The real world is limited

Ja, det går lite segt nu, men det går, och jag är nästan rädd för att det ska spåra ur lite också...

Det är svårt att få till allt. Jag har funderat på många saker som jag kommit fram till vore onödiga och inte riktigt skulle lägga till något till berättelsen. Därför har jag varit tvungen att tänka om många gånger...

Jag är inte heller riktigt säker på hur jag ska göra med nästa kapitel, men det ska jag ta reda på :)

14

Landning

Om nästa dag hade gått långsamt så hade Omot inte gjort annat än oroa sig över hur Tikk hade det på Elejona. Men dagen passerade mycket fortare än han var van. Han hade helt enkelt inte tid att oroa sig, eftersom han var upptagen med att ha roligt.

”… om jag varit lite modigare på den tiden, hade jag definitivt slagit till henne”, sade Eyt och skrattade. Han låg på rygg på sin säng med huvudet utanför kanten, och kastade upp ett popcorn i luften som han försökte fånga direkt i munnen. Han missade, och popcornet hamnade på golvet tillsammans med en massa andra godsaker som missat sitt mål.

”Jag skulle tveklöst ha gjort det!” skrattade Omot. Han låg på mage på sin egen säng, som de hade flyttat så att den stod snett bredvid Eyts. Bredvid dem på sängarna låg en massa halvfulla godispåsar, och förrymda godisar. Hela rummet var en enda röra.

”Det hade du ju inte! Den där blicken hon gav mig alltså! Jag blev så arg på henne, men jag blev också rädd! Om du bara sett henne skulle du förstå hur handlingsförlamad jag blev!” Eyt satte sig mödosamt upp och försökte se hånfull och hotfull ut samtidigt.

”Det där är inte speciellt övertygande”, sade Omot. Han försökte själv göra en liknande min, men kunde inte riktigt hålla sig för skratt.

”Helt enkelt så känner du inte min syster.” Eyt föll tillbaka till liggande ställning.

”Nej, det gör jag inte, men du borde i alla fall ha gjort något. Vilken fräckhet!”

”Äh, jag kom snabbt ikapp henne i kunskap när jag blev äldre. Konstigt nog tycker de fortfarande jag är konstig!”

De skrattade hysteriskt tillsammans, precis som oansvarliga ungdomar betedde de sig.

Omot hade inte haft så roligt sedan han var liten. Det var en stor befrielse, och det spelade ingen roll om den där magin Eyt pratade om fanns på riktigt.

”Du är kostig”, sade Omot och slängde en näve popcorn på Eyt.

De diskuterade gamla minnen, och Eyt hade precis berättat om hur hans syster Mea lånat en av hans studieböcker dagen innan ett stort och viktigt skriftligt prov. Eyt hade nämligen fem äldre syskon och Mea, som var äldst, bara älskade att försätta honom i kniviga situationer.

”Jag vet”, sade Eyt stolt. ”Men min familj tycks inte förstå att det är en bra sak.”

”Jag klippte banden med min bror när vår mor dog”, berättade Omot lättsamt. ”Har inte sett honom sedan dess.”

”Jovisst, men jag återvänder faktiskt inte till Elejona för att träffa min familj. Det är snarare miljöerna jag saknar, och några gamla vänner”, sade Eyt.

”Vem är din bästa vän då?” frågade Omot och stoppade in en näve gelégodisar i munnen.

”Nu är det ju du”, svarade Eyt med ett brett leende.

”Jag räknas inte”, sade Omot med munnen full och himlade med ögonen.

”Då måste det vara en gammal Kännare vid namn Fläv, men det finns en stor risk att han inte lever längre nu”, mumlade Eyt eftertänksamt.

Sedan lade sig tystanden mellan dem igen. Omot hade fullt upp med att tugga ur munnen och visste inte vad han skulle säga.

Plötsligt började Eyt att snarka högt, ett tydligt tecken på att konversationen var över.

Omot gäspade stort och slöt ögonen han också. Han undrade vagt vilken tid på dagen det var, men beslutade att det inte spelade någon roll.

När Omot vaknade igen tyckte han att han låg väldigt bra där han låg. Motvilligt öppnade han ögonen och såg att Eyt också låg kvar.

”Draken?” Omot tittade på klockan, som han alltid gjorde när han just vaknat:

12.00

”Vakna Eyt! Klockan är tolv!”

”Och varför skulle du få för dig att väcka mig mitt i natten?” klagade Eyt sömnigt efter att Omot skakat honom vaken.

”Tolv på dagen.”

”Va!?” Eyt satte sig chockerat upp.

”Precis.”

”Jag måste kolla kursen”, sade Eyt och skyndade iväg till förarcentralen. Omot följde tätt efter.

Genom vindrutan syntes en stor blågrön planet som de tycktes ligga i omloppsbana runt.

”Vi är framme”, suckade Eyt och kliade sig i huvudet. ”Visst är hon vacker?”

”Jo”, mumlade Omot. Han hade aldrig riktigt tänkt på planeters utseenden förut, men visst var Elejona vacker. Hon verkade kanske till och med lite magisk.

Eyt började knappa in någonting på kontrollpanelen. På skärmen ställdes destinationen om till Ceron och atmosfärinställningarna ställdes in för automatisk omställning mot Elejonas luftvärden vid ingång.

Eftersom skeppet var av en gammal modell, krävdes att många saker, som på modernare skepp var automatiska, ställdes in manuellt. Så det tog en stund för Eyt att förbereda allt för nedgång och landning. Omot imponerades över att mannen inte alls hade några problem men alla dessa kontroller, trots att han annars verkade ha väldigt dåliga kunskaper om motorerna.

”Nu kan vi gå och packa”, sade Eyt när han äntligen var klar.

”Städa först kanske?” föreslog Omot, med tanke på vilken röra de orsakat under gårdagen.

”Det också, ja”, muttrade Eyt. ”Jag fixar det, så kan du stanna här så länge och beundra min fantastiska hemplanet.”

Omot blev väldigt paff när Eyt lämnade honom ensam i förarcentralen. Eyt verkade inte vara den som brydde sig om att städa, och inte lät han speciellt entusiastisk över det heller.

Omot tittade ner på planeten igen. Någonstans där nere fanns hans dotter, men var?

”Titta vad jag hittade?” Eyt kom tillbaka alldeles för snabbt för att ha hunnit städa hela hytten. I sina händer höll han ett svärd. Fästet var kolsvart och klingan såg i Omots ögon ut som rök instängd i glas, det var väl någon konstig metall eller kristall eller något liknande.

Omot var ju ingen expert på svärd, eftersom han aldrig sett något riktigt tidigare, men modellen på Eyts svärd verkade väldigt simpel.

”Det här är Terilth, som betyder… hm… alltså det är ett gamalt språk som ingen talar längre…” Eyt tänkte så det knakade. ”Regnmoln! Där har vi det!”

”Fint”, sade Omot osäkert.

”Det är magiskt, till och med någon som aldrig tidigare hållit i ett svärd tidigare skulle verka som mästare med Terlith”, berättade Eyt.

”Hur går det med städningen?” frågade Omot.

”Kom och hjälp mig att packa”, sade Eyt.

