The real world is limited

Tillbaka till Tikk igen!

Nu ska jag försöka ta itu med kapitel 4,5

9

Fullträff

När Tikk vaknade på morgonen hade hon en stor klump i halsen. Regnet hade slutat, men himlen var fortfarande täckt av gråa moln, ingen uppiggande syn.

”Tikk, vi måste iväg och träna”, sade Läjker och tittade in i Tikks lilla rum.

Tikk drog filten över huvudet. Hon ville gråta, men hon hade inga tårar kvar. Dem hade hon gjort slut på dagen innan. Hon hade berättat för Nibbo, Läjker och Gågen om sin far, och mor. De hade gjort sitt bästa för att trösta henne, och sagt att hennes far faktiskt hade velat att hon skulle få ett bättre liv på en planet än på rymdskeppet. Visst, de hade rätt, men han hade också skrivit att han själv inte skulle klara det. En oro som Tikk inte haft tillstymmelsen till tidigare, plågade nu henne något förskräckligt. Hon var orolig för sin far. Det var en känsla hon aldrig tidigare känt. I hela Tikks liv hade Omot framstått som en oövervinnerlig man, men nu visste Tikk bättre. Hennes far hade också känslor.

”Det hjälper inte att ligga här hela dagen, du måste göra något”, sade Nibbo.

”Jag kan inte”, gnällde Tikk förtvivlat. Hon ville verkligen inte kliva upp nu, hon hade inte lidit färdigt.

”Jo du kan, och du måste”, sade Läjker bestämt. ”Så länge du bor i det här huset, så måste du följa våra regler.”

Tikk satte sig upp och försökte se sur ut. Läjker hade självklart rätt, det vore väldigt fel att inte ta vara på deras gästfrihet.

”Du kan inte göra något åt din far. Som du sade så han är ljusår härifrån”, sade Nibbo och suckade.

De hade så rätt, och Tikk borde verkligen lyssna på dem. Om hon bara låg där och inte gjorde någonting så skulle hennes liv vara helt förgäves.

”Kom nu”, sade Läjker med ett uppmuntrande leende.

”Jag kommer”, muttrade Tikk klent och reste sig upp.

Läjker och Nibbo gick ner, så att Tikk skulle få klä på sig ifred.

När hon var klädd, satte Tikk på sig klockan hon fått av sin far. Det var en fin gåva, och hon skulle ta väl hand om den. Hon satte den på vänsterarmen, där den täckte bitmärkena efter den Svarta Gepten.

”Han mår bra Tikk, och det kommer du också att göra”, sade Nibbo lugnt när Tikk kom ner för trappan.

”Jag vet”, mumlade Tikk, mest för att försöka övertyga sig själv.

”Du kommer att må mycket bättre efter några timmar på skjutbanan”, sade Läjker.

”Det tvivlar jag på”, sade Tikk surt.

Hon hade rätt.

Efter några timmar på skjutbanan var hon rasande. Hon var på alldeles för dåligt humör för att kunna koncentrera sig. Pilarna flög åt alla möjliga felaktiga riktningar, vilket bara gjorde henne mer och mer irriterad.

”Nu tar du och går och äter lite, och försöker lugna ner dig”, sade Läjker och hann precis hindra Tikk från ett ilsket försök att bryta pilpågen mitt itu.

”Okej”, morrade Tikk och stampade iväg till mattältet. Där tog hon surt sin matskål, som innehöll någon slags gryta, och gick och satte sig i ett hörn. Hon stirrade surt på maten och muttrade ilsket för sig själv. Hennes far var långt ifrån hennes tankar just då.

”Hej”, sade någon.

Tikk tittade surt upp. Det var den där pojken igen, Sollex var det väl han hette. Han satte sig försiktigt ner mittemot Tikk.

”Hur är det?” frågade han osäkert.

”Bra!” svarade Tikk argt och vände sin uppmärksamhet till grytan igen.

”Det ser inte bra ut”, mumlade pojken.

”Jag sade ju att det är bra!” nästan skrek Tikk och slog näven i bordet så att matskålarna välte. Sollex fick sin mat över sig och hoppade chockat upp på fötterna.

”Förlåt att jag frågade då!” skrek han till Tikk. Ilska glimmade till i hans mörkgrå ögon. Tikk hade tyckt han verkade för blyg för att kunna bli arg, men hon hade uppenbarligen haft fel.

”Bad jag dig att fråga kanske?!” skrek Tikk tillbaka och reste sig upp hon också. Alla i tältet stirrade förstummat på dem.

”Jag försökte kanske vara trevlig!” skrek Sollex förargat. Den här gången smet han då inte iväg. Han stod bestämt kvar.

De stod och bara stirrade ilsket på varandra en lång stund. Tikk kände hur ilskan till slut gled av henne. Vad var det för mening med att vara arg egentligen? Det ledde ju ingen vart, snarare hindrade henne från att komma någonstans alls. Hon suckade och tittade ner i golvet. De där tårarna från gårdagen trängde sig på igen, och hon hade ingen styrka att hålla dem tillbaka.

