon lät dem prata ifred. Hur var det med hennes egen far nu? Saknade han sin dotter? Älskade han sin dotter?

”Jag tog med en vän”, sade Véma plötsligt och lade en hand på Tikks axel.

Tikk tittade förvånat upp på kvinnan. Hade hon just kallat Tikk för en vän? Tikk hade aldrig varit med om något liknande, hon hade ju aldrig haft några vänner.

”Jasså”, sade Vémas far. Han lät lika förvånad som Tikk kände sig. Hade Véma inte heller haft några vänner?

”Tikk har växt upp på ett rymdskepp”, berättade Véma.

”Trevligt att träffas”, hälsade Tikk och skakade mannens framsträckta hand.

Han tycktes fastna i Tikks ögon. Tikk antog att han tänkte på Vémas mor.

”Trevligt att träffas”, mumlade mannen till slut tillbaka och vände sig mot sin dotter igen med en frågande min.

”Hon blev biten av en grönögd Svart Gepte”, fortsatte Véma berätta och nickade mot sin far.

”Då hade du tur som nådde Véma i tid”, log mannen mot Tikk. ”Vill ni ha något att äta?”

”Ja tack, det är nog dags för det nu”, svarade Véma.

Hennes far skyndade in i köket och kom snart ut med två brickor som han ställde på bordet framför Tikk. Sedan var det en annan gäst som ropade på honom.

Véma satte sig ned på stolen bredvid Tikk.

De åt i tystnad.

”Ska vi gå tillbaka?” frågade Véma när de ätit färdigt. ”Du behöver vila.”

Tikk nickade och reste sig upp, hon kände sig faktiskt trött.

Innan de gick lade Véma några mynt på brickan, åt sin far.

”Saknar du din mor?” frågade Tikk när de var ute på gatan igen.

”Mycket”, svarade Véda känslolöst. Hennes hårda fasad var tillbaka. ”Saknar du din?”

”Nja, jag har ju aldrig träffat henne eftersom hon dog när jag föddes, men jag önskar ändå att hon vore vid liv”, svarade Tikk med en suck. Om hennes mor överlevt så skulle hennes liv ha varit så mycket annorlunda. Hennes far hade kanske kunnat älska henne på riktigt.

”Var kom din mor ifrån?” frågade Véma.

”Min far träffade henne när han var nere på en planet, men han brukar inte säga namnet på den när han berättar historien om hur de träffades för mig.”

”Okej”, mumlade Véma.

Sedan gick de tillbaka i tystnad.

När de kom fram lade sig Tikk matt på sängen i örtstugan och vilade.

Jag kan inte fatta att jag har skrivit ett kapitel om dagen nu... men det är ju så spännande och jag kommer på nya saker hela tiden ^^

Hoppas ingen blir besviken!

3

Ett annat slags skepp

 

Tikk väcktes av solen, som tur var hade hon fortfarande skannerglasögonen på sig så att hon inte bländades helt. Det var en underbar morgon med den blå himlen fläckad av små fluffiga moln som svävade omkring här och där.

Tikk reste sig upp, lite stel efter den konstiga sovställningen och underlaget. Hon sträckte på sig och tittade bort mot Ceron.

Skytteln var borta.

Paniken var snabbt där och satte klorna i Tikk, som en skicklig jägare som legat på lur hela natten, kanske var det inte en så underbar morgon ändå.

Trots allt tvingade hon sig själv att andas lugnt och tänka klart. Om hon skyndade sig tillbaka till Ceron fanns det kanske någon som hade ett skepp som kunde ta henne till YGV7259.

Hon hoppade snabbt på svävarbrädan och satte full fart mot rymdhamnstaden. Det tog inte lång tid innan hon frontalkrockade med ett stort träd.

Det var egentligen ingen allvarlig krock, brädan fick bara färgen bortnött längst fram. Skrot låg turligt nog i Tikks väska så han klarade sig. Tikk själv däremot föll baklänges. Hon landade hårt på marken bredvid en stor sten och på stenen låg en orm och solade sig. Den var svartvitrandig som Tikks skjorta, med gröna ögon och hemska gifttänder.

Tikk hann inte tänka innan ormen attackerat. Dess tänder bet djupt in i Tikks vänsterarm, rakt igenom handsken. Hon skrek och i nästa sekund slingrade ormen iväg in bland buskarna.

Tikk drog skrämt av sig handsken och tittade stumt på de två punkterna som ormen lämnat efter sig strax ovanför hennes handled. Det sved, men hon tog på sig handsken igen.

Försiktigt reste sig Tikk och klev upp på svävarbrädan igen. Den här gången tog hon det lugnare. Varje träd var ett potentiellt hot. Hon insåg att jakten på ett sätt att ta sig hem fick vänta, eftersom hälsan var viktigare.

När Tikk nådde fram till Ceron hade hennes arm börjat dunka. Hon lade undan svävarbrädan och började sin jakt på en läkare.

Det var inte många människor uppe såhär tidigt, men marknadsplatsen var ändå ganska livad. Tikk passerade många stånd där lukten av mat fick det att kännas väldigt tomt i magen, men eftersom hon inte hade pengar så fortsatte hon raskt förbi dem.

Snart fick Tikk syn på ett stånd där en man sålde ormskinnssaker. Hon kände igen det svartvitrandiga mönstret på en handväska. Här kunde hon nog ta reda på vad det var för slags orm som bitit henne, i alla fall.

”Vad kommer den här ifrån för orm?” frågade hon intresserat och pekade på väskan.

”Det där är en Svart Gepte”, svarade mannen kunnigt och log mot Tikk.

”Svart Gepte?” frågade Tikk osäkert. Namnet sade henne ingenting alls.

”Det är en giftorm som finns i två olika varianter”, förklarade mannen. ”Den med gula ögon är ganska harmlösa, men om den har gröna ögon så skulle jag hålla mig borta.”

Tikk kände hur hennes blod isade sig. ”Vad händer om man blir biten av den grönögda då?” Hon gjorde sitt bästa för att bara låta vardagligt intresserad.

”Tja, det är ett långsamt gift, så man borde hinna söka hjälp, men annars skulle man vara stendöd på några dagar.” Mannen gjorde en paus, som för att fråga om han skulle fortsätta och Tikk nickade. ”I början ska det inte vara så farligt, själva hugget gör ju såklart ont, men annars svider det bara lite. Sedan beror det ju vart man blivit biten, oftast är det i benet och efter ungefär en dag kan man inte gå på det. Sedan får man feber och till slut så…” Mannen gjorde en rörelse med handen över sin hals som bara kunde betyda en sak.

”Hur vet du det så noga?” frågade Tikk. Hennes händer skakade och hon hade börjat svettas.

”Det är mitt jobb att kunna mycket om ormar och jag blev själv biten av en grönögd Svart Gepte en gång. Jag har också sett andra som inte kunnat ta sig till en helare i tid”, berättade mannen och skakade sorgset på huvudet.

”Finns det inga läkare här?” frågade Tikk oroligt. Hon antog att en helare var samma sak som en läkare.

”Klart det finns läkare här, men de kan inte göra något mot Geptegiftet. Om man ska överleva det, måste man ta sig till en riktig helare, alltså till Avéda som ligger tvärs över havet.”

Tikk stod tyst och stirrade ner i marken. Hon ville inte dö.

”Vill du köpa väskan eller?” frågade mannen hoppfullt.

”Nej, jag…” försökte Tikk, men hon darrade så mycket på rösten att hon inte kunde fortsätta. Hon tittade fortfarande ner i marken. Det hade kanske gått en timme sedan hon blivit biten. Hur lång tid tog det att korsa havet?

”Mår du bra?” frågade mannen bekymrat.

”Hur tar jag mig till Avéda?” frågade Tikk osäkert. Hennes röst var fortfarande skakig.

”Du får väl fråga i båthamnen om någon vill ta med dig dit”, svarade mannen lättsamt.

”Måste jag ha pengar till det?” Tikk kämpade mot känslorna av hopplöshet och intalade sig själv att allt skulle gå bra. Hon tittade upp på mannen igen.

”Vad är du ute efter här?” frågade han misstänksamt.

Tikk bara stirrade på honom. Det var tydligt hur han till slut lade ihop två och två, och insåg vad Tikk var ute efter.

”Du har blivit biten”, konstaterade han. Förståelse speglades i hans ögon.

Tikk nickade tyst.

”När?” frågade mannen beslutsamt.

”En timme sedan kanske”, mumlade Tikk.

”Det är bra, inte speciellt länge alltså.”

”Okej.” Tikk försökte le lite.

Mannen vände sig om och ropade till en pojke som satt på en sten i närheten och visslade. ”Bogg! Ta över här, jag måste iväg på ett ärende.”

Pojken suckade, men skyndade sig fram till ståndet där han tog över mannens plats som försäljare.

Mannen tog tag i Tikks högerarm och ledde iväg henne från marknaden.

”Vart är vi på väg?” frågade Tikk osäkert.

”Till båthamnen”, svarade mannen och försökte le åt henne. ”Jag känner en kapten som är här med sitt skepp, men de skulle ge sig av idag, så jag hoppas att de inte åkt än.”

”Okej.” Tikk förstod inte riktigt vad han menade, men hon höll modet uppe.

När de plötsligt kom ut på hamngatan och kunde se hela hamnen, stirrade Tikk med stora ögon. Hon hade aldrig sett en riktig båt förut och här fanns massor, i alla storlekar.

”Där är min väns skepp”, sade mannen och pekade. ”Med draken i fören.”

Det var som taget ur sagorna: Ett stort och vackert segelfartyg. På riktigt!

Ormmannen drog med sig Tikk och gick med bestämda steg mot skeppet. Det blev bara större och större i Tikks ögon, som YGV7259s skyttel, fast i trä.

”Vad för dig hit Velm?” ropade en man från båten, precis när Tikk och ormmannen steg uppför landgången.

”Jag tänkte be om en tjänst. Tur att ni inte kastat loss än”, ropade ormmannen tillbaka. Det var nog han som hette Velm.

”Som alltid”, skrattade mannen på båten. Han hade mustasch och en sådan där hatt som båtkaptenerna brukade ha i Tikks gamla sagoböcker.

När hon och Velm kommit ombord drabbades Tikk av en stark overklighetskänsla. Jag kanske drömmer, tänkte hon, men dunkandet i vänsterarmen fick henne att tvivla.

När Tikk vandrade med blicken uppför den högsta masten, blev hon förvånad över att se ett par människor som klättrade där uppe.  Över hela båten sprang människor omkring och jobbade, precis som på rymdskeppet faktiskt.