När Omot följde efter honom till hytten igen tappade han hakan. Ingen tillstymmelse till skräp fanns synlig någonstans i rummet. Sängarna stod åter där de skulle och Eyt hade staplat en prydlig hög med böcker, som inte varit där tidigare, på skrivbordet.

”Jag har samlat på mig för mycket grejer”, mumlade Eyt och stoppade ner svärdet i sin skida. ”Och nu vill jag ju få med mig allting.”

”Jag tycket du har lite grejer, i jämförelse med vad man skulle kunna tro att du hade”, sade Omot och började plocka ihop sina egna saker.

”Jo, jag har väldigt lätt att samla på mig grejer jag inte behöver, men turligt nog är jag också väldigt bra på att ge bort saker”, skrattade Eyt och började pressa ner kläder i en väska som redan var full med annat.

”Hur hade du tänk ta med dig allt?” frågade Omot.

”Jo, jag har inte tänkt så mycket på saken, men det ser inte bättre ut än att jag måste lämna kvar en massa grejer, va?” Eyt suckade tungt.

”Vilken tur att jag har en lösning åt dig då”, log Omot och började rota igenom sin ryggsäck. Han plockade fram en liten metallask.

”Vad är det där?” frågade Eyt nyfiket.

”En liten pryl som Tikk tillverkat”, sade Omot. Han fingrade på sidan av asken och lade ner den på golvet. Plötsligt växte den och blev stor som ett badkar.

”Liten?” Eyt öppnade försiktigt på locket. Asken, som nu var mer som en kista, var alldeles tom.

”Förstoring och förminskning är vanligen en komplicerad funktion som bara används till arbete med väldigt små saker, och möjligen av stora fraktskepp som bättre vill utnyttja sitt lastutrymme”, berättade Omot. ”Men Tikk upptäckte en enklare variant som fungerar precis lika bra. Jag trodde aldrig jag skulle få användning för något sådant här, men nu kan du ju frakta alla dina saker som normalt tar så här mycket utrymme, i en liten ask.”

”Inte illa”, sade Eyt. Han satte genast igång att packa ner sina saker i den förminskningsbara lådan. ”Det är ju som magi!”

”Vilken tur att jag lade ner den då”, log Omot. ”Jag går och tar en dusch.”

”Det är faktiskt en väldigt bra idé, med tanke på att det kan bli den sista riktiga dusch du får uppleva i det här livet”, sade Eyt fundersamt. ”Jag ska nog ta en själv senare.”

”Riktiga dusch?”

”Varmt vatten som strömmar oavbrutet ner över dig”, sade Eyt dramatiskt. ”Det finns inga duschar på Elejona alltså.”

Omot suckade.

När de var klara med alla förberedelser inför landningen satt Omot och Eyt i förarcentralen och bara tittade hur Elejona kom närmare och närmare. Den lilla förstoringsasken var nu fylld med alla Eyts saker och låg nedpackad i Omots ryggsäck. Där hade Omot också alla sina saker. Eyts väska var fylld med allt ätbart som fanns på rymdskeppet. Det enda som inte var nedpackat var Eyts stav och svärdet Terilth.

”Hur gör vi när vi kommer fram?” frågade Omot och plockade fram det nyaste fotot av Tikk.

”Vi parkerar skeppet och går till marknaden och frågar om någon där sett Tikk”, svarade Eyt.

”Vad gör du med skeppet?”

”Jag tänkte donera det till en prylförsäljare jag känner.” Eyt lade upp fötterna på kontrollpanelen. ”Sedan om vi hittar jäntan din ska jag leta reda på en båt som går till fastlandet och resa hem.”

”Jag tror tyvärr det kommer ta ett tag innan vi hittar Tikk”, mumlade Omot och skakade missmodigt på huvudet.

”Tappa inte hoppet nu Ommo! Nu är vi ju nästan äntligen där!”

”Jo, men vi kommer i alla fall inte att hitta henne på en gång”, envisades Omot.

Det tog en timme till innan de verkligen landade.

Omots första intryck av Ceron var positivt. De möttes av en varm eftermiddagssol på en molnfri himmel.

Eyt hade parkerat skeppet i en glänta i skogen utanför Ceron, så de fick gå en bit innan de kom in till själva staden och marknaden.

”Ursäkta mig, har ni sett till den här flickan?” frågade Eyt och visade Tikks foto för en kvinna som sålde kläder. ”Hon kom hit för ungefär två veckor sedan.”

Kvinnan ruskade på huvudet och fortsatte prata med en man som ville köpa en skjorta.

”Vi delar på oss”, föreslog Eyt, och helt plötsligt var han borta och frågade någon annan om Tikk.

Omot sökte vidare, men det var ingen som hade sett Tikk, och han började leta efter Eyt.

”Du ser ut att leta efter något”, sade plötsligt någon bakom Omots rygg. Det var en man som sålde ormskinnssaker, med tanke på ormen som låg över axlarna på honom.

”Jo. Du har inte sett till en lång man med lila hår?” frågade Omot.

”Draken?” utbrast mannen förvånat.

”Just det. Har du sett honom?” Omot verkade äntligen vara Eyt på spåren.

”Inte på många år”, skrattade mannen. ”Skulle han vara här igen nu?”

”Ja, jag kom hit med honom idag”, sade Omot besviket. ”Vi letar efter min dotter.”

”Jasså, Draken är tillbaka!” Mannen log med hela ansiktet. ”Hoppas ni hittar din dotter.”

”Jo. Tack”, suckade Omot. ”Du har inte sett henne föresten?” Han plockade fram fotot.

”Jasså, henne”, mumlade mannen med tydligt igenkännande.

”Du har sett henne?” Omot kände hur hoppet återvände till honom med full styrka.

”Jo, hon hade blivit biten av en orm, så jag skickade iväg henne med ett skepp till Avéda för att träffa helaren Véma”, berättade mannen.

”Men hon mådde bra?” frågade Omot ivrigt. Han var så glad över att få veta att Tikk verkligen var där, på planeten, att han inte riktigt reagerade på att hon blivit biten av en orm.

”Jodå, hon hade gått om tid att hinna till helaren, och Véma är den bästa när det gäller att motarbeta ormgift.”

”Okej, bra. Känner Draken dig? Vad heter du?” Nu måste Omot bara hitta Eyt igen.

”Jodå, han känner mig. Velm heter jag, och lycka till”, sade mannen och log uppmuntrande.

”Tack.” Omot skyndade vidare i sin jakt på Eyt.

Han fann honom en bra stund senare utanför ett garage, i vild diskussion med en äldre kvinna, på ett språk som Omot inte förstod.

”Ommo, där är du ju!” utbrast Eyt när han fick syn på Omot. ”Jag håller på att byta bort mitt skepp.”

”Jag har träffat någon som heter Velm och har sett Tikk. Hon blev skickad till en helare”, berättade Omot.

”Velm? Ormhandlaren?” Eyt såg högst förvånad ut.

”Just det, han kände dig. Så nu måste vi bara leta reda på den där helaren!”

”Det är bra”, sade Eyt frånvarande och vände sig till kvinnan igen. ”Vi kör på det Evv, jag återkommer för betalning.”

”Som vanligt det, Draken”, muttrade hon till svar. ”Iväg med dig nu!”