”Vad är det nu då?” frågade Sollex, fortfarande irriterat, men inte längre ilsket.

”Inget”, mumlade Tikk och försökte torka bort tårarna.

”Det ser inte ut att vara ingenting”, sade pojken, och när Tikk tittade upp såg hon att han hade armarna korsade över bröstet.

”Förlåt”, suckade Tikk.

”Förlåt själv”, sade Sollex och log.

Tikk kunde inte hjälpa att hon log tillbaka. Hon kände sig plötsligt på mycket bättre humör. Inte behövde hon vara ledsen för sin far, han skulle självklart klara sig, och inte behövde hon vara arg på sig själv för allt som hänt, det var ju inte hennes fel.

Sollex tog Tikks och sin egen skål, och lämnade in dem till disken. Sedan lämnade han tältet.

”Vänta”, ropade Tikk och sprang efter honom.

Han stod där utanför och såg sådär blyg ut igen.

”Vad var det där?” frågade Tikk.

”Jag ville bara… Du var så snäll mot mig förut”, mumlade Sollex. Han höll händerna bakom tyggen och petade med foten i marken.

”Förlåt”, sade Tikk igen. ”Det är bara det att jag fick reda på något om min far igår...”

”Jag förstår. Min far är ute och vaktar gränserna”, sade Sollex och tittade upp på Tikk. ”Men jag förstår inte hur Flehn kunde få befälet här.” Vid omnämnandet av Flehn flammade ett plötsligt hat upp i pojkens ögon, men det försvann lika plötsligt. Han kände tydligen samma sak för Drakmästaren som Tikk gjorde.

”Min far är på ett rymdskepp, flera ljusår härifrån”, berättade Tikk.

De stod tysta en lång stund och bara tänkte på sina fäder.

”Jag borde kanske återgå till träningen”, insåg Tikk.

”Ja”, höll Sollex med. ”Hur går det med bågskyttet?”

”Sådär. Idag har varit en katastrof.” Tikk och skakade besviket på huvudet.

”Jag kanske kan hjälpa dig”, föreslog Sollex.

”Har inte du någon egen träning som du måste göra?” frågade Tikk förvånat.

”Nej, jag får göra i stort sett vad jag vill”, mumlade Sollex och tittade ner i marken igen.

”Jaha, men i så fall kan det väl inte göra någon skada”, log Tikk.

Sollex höll sig på lite avstånd när Tikk gick för att hämta en båge och pilar.

”Jag sade ju att du skulle må bättre med lite mat i magen”, sade Läjker när Tikk kom fram till honom. Nibbo höll på att hjälpa någon en bit bort.

”Jag åt inget”, sade Tikk och gav honom ett malligt leende. ”Jag kom till insikt.”

”Jaha, ja. Det fungerar ju också”, sade Läjker förvånat och räckte henne en fin pilbåge och ett gäng pilar. Han verkade inte ha lagt märke till Sollex, som stod en bit bort och hängde med huvudet.

Tikk skyndade sig tillbaka till pojken och lade väskan och mössan på marken. Ett pip avslöjade Skrots missnöje, men Tikk brydde sig inte om det.

”Visa mig vad du kan”, sade Sollex, som ställt sig på betryggande avstånd.

Tikk tog ett djupt andetag och blundade. Hon kände först på bågen utan pil, sedan tog hon upp en pil och siktade. När hon släppte flög pilen iväg och träffade i kanten på måltavlan.

”Du håller pilen lite fel, så att den vippar till lite när du släpper”, sade Sollex, som var på plats bredvid Tikk så snart pilen landat. ”Låt mig visa.”

Tikk gav honom pilbågen och tittade noga hur han höll den.

”Se hur jag håller pilen nu”, sade Sollex och lade an en pil. ”Så här håller du, men så här borde du hålla.” Han ändrade greppet lite. Sedan spände han bågen och siktade. Han träffade mitt i prick, såklart.

”Jag tror jag förstår”, mumlade Tikk och fick tillbaka bågen. Hon tog en pil och testade greppet.

”Precis sådär”, sade Sollex och tog några steg tillbaka.

Tikk slöt ögonen och andades lugnt. Hon Kände alltid efter innan hon siktade. Sedan tittade hon upp och släppte iväg pilen.

Det här var ett sådant där ögonblick när tiden gick extra långsamt igen. Pilens väg genom luften tycktes ta en evighet, Tikk höll andan tills den träffade. Sedan skrek hon triumferande så att varenda människa på skjutbanan kunde höra.

Pilen hade träffat mitt på tavlan, alldeles bredvid Sollex pil.

Sollex flinade blygsamt och applåderade tillsammans med alla de andra på skjutbanan.

Tikk strålade. Hon utbytte ett brett leende med både Läjker och Nibbo.

”Snyggt”, mumlade Sollex. Han tittade ner i marken igen.

”Nu är ju den stora frågan om jag kan göra om det”, sade Tikk och lugnade ner sig. Nästa pil var inte lika perfekt som den föregående, men den träffade inte alltför långt från mitten.