”Den här flickan behöver lift till Avéda, omgående”, sade Velm bestämt.

Tikk riktade in sin uppmärksamhet på männen igen.

”Det ska vi nog kunna ordna”, muttrade kaptenen. Han korsade armarna över bröstet och granskade Tikk.

”Ge henne bara vägbeskrivningar till helaren Véma när ni kommer fram”, bad Velm. ”Jag måste tillbaka till marknadsplatsen innan Bogg har sabbat alla mina grejer.”

”Det fixar jag”, sade kaptenen och lyfte på hatten.

”Vi ses nästa gång ni kommer till Ceron”, sade Velm till sin vän innan han vände sig till Tikk. ”Lycka till.” Han gick ned för landgången och höjde handen i farväl innan han skyndade tillbaka till sitt marknadsstånd.

Tikk stod kvar, ensam som alltid.

Kaptenen harklade sig. ”Vad är det du heter, tös?”

”Tikkipe”, svarade Tikk. Hon använde alltid sitt fullständiga namn när hon pressenterade sig. ”Tikk.”

”Ja, det går väl att heta så också”, mumlade kaptenen. ”Kom så ska jag visa dig en hytt där du kan bo.”

Tikk följde efter kaptenen ner under däck. Där fanns ett antal dörrar längs sidoväggarna och en dörr längst fram i korridoren. Allt var av trä.

”Här kan du sova”, sade kaptenen och öppnade en dörr på vänstersidan. ”Det tar lite över ett dygn att ta sig till Avéda, du får väl sysselsätta dig själv.”

”Man skulle inte kunna få något att äta?” frågade Tikk och tittade in i hytten. Det var ett litet rum, med en säng som enda möbel. Det fanns också ett litet fönster man kunde se det svallande havet igenom. Tikk tyckte att det såg mysigt ut.

”Jaha, ja… Jag visar dig väl köket också då”, log kaptenen och ledde Tikk genom dörren längst bort i korridoren. Där fanns köket.

Det var ett stort rum och mittemot dörren som Tikk och kaptenen kom in igenom, fanns ännu en dörr.

”Hej, Im. Ge Tikk något att äta”, beordrade kaptenen.

Då fick Tikk syn på kocken. Han var en liten man, med rött lockigt hår, blå ögon och ett varmt leende.

”Visst, visst, ta lite bröd från frukosten”, sade kocken glatt och pekade på en stor korg med bröd. Han verkade själv vara upptagen med att diska.

”Jag måste gå och se till så att vi kommer iväg”, sade kaptenen och lämnade Tikk med kocken.

”Har ni ingen diskmaskin?” frågade Tikk innan hon hungrigt högg in på ett av bröden. Det var ohyggligt gott!

”Varför skulle vi ha det? Det går ju lika bra att diska för hand”, skrattade kocken. ”Jag heter Im föresten, kock ombord på Midnattsstorm”, pressenterade han sig hastigt.

”Midnattsstorm?” frågade Tikk med munnen full av bröd. Hon skyndade sig att svälja. ”Ursäkta.”

”Det är lugnt. Jo det är Midnattsstorm skeppet heter”, förklarade Im. Han verkade vara en väldigt bekymmerslös person.

”Vilket vackert namn. Rymdskeppet jag bor på heter YGV7259”, berättade Tikk.

”Det må jag säga. Men vad gör du här egentligen?”

”Jag blev biten av en orm”, erkände Tikk med en suck.

”De där djuren ska man allt passa sig för, jag är glad att det inte finns några ormar till på havet.”

Tikk tyckte Im var en väldigt trevlig person, och han diskade väldigt skickligt och effektivt. Han var säkert lika skicklig när det gällde att laga mat också.

”Vad sysslar du med annars då?” frågade kocken artigt, han verkade ha svårt för tystnader.

”Jag är mekaniker”, svarade Tikk tvekande. Inte skulle väl Im bry sig om hon verkligen hade tilldelats någon mekanikertitel? Hon hade ju full kompetens.

”Verkligen? Jag trodde inte att kvinnor kunde bli något ombord på de där rymdskeppen”, sade kocken förvånat.

”Nej, jag jobbar inte officiellt som mekaniker på rymdskeppet, jag hjälper bara till när jag känner för det.” Tikk log osäkert mot Im som vänt sig om för att titta på henne. Hon ljög ju faktiskt inte när hon sade sådär, det var ju åtminstone nästan sant.

Plötsligt slogs dörren upp och en robust kvinna i manskläder kom in i köket. Hon hade sitt ljusa hår i en tjock fläta.

”Im, har du sett Kapten?” frågade kvinna. Sedan fick hon syn på Tikk och hejdade sig med en förvånad min.

”Hej”, hälsade Tikk försiktigt.

”Det här är Yula och hon jobbar i masterna. Du förstår Tikk, här på Elejona är det nämligen mycket lättare för kvinnor att få jobb än det är uppe i rymden”, berättade Im stolt och nickade en hälsning till Yula.

”Kapten gick ju nyss härifrån”, sade Tikk som svar på kvinnans fråga.

”Okej”, mumlade Yula och tittade från Im till Tikk.

”Är det inte männen som styr allt?” fortsatte Tikk konversationen med kocken.

”Du får se när vi kommer till Avéda”, skrattade Im. ”Ta nu och följ med Yula upp på däck så att du får se när de hissar seglen.”

Yula himlade med ögonen och log, sedan vände hon sig om och gick.

Tikk lämnade kocken med disken, och följde efter kvinnan upp på däck. Där klättrades det, drogs i rep och så vidare. Alla var i rörelse utom kaptenen som stilla iakttog arbetet och gav order om saker här och där.

Tikk satte sig ned vid kanten, där hon inte var i vägen för någon. Skrot tittade fram ur hennes väska och gjorde ett imponerat läte när seglen hissades.

”Visst är det häftigt?” viskade Tikk till honom. ”Och det är allt manuellt, inte automatmekaniskt, som vi är vana vid.”

Det var en häftig känsla när skeppet började få upp fart, och hamnen i Ceron avlägsnade sig allt snabbare. Nu var Tikk på väg ännu länge hemifrån än hon varit vid rymdhamnen, men det var viktigare att överleva än att komma hem. När hon kände de friska havsvindarna som blåste håret i ögonen på henne, kände sig Tikk sådär fri igen. Det fanns inga sådana här vindar i rymden.

”Vad har du där?” frågade plötsligt en yngre man och pekade på Skrot.

”Det är bara min lilla hjälprobot”, sade Tikk vardagligt och lyfte upp Skrot så att mannen skulle kunna se honom bättre.

”Hur hade du råd med den?” frågade mannen imponerat. ”Jag har hört att det är jättedyrt med robotar.”

”Det har du helt rätt i, men gamalt skrot kostar ingenting. Jag byggde honom själv”, berättade Tikk vant.

”Har du byggt den själv!? Då måste du vara otroligt skicklig!” Mannen nästan gapade, han var verkligen imponerad.

”Tack”, svarade Tikk förvånat. Hon var så van vid att folk inte brydde sig, att hon knappt kunde tro det.

När mannen gått vidare gick det verkligen upp för Tikk att människorna som bodde på den här planeten faktiskt inte alls betedde sig lika som de som bodde på rymdskeppet. Im hade berättat att kvinnorna hade det mycket bättre här, och farkosten som Tikk nu befann sig på var helt byggd av trä. Folk verkade också bry sig mer om sina medmänniskor.

”Vad sitter du här och ler åt?” frågade en ung kvinna som kom förbi. Hon påminde lite till utseendet om Tikk själv, med sitt korta mörka hår.

”Jag kände bara hur härligt ni har det här”, svarade Tikk ärligt.

”Det var ju roligt att höra”, skrattade kvinnan och gick vidare.

Glada människors skratt var den bästa musiken i världen, men på rymdskeppet hördes den inte ofta. Här fanns en konstant melodi av lycka.

Tikk satt kvar vid kanten nästan hela dagen och bara kände sig lycklig. Det var många som stannade till och växlade några ord med henne innan de fortsatte sitt arbete. Im var upp med en skål stuvning till Tikk när det var matdags och gjorde henne sällskap medan hon åt.

Det enda som förstörde stämningen var vänsterarmen som började göra mer och mer ont. När det började mörkna var Tikk tvungen att ta av sig handsken eftersom armen börjat ömma något fruktansvärt.

Så fort stjärnorna syntes på himlen gick Tikk ner till sin hytt och lade sig på sängen. Först trodde hon aldrig att hon skulle somna, men till slut var hon ändå för trött för att låta smärtan i armen hålla henne vaken.

Havet lyckades gunga henne till söms.

Om någon undrar så har jag gjort bakgrundsbilden helt själv...

Okej, här har vi ett utlägg till den där idén jag fick.

1

Chefsmekanikerns dotter

 

”Om du varit född till pojke så hade…”

”Om jag varit född till pojke vadå? Jag är ingen pojke!” skrek Tikk frustrerat åt sin far och vände sig om för att gå upp till sitt rum. ”Jag är ditt enda barn”, sa hon lågt med gråten i halsen innan hon sprang upp för trappan.

Hon slängde sig på sin säng, både arg och ledsen. Hon hittade fjärrkontrollen till dörren och tryckte ilsket på stäng. Dörren gled igen på en sekund med ett kort svischande ljud. Tikk lät tyst tårarna flöda.

”Tikk?” frågade hennes far och knackade på dörren. ”Får jag komma in?”

Tikk skyndade sig att trycka på lås på fjärrkontrollen, det klickade till. Sedan tryckte hon på tyst och ett pip talade om att alla ljud skulle stängas ute. Hon kände inte för att prata nu.

Hennes far skulle bara berätta historien om hur han träffat hennes mor: När han hjälpte till att lasta av varor på en av alla planeter rymdskeppet stannade vid. Sedan skulle han berätta hur vacker hon varit, hur mycket han hade älskat henne och hur glad han blivit när hon berättat att hon väntade barn. Till sist skulle han berätta om hur hans älskade dog efter att ha fött deras dotter.

Han skulle än en gång försöka intala sig själv att Tikk var en värdefull gåva, att hon var en stor del av sin mor som han fortfarande hade kvar. Tyvärr skulle han inte komma undan den onda tanken att det var Tikks fel att han förlorat sin älskade. Han hade inte ens fått en son.

Fadern skyllde all sin olycka på Tikk, för utan henne hade han haft sin kära Milia kvar. Då hade han varit lycklig.