”Ha en trevlig dag”, hälsade Eyt och drog med sig Omot bort från platsen.

”Vad var det där för språk ni talade först?” frågade Omot.

”Evv kommer långt bortifrån och har ett annat modersmål än alla andra här, det är alltså inte så ofta hon träffar på någon att tala det med, och jag talar många språk”, förklarade Eyt, utan att riktigt svara på frågan. ”Så vart var det du hittade Velm någonstans?”

”Någonstans efter huvudgatan tror jag”, svarade Omot osäkert. Han ledde Eyt genom trängseln, och lyckades faktiskt utan större problem hitta tillbaka till Ormhandlarens stånd.

”Där är du ju, Draken!” hälsade Velm dem.

”Ja, här är jag! Men frågan är: Var är Tikk?” sade Eyt och slog ihop händerna.

”Tikk?”

”Just henne. Ommos dotter. Du sade att hon skulle till en helare?” frågade Eyt.

”Ja, den där Kännaren i Avéda. Jag hittade till och med ett skepp till jäntan och gav dem stränga order att ta henne till Véma”, berättade Ormhandlaren.

”Det betyder alltså att vi måste ta oss till Avéda och söka upp den där Véma. Sedan får vi se vad hon har att säga.” Eyt tycktes tänka högt.

”Och hur tar vi oss till Avéda?” frågade Omot sin tankspridda vän.

”Vi måste finna oss en lämplig båt”, svarade Eyt. ”Tack för upplysningen Velm, trevligt att se dig igen.” Sedan släpade han med sig Omot mot båthamnen.

”Oj, vad fort det här går”, mumlade Omot.

Men där fick han fel. Det tog lång tid att hitta ett skepp som skulle till Avéda, och det de hittade skulle inte ge sig av förrän nästa morgon. Mer tur än så kunde de ju självklart inte ha, men Omot var så ivrig att hitta Tikk att varenda sekund skulle ta evigheter.

Resan över havet skulle komma att ta över ett dygn den också.

”Jag ska låna dig en bok att läsa Ommo”, erbjöd Eyt. ”Så har du något att sysselsätta tankarna med.”

”Det blir nog svårt. Vad skulle den boken handla om?” Omot var nervös. Han visste att Tikk begett sig till Avéda, och förhoppningsvis fanns hon kvar där. Vad skulle han säga om han hittade henne? Vad skulle de göra om hon inte fanns där?

”Jag har böcker om allt möjligt, så jag kommer säkert att hitta någon som passar dig.” Eyt verkade klart ivrig över att få vara tillbaka på sin hemplanet.

För två silvermynt fick de en delad hytt ombord på ett fantastiskt gamalt segelfartyg, som Eyt uttryckte det. De fick flytta in på en gång, i väntan på att skeppet skulle ge sig av på morgonen.

”Här är en bok om båtar, den kanske skulle intressera dig. Du som har koll på hur rymdskepp är uppbyggda kanske också skulle vilja veta hur ett sådant här skepp fungerar”, föreslog Eyt. ”Själv har jag inte så stort intresse för fordon.”

”Okej då.” Omot tog boken och började läsa.

Nu kommer något nytt igen!

Förhoppningsvis slår det lite mer rätt än föregående kapitel...

13

Vänner

Omot väcktes av en hög duns och satte sig förskräckt upp. Det var hans fjärde morgon ombord på Eyt Klåfingers gamla CX-skepp, och han hade ännu inte vant sig vid Eyts alla konstiga infall.

”Oj då”, mumlade Eyt förvånat och försökte lyfta upp en stor, gammal bok från golvet. På hans ansträngning förstod Omot att den måste vara tyngre än den såg ut.

Omot reste sig och tog upp boken åt honom.

”Lägg den på skrivbordet”, sade Eyt tacksamt.

”Vad är det här för bok egentligen?” frågade Omot och lade försiktigt ner boken där Eyt pekade. Omslaget var täckt med konstiga runor som Omot själv inte hade en chans att kunna tyda.

”Visdomens kraftbok”, sade Eyt högtidligt. ”Det är i alla fall så jag kallar den. Här står allt möjligt om olika krafter.”

”Är vi inte framme vid Elejona snart?” frågade Omot utan att bry sig om Eyts förklaring av boken. Han undrade varför han frågat om den, när han ändå visste att svaret inte skulle intressera honom.

”Jag tror i alla fall vi har ett par dagar kvar tills vi kommer fram”, svarade Eyt och slog upp en sida mitt i boken.

Omot återvände till sitt eget med en suck. Han hade spenderat lite mer än tre dagar på Eyts skepp, men de hade inte direkt pratat med varandra. De flesta samtal hade varit precis som det senaste, en kort ordväxling över kursen, att det var dags att äta, ett ”god morgon”, eller en onödig fråga där svaret snart blev glömt. Omot visste inte mycket mer om Eyt än det han lärt sig när de först träffats.

”Så hur är det på Elejona?” frågade Omot i ett försök att vara trevlig. Han ångrade sig genast, med tanken att han stört Eyt i sitt läsande.

”Elejona är en mycket vacker planet”, sade Eyt och satte sig drömskt ner på sin stol, han hade förblivit stående framtill dess. ”Fast det var många år sedan jag var hem senast. Kanske återvänder jag nu för gott”, mumlade han fundersamt.

”Hur var det förr då?” frågade Omot. Han kände sig dum som frågade, eftersom han återigen inte var intresserad av svaret, men samtidigt ville han ju faktiskt veta vad det var för planet hans dotter hamnat på. Dessutom hade ju hans ambition när han först frågat varit att starta en länge konversationen med Eyt, och då måste han ju säga något för att hålla den vid liv.

”Ceron ligger på en vacker ö, utan rike. Det är den enda platsen som har kontakt med världsrymden. Resten av planeten är oberörd av teknologin som finns i rymdhamnen. För att komma till det riktiga Elejona måste man korsa havet”, berättade Eyt dramatiskt.

”Vart kommer man då, då?” frågade Omot vidare när Eyt gjort en alltför lång paus. Mannen återupplevde väl gamla minnen antog Omot och himlade med ögonen.

”Då kommer man till kungariket Jerilir. Det har alltid varit ett harmoniskt rike, utan inbördeskrig och uppror. Ända sedan dess första riktiga konung satte ut gränserna mot Patornbergen och Izyasjön har där varit lugnt”, Eyt såg väldigt eftertänksam ut när han berättade.

Omot kunde inte hålla tillbaka ett plötsligt leende, det lät precis som någon av de där sagorna Tikk älskat så när hon var liten. Han hoppades att hon hade det bra där.

”Bortom Jerilir ligger Karqol”, fortsatte Eyt. ”Det är ett stort kejsardöme som aldrig kommer gå att hålla i schack. Där finns många olika folkslag som lever enligt sina egna regler. Endast ett fåtal följer de lagar kejsaren tillsatt. Där finns fantastiska miljöer, men som du förstår kommer nästan ingen där speciellt bra överens med någon annan. Karqols kejsare har också gjort upprepade försök med att erövra Jerilir. Men konungen har lyckats hålla sina gränser. Jerilir den store var en intelligent man som valde ut en lagom bit land till sitt rike, som han visste han kunde försvara och behandla rättvist, till skillnad från kejsaren.”

