The real world is limited

Ännu ett kapitel redo för läsning!

Jag har inte riktigt samma flyt som jag hade i början när jag skrev, men det går fortfarande framåt :)

Hoppas ni har tålamodet att vänta på fortsättningen ^^

10

Nya problem

 

”Vad drömde du inatt då?” frågade Läjker på morgonen när Tikk gick ner för trappan.

”En mardröm”, mumlade Tikk. Hon ville inte tänka mer på drömmen.

”Var det någon som dog eller så?” frågade Läjker. ”Du skrek ganska högt.”

”Nej, det var ingen som dog”, svarade Tikk motvilligt. ”Men ni skulle ha kunnat dö. Jag hade ju inte tid att stanna och se efter.”

”Var vi med? Vad gjorde vi?” fortsatte Läjker sin utfrågning.

”Ni höll på att skjuta mot någonting, som sköt mot er. Gågen slogs mot någon med sitt svärd”, berättade Tikk med en suck. ”Velm slogs mot en orm och Midnattssol var attackerat av pirater.”

”Sluta fråga nu Läjker!”, utbrast Nibbo. ”Det var bara en dröm Tikk, tänk inte på det mer. Det var inte på riktigt.”

”Vet du var vi ska göra idag?” frågade Läjker istället.

”Nej, vadå?” Tikk ville gärna veta vilka utmaningar som väntade den här dagen, och lämna natten bakom sig. Det hade ju bara varit en dröm, som den där drömmen Véma hade där Tikk räddade världen…

”Springande skytte”, sade Läjker förväntansfullt och bröt Tikks tankebana.

”Vadå?” frågade Tikk förvirrat.

”Det fungerar såhär att man har flera mål längs en sträcka som man ska springa emellan och skjuta på”, berättade Läjker. ”Vi brukar ha en liten tävling över vem som kan göra det snabbast och träffa bäst samtidigt.”

”Det handlar om att kunna skjuta stabilt även om man är tvungen att vara i rörelse”, förklarade Nibbo.

”Imorgon ska vi skjuta på mål i rörelse, och sedan blir det springande skytte med mål i rörelse”, sade Läjker entusiastiskt. ”Det är väldigt spännande att se hur alla klarar av det.”

”Det låter svårt”, sade Tikk skrämt. Var hon redo för det allt det där?

”Vi tränar hela förmiddagen, tävlingarna har vi senare”, sade Nibbo med ett uppmuntrande leende mot Tikk.

”Du kommer att klara dig fint Tikk. Du har alltid en så lugn och bra attityd när du skjuter, försök behålla den även om du måste springa”, sade Läjker. Han reste sig upp och klappade Tikk på huvudet.

Tikk skulle i alla fall göra sitt bästa. Hon hade ju lärt sig väldigt mycket de senaste fem dagarna.

Men det var inte lätt. Tikk blev snabbt andfådd och när hon försökte koncentrera sig blev hon bara störd av sina egna stressade hjärtslag. Hon försökte ignorera dem, men då var hon tvungen att ägna all sin fokus på det, istället för skottet. Frustrationen stegrade.

”Andas lugnt Tikk”, sade Nibbo uppmuntrande.

”Jag klarar inte det här”, erkände Tikk uppgivet.

”Du kanske ska gå och äta lite, varva ner”, föreslog Nibbo.

Tikk gick nedstämt bort till mattältet.

Där satt Sollex och läste i en bok.

”Vad läser du?” frågade Tikk och satte sig ner mittemot honom.

”Ingenting”, sade pojken och lade snabbt undan boken. ”Ingenting viktigt i alla fall”, mumlade han sedan generat.

”Har du sysslat med springande skytte någon gång?” frågade Tikk istället.

”Jo”, svarade Sollex. Han hängde skyggt med axlarna, men lät i alla fall inte lika blyg som han såg ut.

”Jag har inte träffat med en enda pil. Jag kan inte springa”, muttrade Tikk förtvivlat.

”Då tänker du för mycket på springandet. Du måste ha fokus på måltavlorna, alltid. Fokusera alltid bara på nästa tavla”, instruerade Sollex med blicken fäst på en kvist i bordet.

”Mina egna andetag och hjärtslag stör mig”, klagade Tikk.