Tikk tittade ut genom sitt lilla ovala fönster på alla stjärnor och planeter som lyste på den evigt mörka himlen. Klockan var nio på morgonen. En äventyrare som liftat med skeppet en gång hade berättat för Tikk att på de flesta planeter var himlen blå om dagarna och stjärnorna var bara synliga om natten. När Tikk var mindre hade hon läst många berättelser som utspelade sig på olika planeter. Hennes far hade avfärdat berättelserna som sagor, som någon bara hittat på, där ytterst få saker stämde överens med verkliga fenomen.

Tikk hade aldrig satt sin fot utanför rymdskeppet, där hennes far jobbade som mekaniker, hon hade spenderat hela sitt liv ombord på YGV7259.

Ett mekaniskt klickande fick Tikk att rycka till. Hon såg att hennes brungröna axelväska, som hon hängt över skrivbordsstolen, rörde sig. Två gullysande ögon kikade fram.

”Låt mig vara Skrot!” snäste Tikk irriterat. Hon mådde känslomässigt dåligt och ville inte ha med någon annan att göra än sig själv.

Ögonen försvann och efter en del skrammel klättrade en boll av metall, stor som en tennisboll, ut ur väskan med hjälp av en liten robotarm. En lucka öppnades och armen fälldes in, vilket fick bollen att falla fritt och landa på den lila heltäckningsmattan som täckte hela Tikks golv.

Tikk suckade när bollen började rulla mot sängen och kastade sin kudde på den. Det var tyst en stund innan kudden började röra sig.

”Förlåt Skrot, men jag är så trött på det här”, sade Tikk uppgivet och tog upp kudden som stannat bredvid sängen. Hon såg på den lilla bollen som nu fällt ut de två ögonen igen och tittade tillbaka på henne.

Skrot var en liten hjälprobot, som Tikk byggt av skrot som blivit över när hennes far lagat grejer på rymdskeppet. Namnet hade roboten fått den gången Tikk först visat sin konstruktion för sin far. ”Skrot”, hade han muttrat och fortsatt med sitt arbete.

Tikks far, Omot Drakjägare, var YGV7259s chefsmekaniker. Han hade haft jobbet så länge Tikk kunde minnas. Det var han som styrde och ställde i verkstaden, han som bestämde vilka andra som jobbade där.

Det var därför de hade bråkat. Tikk tyckte att hon kunde få bli mekaniker, eftersom hon hade kunskaperna och ändå rände i verkstaden hela dagarna för att hjälpa sin far. Han var trångsynt nog att tro att kvinnor inte kunde jobba som mekaniker.

Skrot pep till och fällde ut fyra armar den här gången. Som en insekt klättrade han upp på Tikks säng och drog i hennes hår.

”Aj!” Tikk flög upp från sängen och försökte få låss roboten. Hon tappade fjärrkontrollen till dörren och oturligt nog landade den precis på kanten av hennes sängbord och gick sönder.

Skrot släppte genast taget om hennes hår och fällde ihop sig till en boll igen, för en mjuk landning på mattan.

”Vad har du gjort!” skrek Tikk och samlade ihop delarna till fjärrkontrollen. Hon sakerna på sitt skrivbord och försökte öppna dörren manuellt, med knappen på väggen. Inget hände. Hon hade ju låst.

Tikk bankade ilsket på dörren några gånger innan hon satte sig ned vid skrivbordet. Hon kunde skrika hur mycket hon ville, men ingen skulle höra henne eftersom hon hade ställt in så att hela rummet var ljudisolerat. Det enda hon kunde göra var att laga fjärrkontrollen.

Vilken annan resenär som helst ombord på rymdskeppet hade väl en telefon på sig jämt, men Tikk hatade telefoner. Hon hade ju ingen att prata med. Om hennes far hade låtit henne bli en riktig mekaniker så hade hon kanske behövt en telefon. Nu hade hon ingen.

När Tikk såg på de olika delarna som låg utspridda över skrivbordet, såg hon hundratals möjligheter för varenda liten skruv. Hur hade fjärrkontrollen kunnat splittras i så små delar bara för att den träffade en kant när hon tappat den? Den måste ha landat på en känslig punkt.

Jag skulle aldrig ha låtit det finnas en känslig punkt, tänkte Tikk frustrerat medan hon pusslade ihop fjärrkontrollen igen, bit för bit. Skrot räckte henne de verktyg hon behövde, utan att hon behövde fråga efter dem. Roboten visste precis som Tikk, exakt vad som behövdes.

 

Tikk fick fjärrkontrollen att fungera igen till ungefär mitt på dagen. När hon äntligen fick upp dörren gick hon ner till köket för att hämta något att äta. Av hennes far fanns inga spår, han hade väl gått till verkstaden som vanligt.

Tikk kom på sig själv med att önska att hon fortfarande vore inlåst. Det hade varit skönt att ha något annat att fokusera tankarna på än hennes patetiska liv. Framförallt hade hon fortfarande kunnat hoppas att hennes far satt på trappavsatsen och oroade sig för henne.

”Jag vet att jag hoppas i onödan, men jag vill inte leva så här!” Tikk tittade envist på Skrot, som att han skulle kunna göra något åt saken. ”Förlåt.”

Tikk gick tillbaka till sitt rum för att klä på sig. Hon hade fortfarande pyjamasen på sig sedan morgonen.

Hon öppnade garderoben genom att trycka på en knapp på väggen. Hon tog på sig det grå linnet, de grå byxorna med en massa fickor fulla med småsaker, de svarta handskarna, som täckte hela armarna, men saknade fingrar och de tunna, svarta skorna. Sedan knäppte hon på sig bältet med verktygen, tog på sig sin svarta skärmmössa och sin svartvitrandiga skjorta, som knäppte en knapp i mitten på och vek upp ärmarna ovanför armbågarna på. Sist trädde hon sin mors halsband över huvudet. Det var en vacker, rund liten rymdsten som skimrade i regnbågens alla färger och hängde i en silverkedja.

Tikk stängde garderoben och tittade på sig själv i spegeln bredvid skrivbordet. Hon såg nästan ut som en pojke. Hon hade klipp sitt svarta hår kort, så att nacken skulle vara fri, mössan höll spretarna på plats, även om några slingor envist ville hänga i ögonen på henne. Kläderna var inte precis flickaktiga heller.

Innan Tikk gick hängde hon på sig sin väska och stoppade ner Skrot i den.

Tikk och hennes far bodde i en fin hytt, med två sovrum, ett sällskapsrum och kök. Den låg nära mitten att rymdskeppet, där verkstaden fanns.

När hon kom utanför hytten befann sig Tikk i en lång, välvd korridor, med dörrar på båda sidor. Hon följde korridoren tills den mynnade ut i en större sal som ledde till flera korridorer och gångar. I mitten fanns en spiraltrappa som Tikk gick ned för, tre våningar. En dörr ledde henne till ännu en korridor, den här med fönster längs hela högersidan där man kunde se ner i den gigantiska verkstaden. Där var fullt med maskiner, skrot och människor som sprang fram och tillbaka med händerna fulla av prylar.

Efter några meter delade korridoren sig i två och Tikk följde den väg som sluttade nedåt. Hon föredrog att gå, istället för att ta hissarna.

När hon till slut kom in i verkstaden stannade Tikk en stund och bara tittade på skådespelet, som spelat en så stor del i hennes uppväxt. Hon log när hon tänkte tillbaka på vilken fantastisk lekplats hon haft. Hon hade lärt sig mekanikeryrket genom att assistera sin far och de andra männen som arbetade i verkstaden. Tikk hade aldrig kunnat prata mekanik med sin far, det hade hon gjort med de andra mekanikerna.

Även om det här var den del av rymdskeppet som Tikk kände till bäst, så hade hon bra koll alla de andra delarna också eftersom hon följt med sin far runt för att laga fasta saker som gått sönder, eller bygga nya maskiner som inte kunde flyttas.

”Haft sovmorgon Tikk?” frågade Jopp och log mot Tikk. Han var en gammal mekaniker som jobbat i verkstaden mycket längre än Tikks far.

”Nej, jag råkade låsa in mig själv på rummet och lyckades paja fjärrkontrollen”, berättade Tikk. Det var ju bara en bragd att hon lyckades laga den och hon hoppades verkligen att hennes far skulle få höra vad som egentligen hänt.

”Verkligen?” frågade Jopp förbryllat, hans gråbuskiga ögonbryn sköt i höjden.

”Det tog hela morgonen att laga den. Men jag förstår inte att den kunde splittras sådär.” Tikk kliade sig förundrat i pannan och flyttade en förrymd hårslinga bort från sitt synfält.

”Ja, vissa saker kan man då undra vem som satte in”, muttrade Jopp irriterat. ”Det var då en himla tur att du kunde fixa den i alla fall.”

”Det kan man nog säga, för jag hade aktiverat ljudisoleringen också, så att ingen skulle ha hört mig skrika.”

”Det är bra att kunna många saker här i världen”, mumlade Jopp innan han gick iväg för att hjälpa en förargad man med en trasig svävarbräda.

Tikk stod kvar och log för sig själv innan hon skannade av verkstaden på jakt efter sin far. Hon såg inte till honom någonstans. Kanske var han i hangaren.

Tikk gick tvärs igenom verkstaden och ut genom den stora hangarporten, som nästan alltid var öppen.

Hangaren var mycket större än verkstaden och där var fullt med mindre rymdskepp. Där fanns farkoster från många olika delar av universum. Det fanns mängder av modeller, som alla fungerade på olika vis. Det var inte heller någon slump att verkstaden och hangaren låg bredvid varandra.

”Det kanske är något med bränsletillförseln.” Tikk identifierade sin far stående vid ett BV7-skepp alldeles i närheten. Han pratade med en väldigt lång man, som måste vara ägaren till skeppet.

När Tikk gick närmare fann hon sig verkligen beundra skeppet. BV7 var en serie medelstora handelsskepp, med rum för en besättning på fem man och ett lastutrymme på 100m². Skovet var becksvart och formad som en liggande ellips. Fönster och vindrutor var väl maskerade.

”Har ni kollat motorcentralen?” frågade Tikk intresserat och ställde sig bredvid sin far.

”Nej, vi har inte kommit så långt än”, svarade den långe mannen artigt, utan att ägna Tikk någon vidare uppmärksamhet. Hon var van det. Det var ju bara män som hade någon status här i världen.

”Ska vi gå och titta på den då”, sade Tikks far och gav henne en irriterad blick. Hon hade stört honom.