”Var kommer du ifrån då?” Omot var föga intresserad av främmande människors gamla maktkamper.

”Jag kommer från en bergsdal i norra Karqol, där bergen är minst dubbelt så höga som Patornbergen, skogens träd är förevigt gröna och sjöns vatten är klarare än det klaraste glas. Pulturg Serti heter platsen.”

”Varför gav du dig av om där nu är så vackert som du beskriver?” frågade Omot. Han hade väldigt svårt att föreställa sig det som Eyt beskrev, men han förstod på Eyts tonfall att platsen var mycket vacker.

”Jag ville se andra delar av världen, se människors slit över hela universum. Först reste jag runt i Karqol, sedan begav jag mig till Jerilir. Där fick jag höra om den här ön långt ut i havet, och begav mig dit. Så köpte jag det här skeppet och reste till rymden.” Eyt ryckte på axlarna och återgick till att läsa sin bok.

”Vad läser du?” frågade Omot. Han misstänkte att Eyt trots allt var mycket intressantare än han verkade. Kanske kunde det han läste vara intressant?

”Jag fräschar upp minnet om kraftprojicering, kanaliserande av olika krafter, manipulation av föremål med hjälp av kraftböjningar, och lite sådant”, rabblade Eyt snabbt. Hans blick fortsatte nu oavbrutet att följa textens rader, även när han talade.

”Okej”, sade Omot tveksamt. Han förstod ingenting av det Eyt just sagt, alltså var det inte intressant.

”Jag är Kraftbärare på Elejona, vet du”, förklarade Eyt. ”Men jag kallar mig Klåfinger här i rymden eftersom det låter bättre i den här miljön och jag gillar klangen av det.”

”Har du hittat på ditt namn själv?” utbrast Omot.

”Klart jag har! Vi har inga efternamn där hemma, så jag fick ju hitta på något. Jag hade ju kunnat använda mitt titelnamn, men som sagt så passar det inte riktigt in i rymden.” Eyt fortsatte läsa oavbrutet.

”Titelnamn?” Omot tyckte det lät konstigt.

”Just så”, log Eyt. ”Det är liksom den titel man har: Fiskare, Bonde, Jägare, Konung, eller vad det nu är man är. Man kan ha flera titelnamn också, för olika situationer. Du kan verkligen inte kalla dig för Drakjägare på Elejona, eftersom det är förbjudet att jaga drakar.”

”Men jag är ju inte Drakjägare, jag heter bara det”, sade Omot. Han var stolt över sitt namn, det hade han fått av sin far.

”Jo visst, men efternamn existerar inte på Elejona. Du kan väl kalla dig Mekaniker, eller Chefsmekaniker kanske skulle låta pampigare”, föreslog Eyt utan att titta upp. Kunde han verkligen ta in det han läste samtidigt som de pratade?

”Okej”, sade Omot, med fokus på samtalet. Inte på Eyts läsande. Han var på väg in i en helt annan värld än den han levt hela sitt liv i. Då fick han väl gå med på att byta namn.

Sedan tog Omot och åt lite frukost. Han mekade lite med någon värdelös pryl, och timmarna passerade förbi under tystnad igen. Men morgonens samtal hade varit väldigt givande för Omot eftersom han lärt sig en del nya saker om Elejona och Eyt. Tankarna som virvlade i hans huvud under resten av dagen handlade om allt Eyt berättat. Omot kunde tänka sig hur häktiskt Eyts liv måste vara eftersom han hunnit med att göra så väldigt mycket. Han var till synes fortfarande väldigt ung, så de där många åren han varit i rymden kunde inte ha varit så väldigt många.

”Nej, nu!” sade Eyt plötsligt och slog ihop sin gamla bok, som han läst hela tiden sedan morgonen. ”Har du sett min stav?” frågade han Omot.

”Stav?” Omot kunde inte förstå vad han nu skulle med en stav till.

”Jag måste ha min stav när jag kommer hem!”

Omot såg sig omkring i hytten. Det gjorde Eyt också.

”Där är den ju!” utbrast mannen, överförtjust.

Omot förstod inte varför. Det var en rak, svart, metallstång som var lika lång som Eyt.

”Kan du hålla den ett slag?” Eyt slängde staven till Omot och försvann ut genom dörren.

Nu insåg Omot att staven inte alls var av metall, trots att det väldigt mycket såg ut så. Den var i trä, och längst upp satt en fantastiskt vacker och detaljerat snidad drake, med svansen ringlad kring stavens topp. Den såg riktigt verklig ut och tycktes bara ligga där och sova.

”Det där är Elwario, min trogna följeslagare sedan många år”, berättade Eyt. Han stod i dörröppningen med armarna i kors och ett klurigt leende på läpparna.

”Du tycks äldre än du verkar”, sade Omot. Nu hade Eyt använt uttrycket ”många år” igen, och inte på ett sätt som ”sedan jag var liten”. När han pratade om åren tycktes han äldre, medan han annars såg ut och betedde sig som en yngre man.

”Jag förstår precis vad du menar”, skrattade Eyt och satte sig ner på sin säng. ”Jag ser yngre ut än vad jag är. Och du, du verkar äldre än du är. De där grå håren till exempel, de måste du ha slitit hårt för att åstadkomma. Egentligen ser du ju inte så gammal ut, men jag förstår att du levt ett stressigt liv. Du måste skratta mer!”

”Jaha”, mumlade Omot. Ett sådant där utlägg hade han inte alls väntat sig, och ändå hade Eyt så rätt. Omots liv hade alltid varit hårt, och sedan Milia dött hade han slitit allt hårdare för att glömma. Men han glömde aldrig, och aldrig skrattade han, inte ens med Tikk.

”Langa hit Elwario nu”, sade Eyt och ställde sig upp. Han tycktes inte bry sig, eller ens vara medveten om allvaret han skapat.

”Vad har du för nytta av en stav?” frågade Omot och slängde tillbaka staven till sin ägare igen.

”Man kan göra alla möjliga saker, stödja sig mot den, peta på saker med den, slåss med den”, sade Eyt och demonstrerade tydligt alla användningsområden genom att luta sig mot staven, peta på Omot med den och svinga den dramatiskt genom luften i stridsställning. ”Och om man är lite mörkrädd kan ju det här vara bra.” Han stampade staven bestämt i golvet.

Från den ände av Elwario som stod mot golvet, ringlade ett glödande blått band, i en jämn spiral uppåt runt hela staven. Sist var det som om draken på toppen öppnade sina ögon, när även de tändes med samma djupblåa glöd som spiralen.

Omot satt som förstenad utan att veta hur han skulle regera. Skrika, skratta, stirra, gapa, eller svimma kanske vore lämpligt?

Sedan stampade Eyt staven i golvet igen, och det blå skenet släcktes med detsamma.

”Vad var det där?” frågade Omot chockat. Hans hjärna började genast tänka ut förklaringar, det fanns självklart någon typ av ljusslinga i staven som reagerade på stötar?

”Kraftkanalisering”, sade Eyt lättsamt och ställde ifrån sig Elwario mot väggen bredvid skrivbordet.

