The real world is limited

13:de kapitlet! Nu har det ju definitivt kommit upp i längden av en bok, och jag har massor av idéer till vad som ska hända och hur det ska gå framöver, det gäller bara att sortera ut dem lite och skriva vidare.

Har lagt märke till att kapitlen blir längre och längre utan att jag anstränger mig...

Känns bra :)

12

Krigstider

 

Bottenvåningen i Algalyns torn upptogs av ett stort bibliotek. Det var ett enda stort rum med takhöjd nog för två våningar, uppdelat med fyra väggar fulla av valv och bokhyllor. Där fanns också en mängd snirkliga pelare och fristående bokhyllor, samt ett antal bord och gott om sittplatser. Det hade gjorts väldigt mysigt, med rikligt med väggbonader, krukväxter, mattor, kuddar och filtar.

Människor satt lite överallt och läste i gamla och slitna böcker. Andra sprang runt och klättrade i hyllor på jakt efter en eller annan bok de önskade läsa.

”Tikk!” Nedför en spiraltrappa i ett av rummets hörn kom Temmo skyndande. Han hade famnen full av papper. ”Kom här”, sade han och vinkade snabbt till sig Tikk. Sedan vände han och skyndade uppför trappan igen.

Tikk följde förvirrat efter honom till tornets andra våning. Där gick en smal korridor längs tornets ytterkant.

Temmo öppnade en dörr mot mitten och föste in Tikk i ett tårtbitformat rum, dunkelt upplyst med några stearinljus. Väl inne låste Temmo dörren om sig och lade ner sina papper på ett skrivbord. Där blev han stående, tyst stirrande på pappershögen.

”Hej”, sade Tikk försiktigt och bröt tystnaden.

”Hej”, sade Temmo och suckade djupt innan han tittade upp på Tikk med ett av sina varma leenden.

”Vad har ni för er här då?” frågade Tikk och föste bort några extremt jobbiga hårtestar från ansiktet med vänsterhanden. Hon var fortfarande genomblöt efter simturen och regnet, men trots den lite udda situationen, fick hon sin fråga att låta väldigt alldaglig.

”Ja du, det här med Känning kräver mer jobb än vad jag trodde”, sade Temmo matt, men utan att låta leendet blekna. Han satte sig ner i en stol och bjöd Tikk att göra detsamma.

”Jag är blöt”, sade Tikk och förblev stående. Hon ville inte blöta ner Temmos saker.

”Det är lugnt, sitt du”, insisterade Temmo. ”Det är bra att det regnar, det helar naturen.”

Tikk satte sig med ett leende. Det var den första positiva kommentaren hon hört om regn i hela sitt liv, som inte varit hennes egen.

Sedan berättade Temmo om hur det var att vara Kännarlärling. Han var tvungen att läsa väldigt mycket böcker, och diskutera alla möjliga konstiga saker med andra lärlingar. De spenderade många timmar med att bara sitta stilla och koncentrera sig på sin omgivning. Självklart hade han skaffat sig en mängd nya vänner också, eftersom han nu hade så lätt för det.

Tikk berättade i sin tur för Temmo om sitt pilbågsskytte och om brevet från hennes far. Temmo lovade henne att allt skulle ordna sig, det Kände han.

Véma hade stora problem med livet i Moluvar. Hon var nu ensam som riktig Kännare, eftersom de andra skickats iväg samma morgon, precis som Gågen. Véma hade alltså varit en av de ytterst få lärare som fanns tillgängliga för alla Kännarlärlingar, och eftersom hon inte hade så lätt att vara trevlig, uppstod problem, och hon var jämt arg. Hur skulle det då gå nu när hon var alldeles ensam?

”Jag skulle aldrig ha gått med på att resa hit! Det är mitt fel att Véma mår dåligt. Hon ville inte, men när jag tyckte det verkade okej, kunde hon inte säga nej. Hur kunde hon lyssna på mig när jag ändå bara ledde henne till elände!?” utbrast Tikk förtvivlat. Hon ville inte vara orsaken till att någon mådde dåligt.