”Okej.” Den långe mannen ledde dem uppför landgången ombord på skeppet. Lastrummet tycktes gigantiskt i Tikks ögon. Mannen tog fram en nyckel ur fickan och öppnade motorcentralen, som satt bredvid dörren in till hytterna och styrbasen.

”Hm…” Tikks far stod en lång stund och tittade på alla kablar och kopplingar.

”Jag tror att…” försökte Tikk, som upptäckt en felkoppling, som egentligen inte skulle göra någon skillnad.

”Stör mig inte Tikk”, avbröt hennes far henne ilsket.

Efter ytterligare en stunds tystnad började Tikk tycka att de slösade tid. Hon hade nämligen hittat ett allvarligare fel som den där felkopplingen kunde leda till.

”75c och 34b sitter felkopplade och om bränsletillförseln är låg så kan det leda till problem med kontrollpanelen”, rabblade hon så fort hon kunde, så att hennes far inte skulle hinna avbryta henne.

Den långe mannen tittade hastigt på Tikk, sedan tittade han på hennes far i väntan på att han skulle bekräfta hennes påstående.

Hennes far såg rasande ut, men han samlade sig snabbt inför den andre mannens blick och nickade kort.

Tikk log triumferande, även om ingen egentligen registrerat hennes kunskap.

”Du kan gå nu Tikk”, beordrade Tikks far henne strängt, med en röst som tydligt sade: ”Jag fixar det här själv nu.”

Okej jag går väl och gör ingenting då. Tikk lämnade skeppet och gick och satte sig på en stege som stod lutad mot hangarväggen intill verkstadsporten. Hon kämpade emot tårar. Hon hade inte gråtit sedan hon var liten. Nu hade bägaren runnit över. Hon kunde inte hålla emot längre.

Skrot pep till och tittade upp från Tikks väska.

Tikks egentillverkade robot var den enda på hela rymdskeppet som brydde sig om att hon satt och snyftade på en stege i hangaren. Patetiskt egentligen.

”Dockning med Elejona om en timme”, ljöd plötsligt högtalarna. ”Skytteln måste vara redo om 55 minuter.”

Tikk väcktes ur sin dvala med ett ryck. Det tog henne ett tag innan hennes hjärna lyckades tolka högtalarmeddelandet. De skulle docka med ännu en planet.

Medan Tikk torkade bort sina tårar började långsamt en idé byggas i hennes huvud. Hon tittade på Skrot, som tittade tillbaka.

Tänk om…

Tänk om hon skulle ta och åka med skytteln ner till planeten.

Här är novellen nu.

Hoppas ni tycker om den!

Några saker att tänka på bara:

"X" i början av ett namn blir bara "S" och "th" uttalas bara "t"

 

 

 

”Xaxas, vakna!”

Xaxas kände hur någons händer greppade tag i hans axlar och ruskade honom vaken. Han blinkade trött och tog sig åt huvudet som dunkade oroväckande.

”Inte slog du väl huvudet så illa?” frågade Quti skeptiskt. Själv tålde hon ju allt.

”Det var bara en skråma”, sade Shash som satt och rotade i sin väska.

”Jag överlever”, muttrade Xaxas trots att de andra inte verkade vara intresserade. Han såg sig omkring och kom ihåg att de hade övernattat på ett höloft på en jättestor bondgård. Solen hade ännu inte gått upp, men bönder brukade ju vakna tidigt.

”Vi måste vidare innan någon upptäcker oss”, sade Shash bestämt.

”Varför gör vi det här?” suckade Xaxas. Han hade inte haft någon aning om att de skulle försöka varna krigsflyktingar, han hade bara varit på fel plats vid fel tillfälle och fått en smäll i huvudet. Det hade lett till att han i panik flytt tillsammans med Quti och Shash som senare berättat för honom om sin plan att varna flyktingarna i Stenberget. Nu hade Xaxas inget annat val än att följa med dem.

”Vi kan inte låta Hathgar döda alla människor i Stenberget! De har ju inte gjort något fel, bara tröttnat på kriget”, förklarade Quti för hundrade gången och blängde på Xaxas. Det var hon som fått vansinnesidén från början.

”Kom igen! Vi lånar varsin häst här från gården. Då blir det lätt”, sade Shash uppmuntrande.

Quti såg ut som att hon egentligen inte gillade tanken att stjäla hästar av de stackars bönderna, men hon nickade motvilligt.

De plockade ihop den lilla packning de fått med sig från lägret och smög iväg till hästhagen. Där hoppade Shash smidigt över stängslet för att ta en närmare titt på hästarna.

Shash var lång, bredaxlad och muskulös, därför passade han bra i armén, men det var inte därför han gått med. Hans familj var hästuppfödare och de hade fött upp hästar till armén i generationer. Shash hade blivit nyfiken på det äventyr som väntade hästarna och därför hade han själv gått med. Han var också en skicklig svärdsman, till skillnad från Xaxas.

”De här tre borde kunna ta oss till Stenberget på nolltid”, informerade Shash, som kom gående med tre färdigsadlade hästar.

Xaxas tittade förvånat på dem och förbannade sina egna tankar för att ha vandrat iväg. Han hade lika gärna kunnat sova när Shash gjorde i ordning hästarna, för han hade missat alltihop.

”Bönderna borde klara sig länge med de kvarvarande hästarna”, tillade Shash efter att ha sett Qutis missnöjda ansiktsuttryck.

Hon sa ingenting, utan tog bara tyglarna till en av hästarna och steg smidigt upp i sadeln.

Quti var en bestämd kvinna. Hon hade sitt ljusa hår konstant uppsatt i en hästsvans och hennes stålgrå ögon brann med en obeveklig vilja att göra det som enligt henne var rätt. Hon var smidig som en orm när det gällde att slåss och favoriserade sina två dolkar som vapen. Anledningen till att hon gått med i armén var att hennes bror var en av Merthas högsta generaler. Nu hade hon förrått honom. Hathgar och Quti hade aldrig varit speciellt goda vänner. ”Men nu måste han vara rasande på henne. Han måste vara rasande på oss alla tre!” tänkte Xaxas förtvivlat.

Han tog motvilligt emot tyglarna som Shash räckte honom och tog sig sedan med mycket möda upp i hästens sadel. Den gnäggade oroligt, men när Shash klappade den varsamt på mulen så lugnade djuret sig.

Xaxas var ingen hästmänniska. Det fanns faktiskt väldigt få saker i världen som han var bra på. Han var riktigt dålig på fysiska aktiviteter eftersom han var liten. Hans hår var kort och ostyrigt med en kopparröd färg som ingen kunde tycka om och som om inte det vore nog så hade han olikfärgade ögon, ett grönbrunt och ett blågrönt. Xaxas ansåg själv att han måste vara den mest otursförföljda personen i världen.

”Sluta sura Xaxas, det smittar av sig på hästen”, varnade Shash, som satt sig till rätta på den tredje hästen.

Då kunde de höra röster som spred sig i morgonmörkret, bondgårdens arbetare hade vaknat. Shash och Quti satte genast av i rask fart bort från gården. Xaxas suckade och följde efter så gott han kunde, hästen visste i alla fall vart den satte fötterna.

Den plötsliga flykten från lägret vid Cuneyt (en medelstor före detta Festinsk stad) hade tagit dem rakt österut till bondgården. Nu red de norrut för att senare svänga av västerut igen tills de nådde floden Lomin. Sedan skulle de följa floden norrut tills de korsade gränsen mellan Mertha och Festina. Därifrån kunde de fortsätta västerut mot Stenberget som låg tvärs över Festina.

”Tror ni Hathgar har börjat röra på sig ännu?” undrade Xaxas oroligt när han väl kom ikapp de andra. Då kunde han precis se solen kika fram bakom horisonten.

”Han är alldeles för lat för det”, sade Quti utan minsta spår av oro i rösten. ”Men han kan ha skickat iväg en liten trupp ryttare för att fånga in oss.” Hon skrattade till åt sitt sista påstående som om det vore fullkomligt orimligt att de skulle kunna fångas in. Men Xaxas såg sig skräckslaget över axeln och undrade om Quti någonsin skulle inse att hon inte var oövervinnerlig. Shash visslade glatt och brydde sig inte om tanken på soldaterna, han var väl lycklig så länge han satt på en häst.

”Hur kunde jag hamna i armén?” frågade Xaxas sig själv och hängde med huvudet. Han hade blivit indragen i kriget helt ofrivilligt.

Xaxas var magiker och magi var en av de få saker han var bra på. Tyvärr var alla kapabla magiker tvungna att hjälpa till i armén, med fjärrskådning och kommunikation mellan trupper. Så Xaxas hade hamnat där innan han ens fyllt femton år gammal. Han tyckte inte om att vara den som var tvungen att meddela för Hathgar hur det stod till med de andra trupperna runt om i Mertha. Framförallt hatade Xaxas att vara den som i första hand tog emot meddelanden om stora förluster. Han hade så svårt att hålla känslorna borta när han tänkte på alla människor som hade dött. Sju helvetiska månader omringad av soldater skulle kunna driva vilken magiker som helst till vansinne.

Då fick Xaxas en idé.

”Skulle vi kunna stanna ett tag så att jag kan kolla hur det står till med armén?” frågade han de andra två. Att han inte tänkt på fjärrskådning tidigare! Magin var ju hans liv.

”Självklart”, svarade Quti med ett leende. Hon var van vid magi.

Xaxas stannade sin häst och tittade upp mot himlen. De fluffiga molnen utgjorde ett perfekt element för fjärrskådning. Han fokuserade sina tankar på Hathgar och snart nog såg han generalen gå fram och tillbaka och prata med en av sina rådgivare. Hathgar var som en manlig, kraftigare version av Quti. Han såg arg ut och Xaxas önskade att han kunnat höra vad som sades, men fjärrskådning visade bara bilder.

Xaxas vidgade bilden så att han kunde se ett större område och konstaterade att armén var kvar vid lägret utanför Cuneyt. Det fanns inga tecken på att de skulle vara på väg därifrån heller, ingen höll på att packa ihop.

”De är kvar vid Cuneyt. Hathgar verkar upprörd, men de ser inte ut att vara på väg någonstans”, berättade Xaxas för Quti och Shash. ”Vem tror ni han kan ha skickat efter oss?” frågade han oroligt.

”Brixor kanske, troligtvis Luksor i alla fall eftersom han är förstespårare”, gissade Quti.