”Va?”

”Någon sorts magi antar jag att du skulle kalla det”, sade Eyt och kliade sig frånvarande på hakan. ”Men uttrycket magi finns inte på Elejona.”

”Magi finns inte”, sade Omot. Antingen skojade Eyt med honom, eller också var han galen.

”Jo, men det är det som är grejen. På Elejona finns det”, sade Eyt. ”I Jerilir finns det något som kallas Kännare, det är personer som kan känna av alla möjliga saker en vanlig människa inte kan. Då ska jag bara komma på några exempel…”

”Lägg av!” muttrade Omot irriterat.

”De kan känna av folks tankar, eller läsa av något som händer mil ifrån dem, och mycket mer”, fortsatte Eyt. ”I Pulturg Serti finns Kraftbärare som mig själv, som kan påverka de osynliga krafterna som alltid finns omkring oss. Men det finns många mer olika varianter av vad ni kallar magi. Det är klart att det är jag själv som har dragit slutsatsen att det är magi, men ändå.”

”Menar du allvar?”

”Det är klart jag gör!” Eyt sjönk ner på sin säng i en halvsittande ställning. ”Jag förstår att du inte tror mig Ommo. Där jag kommer ifrån skulle ingen tro att det finns stora metallådor som kan flyga genom rymden, som man kan bo i. De skulle tro jag var galen om jag berättade om något så simpelt som en ficklampa!”

Omot hade väldigt svårt att tänka sig någon som inte visste vad en ficklampa var för något, men när han tänkte efter kunde han minnas hur det varit på några av planeterna han varit ner på. De flesta hade ett samhälle som väldigt mycket liknade livet på rymdskeppet, men det fanns de som inte hade något alls att göra med teknologi. Någon av planeterna han besökt hade inte ens någon riktig rymdhamn.

Då slog det honom. Milia hade han träffat på en sådan planet. Hon hade inte vetat mycket om teknologi, och hon hade inte heller brytt sig speciellt mycket om den. Hur kunde han ha glömt bort det?

”Jag förstår hur du menar”, mumlade Omot.

”Gör du?” Eyt tittade förvånat upp.

”Milia pratade om något sådant där”, sade Omot. ”Jag förstod det aldrig då, men när du säger sådär, så var det nog någon slags magi hon pratade om.” Irritationen mot Eyt försvann. Vare sig det han sade var sanning eller inte, så betydde det inte att Eyt var en dålig person. Omot lade alltför mycket vikt vid vad folk sade, han tog allt på allvar. Det var väl därför han aldrig förstått sig på sagor, men nu förstod han. Eyt var som Milia. Omot hade älskat Milia för hennes avstånd till allvaret med allting. Hon var impulsiv och alltid positiv till livet, hur mörkt det än såg ut kunde hon se ljuset bakom nästa krök och göra det bästa av situationen.

”Vem är Milia?” frågade Eyt.

”Min…” började Omot, men han visste inte vad han skulle säga. De hade ju inte varit gifta, och nu vad Milia dessutom död. ”Tikks mor.”

”Tikks?”

”Tikk är min dotter”, sade Omot.

”Jaha. Var har du Milia då?”

”Hon är död.”

”Kom hon från Elejona?” Eyt sänkt rösten lite.

”Nej.”

”Men Tikk är på Elejona?”

”Ja. Hon följde med skytteln ner, men kom aldrig med den tillbaka”, förklarade Omot.

”Så det var lite av en olyckshändelse?”

”Ja. Jag får väl irra runt med ett foto och fråga efter henne när vi kommer till Ceron.”

”Oroa dig inte Ommo”, sade Eyt. ”Jag ska hjälpa dig att leta!”

”Ommo?”

”Visst låter det bra? Du kan kalla mig för Draken, det är vad de kallar mig där hemma.”

”Visst”, mumlade Omot. Aldrig i sitt liv hade han blivit kallad för något annat än Omot, det var ett simpelt nog namn ändå. Eyt hade ett ännu simplare namn, men han kallades för Draken!? Där blev det ju bara mer komplicerat.

”Jag ska göra mitt allra bästa för att hjälpa dig hitta din dotter igen, för jag har en känsla av att vi kommer bli väldigt goda vänner du och jag.” Eyt slog entusiastiskt ihop händerna. Spänningen inför detta nya och oväntade äventyr lyste i hans ögon.

”Skulle inte du hem till din familj?” undrade Omot. Det kändes konstigt att någon ville bli god vän med honom.

”De har väntat ett antal år redan, vad gör det om de får vänta ännu lite längre? Det här är ju allvarligare grejer, som inte kan vänta!” Han hoppade plötsligt upp från sängen. ”Det är synd att jag inte är någon Kännare, för om jag varit det skulle jag kanske kunnat läsa av var Tikk är någonstans.”

”Jag hoppas hon har det bra”, sade Omot och plockade fram ett foto han hade av Tikk.

”Ja.” Eyt kom fram och tittade på bilden. ”Varför pratade vi inte om det här för tre dagar sedan?”

”Bra fråga.”

Här är några frågor till Tikk som jag stulit från Olivia :)

Det var ju en rolig grej, så varför inte?

Något att läsa i väntan på nästa kapitel...

Vad heter du? Tikkipe

Hur gammal är du? 14 år

Var föddes du och växte upp? Ombord på rymdskeppet YGV7259.

Varför lämnade du platsen du växte upp på? Jag var nyfiken på livet på en planet, men det var mest en olyckshändelse att jag verkligen lämnade rymdskeppet. Jag har alltid drömt om äventyr och fascinerats av sagor och berättelser från planeter. Jag var ju aldrig lycklig på YGV7259, mina kunskaper ignorerades eftersom jag är flicka och jag hade inte heller några vänner. Nu skulle jag aldrig återvända, av någon annan anledning än att få träffa min far igen, men här känner jag mig verkligen uppskattad, så jag stannar nog för alltid.

Vilka är dina närmaste vänner? Véma och Temmo, Nibbo och Läjker, och Sollex.

Varför tycker du om dem? Det känns som om jag har en speciell koppling till Véma, hon försökte verkligen öppna upp för mig, och det var tack vare henne som jag valde att stanna på Elejona. Temmo är bara oemotståndligt vänlig och välvillig, mot alla. Nibbo och Läjker tog hand om mig när jag kom till Moluvar och blev alldeles ensam, de har blivit som en familj för mig. Sollex är en underlig figur som har koll på det mesta, jag har aldrig riktigt sett honom prata med någon annan än mig och när han gömde sig i vårt hus här i Moluvar så sade han att jag var den enda han kunde lita på, något sådant hade ingen sagt till mig förut.

Vilka personer tycker du sämst om? De andra ungdomarna som jag gick i skola med på rymdskeppet, Flehn Drakmästares och Karqols kejsare.

Varför tycker du så illa om dem? Ungdomarna på rymdskeppet retade mig jättemycket bara för att jag inte var som dem. Flehn tänker bara på sig själv, styr saker på ett sätt som hon tror kan imponera på bla hennes far, men hon bryr sig inte om oss andra, och framförallt hatar hon mig. Karqols kejsare är en girig galning som startar krig bara för att han vill äga makten i Jerilir också.