”Sluta störa dig på dem då. Ta hjälp av dem och utnyttja rytmen till skjutningen”, sade Sollex och kikade försiktigt upp på Tikk.

”Du är så klok, varför är inte du instruktör?” frågade Tikk nyfiket.

”Vad tror du?” frågade Sollex och tittade ner i marken.

”För att du är blyg och inte vågar? Det tror jag inte”, sade Tikk tvivlande.

”Därför att jag inte vill”, sade Sollex bestämt och tittade upp igen. ”Och Flehn vill att jag ska.” Han ville alltså inte göra det Drakmästaren bad honom.

”Okej.” Tikk kunde förstå det.

”Borde inte du skynda dig tillbaka, så att du hinner träna mer innan de sätter igång med tävlingarna?” frågade Sollex och bytte samtalsämne.

Tikk suckade tungt och reste sig upp för att gå.

”Jag tror jag ska stanna och titta efter hur det går. Så får jag se om det finns några riktiga talanger”, sade Sollex och reste sig upp han också. ”Det är ju bara nybörjare som tävlar.”

Tikk tyckte sig ana en road nyans i hans röst när han sade det sista.

”Tycker du att det är roligt att se på när folk misslyckas?” frågade hon förolämpat.

”Nej!” utbrast Sollex, men han misslyckades fullständigt med att låta övertygande. Han skrattade till och med till lite.

Tikk suckade och gick ut från tältet.

”Förlåt! Förlåt”, ropade Sollex och kom skyndande efter henne. ”Jag erkänner, det kan vara roande att se när det går dåligt, men det är mer intressant att se när det går bra.” Han såg väldigt skamsen ut, men det var antagligen den blyga fasaden som åstadkom det.

Tikk gav honom en accepterande nick innan hon marscherade iväg över skjutbanan, utan att säga ett ord. Hon uppskattade Sollex expertråd och att ha någon närmare sin egen ålder att prata med ibland, men han var väldigt underlig.

Jag är väl själv väldigt underlig, insåg Tikk då. Hon betedde sig som om hon var en expert på människors beteende, men hon kunde egentligen ingenting om folk. Hur hon betett sig bland folk sedan hon kommit till Elejona hade allt varit instinktivt. Det kändes normalt. Men vem är jag egentligen?

”Tikk, hur går det?” frågade Läjker plötsligt.

Tikk tvingade sig själv att fokusera tankarna på bågskyttet.

”Kom här och försök igen”, sade Läjker uppmuntrande. Han släpade med sig Tikk och satte en pilbåge i händerna på henne.

”Okej, okej”, sade Tikk och tänkte igenom vad hon skulle göra. Vad hade Sollex sagt? Fokusera på målet och utnyttja andfåddheten. Definitivt värt ett försök.

Det gick sådär. Men ändå mycket bättre än tidigare.

Tävlingen var en katastrof. Det var ingen som klarade sig speciellt bra, och dessutom började det regna. Det slutade med att de fick avbryta alltihopa och gå hem.

”Jag tycker du klarade dig fint Tikk”, sade Läjker när de var tillbaka i huset igen.

”Jovisst”, mumlade Tikk. Hon var inte nöjd.

”Du skulle ha haft en egen båge bara”, sade Nibbo.

Då knackade det på dörren och Hibet släppte in sig själv. Han var genomblöt.

”Är Gågen här?” frågade han och såg sig omkring.

”Nej, han har inte kommit hem ännu”, sade Läjker. ”Hurså?”

”Han är kallad till gränsen. Mer oroligheter har utbrutit och de behöver mer folk”, berättade Hibet och räckte över ett papper till Läjker. ”Han ska infinna sig vid drakplatsen tidigt imorgon.”

”Jaha”, mumlade Läjker och lade lappen på bordet.

”Ha en fortsatt trevlig kväll”, sade Hibet och nickade mot Tikk och Nibbo. Sedan gav han sig av ut i regnet igen.

”Det här är vansinne”, sade Nibbo upprört och lade en hand på Läjkers axel.

Tikk tog upp lappen och läste.

 

Gågen Svärdsmästare,

Flehn Drakmästare har utsett dig, som kapabel krigare, att vara en del i den förstärkningstrupp som har efterfrågats av gränsvakterna vid bergspasset.