Xaxas fokuserade sina tankar på Luksor. Han visade sig snart bland molnen, ridande på sin häst. När Xaxas vidgade synen dök Brixor och några andra ryttare upp intill Luksor. De var åtta stycken. Snart kände Xaxas också igen att de närmade sig bondgården där han, Quti och Shash spenderat natten. Han bröt synen.

”De är vid bondgården!” utbrast han förtvivlat.

”Då är det bäst vi sätter fart”, skrattade Shash och manade på sin häst.

Xaxas suckade och följde efter. Shash älskade äventyr och det spelade ingen roll om det innebar att han hamnade i livsfara.

 

♦

 

Vinden blåste hårt så att fälten kring bondgården bugade sig i vackra mönster. Det var ett vackert landskap som Luksor ledde truppen igenom. De hade gett sig av någon gång mitt i natten efter att en vakt kommit springande med en blödande näsa och en bula i huvudet.

Vakten hade berättat hur han hört röster prata om att varna krigsflyktingarna i Stenberget. Han hade smugit efter dem och upptäckt att det var generalens syster och den där hästälskaren som talat. De hade upptäckt honom och hästmannen hade slagit till honom så att han snubblat och sen när han rest sig upp var magikern där, så han slog till honom med bredsidan av sitt svärd, sen hade det svartnat för hans ögon. När han vaknat hade han skyndat sig till generalen.

”Danathar, du pratar med bönderna”, beordrade Brixor när de nådde gården. ”Ni andra ser er omkring efter spår.”

Sex ryttare spred snabbt ut sig och red runt bondgården. Danathar red lugnt fram mot boningshuset. Han hade vaknat när vakten snubblade förbi mitt i natten och följt honom till Hathgars tält. Eftersom han ändå varit vaken så hade Danathar fått följa med spårartruppen ut på jakten efter förrädarna. Han följde självklart med eftersom det var hans plikt mot kungen och Merthas innevånare.

Han hoppade av sin häst och tog ett djupt andetag, sedan lade Danathar på det där oemotståndliga leendet som var hans hemliga vapen i världen. Han hade alltid haft utseendet med sig, han hade mörkt hår i eleganta lockar och svalkande blå ögon. Han var väldigt omtyckt bland flickorna. Han var också musiker och hade väldigt lätt att tala, vilket var vad han fick göra mest i armén.

”Hallå där! Vad är det som står på?” ropade en man som kom småhaltande emot Danathar. Han antog att det var bonden själv som såg så upprörd ut.

”Hej”, hälsade Danathar och log varmt mot den gamla mannen. ”Ni får ursäkta oss, men vi är på jakt efter tre förrädare som kan ha passerat här.”

Som väntat mjuknade mannens uppsyn genast och han såg snarare bekymrad ut än irriterad. ”Ja, du. Vi saknar faktiskt tre av våra hästar”, muttrade bonden surt och kliade sig på sin skäggiga haka.

”Då är det bäst att vi undersöker den saken. Så kanske ni kan få ersättning”, ljög Danathar. Han visste att armén inte skulle bry sig det minsta om de tre hästarna, men han kunde ju låtsas som att det fanns en chans för bondens skull. ”Ni kanske vill visa mig de andra hästarna?”

Den gamla mannen lyste upp som en sol vid utsikten av ersättningen. ”Självklart! Följ mig bara”, sade han välkomnande och satte av i riktning mot ett av fälten.

Danathar följde efter och vinkade till sig kaptenen, som i sin tur vinkade till sig förstespåraren som var i närheten.

”Han säger att tre hästar saknas”, berättade Danathar för de nytillkomna.

”Är det någon utrustning som saknas?” frågade Luksor.

”Ja. Först trodde vi att hästarna hade rymt, men sedan var det en av drängarna som upptäckte att det saknades sadlar och sådant också”, berättade bonden och skakade missmodigt på huvudet.

”De måste ha gett sig av tidigt”, gissade Brixor. ”Men inte alltför tidigt, för den där magikern är inte mycket att ha.”

”Men han är magiker, och han kan fjärrskåda”, suckade Luksor irriterat.

Danathar hade alltid fascinerats av magi och han var väldigt imponerad av Xaxas förmåga. Synd att han nu svikit sitt hemland.

”Här finns spår!” ropade plötsligt en av spårarna från ett fällt norr om stallet.

”Vi måste vidare”, meddelade Brixor bonden och satte av, tätt följd av Luksor.

Danathar tog det lugnt. Han var ju varken kapten eller spårare. ”Vi får tacka så mycket för er hjälp gode herre”, tackade han den gamla bonden artigt. Förhoppningsvis skulle bonden inte behöva gå och vara ledsen över de förlorade hästarna när en ersättning hägrade. Även om han senare kunde bli besviken.

Danathar tog farväl och följde efter spanartruppen som återigen var samlad.

 

♦

 

Xaxas började bli riktigt trött. Det var sent och de hade ridit i stort sett hela dagen. De hade inte mycket till mat med sig heller, så hur skulle de klara sig hela vägen till Stenberget?

”Ryck upp dig Xaxas, du ser sjuk ut.” Quti log uppmuntrande mot honom.

”Jag känner mig faktiskt sjuk också”, mumlade Xaxas för sig själv och tryckte vänsterhanden mot pannan. Huvudvärken hade bara blivit värre och värre i värmen och gjorde det svårare och svårare att tänka.

”Hästarna börjar bli trötta, så det är bäst att vi stannar för natten snart”, sade Shash och ställde sig upp i stigbyglarna för att spana efter en bra sovplats.

Xaxas orkade egentligen inte bry sig, men en stark irritation över att Shash brydde sig mer om hästarna än honom och att Quti uppenbarligen trodde att alla var lika tåliga som hon, hade börjat växa sig fram i magikerns sinne. Om de bara hade tyckt lite synd om honom och frågat hur han mådde, istället för att tala om för honom att han mådde bra, så hade han ju kunnat svara att: ”Nej, jag mår fint!” även om han inte gjorde det. Nu fick han ju inte den minsta chans till det!

”Vi tar oss till floden imorgon sen får vi se när vi kan ta oss över”, sade Quti. Hon planerade inför morgondagen, medan Xaxas var glad över att han inte ramlat av hästen ännu.

”Det blir nog fint väder imorgon också”, trodde Shash.

”Kan inte du kolla hur det går för spårarna Xaxas?” frågade Quti plötsligt.

”Nej, jag tror inte det”, mumlade Xaxas lågt till svar.

”Vad sa du? Sluta mumla”, klagade kvinnan. Hon verkade fortfarande inte fatta att Xaxas mådde dåligt.

”Nej!” svarade Xaxas så tydligt han kunde, genom hopbitna tänder.

Quti såg förolämpad ut och öppnade munnen för att säga något, men Shash avbröt henne.

”Vi slår läger här”, sade han, hoppade ner på marken och började plocka med packningen.

Xaxas tog ett djupt andetag och försökte samla tankarna lite. ”Förlåt Quti, men jag kan inte koncentrera mig med den här huvudvärken.”

”Jaha, förlåt”, ursäktade sig Quti motvilligt och skyndade sig att hjälpa Shash få ihop någon typ av läger.

Xaxas började må illa och gled försiktigt ner från sin häst. Benen bara vek sig under honom. Medvetandet började glida iväg.

 

♦

 

Solen lyste varmt på himlen även nästa dag och Danathar var lycklig. Det var inte ofta han fick komma bort från armén, men nu fick han rida genom den stilla naturen utan att behöva oroa sig för någonting. Det var spårarnas jobb att följa förrädarnas väg, Danathar följde bara efter utan ansträngning.

”De kan inte vara långt borta nu, någonstans måste de ha stannat för natten.” Luksor hade ridit upp jämsides med Brixor. ”Hur ska vi göra när vi kommer ikapp dem?” frågade han kaptenen.

”Vi får väl se om de vill samarbeta, men det är bäst att vi har vapnen redo.” Brixor såg väldigt nöjd ut med sig själv.

Luksor skyndade på sin häst och delade ut order till de andra spårarna som lossade pilbågar och kollade sina svärd. Danathars farligaste vapen var hans röst och den hade han alltid redo.

Brixor vände sig mot musikern.”Om det kommer till strid så håller du dig på avstånd, förstått?”

”Förstått”, svarade Danathar pliktskyldigt. Han hade ingen önskan om att använda det slitna svärdet han hade vid höften.

”Annars försöker du prata med dem”, fortsatte Brixor.

Sedan red de tyst vidare genom det varierande landskapet.

 

♦

 

”Xaxas, vi måste vidare. Vi har ett gäng spårare efter oss.” Rösten nådde Xaxas som genom en tjock dimma. Det tog ett bra tag innan han kunde identifiera den som Qutis och komma ihåg var han befann sig.

Med en viljeansträngning öppnade han ögonen och blinkade ovant i solskenet. Huvudet ömmade fortfarande, men tankarna tycktes kunna röra sig friare igen. Han tittade upp i himlen och förde tankarna till Brixor och spårartruppen. De följde i ”förrädarnas” fotspår utan problem och skulle lätt komma ikapp dem snart om rymlingarna inte gjorde något åt saken.

”Fy för det här”, mumlade Xaxas och satte sig försiktigt upp. Shash och Quti var fullt resklara och satt och stoppade i sig några ynkliga brödsmulor.

”Du ser piggare ut”, sade Shash med ett leende och reste sig för att hjälpa Xaxas upp.

”Vi måste hitta på något för att skaka av oss de där spårarna”, muttrade Xaxas medan han försökte återfå någon typ av balans.

Quti såg sig omkring och suckade. Om de bara hade nått Festina, eller åtminstone tagit sig fram till Lomin, så hade det kanske varit möjligt att skaka av sig förföljarna.

”Vi kanske ska dela på oss?” föreslog Shash.

”Var de inte åtta stycken?” frågade Quti och blängde på Shash.

”Det är sex spårare varav en är Luksor. Sedan är det Brixor och den där musikern med sammetsrösten”, berättade Xaxas matt samtidigt som han försökte hitta på en bättre plan än Shash.

Det var tyst en lång stund.

”Ska vi bara vänta här?” undrade Shash till slut. Han skulle gå med på vilken plan som helst.

”Nej, vi vill väl inte döda dem?” Xaxas huvud dunkade fortfarande. ”Jag kan stanna kvar och distrahera dem medan ni smiter iväg”, föreslog han. Han var ju inte i bästa skick och det hade inte varit meningen att han skulle följa med.

”Nej, det går inte! Då kommer Hathgar att mosa dig!” Hat fladdrade snabbt förbi i Qutis ögon när hon tänkte på sin bror.