Berätta om den plast som du älskar mest: Jerilir på Elejona. Livet här är precis som i en saga. Människor jobbart hårt med sina sysslor, det finns inga robotar som gör allt. Det finns frisk luft, en värmande sol, berg och dalar, sjöar och floder, stora skogar och varierande väder. Dessutom finns det magi, det är inte precis som magin i sagorna, men det finns saker som bara är, och inte går att förklara.

När kände du dig som lyckligast? Svårt att säga, men jag tror ändå att det var när jag svävade genom skogen, över sjön och uppför berget på Ceron, där jag såg min första solnedgång. Då hade jag inga som helst bekymmer, jag bara söp in den fantastiska naturen, något som jag ju aldrig upplevt tidigare.

När kände du dig räddast? Helt klart när jag först insåg att jag hade missat skytteln tillbaka till YGV7259, även om det faktiskt var väldigt hemskt också när jag blev biten av ormen, eller i alla fall när Velm berättade hur farligt ormgiftet var. Annars har jag känt mig väldigt trygg på Elejona, trots allt konstigt som hänt.

Beskriv dig själv med fem ord: Antar att jag är självständig och uppfinningsrik, vänlig, ärlig, och har bra tålamod.

13:de kapitlet! Nu har det ju definitivt kommit upp i längden av en bok, och jag har massor av idéer till vad som ska hända och hur det ska gå framöver, det gäller bara att sortera ut dem lite och skriva vidare.

Har lagt märke till att kapitlen blir längre och längre utan att jag anstränger mig...

Känns bra :)

12

Krigstider

Bottenvåningen i Algalyns torn upptogs av ett stort bibliotek. Det var ett enda stort rum med takhöjd nog för två våningar, uppdelat med fyra väggar fulla av valv och bokhyllor. Där fanns också en mängd snirkliga pelare och fristående bokhyllor, samt ett antal bord och gott om sittplatser. Det hade gjorts väldigt mysigt, med rikligt med väggbonader, krukväxter, mattor, kuddar och filtar.

Människor satt lite överallt och läste i gamla och slitna böcker. Andra sprang runt och klättrade i hyllor på jakt efter en eller annan bok de önskade läsa.

”Tikk!” Nedför en spiraltrappa i ett av rummets hörn kom Temmo skyndande. Han hade famnen full av papper. ”Kom här”, sade han och vinkade snabbt till sig Tikk. Sedan vände han och skyndade uppför trappan igen.

Tikk följde förvirrat efter honom till tornets andra våning. Där gick en smal korridor längs tornets ytterkant.

Temmo öppnade en dörr mot mitten och föste in Tikk i ett tårtbitformat rum, dunkelt upplyst med några stearinljus. Väl inne låste Temmo dörren om sig och lade ner sina papper på ett skrivbord. Där blev han stående, tyst stirrande på pappershögen.

”Hej”, sade Tikk försiktigt och bröt tystnaden.

”Hej”, sade Temmo och suckade djupt innan han tittade upp på Tikk med ett av sina varma leenden.

”Vad har ni för er här då?” frågade Tikk och föste bort några extremt jobbiga hårtestar från ansiktet med vänsterhanden. Hon var fortfarande genomblöt efter simturen och regnet, men trots den lite udda situationen, fick hon sin fråga att låta väldigt alldaglig.

”Ja du, det här med Känning kräver mer jobb än vad jag trodde”, sade Temmo matt, men utan att låta leendet blekna. Han satte sig ner i en stol och bjöd Tikk att göra detsamma.

”Jag är blöt”, sade Tikk och förblev stående. Hon ville inte blöta ner Temmos saker.

”Det är lugnt, sitt du”, insisterade Temmo. ”Det är bra att det regnar, det helar naturen.”

Tikk satte sig med ett leende. Det var den första positiva kommentaren hon hört om regn i hela sitt liv, som inte varit hennes egen.

Sedan berättade Temmo om hur det var att vara Kännarlärling. Han var tvungen att läsa väldigt mycket böcker, och diskutera alla möjliga konstiga saker med andra lärlingar. De spenderade många timmar med att bara sitta stilla och koncentrera sig på sin omgivning. Självklart hade han skaffat sig en mängd nya vänner också, eftersom han nu hade så lätt för det.

Tikk berättade i sin tur för Temmo om sitt pilbågsskytte och om brevet från hennes far. Temmo lovade henne att allt skulle ordna sig, det Kände han.

Véma hade stora problem med livet i Moluvar. Hon var nu ensam som riktig Kännare, eftersom de andra skickats iväg samma morgon, precis som Gågen. Véma hade alltså varit en av de ytterst få lärare som fanns tillgängliga för alla Kännarlärlingar, och eftersom hon inte hade så lätt att vara trevlig, uppstod problem, och hon var jämt arg. Hur skulle det då gå nu när hon var alldeles ensam?

”Jag skulle aldrig ha gått med på att resa hit! Det är mitt fel att Véma mår dåligt. Hon ville inte, men när jag tyckte det verkade okej, kunde hon inte säga nej. Hur kunde hon lyssna på mig när jag ändå bara ledde henne till elände!?” utbrast Tikk förtvivlat. Hon ville inte vara orsaken till att någon mådde dåligt.

”Därför att hon är en Kännare”, svarade Temmo på hennes fråga. ”Véma har en mäktig förmåga att kunna känna av saker som är helt okända för oss andra. Det var ödet som förde oss hit, och ödet har inget med vilja att göra, men utan dig hade Véma inte kunnat läsa den vägen.”

”Vad är det du pratar om?” Tikk hängde inte riktigt med.

”Det var inte ditt fel att vi reste hit Tikk. Véma gjorde sitt val själv, eftersom hon visste att hon måste lyssna på dig. Antagligen väntar oss något större, och ödet kräver att vi är där vi är nu”, sade Temmo entusiastiskt. ”Jag Kände att du skulle komma hit idag. Det är en så obeskrivlig känsla, men på något vis ger det livet en så mycket större mening.”

Tikk var totalförvirrad, hon ansåg att man själv ansvarade för sitt eget öde, och att inget var förutbestämt. Men Temmo var övertygande, och Tikk tyckte sig ana en svag glöd som omgav honom. Även om det säkert bara var inbillning så fick Tikk känslan, av att hur illa Véma än hade det, och hur förvirrande allt än var för Tikk, så var resan till Moluvar ändå värd allt besvär, eftersom Temmo var så lycklig. För hans skull skulle Tikk göra sitt allra bästa för att njuta av livet hon också.

Temmo visade upp ett sådan där brilliant leende som bara han kunde uppbåda.

Tikk kunde inte göra annat än att le med honom.

Då knackade det på dörren. Ett kort och bestämt knackande.

”Släpp in mig Temmo.” Det var Véma. ”Det är något stort på gång”, viskade hon genom dörren.

Temmo reste sig genast upp och släppte in henne.

Véma vände sig om och låste dörren igen innan Tikk ens hunnit uppfatta att hon kommit in i rummet. Kännaren var iklädd en svart klänning med ett brett guldband kring midjan, och håret liggande i en tjock silverskimrande fläta på ryggen.

”Har inte du fullt upp?” frågade Temmo osäkert.