Vi ber dig därför att infinna dig vid Moluvars drakplats nästkommande soluppgång, för transport till passet, där vidare order kommer att utdelas.

Vi önskar dig lycka till med uppgiften och hoppas att du snart ska kunna återvända.

 

”Varför anstränger de sig med att skriva så här formella meddelanden om det ändå inte är många som kan läsa dem?” undrade Tikk matt. Hennes hat mot Flehn bara växte.

”Vem vet”, muttrade Nibbo surt.

”Oj, oj, oj”, sade Läjker och dunkade sitt huvud i bordet.

De satt i tystnad ända tills Gågen kom hem. Han var blöt och butter.

”De var väl hit och letade efter mig också antar jag”, muttrade han surt.

”Du fick till och med ett brev med en massa fina ord”, suckade Läjker.

”Jag går och packar”, sade Gågen och gick in till sitt rum.

Tikk förstod smärtan de båda männen kände. De hade antagligen levt ihop i en stor del av sina liv och hade en nära relation.

Läjker reste sig och försvann upp till övervåningen. De skulle säkert undvika att säga hejdå till varandra. Den lilla ordväxling de just haft, skulle bli den sista innan Gågen reste, det kände Tikk på sig.

”Jag går och frågar om det blir en ledig dag imorgon. Det brukar bli så efter varje ny kallelse, eftersom de behöver utse nya mästare”, berättade Nibbo och gav sig iväg ut i regnet.

Tikk satt ensam kvar med sina förvirrade tankar. Det var så väldigt mycket som hänt henne de senaste två veckorna, och hon hade ändå haft väldigt mycket tid till att tänka. Jag tänker för mycket.

Ytterdörren flög upp igen, men det var inte Nibbo som kom tillbaka, och det var inte heller Hibet som tittade förbi igen…

”Göm mig”, bad Sollex. Regnvattnet som droppade av honom bildade snabbt en blöt pöl på golvet innanför dörren. Han andades tungt, som om han just sprungit flera mil.

”Vad är det som har hänt?” frågade Tikk chockat.

”Flehn vill att jag ska bli mästare, och den här gången kommer hon inte att acceptera ett nej”, berättade Sollex argt. Han ruskade på huvudet så att vattnet skvätte åt alla håll.

”Okej”, mumlade Tikk osäkert.

”Vilket rum är ditt?” frågade Sollex. Trots att han var blöt och stressad, såg han inte alls lika ynklig ut som han brukade låtsas vara.

”Uppe till höger”, svarade Tikk. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra, men hon kunde ju i alla fall inte ge Flehn nöjet att få tag i Sollex.

Han sprang uppför trappan och försvann på övervåningen. Det blev tyst igen.

Måste det hända saker hela tiden, tänkte Tikk frustrerat och tittade ner på sin arm. Klockan var fyra på eftermiddagen. Sekundvisaren tickade runt som vanligt, oberoende av vad som hände runt omkring. Varje tick betydde att en sekund gått.

Ingen på Elejona hade något behov av klockor, förutom någon i Ceron kanske. Tiden var ju ändå aldrig exakt, även om det gick att mäta den. Det pålitligaste sättet att mäta tiden här var genom solen. En dag på Elejona var lika lång som en dag på rymdskeppet, men alla sekundvisarens tick var värdelösa här. Tur att Tikk inte var sekundvisarens.

När hon var liten och gick i skola tillsammans med andra barn på rymdskeppet hade Tikk alltid blivit kallad Tikk Tack av de andra eleverna. Hon hade själv tyckt att det var ganska roligt, eftersom hon blev tackad hela tiden, men det hade ju inte varit speciellt snällt.

”Vi är lediga imorgon.” Nibbo var tillbaka. Hon log sorgset mot Tikk.

”Vad gör vi då?” frågade Tikk. Vad skulle hon göra om hon inte behövde träna?

”Vi gör vad vi vill”, sade Nibbo. ”Läjker kommer säkert vara deppig hela dagen, så vi stannar nog inne. Har inte du något som du skulle vilja göra? Du kanske vill besöka de andra träningsplatserna?”

”Jag hittar väl på något”, sade Tikk. Hon förstod att Nibbo ville vara ensam med Läjker. Men vad skulle hon göra åt Sollex?