”Därför att hon är en Kännare”, svarade Temmo på hennes fråga. ”Véma har en mäktig förmåga att kunna känna av saker som är helt okända för oss andra. Det var ödet som förde oss hit, och ödet har inget med vilja att göra, men utan dig hade Véma inte kunnat läsa den vägen.”

”Vad är det du pratar om?” Tikk hängde inte riktigt med.

”Det var inte ditt fel att vi reste hit Tikk. Véma gjorde sitt val själv, eftersom hon visste att hon måste lyssna på dig. Antagligen väntar oss något större, och ödet kräver att vi är där vi är nu”, sade Temmo entusiastiskt. ”Jag Kände att du skulle komma hit idag. Det är en så obeskrivlig känsla, men på något vis ger det livet en så mycket större mening.”

Tikk var totalförvirrad, hon ansåg att man själv ansvarade för sitt eget öde, och att inget var förutbestämt. Men Temmo var övertygande, och Tikk tyckte sig ana en svag glöd som omgav honom. Även om det säkert bara var inbillning så fick Tikk känslan, av att hur illa Véma än hade det, och hur förvirrande allt än var för Tikk, så var resan till Moluvar ändå värd allt besvär, eftersom Temmo var så lycklig. För hans skull skulle Tikk göra sitt allra bästa för att njuta av livet hon också.

Temmo visade upp ett sådan där brilliant leende som bara han kunde uppbåda.

Tikk kunde inte göra annat än att le med honom.

Då knackade det på dörren. Ett kort och bestämt knackande.

”Släpp in mig Temmo.” Det var Véma. ”Det är något stort på gång”, viskade hon genom dörren.

Temmo reste sig genast upp och släppte in henne.

Véma vände sig om och låste dörren igen innan Tikk ens hunnit uppfatta att hon kommit in i rummet. Kännaren var iklädd en svart klänning med ett brett guldband kring midjan, och håret liggande i en tjock silverskimrande fläta på ryggen.

”Har inte du fullt upp?” frågade Temmo osäkert.

Véma tog några djupa andetag innan hon vände sig om och såg på dem. Hon hade ett sammanbitet uttryck, men ögonen speglade stor rädsla.

”Har det hänt något?” flög det ur Tikk. Vémas rädsla oroade henne.

”Nej”, svarade Véma och satte sig på Temmos säng. ”Inte än.”

Hennes sista ord framkallade ett starkt obehag i Tikk. Hon mindes att Temmo vid något tillfälle sagt att en Kännare skulle kunna förnimma saker som väntade i framtiden, men hon hade inte lagt någon större vikt vid hans Kännarbeskrivning då.

”Det är något på väg hitåt”, mumlade Véma frånvarande. Hon stirrade rakt framför sig och lade ut händerna på sängen bredvid sig.

”Vad är det för något?” frågade Temmo. Även han var på helspänn.

”Jag vet inte, men vi tjänar inget på att försöka slå emot dem”, sade Véma och slöt ögonen. ”De vill inte döda oss. De vill bara ha vårt rike.”

Temperaturen hade stigit betydligt i rummet och det fanns ingen tvekan om att det var allvar.

”Vi måste prata med Flehn”, sade Temmo plötsligt.

”Ja”, sade Véma och reste sig plötsligt upp. ”Kom.”

Hon skyndade sig ut ur rummet. Temmo och Tikk följde snabbt efter henne nedför spiraltrappan, och snart nog var de ute ur Algalyns torn och på väg mot huvudborgen.

Regnet hade gjort ett uppehåll igen och Tikk tittade ängsligt upp mot de oroliga molnen. Högt däruppe flög en stor grupp svarta fåglar. Tikk stannade så att hon skulle kunna se dem bättre. Det såg ut som stora rovfåglar, men de hade svans.

”Tikk?” frågade Temmo. Han och Véma hade stannat en bit längre fram.

”Är det där drakar?” undrade Tikk och tittade upp mot himlen igen samtidigt som de andra.

”Det är för sent”, sade Véma. Sedan sprang hon tillbaka till tornet igen.

”Kom Tikk, vi måste ut härifrån”, sade Temmo. Han tog tag i Tikks arm och drog henne med sig.