Véma tog några djupa andetag innan hon vände sig om och såg på dem. Hon hade ett sammanbitet uttryck, men ögonen speglade stor rädsla.

”Har det hänt något?” flög det ur Tikk. Vémas rädsla oroade henne.

”Nej”, svarade Véma och satte sig på Temmos säng. ”Inte än.”

Hennes sista ord framkallade ett starkt obehag i Tikk. Hon mindes att Temmo vid något tillfälle sagt att en Kännare skulle kunna förnimma saker som väntade i framtiden, men hon hade inte lagt någon större vikt vid hans Kännarbeskrivning då.

”Det är något på väg hitåt”, mumlade Véma frånvarande. Hon stirrade rakt framför sig och lade ut händerna på sängen bredvid sig.

”Vad är det för något?” frågade Temmo. Även han var på helspänn.

”Jag vet inte, men vi tjänar inget på att försöka slå emot dem”, sade Véma och slöt ögonen. ”De vill inte döda oss. De vill bara ha vårt rike.”

Temperaturen hade stigit betydligt i rummet och det fanns ingen tvekan om att det var allvar.

”Vi måste prata med Flehn”, sade Temmo plötsligt.

”Ja”, sade Véma och reste sig plötsligt upp. ”Kom.”

Hon skyndade sig ut ur rummet. Temmo och Tikk följde snabbt efter henne nedför spiraltrappan, och snart nog var de ute ur Algalyns torn och på väg mot huvudborgen.

Regnet hade gjort ett uppehåll igen och Tikk tittade ängsligt upp mot de oroliga molnen. Högt däruppe flög en stor grupp svarta fåglar. Tikk stannade så att hon skulle kunna se dem bättre. Det såg ut som stora rovfåglar, men de hade svans.

”Tikk?” frågade Temmo. Han och Véma hade stannat en bit längre fram.

”Är det där drakar?” undrade Tikk och tittade upp mot himlen igen samtidigt som de andra.

”Det är för sent”, sade Véma. Sedan sprang hon tillbaka till tornet igen.

”Kom Tikk, vi måste ut härifrån”, sade Temmo. Han tog tag i Tikks arm och drog henne med sig.

”Vad är det som händer?” Tikk förstod ju att det inte kunde vara Moluvars drakar hon sett, och det måste ju betyda att det var fienden?

”Jag gissar att de kommer att ta murarna. Drakryttarna och deras drakar har ju ännu inte kommit tillbaka från gränsen sedan de gav sig av imorse, så vi har ju ingen möjlighet att fly genom luften”, sade Temmo bekymrat och for med blicken över himlen.

”Finns det inga drakar alls här?” frågade Tikk förvånat.

”Bara några få, men Drakgården kommer säkert att säkras först.”

”Då är vi verkligen fångade”, insåg Tikk, med en suck.

Sedan sade de inget mer förrän de var utanför borgmurarna. Portvakterna tittade lite konstigt på dem när de passerade, men de sade ingenting.

”Vi går hem till dig”, mumlade Temmo och lät Tikk leda vägen.

Hon kände inte till den delen av staden de nu befann sig i, men på något vis lyckades hon hitta tillbaka till huset.

”Vad har du för dig nu då?” frågade Nibbo nyfiket när Tikk kom in i sällskap av Temmo.

”Moluvar kommer snart attackeras av fienden”, berättade Temmo lugnt. ”Vad ni gör, så skjut inte mot dem. Bara låt dem inta Moluvar ostört, för de vill inte döda oss.”

”Menar du allvar?” frågade Läjker tvivlande.

”Ja”, svarade Temmo bestämt. ”Himlen är fylld av drakar.”

En förvirrad tystnad lade sig över rummet. Luften fylldes av en blandning av förundrad oro och tvivlande hat.

Ingen rörde sig förrän det hördes skrik från gatan utanför. Då störtade alla fyra ut genom dörren för att se vad som pågick.

Drakarna var på lägre höjd nu. När Tikk tittade på en av dem, fällde den ihop vingarna och dök, precis som en rovfågel som går till attack mot ett hjälplöst byte.

”Vad kan vi göra?” frågade Nibbo. Situationen var hopplös.

”Ingenting”, sade Temmo.

Tikk såg på alla panikslagna människor som förvirrat rusade fram längs gatan. Hade hon inte en visselpipa i en ficka någonstans?

”Vi blir deras fångar nu”, sade Läjker och uttryckte den hårda sanningen.

Skrot tittade fram ut Tikks väska och räckte henne visselpipan hon letat efter. Tikk blåste hårt i den och åstadkom en klar hög ton som fick alla på gatan att stanna upp och se sig om.

”Det finns ingen anledning till panik!” ropade Tikk, högt och tydligt så att alla skulle höra. ”De vill inte skada oss! Bara hindra oss från att hjälpa till vid gränserna!”

”Hon har rätt!” instämde Temmo. ”Så ta det bara lugnt!”

Den panikartade stämningen lade sig snabbt, och utbyttes av ängslan. Efter en stunds stillhet fortsatte folk med vad de nu än sysslade med, eller var på väg någonstans, men lite långsammare.

”Bra gjort Tikk.”

Förvånad vände sig Tikk om och upptäckte att Véma stod bakom henne. Kvinnan log vänligt mot Tikk, men såg snart allvarlig ut igen.

”De håller på att rensa borgen på folk. Jag tror de tänker flytta in där”, berättade Véma.

”Så de kommer använda Moluvar som ett fängelse för alla sina krigsfångar”, konstaterade Läjker bittert.

”Det lutar väldigt mycket ditåt”, instämde Véma.

”Och de har Pildrakar”, sade Nibbo surt.

”Ska vi gå in kanske”, föreslog Temmo. ”Så vi slipper se eländet.”

Det gjorde de och slog sig ned vid köksbordet. Läjker hämtade en extra stol.

”Det är kanske på sin plats med presentationer”, sade Nibbo så snart alla satt ner. ”Jag är Nibbo Pilbågsmästare och jag kommer ifrån en liten by vid Månors strand”, berättade hon stolt.

”Läjker Pilbågsmästare. Jägare i Etriin”, sade Läjker så kortfattat som möjligt. Tikk hade aldrig hört att han var jägare förut.

”Vänta, vänta!” utbrast Tikk när Temmo öppnade munnen för att fortsätta presentationerna. ”Vad är Månor och Etriin?”

”Månor är en stor sjö västerut, nedanför bergen, och Etriin är en stor skog väster om Månor”, berättade Véma kort.

Tikk saknade någon som helst känsla för riktning, men hon förstod i alla fall att Nibbo var uppväxt vid en sjö och att Läjker var uppväxt i en skog.

”Jag heter Temmo och jag kommer från en liten by utanför Avéda, som är en hamnstad rakt västerut härifrån. Numera Kännarlärling, tidigare Helarlärling”, pressenterade Temmo sig.

”Véma Kännare. Helare i Avéda”, sade Véma, på samma sätt som Läjker.

”Och alla vet ni att jag heter Tikkipe”, avslutade Tikk.

”Vad har du för titelnamn då?” frågade Nibbo nyfiket.

”Jag vet inte”, svarade Tikk och ryckte på axlarna.