”Tack”, sade Nibbo matt och gick upp till övervåningen hon också.

Tikk kunde kanske söka upp Véma och Temmo på sin lediga dag? De måste ju också vara lediga. Tikk saknade dem; Véma med sina speciella Känslor, och Temmo med sin outtröttliga iver över allting.

”Kan jag få något att äta?” viskade Sollex. Han kom smygande nerför trappan och satte sig på en ledig stol.

”Visst”, mumlade Tikk och letade fram något ur ett skåp.

”Förlåt att jag tränger mig på, men Flehn skulle få problem om jag försvann och problem är precis vad hon behöver”, förklarade Sollex trött. Han var fortfarande blöt.

”Varför tycker du så illa om Flehn?” frågade Tikk.

”Varför tycker du illa om Flehn?” frågade Sollex.

”Därför att hon tror att jag är värdelös, och jag har fått nog av den behandlingen på rymdskeppet”, svarade Tikk.

”Hon blev utsedd till ledare över Moluvar av sin far, eftersom han gav sig av till gränsen. Hon är så dum. När gränsvakterna skickar efter förstärkning så sänder Flehn ut alla veteraner som var med under de senaste oroligheterna, det finns knappt en enda kvar”, berättade Sollex. ”Det är väldigt dumt av henne, eftersom det inte finns några erfarna mästare kvar som kan lära alla ynglingar vad krig verkligen handlar om.”

”Vad tror Flehn att hon ska åstadkomma med det?” frågade Tikk upprört.

”Hon tror att oroligheterna ska lägga sig snabbare”, muttrade Sollex argt. ”Men om det går så långt som till öppet krig, så kommer vi inte kunna hålla ut länge.”

”Det var väl därför hon ville ha hit Véma också då, så att hon kunde skicka iväg någon annan Kännare”, förstod Tikk.

”Precis så var det”, sade Sollex. Han verkade inte det minsta förvånad över Tikks nämnande av Véma.

Tikk tittade ut genom fönstret. Det kändes väldigt konstigt att Sollex satt där med henne, hemma hos bågskyttarna.

”Visst är det trist när det regnar, och himlen är så grå?” frågade han och tittade ut han också.

”Jag tycker det är vackert”, sade Tikk med ett leende.

”Det har jag aldrig hört någon säga förut”, skrattade Sollex. En trevlig omväxling till alla tråkigheter som de nyss diskuterat.

”Jag tycker det är trist när himlen är svart och täckt av stjärnor”, berättade Tikk.

”Men alla tycker ju att en klar natthimmel är vacker”, sade Sollex. Det hördes att han inte trodde att Tikk menade allvar.

”Jovisst, det kan vara vackert, men om man inte har sett något annat än natthimmel i hela sitt liv, så är det ganska fantastiskt med ett grått regnväder”, sade Tikk.

”Jaha... Man ser väl inget annat i rymden antar jag”, mumlade Sollex drömskt. ”Saknar du det inte?”

”Inte alls”, suckade Tikk. ”Bara min far.”

”Jag förstår.”

”Vad tänker du göra imorgon?” frågade Tikk.

”Jag vet inte. Gömma mig från Flehn i alla fall”, svarade Sollex.

”Du kan väl inte gömma dig hur länge som helst?” frågade Tikk.

”Jag vet, men jag kan inte ta mig härifrån utan en drake, och det skulle Flehn få reda på om jag försökte. Fast jag tror inte att jag vill härifrån heller, jag vill bara att Flehn inte ska vara ledare här längre”, muttrade Sollex.

”Hur skulle man kunna ta ifrån Flehn ledartiteln då?” frågade Tikk.

”Jag vet inte”, suckade Sollex och hängde uppgivet med axlarna. ”Prata med hennes far kanske? Men det är ju inte möjligt. Om fienden skulle anfalla oss här skulle vi vara riktigt illa ute.”

”Jag tänker försöka prata med Véma imorgon”, sade Tikk. ”Vet du var jag hittar henne?”

”Jag följer med dig dit”, sade Sollex.

”Du får sova på mitt golv”, bestämde Tikk och reste sig upp.

Sollex skakade missbelåtet på huvudet och följde efter henne upp till rummet.