”Vad är det som händer?” Tikk förstod ju att det inte kunde vara Moluvars drakar hon sett, och det måste ju betyda att det var fienden?

”Jag gissar att de kommer att ta murarna. Drakryttarna och deras drakar har ju ännu inte kommit tillbaka från gränsen sedan de gav sig av imorse, så vi har ju ingen möjlighet att fly genom luften”, sade Temmo bekymrat och for med blicken över himlen.

”Finns det inga drakar alls här?” frågade Tikk förvånat.

”Bara några få, men Drakgården kommer säkert att säkras först.”

”Då är vi verkligen fångade”, insåg Tikk, med en suck.

Sedan sade de inget mer förrän de var utanför borgmurarna. Portvakterna tittade lite konstigt på dem när de passerade, men de sade ingenting.

”Vi går hem till dig”, mumlade Temmo och lät Tikk leda vägen.

Hon kände inte till den delen av staden de nu befann sig i, men på något vis lyckades hon hitta tillbaka till huset.

”Vad har du för dig nu då?” frågade Nibbo nyfiket när Tikk kom in i sällskap av Temmo.

”Moluvar kommer snart attackeras av fienden”, berättade Temmo lugnt. ”Vad ni gör, så skjut inte mot dem. Bara låt dem inta Moluvar ostört, för de vill inte döda oss.”

”Menar du allvar?” frågade Läjker tvivlande.

”Ja”, svarade Temmo bestämt. ”Himlen är fylld av drakar.”

En förvirrad tystnad lade sig över rummet. Luften fylldes av en blandning av förundrad oro och tvivlande hat.

Ingen rörde sig förrän det hördes skrik från gatan utanför. Då störtade alla fyra ut genom dörren för att se vad som pågick.

Drakarna var på lägre höjd nu. När Tikk tittade på en av dem, fällde den ihop vingarna och dök, precis som en rovfågel som går till attack mot ett hjälplöst byte.

”Vad kan vi göra?” frågade Nibbo. Situationen var hopplös.

”Ingenting”, sade Temmo.

Tikk såg på alla panikslagna människor som förvirrat rusade fram längs gatan. Hade hon inte en visselpipa i en ficka någonstans?

”Vi blir deras fångar nu”, sade Läjker och uttryckte den hårda sanningen.

Skrot tittade fram ut Tikks väska och räckte henne visselpipan hon letat efter. Tikk blåste hårt i den och åstadkom en klar hög ton som fick alla på gatan att stanna upp och se sig om.

”Det finns ingen anledning till panik!” ropade Tikk, högt och tydligt så att alla skulle höra. ”De vill inte skada oss! Bara hindra oss från att hjälpa till vid gränserna!”

”Hon har rätt!” instämde Temmo. ”Så ta det bara lugnt!”

Den panikartade stämningen lade sig snabbt, och utbyttes av ängslan. Efter en stunds stillhet fortsatte folk med vad de nu än sysslade med, eller var på väg någonstans, men lite långsammare.

”Bra gjort Tikk.”

Förvånad vände sig Tikk om och upptäckte att Véma stod bakom henne. Kvinnan log vänligt mot Tikk, men såg snart allvarlig ut igen.

”De håller på att rensa borgen på folk. Jag tror de tänker flytta in där”, berättade Véma.

”Så de kommer använda Moluvar som ett fängelse för alla sina krigsfångar”, konstaterade Läjker bittert.

”Det lutar väldigt mycket ditåt”, instämde Véma.

”Och de har Pildrakar”, sade Nibbo surt.

”Ska vi gå in kanske”, föreslog Temmo. ”Så vi slipper se eländet.”

Det gjorde de och slog sig ned vid köksbordet. Läjker hämtade en extra stol.

”Det är kanske på sin plats med presentationer”, sade Nibbo så snart alla satt ner. ”Jag är Nibbo Pilbågsmästare och jag kommer ifrån en liten by vid Månors strand”, berättade hon stolt.

”Läjker Pilbågsmästare. Jägare i Etriin”, sade Läjker så kortfattat som möjligt. Tikk hade aldrig hört att han var jägare förut.