”Vad kallades du förr?” frågade Läjker.

”Jo, mitt efternamn är Drakjägare efter min fars släkt, men det stämmer ju inte. Annars på rymdskeppet sade de bara chefsmekanikerns dotter”, svarade Tikk nedstämt. Det var inga trevliga minnen som kom tillbaka till henne när hon tänkte på det. Alla namn de andra barnen hittat på åt henne…

”Jag tycker du kan kalla dig Mekaniker”, föreslog Temmo.

”Men jag är ingen, och kan heller aldrig bli någon mekaniker”, sade Tikk och skakade motvilligt på huvudet.

”Jo! För här på Elejona har vi andra regler än de har på ditt gamla rymdskepp. Jag tycker du är Mekaniker, och om inte annat bestämmer jag här och nu att du är det!” klargjorde Temmo och slog näven i bordet.

”Tikk Mekaniker”, sade Nibbo och log.

”Låter bra”, tyckte Läjker och lutade sig tillbaka i stolen och log han också.

”Tack”, sade Tikk blygsamt.

Véma satt tyst med huvudet nerböjt och hängande axlar. Hennes ansikte påminde, som alltid, om en hård och känslolös sten.

”Nu går de runt och tar hand om alla vapen”, berättade hon kallt.

Allas blickar vändes chockat mot Kännaren, och mycket riktigt bankade det då på dörren.

Véma var den som öppnade, och släppte in en man med mörk hud och fjädrar i håret, iklädd en underlig pälsklädnad.

”Vapen”, sade han och blängde på sällskapet.

”Vi har inga”, sade Véma bestämt.

Mannen for med blicken genom rummet och nickade kort innan han gick igen.

Genom den öppna dörren fick Tikk en skymt av en av främlingarnas drakar. Den var stor som en häst med starka ben och skarpa klor. Huvudet påminde om en orms, med stora, gula ögon. Vingarna som satt hopvikta mot dess sidor var täckta av bruna och vita fjärdrar, precis som en fågels, och fjällen som täckte resten av kroppen hade samma färg. Den saknade helt ryggtaggar, och därför fick en ordentlig sadel plats på dess rygg. Det var ett betydligt smidigare och antagligen också farligare djur än Moluvars bergsdrakar.

Véma stängde dörren med ett illvilligt leende.

”Vad är det?” frågade Nibbo förvirrat.

”De talar inte vårt språk”, sade Véma.

Mannen hade ju bara sagt ett ord, men faktiskt haft en konstig brytning också, insåg Tikk, nu när hon tänkte på det. Det var väl därför han inte sagt mer.

”Men det hjälper oss väl inte speciellt mycket nu?” sade Läjker med en suck.

”Det här är inte så farligt som det verkar”, sade Véma. ”Nu slipper vi ju jobba, det blir som att ha semester.”

De andra tittade på henne som om hon vore tokig, men hon bara ryckte på axlarna.

”Vad ska vi göra nu då?” undrade Läjker och gäspade stort.

”Äta något kanske?” föreslog Nibbo och reste sig upp. ”Och nu när vi inte har något bättre för oss kanske du äntligen kan lära mig läsa Tikk.”

”Du kanske kan fråga Temmo?” föreslog Tikk. ”Han är säkert en bättre lärare än mig.”

”Fast jag kanske hellre fortsätter mina Kännarstudier”, sade Temmo med ett ursäktande leende mot Nibbo.

”Du lovade, Tikk”, sade Nibbo.

”Okej”, sade Tikk. ”Jag kommer inte ihåg att jag faktiskt lovade, men jag kan ju i alla fall försöka lära dig någonting.”

Nibbo dukade fram mat åt dem och sedan åt de. Trots den lite jobbiga situationen, fanns där ingen obehaglig tystnad. De pratade om alla möjliga vardagliga saker, bland annat jämförde de sina olika uppväxter. Véma sade som vanligt inte speciellt mycket, men hon log i alla fall mer än vanligt.

”Vad tänker du på, Véma?” frågade Läjker, efter att Véma under en lång stund inte gjort annat än stirra in i väggen.

”På hur det ska gå med det här kriget”, svarade hon och vände blicken mot sällskapet igen.

”Var det inte du som pratade om semester nyss?” frågade Temmo med en djup suck.

”Jo. Vi kan ju inte göra något åt kriget härifrån”, sade Véma och fingrade på sin högra klänningsärm. ”Men man kan ju ändå undra hur det kommer att sluta.

”Vilka är det vi krigar mot egentligen?” frågade Tikk. ”Och vilka är vi egentligen?”

”Vi bor i kungariket Jerilir, och de här bergen är en del av gränsen mot Karqol”, berättade Temmo.

”Så de här människorna som tagit oss till fånga är från Karqol? Ser alla därifrån ut som dem?” undrade Tikk.

”Nej, de brukar se ut precis som oss”, förklarade Nibbo förundrat.

”Vrylverna kommer längre in i landet ifrån och är inte så väl kända här i Jerilir”, sade Véma. ”Det är inte så konstigt att vi inte räknat med dem som ett hot, eftersom de egentligen inte borde bry sig om att vidga Karqols gränser. Pildrakryttarna brukar inte blanda sig i de vanliga Karqolernas göranden.”

”Men du verkar i alla fall veta en del om de här Vrylerna”, sade Läjker intresserat.

”Vrylverna”, rättade Véma.”De bor på Vrylvslätten, där Pildrakarna lever. Mer vet jag inte, men som det verkar har de i alla fall ett eget språk.”

”Men vem är det som startat kriget?” frågade Tikk.

”Karqols kejsare”, svarade Nibbo.

”Den förre kejsaren var en klok man, men tyvärr levde han inte till någon hög ålder, och hans son är lika girig som sin farfar, om inte värre. Han är alldeles för ung och oansvarlig för att vara kejsare över ett så stort land”, sade Véma och skakade matt på huvudet.

”Jag förstår”, mumlade Tikk. ”Men det måste väl finnas något vi kan göra? Inte kan vi väl bara sitta här och vänta på att hela landet blir erövrat?”

”Just nu kan vi inte göra något annat än vänta, och se hur situationen artar sig. Kanske kan vi få tag i någon användbar information från de här Vrylverna”, sade Véma med en antydan till ett klurigt leende. ”Men just nu får vi hoppas att kungen och de andra vid gränsen inte har lika stora problem som oss.”

”Är kungen vid gränsen?” Tikk trodde ju att han satt trygg i sitt slott i huvudstaden.

”Det är klart han är, han måste ju försvara sitt rike”, sade Läjker, som om det var en självklarhet icke att ifrågasättas.

”Men…” började Tikk.

”Han är en god kung, som inte är rädd för att möta en fiende på slagfältet, tillsammans med sina tappra krigare.” Läjker hade tydligen väldigt stor respekt för Jerilirs konung.

Sedan inledde Temmo en konversation om fiske, som Nibbo snabbt hängde på med fullt intresse. Läjker var inte så långt borta med kunskaper han heller.

Tikk kom att tänka på Sollex och undrade vad han vad han hade för sig, nu när Vrylverna tagit över Moluvar.

Vi har det ju i alla fall bra just nu, tänkte hon och hoppades att det skulle hålla i sig.