”Då måste vi ge oss av nu”, avgjorde Xaxas eftersom dyrbar tid bara rann förbi. De besteg hästarna och Xaxas tog tyst ledningen. Han tänkte inte på vilken riktning han red utan följde bara den intuition han visste fanns där, det var något hans magilärare berättat för honom om. Tanken på mästaren gav honom en idé.

”Led min häst Shash”, sade han och tittade upp mot himlen igen. Den här gången förde han tankarna mot mästaren som befann sig långt borta i öst, i Merthas huvudstad Azulian. Det tog ett tag innan mästarens åldriga ansikte visade sig med ett brett leende, som snabbt slocknade vid synen av Xaxas bleka uppenbarelse.

”Jag behöver hjälp, mästare”, tänkte Xaxas till mästaren. ”Vi är tre stycken som har gett oss av mot Stenberget eftersom det gömmer sig krigsflyktingar där och Hathgar har bestämt sig för att göra sig av med dem. Vi har sex spårare efter oss plus två och nu vet vi inte vad vi ska ta oss till.”

Mästaren log bekymrat. ”Det var bra gjort av dig”, tänkte han stolt. ”Men vad skulle jag kunna göra? Jag tror att ni kanske måste konfrontera spårarna.” Mästaren tuggade oroligt på sin underläpp, något som Xaxas sett många gånger. ”Jag vet att ni kan klara er. Jag tror på dig Xaxas, men var försiktig. Jag måste återgå till kungen nu.”

Bilden försvann och Xaxas andades försiktigt in och bearbetade informationen han fått. Inte mycket egentligen, bara lite uppmuntran och nytt självförtroende.

”Vi lägger upp ett bakhåll”, föreslog han för Quti och Shash.

Shash fick en glimt av spänning i ögonen och Quti nickade. Vad hade de annars för val?

”Du är väl bra på strategi Quti, leta efter en bra plats.” Xaxas andades lugnt i ett försök att hålla huvudverken så långt borta som möjligt. Han tog en snabb titt på spårarna och såg att de hade passerat lägerplatsen. De var verkligen inte var långt efter.

 

♦

 

”Vi vill inte skada någon.”

Danathar tittade upp och såg magikern stå framför dem på vägen genom en liten skog. Xaxas såg väldigt blek ut, men bestämd. Danathar lade också märke till en konstig glimt i de underligt olikfärgade ögonen och hur Xaxas hans händer skakade.

”Det var därför vi stack”, fortsatte magikern sammanbitet.

”Tänker ni låta Festinerna ta över hela Mertha?” frågade Brixor irriterat.

”Ja, då kanske kriget äntligen skulle få ett slut”, svarade Xaxas retsamt.

Brixor hoppade ilsket ner från sin häst och gick fram till magikern. Danathar tyckte det var en märklig syn: En liten pojke öga mot öga med en stor och kraftig man. Han insåg hur väldigt ömtålig Xaxas såg ut.

”Det är i alla fall fel att döda människor som inte gjort något. Hathgar är galen som tänker korsa Västra skogen bara för att göra sig av med ett gäng krigsflyktingar som inte utgör något hot.” Xaxas darrade en aning på rösten när han talade. ”Västra skogen ligger ju dessutom på Festinskt område.”

”Det är en skog pojk! Vad kan hända?!” Brixor och Hathgar var av precis samma virke, Luksor också. Danathar beundrade deras säkerhet.

”Är inte det här en skog?” frågade Xaxas och gled med blicken över spårarna och Danathar.

”Det är bara några träd, och stenar. Hur dum kan du bli egentligen?” Brixor skrattade självbelåtet. Danathar hörde sin inre varningsklocka ringa och tvingade sin häst att backa några steg bakom spårarna. Xaxas ord hade varit en varning, så det där skulle nog inte Brixor ha sagt.

Danathar uppfattade ett konstigt ljud från buskarna till höger om gruppen och sekunden efter stegrade sig hästarna i panik och slängde av sina ryttare. Danathar slog hårt i marken, men han lyckades skutta åt sidan när en av hästarna skenade emot honom. På bara några sekunder hade alla hästarna försvunnit bland träden och den förvirrade spårartruppen var utspridd över marken. En hade slagit i huvudet hårt när han fallit av hästen och en hade blivit nedtrampad av de panikslagna hästarna. De skulle nog aldrig resa sig igen. Luksor hade lyckats landa på fötterna och drog snabbt sitt svärd, men det mesta var en enda röra.

Xaxas och Brixor hade också varit tvungna att väja för hästarnas framfart, de låg nu på marken. Kaptenens grova händer letade sig upp mot magikerns hals medan Xaxas fastnat i en plötslig hostattack.

Danathar reste sig upp på skakiga ben. Så här var det inte tänkt att det skulle gå till. De skulle ju bara ta med förrädarna tillbaka till lägret.

Förrädarna, tre stycken.

Precis som Danathar tänkte det fick han syn på generalens syster som sprang fram och måttade en spark mot Brixors huvud. Danathar vände snabbt bort blicken, men han var ändå tillräckligt nära för att höra kraset.

”Hur är det med dig Xaxas?” frågade kvinnan magikern. Hon lät inte alls andfådd.

”Jag överlever”, hostade Xaxas till svar. Danathar såg sig om efter hästmannen, men han syntes inte till.

”Ni ska inte tro att ni kommer undan med det här”, morrade Luksor ilsket och tog några bestämda steg mot förrädarna, med svärdet höjt. Danathar satt bara tyst och tittade på.

”Nej, Quti. Vi är klara här nu”, sade Xaxas klent och reste sig upp med hjälp av ett träd. Kvinnan hade tagit ett steg mot förstespåraren och dragit en dolk ur sitt bälte. De tre andra spårarna verkade komma på fötter.

”Vi skulle kanske bara ha dödat Hathgar. Då hade vi sluppit allt det här”, suckade Quti och gav Luksor en sista hotfull blick innan hon stoppade undan dolken igen.

Danathar förstod inte vad de höll på med. Fyra män stod med dragna vapen framför henne och Quti stoppade undan sitt vapen!? De tänkte väl inte ge upp nu?

”Förrädare!” fräste Luksor och gjorde sig redo för attack.

Xaxas sträckte fram sin hand och spände fingrarna så att de liknade benen på en spindel. Utan att tänka kastade sig Danathar in bakom en sten. Därifrån kunde han inte se vad som hände, men han hörde förvånade utrop från spårarna, följt av dunsar och skrammel av metall. När han kikade fram låg Luksor och de andra orörliga på marken och Quti höll i en medvetslös magiker.

”Shash!” ropade kvinnan halvt panikslaget.

Hovslag närmade sig. Danathar höll andan.

”Jag tar honom, hjälp till och lyft bara.” Det var hästmannen som kommit med två hästar. Han och Quti hjälptes åt att lyfta upp Xaxas i sadeln framför honom innan kvinna skuttade upp i sadeln på den andra hästen. Sedan red de iväg genom skogen.

Danathar slöt ögonen och andades tungt. ”Kaptenen och två av spårarna är döda, de andra vet jag inte vad de är och alla hästarna är borta. Vad skulle jag hit och göra?

Den där magikern var allt värd mycket mer än vad Brixor trodde. Vad ska jag göra nu? Försöka få liv i Luksor och de andra tre? Sticka härifrån? Följa efter förrädarna?”

 

♦

 

En främmande röst trängde sig in i hans huvud och pockade på uppmärksamhet, men Xaxas hade ingen ork att besvara den. För det första fanns huvudvärken där igen, värre än någonsin. Hela kroppen värkte, men framförallt var det något annat som tiggde om uppmärksamhet. Det var en riktig utmaning att försöka ignorera det och Xaxas ville absolut inte besvara kontakten eftersom han då skulle vara tvungen att öppna ögonen och fokusera tankarna. ”Jag vill inte”, gnällde hans tankar på det främmande sinnet som inte ville ge sig av.

Medan Xaxas låg där och kämpade emot tankarna var det någon som hällde kallvatten över honom.

Varenda nerv i hans kropp skrek i panik och när vatten kom ner i luftstrupen var han tvungen att sätta sig upp och hosta. Motvilligt öppnade han ögonen också, i sökandet efter förövaren. En gammal man med tovigt grått hår och skägg stod framför honom med en hink i handen. Förtvivlat försökte Xaxas komma ihåg hur han hamnat där, men huvudet kändes tomt.

”Där ser man vad lite vatten kan göra”, skrockade mannen och ställde ifrån sig hinken för att plocka fram något ur ett skåp. ”Du behöver äta nåt pojk.”

Xaxas bara stirrade dumt när en brödbit trycktes ner i hans hand.

”Ät!” beordrade mannen och korsade armarna över bröstet.

Xaxas var mer förvirrad än någonsin, men eftersom den gamla mannen såg så sträng ut så tog han en tugga av brödet. Han grimaserade åt smärtan så fort han rörde sig. Varenda muskel var på helspänn.

”Tugga på bara, du är mager som en pinne! Man måste äta vet du, även om det är krig.”

Xaxas tvingade sig att ta en tugga till, det var ju ganska gått ändå. Tanken på kriget fick honom att rysa, men han förstod inte riktigt varför. Det hade ju alltid varit krig mellan Festina och Mertha, i alla fall så länge Xaxas levt.

Plötsligt knackade det på dörren och en man stack in huvudet. Han såg bekant ut och lyste upp när han fick syn på Xaxas.

”Du är vaken! Jag hämtar Quti”, sade mannen. Sedan försvann han igen.

Quti? Vem var Quti? Nu började Xaxas verkligen undra vad som hänt. Han visste att han egentligen visste, men minnena gömde sig bakom någonting i hans omtumlade huvud.

Den gamla mannen räckte Xaxas en mugg. ”Här, drick lite vatten”, sade han och log brett. Xaxas lade märke till att mannen saknade några framtänder och att han själv, till sin förvåning ätit upp hela brödbiten.

Det svalkade gott i halsen när Xaxas klunkade i sig vattnet. Mannen tog muggen och gav Xaxas ytterligare en bit bröd.

Då öppnades dörren igen och mannen som Xaxas tidigare känt igen kom in tillsammans med en kvinna. Kvinnan var också bekant och Xaxas drog slutsatsen att det måste vara Quti. Hon log sorgset mot honom och han misstänkte att han måste se halvdöd ut, för det var så han kände sig.

”Hur känner du dig?” frågade kvinnans välbekanta röst.