”Vänta, vänta!” utbrast Tikk när Temmo öppnade munnen för att fortsätta presentationerna. ”Vad är Månor och Etriin?”

”Månor är en stor sjö västerut, nedanför bergen, och Etriin är en stor skog väster om Månor”, berättade Véma kort.

Tikk saknade någon som helst känsla för riktning, men hon förstod i alla fall att Nibbo var uppväxt vid en sjö och att Läjker var uppväxt i en skog.

”Jag heter Temmo och jag kommer från en liten by utanför Avéda, som är en hamnstad rakt västerut härifrån. Numera Kännarlärling, tidigare Helarlärling”, pressenterade Temmo sig.

”Véma Kännare. Helare i Avéda”, sade Véma, på samma sätt som Läjker.

”Och alla vet ni att jag heter Tikkipe”, avslutade Tikk.

”Vad har du för titelnamn då?” frågade Nibbo nyfiket.

”Jag vet inte”, svarade Tikk och ryckte på axlarna.

”Vad kallades du förr?” frågade Läjker.

”Jo, mitt efternamn är Drakjägare efter min fars släkt, men det stämmer ju inte. Annars på rymdskeppet sade de bara chefsmekanikerns dotter”, svarade Tikk nedstämt. Det var inga trevliga minnen som kom tillbaka till henne när hon tänkte på det. Alla namn de andra barnen hittat på åt henne…

”Jag tycker du kan kalla dig Mekaniker”, föreslog Temmo.

”Men jag är ingen, och kan heller aldrig bli någon mekaniker”, sade Tikk och skakade motvilligt på huvudet.

”Jo! För här på Elejona har vi andra regler än de har på ditt gamla rymdskepp. Jag tycker du är Mekaniker, och om inte annat bestämmer jag här och nu att du är det!” klargjorde Temmo och slog näven i bordet.

”Tikk Mekaniker”, sade Nibbo och log.

”Låter bra”, tyckte Läjker och lutade sig tillbaka i stolen och log han också.

”Tack”, sade Tikk blygsamt.

Véma satt tyst med huvudet nerböjt och hängande axlar. Hennes ansikte påminde, som alltid, om en hård och känslolös sten.

”Nu går de runt och tar hand om alla vapen”, berättade hon kallt.

Allas blickar vändes chockat mot Kännaren, och mycket riktigt bankade det då på dörren.

Véma var den som öppnade, och släppte in en man med mörk hud och fjädrar i håret, iklädd en underlig pälsklädnad.

”Vapen”, sade han och blängde på sällskapet.

”Vi har inga”, sade Véma bestämt.

Mannen for med blicken genom rummet och nickade kort innan han gick igen.

Genom den öppna dörren fick Tikk en skymt av en av främlingarnas drakar. Den var stor som en häst med starka ben och skarpa klor. Huvudet påminde om en orms, med stora, gula ögon. Vingarna som satt hopvikta mot dess sidor var täckta av bruna och vita fjärdrar, precis som en fågels, och fjällen som täckte resten av kroppen hade samma färg. Den saknade helt ryggtaggar, och därför fick en ordentlig sadel plats på dess rygg. Det var ett betydligt smidigare och antagligen också farligare djur än Moluvars bergsdrakar.

Véma stängde dörren med ett illvilligt leende.

”Vad är det?” frågade Nibbo förvirrat.

”De talar inte vårt språk”, sade Véma.

Mannen hade ju bara sagt ett ord, men faktiskt haft en konstig brytning också, insåg Tikk, nu när hon tänkte på det. Det var väl därför han inte sagt mer.

”Men det hjälper oss väl inte speciellt mycket nu?” sade Läjker med en suck.

”Det här är inte så farligt som det verkar”, sade Véma. ”Nu slipper vi ju jobba, det blir som att ha semester.”

De andra tittade på henne som om hon vore tokig, men hon bara ryckte på axlarna.

”Vad ska vi göra nu då?” undrade Läjker och gäspade stort.

”Äta något kanske?” föreslog Nibbo och reste sig upp. ”Och nu när vi inte har något bättre för oss kanske du äntligen kan lära mig läsa Tikk.”