Xaxas tittade ner i golvet och kände sig högst tveksam till att rösten skulle hålla om han försökte säga något. Hans blick fastnade på en hink som var fylld med vatten, som inte tömts över honom. Det där främmande sinnet pockade på uppmärksamhet igen och i hinkens vattenyta kunde Xaxas ta fokus för att besvara kontakten.

”Xaxas, du lever!” En pojkes ansikte log mot Xaxas. Han kände igen pojken, de hade studerat magi tillsammans i Azulian.

”Bruthar?”

”Du ser hemsk ut, men du lever i alla fall!” Pojkens tankar var fyllda med lättnad.

”Varför vill du prata med mig?”

”Mästaren bad mig hålla koll på dig. Han var orolig att något skulle hända, men han har inte tid att själv titta till dig, med alla sina plikter mot kungen. Jag har inte blivit kallad till armén än, så jag har all tid jag behöver.” Bruthar var några år yngre än Xaxas.

”Xaxas?” frågade kvinnan oroligt.

”Nu vet du att jag lever i alla fall, men jag orkar knappt tänka så vi får prata mer någon annan gång”, tänkte Xaxas till Bruthar innan han bröt kontakten för att titta upp på sina gäster.

”Va?” frågade han utan att tänka och bet ihop om smärtan som följde i hans torra hals.

”Hur mår du?” frågade mannen som Xaxas plötsligt kom ihåg hette Shash.

Xaxas grimaserade åt utsikten att behöva prata mer. ”Uselt”, svarade han hest och kände hur huvudvärken trängde sig på igen.

”Vi är i alla fall i Tenaya nu och det här är Órak, han är snäll och låter oss bo här”, berättade Quti och pekade på den gråhåriga mannen.

Tenaya sade inte Xaxas någonting, han hade ingen aning om var det låg.

”Jag ska lämna er ifred en stund”, sade Órak snabbt och lämnade rummet.

”Vi sålde spårarnas hästar vid marknaden här. Vi har alltså passerat gränsen till Festina nu”, förklarade Shash och log triumferande.

Xaxas förstod precis vad han menade, han kunde bara inte räkna ut varför.

”Vi kom hit för två dagar sedan”, sade Quti.

”De är något knas med mitt minne just nu så jag får inte riktigt ihop allt”, mumlade Xaxas och masserade sitt huvud i ett försök att mota bort huvudvärken.

”Vila dig bara nu så ska du se att det blir bättre”, sade Shash lugnt och hjälpte Xaxas att lägga sig ner igen. Quti såg orolig ut.

Det var inte svårt för Xaxas att ligga still och blunda, men det var inte lätt att somna. Han märkte inte när vännerna gick, för han ägnade all sin energi åt att ligga så stilla som möjligt.

 

♦

 

Luksor såg sig omkring med bestämd min. Han skulle aldrig ge upp.

Danathar satte sig ner bredvid de två andra spårarna och suckade. Den sista överlevande spåraren hade Luksor skickat iväg för att meddela generalen om förlusterna.

Nu satt de vid Lomins strand och undrade om det verkligen fanns en chans att de skulle komma ikapp förrädarna. Utan hästar var de nu långt efter, men förstespåraren levde på hoppet att eftersom magikern varit väldigt illa däran så skulle det inte gå speciellt fort för rymlingarna, trots att de hade hästar. Självklart hade han rätt också, av spåren att döma.

”Jag tror mig skymta en stad på andra sidan floden”, meddelade Luksor segervisst. ”Där kan vi köpa hästar!”

Hästar var en positiv tanke för Danathars ömmande fötter, men när han tittade upp var staden knappt synlig, alltså fortfarande långt borta. Han insåg att det måste vara en Festinsk stad och det oroade honom. De skulle också bli tvungna att simma över floden och simning var inte en av Danathars starka sidor.

”Har vi några Festinska pengar?” frågade en av spårarna.

Luksors triumferande leende slocknade genast och han morrade ilsket.

Då kunde Danathar se ett rökmoln närma sig från öst och han insåg att ingen av spårarna upptäckt det. De skulle inte ha någon chans att komma undan, men om de kom på en bra täckmantel kanske de kunde få gå.

”Vi hatar Mertha, okej?” beordrade Danathar spårarna och pekade mot rökmolnet. Skräck speglades i deras ögon när de fick syn på målet och de skyndade sig att nicka.

 

♦

 

Órak var den som mest skötte om Xaxas, men Quti och Shash kom ofta och tittade till honom.

”Vi berättade för brovakterna när vi korsade Lomin att vi var på flykt från den Merthanska armén, vilket vi ju faktiskt är. De blev väldigt ivriga att hjälpa oss. Vi berättade också om spårarna och de skulle minsann hålla utkik”, berättade Shash en gång när Xaxas var lite piggare.

”Aldrig att jag trodde att Festinerna skulle ta till sig oss som flyktingar så lätt. Vi kunde ju lika gärna ha varit spioner”, kommenterade Quti och skakade tvivlande på huvudet.

”Det finns nog inte så många Merthaner som skulle ha gjort så, men de var väl det att vi hade dig med oss Xaxas. Du var ju uppenbarligen sjuk på riktigt”, log Shash, som såg ut att vara på väldigt bra humör. Quti såg lite surare ut.

Efter en lång stunds tystnad kunde hon inte låta bli att avslöja att: ”Shash har köpt en ny häst.” Hon sade det tydligt irriterat, som för att understryka hennes misstycke till affären.

”Men ack vilken häst”, skrattade Shash lyckligt och fick en drömsk glimt i ögonen när han tänkte på den.

Xaxas hade fortfarande inte fått någon riktig ordning på sina minnen, men han hängde med i allt som vännerna sade utan problem. Han var inte förvirrad även om han var lite vilse i sitt eget huvud.

”Har du någon bra häst åt mig också?” frågade Xaxas med ett leende. Han var fortfarande lite hes.

”Jag har hittat en prima häst till dig.” Shash leende var så nöjt att Xaxas måste skratta.

Det var dumt av honom. För därav följde en kraftig hostattack som skakade hela Xaxas kropp. Han hade kunnat skrika högt av smärta, men tvingade sig själv att låta bli.

”Vi borde gå. Du måste vila”, sade Quti, som hade lagt en hand på Xaxas rygg under hostningarna.

”Det har du rätt i”, sade Shash och reste sig upp från stolen bredvid Xaxas säng.

Xaxas kunde inte säga emot. Han önskade bara att han kunde sova. Quti hjälpte honom att lägga sig till rätta innan hon och Shash lämnade rummet. Xaxas slöt ögonen och ägnade sig åt den tråkiga sysselsättningen att försöka återställa ordningen i sitt huvud. Han kom att tänka på sitt samtal med Bruthar och bestämde sig för att ta kontakt med honom igen nästa gång han kände sig lite piggare.

 

♦

 

”Vilka är ni?” frågade en kvinna i lätt rustning. Bakom henne stod fem ryttare med blanka vapen redo att användas.

”Vi är musiker, men vi tycks ha gått vilse”, halvljög Danathar och skrattade nervöst. Han och spårarna skulle inte ha en chans mot dessa hårda krigare.

”Ni kommer från Mertha”, sade kvinnan som verkade vara truppens kapten. Det var ingen fråga.

”Va?” frågade Danathar i ett försök att låta förvirrad, men han såg på en gång att kaptenen inte föll för det så han försökte snabbt komma på en reservplan.

”Ni inkräktar på Festinskt område. Alltså borde vi döda er”, sade kvinnan kallt.

”Okej, okej! Vi är från Mertha”, erkände Danathar och försökte låta mer skrämd än han var.

”Men vad gör ni här?” frågade kvinnan och hoppade ner från sin häst för att ta en närmare titt på Danathar och spårarna. Hon var vacker hann Danathar registrera, på ett hårt sätt. Hon hade en tunn, lång ljus fläta på ryggen och mörka smala ögon, och hon var mycket lång.

”Vi flyr från armén”, ljög Danathar med låtsad uppgivenhet. Han kunde tyvärr inte se vilka miner spårarna gjorde bakom honom, men kvinnans ögon granskade dem alla.

”Vi eskorterar er till Tenaya, men jag varnar er: Vi håller koll på er.” Hon gick bort och pratade tyst med sina kamrater. ”Ni får rida med oss”, ropade hon strängt åt spårarna.

Danathar vände sig och log matt mot spårarna som såg väldigt ynkliga ut. Utom Luksor såklart. Hans käkar var hårt sammanpressade, troligtvis kämpade han hårt för att inte låta sig själv säga något dumt. Hans ögon var slutna eftersom de annars tydligt skulle ha speglat hans hatiska känslor. Danathar hade oroat sig lite över att Luksor kanske bara skulle ha försökt döda Festinerna och ta deras hästar, men det hade han inte gjort än i alla fall.

De fyra Merthanerna fick rida med en varsin ryttare. De sa så lite som möjligt och om något behövdes sägas så var det Danathar som fick säga det, eftersom spårarna knappt vågade öppna sina munnar.

”Är ni tillbaka nu, Tarine”, ropade en vakt när truppen nådde bron över Lomin.

Kaptenen red i förväg och pratade med vakten. Danathar önskade så att han fått höra vad de sade. När ryttarna kom fram till bron red de bara över.

”Kommer du Tarine?” ropade en av dem till kaptenen, som snabbt var ikapp igen. Hon viskade något till den andra ryttaren som inte hade en Merthan bakom sig i sadeln. Han nickade förstående. Sedan fortsatte de under tystnad.

De kom fram till Tenaya efter att det mörknat och Tarine visade dem till ett värdshus där de skulle få spendera natten i utbyte mot några Merthanska mynt, som kaptenen gladeligen stoppade på sig.

 

♦

 

”Gomorron”, sade Órak och visslade glatt.

Xaxas blinkade förvånat. Han hade tydligen somnat ändå och en hel dag hade passerat utan hans vetskap.

”Frukost.” Den gamla mannen räckte Xaxas en bricka och satte sig ned med en bok i handen.

”Tack”, sade Xaxas och började äta. Han irriterade sig väldigt på huvudvärken som gnagde på hans uppmärksamhet, men ganska snart gick det upp för honom att det var det enda som verkligen störde honom. Han sträckte fram armen och rörde lite på handen och fingrarna. Det ömmade lite, men den riktiga värken var helt borta.

”Mår du bra?” frågade Órak som plötsligt tittat upp från sin bok.

”Förvånansvärt bra”, svarade Xaxas och log bredare än han gjort på länge.

Órak log och återgick till sin bok. Han fingrade frånvarande på sitt skägg, som vanligt.

Xaxas tittade ner i sin vattenmugg och riktade sina tankar mot Bruthars sinne.

”Mår du bättre nu?” frågade Bruthar när hans barnsliga ansikte visade sig för Xaxas.

”En stor förbättring i alla fall”, svarade Xaxas. ”Vad var det du ville prata med mig om?”

”Mästaren berättade för mig att du och två andra rymt från Hathgars armé för att varna krigsflyktingar som gömmer sig i Stenberget för att han vill göra sig av med dem”, berättade Bruthar.

”Korrekt.”

”Han pratade med kungen om det här och tydligen har Hathgar hållit sin plan hemlig. De har skickat en magiker från Nordvästra vaktposten för att kunna prata med honom om saken.” Bruthar såg väldigt ivrig ut över att äntligen få överlämna sitt meddelande.

”Det stämmer”, tänkte Xaxas förundrat. ”Jag blev aldrig tillfrågad att rapportera om saken.”

”Precis. I alla fall så kommer kungen förhindra att Hathgar försöker korsa Festinsk mark sådär, bara för att ta itu med människor som inte alls utgör något hot. Så ni behöver inte direkt varna Stenberget för någonting längre…”

”Men efter allt som vi varit med om!” Xaxas kände sig lurad och överflödig.

”Ja, men ni visade allt den där dumma generalen att han inte kan bråka med vem som helst”, tänkte Bruthar skadeglatt. ”Men ni kan ju inte återvända.”

Xaxas suckade tomt. Bruthar hade ju rätt. ”Det kanske är lika bra att vi fortsätter till Stenberget då…”

”Jo”, tänkte Bruthar och log lite klurigt. ”Tro det eller ej, men Mästaren har faktiskt en kontakt i Stenberget, som han har pratat med om er. Ni är väldigt välkomna att komma dit om det är så ni känner. Komma bort från kriget.”

Xaxas insåg plötsligt att alla minnen var på plats igen.

Han kom ihåg spårarna och fokuserade tankarna på Luksor istället för Bruthar.

Förstespåraren satt på golvet i ett litet rum tillsammans med musikern och två andra spårare. Själva rummet var väldigt suddigt, vilket tydde på att Xaxas aldrig varit där själv. Han väntade tålmodigt på att något skulle hända och till slut så reste sig Luksor upp och gick fram till ett litet fönster. Många suddiga människor som Xaxas aldrig träffat passerade förbi utanför.

Han suckade besviket och var på väg att stänga synen, när han plötsligt skymtade Órak gå förbi. Den gamla mannen var väldigt tydlig bland alla okända, suddiga människor.

Xaxas blev alldeles kall inombords när han insåg att Luksor och de andra måste vara där, i Tenaya.

 

♦

 

Efter att ha sovit med bara några tunna filtar direkt på golvet värkte Danathars rygg så fort han rörde sig. Det hade varit mycket bekvämare ute i vildmarken. Luksor hade dessutom, av någon konstig anledning, bestämt att de inte skulle lämna det lilla rummet i värdshuset förrän till kvällen.

Danathar gjorde sitt bästa att lätta upp stämningen med några uppiggande sånger, men Luksor bara surade.

Förstespåraren satt antingen i ett hörn med ögonen slutna och armarna korsade över bröstet, gick fram och tillbaka tvärs över rummet, eller stod orörlig vid fönstret och iakttog människorna som gick förbi utanför på gatan.

Danathar höll på att bli tokig på honom. ”Jag går ner och ber om lite mat”, föreslog han till slut.

Luksor tittade på honom och nickade kort.

Lättnaden över att äntligen få komma utanför dörren var obeskrivlig. Danathar gick självsäkert genom korridoren fram till disken där han vänligt frågade om de kunde få något att äta.

Nästa sekund kom en grupp väpnade soldater in genom den öppna dörren från gatan. Danathar vände ryggen mot dem för att hindra sig själv från att stirra, men en av soldaterna klev fram för att prata med värden.

”Vi letar efter fyra Merthaner”, sade krigaren bestämt och blodet isade sig i Danathar. Han såg sig om efter en flyktväg, men dörren var blockerad av soldater. Han höll andan i väntan på värdshusvärdens svar.

”Ja, här har du en och de andra är kvar på rummet”, sade värden och pekade på Danathar.

Danathar sneglade på soldaten bredvid sig och svor inom sig. Alla de där vackra orden han var så stolt över var spårlöst försvunna. Det fanns inget han kunde göra när soldaten grep honom i armen och vinkade in de andra mot rummet där spårarna gömde sig.

Jakten på förrädarna var nu garanterat över.

 

♦

 

Shash och Quti tog emot Bruthars rapport med glädje och triumferande utrop. De kände att hur dåligt det än gått för deras vansinnesflykt så fanns det i alla fall inte längre någon risk för att krigsflyktingarna i Stenberget skulle dö.

”Så, ska vi fortsätta vår resa?” frågade Xaxas när de lugnat sig igen.

”Vi kan ju inte återvända och det skulle kännas lite fel att stanna här som Festiner”, tänkte Quti högt.

”Ja, men hur mår du Xaxas? Vad var det som hände vid bakhållet egentligen?” frågade Shash bekymrat.

”För det första så var det, det där slaget jag fick i huvudet av vakten. Det har reducerat min koncentrationsförmåga under hela resan. Sedan när vi konfronterade spårarna så var det helt mitt eget fel att jag använde för mycket energi. En total urladdning som var nära att kosta mig livet, som det verkar”, berättade Xaxas lite skamset.

”Men nu verkar du vara hyfsat återställd?” frågade Quti hoppfullt.

”Huvudvärken finns fortfarande där och jag är öm i hela kroppen, men till sinnet är jag återställd och jag kan röra mig någorlunda normalt nu”, svarade Xaxas och kunde inte låta bli att le. Han var glad över att han inte befann sig i någon armé längre. Han önskade bara att kriget skulle ta slut så att alla kunde återvända dit de verkligen hörde hemma.

Då knackade det på dörren och Órak steg in i rummet, också han hade ett leende på läpparna.

”En soldat kom just och talade om för mig att de har tillfångatagit spårarna”, berättade den gamla mannen.

De tre vännerna jublade tillsammans.

”Vad ska de göra med dem?” frågade Xaxas. Trots allt ville han inte att något alltför hemska skulle hända med spårarna.

”Det sa han inget om”, sade Órak. Sedan lämnade han rummet igen.

”Så när tycker du att vi kan ge oss av?” frågade Shash och lämnade spårarna åt ödet. Han hade den där äventyrslystna glimten i ögonen igen.

”Om vi är klara här tycker jag att vi kan resa imorgon. Vi kan ju ta det lite lugnt”, tyckte Xaxas. Han var trött på att behöva ligga till sängs hela dagarna.

”Okej, vi packar våra saker tills imorgon och pratar med stadsvakten innan vi ger oss av”, meddelade Quti innan hon lämnade rummet med en väldig iver i sitt leende.

”Jag går väl och packar jag också då”, sade Shash med en nöjd suck och reste sig upp. ”Du klarar dig väl?”

”Visst, ingen fara.”

Eftersom Shash och Quti hade varit borta hela dagen hade Xaxas inte kunnat prata med dem förrän på kvällen. Nu var det bara att packa sina saker och lägga sig att sova.

 

♦

 

Lägret var mycket större än Hathgars. Tälten var i bättre skick och människorna såg gladare ut, fast de flesta låg och sov.

”Vart tänker ni ta oss?” morrade Luksor ilsket när han för tredje gången snubblade över något på marken. Det låg saker överallt, men Danathar tyckte att en förstespårare lätt borde kunna se dem. Luksor var väl trött.

De hade förts till ett arméläger som låg norr om Tenaya. Ingen hade berättat något för dem.

”Generalen ville tala med er”, berättade en av soldaterna till Danathars förvåning.

Han hoppades för allt i världen att denna general inte var som Hathgar, för då var de redan döda.

Plötsligt stannade de och visades in i ett stort tält. I mitten var ett stort bord där en massa papper låg utspridda på en stor karta. En robust kvinna stod och läste på ett papper. Hennes mörka hår var i en likadan fläta som Tarines och här och där syntes några gråa strån.

”Belestra, de Merthanska fångarna”, meddelade en soldat högtidligt.

När kvinnan tittade på Danathar kände han sig väldigt liten. Hennes grå ögon var mer än respektingivande och hon rörde sig med en oväntad smidighet trots sin ålder.

”Aldrig! En Kvinnlig general?!” utbrast Luksor och skrattade roat.

Belestra granskade spårarna och fnyste åt Luksor. Hon tog ett steg närmare innan hon granskade Danathar. Hon rörde inte en min.

”Ni skall föras till Niraganda”, sade generalen till slut med bestämd röst. Sedan vinkade hon iväg dem. Trots att hon var kvinna så var Belestra långt mer respektingivande än Hathgar.

Danathar och spårarna fördes till ett tält med andra fångar, som alla låg och sov.

Danathar lade sig ner på en bädd. Den var väldigt skön. ”Undrar vad vi ska göra i Festinas huvudstad där långt upp i norr”, tänkte han efter att ha slutit ögonen.

Plötsligt var det någon som lade en hand över hans mun. När han tittade upp såg han att det var Tarine. Hon tecknade att han skulle vara tyst och flyttade sedan handen till hans bröst så att han inte kunde resa sig upp.

”Du är väldigt bra på att ljuga”, viskade hon och innan Danathar visste ordet av hade Tarine kysst honom.

Han bara stirrade på henne och plötsligt smög hon därifrån, snabbt som vinden, men det hade inte varit någon dröm.

När Danathar somnade så visste han säkert att han inte skulle bli dödad av Festinerna.

 

♦

 

Tenaya var vackert livfull och Xaxas kunde inte låta bli att le när han vände sig om för en sista blick på staden och såg myriaderna av människor som rörde sig där. Han hade just tittat till spårarna som nu var fångar hos den stora armén som låg lägrad norr om Tenaya.

Xaxas, Quti och Shash var nu fria. Fria från spårarna, men framförallt från kriget som aldrig tycktes ta slut.

”Nu är vi verkligen fria”, viskade Xaxas och klappade sin nya häst Xidér på sidan. Shash hade valt helt rätt när han köpt honom.

”Kommer du Xaxas?” ropade Quti på håll.

Xaxas log än en gång innan han vände sig bort från alla sina problem och följde efter vännerna, den envisa ormen och den äventyrslystna hästmannen.

Och den försiktiga magikern såklart.