”Du kanske kan fråga Temmo?” föreslog Tikk. ”Han är säkert en bättre lärare än mig.”

”Fast jag kanske hellre fortsätter mina Kännarstudier”, sade Temmo med ett ursäktande leende mot Nibbo.

”Du lovade, Tikk”, sade Nibbo.

”Okej”, sade Tikk. ”Jag kommer inte ihåg att jag faktiskt lovade, men jag kan ju i alla fall försöka lära dig någonting.”

Nibbo dukade fram mat åt dem och sedan åt de. Trots den lite jobbiga situationen, fanns där ingen obehaglig tystnad. De pratade om alla möjliga vardagliga saker, bland annat jämförde de sina olika uppväxter. Véma sade som vanligt inte speciellt mycket, men hon log i alla fall mer än vanligt.

”Vad tänker du på, Véma?” frågade Läjker, efter att Véma under en lång stund inte gjort annat än stirra in i väggen.

”På hur det ska gå med det här kriget”, svarade hon och vände blicken mot sällskapet igen.

”Var det inte du som pratade om semester nyss?” frågade Temmo med en djup suck.

”Jo. Vi kan ju inte göra något åt kriget härifrån”, sade Véma och fingrade på sin högra klänningsärm. ”Men man kan ju ändå undra hur det kommer att sluta.

”Vilka är det vi krigar mot egentligen?” frågade Tikk. ”Och vilka är vi egentligen?”

”Vi bor i kungariket Jerilir, och de här bergen är en del av gränsen mot Karqol”, berättade Temmo.

”Så de här människorna som tagit oss till fånga är från Karqol? Ser alla därifrån ut som dem?” undrade Tikk.

”Nej, de brukar se ut precis som oss”, förklarade Nibbo förundrat.

”Vrylverna kommer längre in i landet ifrån och är inte så väl kända här i Jerilir”, sade Véma. ”Det är inte så konstigt att vi inte räknat med dem som ett hot, eftersom de egentligen inte borde bry sig om att vidga Karqols gränser. Pildrakryttarna brukar inte blanda sig i de vanliga Karqolernas göranden.”

”Men du verkar i alla fall veta en del om de här Vrylerna”, sade Läjker intresserat.

”Vrylverna”, rättade Véma.”De bor på Vrylvslätten, där Pildrakarna lever. Mer vet jag inte, men som det verkar har de i alla fall ett eget språk.”

”Men vem är det som startat kriget?” frågade Tikk.

”Karqols kejsare”, svarade Nibbo.

”Den förre kejsaren var en klok man, men tyvärr levde han inte till någon hög ålder, och hans son är lika girig som sin farfar, om inte värre. Han är alldeles för ung och oansvarlig för att vara kejsare över ett så stort land”, sade Véma och skakade matt på huvudet.

”Jag förstår”, mumlade Tikk. ”Men det måste väl finnas något vi kan göra? Inte kan vi väl bara sitta här och vänta på att hela landet blir erövrat?”

”Just nu kan vi inte göra något annat än vänta, och se hur situationen artar sig. Kanske kan vi få tag i någon användbar information från de här Vrylverna”, sade Véma med en antydan till ett klurigt leende. ”Men just nu får vi hoppas att kungen och de andra vid gränsen inte har lika stora problem som oss.”

”Är kungen vid gränsen?” Tikk trodde ju att han satt trygg i sitt slott i huvudstaden.

”Det är klart han är, han måste ju försvara sitt rike”, sade Läjker, som om det var en självklarhet icke att ifrågasättas.

”Men…” började Tikk.

”Han är en god kung, som inte är rädd för att möta en fiende på slagfältet, tillsammans med sina tappra krigare.” Läjker hade tydligen väldigt stor respekt för Jerilirs konung.

Sedan inledde Temmo en konversation om fiske, som Nibbo snabbt hängde på med fullt intresse. Läjker var inte så långt borta med kunskaper han heller.

Tikk kom att tänka på Sollex och undrade vad han vad han hade för sig, nu när Vrylverna tagit över Moluvar.

Vi har det ju i alla fall bra just nu, tänkte hon och hoppades att det skulle hålla i sig.