”Fortsätt så”, sade Sollex och drog nervöst händerna genom sitt hår. ”Jag måste gå.”

Tikk hann inte ens säga hejdå förrän han var borta. Hon såg besviket efter pojken.

Han var väl lite som Véma, och inte riktigt visste hur han skulle bete sig bland folk, men medan Véma gömde sig bakom en mask av hårdhet, så gömde sig Sollex bakom sin lugg.

Tikk återvände till sitt skjutande med en suck. Hon skulle nog lära dem, så småningom. Fast när hon tänkte närmare på saken insåg hon att hon själv inte hade någon bra erfarenhet när det gällde människor. Men hon verkade i alla fall klara sig bra ändå.

Resten av dagen passerade väldigt fort. Tikk var på bättre humör än hon någonsin varit, hon hade vänner och en mening med sitt liv. Tankarna på hennes far var fortfarande dystra, men Tikk bestämde sig för att inte deppa. Om hon mådde bra, så var det ju faktiskt det som hennes far alltid önskat för henne.

När de gick tillbaka till huset pratade Läjker och Nibbo glatt om olika egenheter hos alla nybörjare, och om deras utveckling. Tikk hängde med halvdant i konversationen, hon hade ju inte lika bra koll på de andra pilbågsskyttarna som mästarna hade.

Gågen satt och putsade sitt svärd när de kom in. Han tittade upp och log när han fick syn på Tikks goda humör, antog hon.

”Jag träffade mitt i tavlan idag”, talade hon stolt om och besvarade mannens leende.

”Då får jag väl gratulera”, muttrade Gågen och fortsatte sitt putsande.

”Du förstår, jag höll pilen lite fel förut. Såhär”, sade Tikk och visade i luften. ”Nu vet jag att jag ska hålla såhär istället”, sade hon sedan och ändrade sitt låtsasgrepp.

”Det är bra”, mumlade Gågen utan att titta upp.

Tikk suckade och vände sig istället mot Läjker och Nibbo, som utbytte en förvånad blick.

”Det där hade jag aldrig tänkt på”, muttrade Läjker och kliade sig fundersamt i huvudet.

”En intressant iakttagelse”, sade Nibbo imponerat. ”Kom du på det alldeles själv?”

”Nej, det var…” Tikk avbröt sig själv. Hade de inte sett att Sollex varit där och hjälpt henne? Alla hade ju tittat dit när hon jublat över sin fullträff. Visst var väl Sollex på riktigt? Han kanske hade förmågan att göra sig osynlig? Nej, det där var bara fåniga tankar, fokus hade ju legat på Tikk då. Pojken hade ju hållit sig undan.

”Det var vadå?” frågade Läjker otåligt.

”Ingenting”, mumlade Tikk. Hon borde kanske hålla sin vänskap med Sollex hemlig. Han var ju den mer tillbakadragna typen, så han kanske inte ville ha alltför mycket uppmärksamhet.

”Kom igen?” utbrast Läjker, och när Tikk inte sade något mer suckade han besviket.

”Ska vi ta och äta någonting då?” frågade Nibbo och bröt spänningen.

”Så, du har kommit över det där med din far?” frågade Gågen. Läjker och Nibbo tittade ilsket på honom. Det var tanklöst av honom att fråga sådär.

”Nej, men jag måste ju överleva ändå”, svarade Tikk lättsamt och slog sig ner vid bordet. Läjker och Nibbo såg lättade ut.

Sedan var allt som vanligt igen, eller i alla fall så vanligt som det hade hunnit bli på de få dagar Tikk varit där. Hon somnade gott på natten, men drömmen hon drömde var inte så mysig.

 

Tikk var jagad av någonting hemskt, men hon visste inte vad det var, bara att hon måste fly. Hon flög fram på svävarbrädan genom en mörk skog. I skogen såg hon olika människor som spelat en stor roll i hennes liv.

Först var det Jopp som förtvivlat mekade med någonting väldigt komplicerat. Sedan var det Velm som brottades med en stor orm, påhejad av den där pojken Bogg. Efter det såg hon besättningen på Midnattsstorm som slogs mot pirater.

Tikk flög vidare genom skogen, hon måste ut därifrån så fort som möjligt.

Vid en dunge stod Véma och stirrade kallt på Flehn, som satt på sin drake med draget svärd, ackompanjerad av Trej och Hibet, Temmo såg förskräckt på. En bit därifrån haglade det pilar, Läjker och Nibbo stod sida vid sida och sköt mot ett okänt mål, och alldeles i närheten fäktades Gågen mot en maskerad fiende.

Tikk önskade hon kunde hjälpa dem, men om hon stannade så skulle det där hemska komma ikapp henne, och det fick absolut inte hända.

”Visa mig vad du kan”, sade Sollex och kikade fram bakom ett träd.

Tikk ökade hastigheten.

Hon såg skogsbrynet närma sig. Där stod hennes far.

Tikk tvärbromsade, så att hon ramlade av brädan.

Hon vände sig om och såg ett hotfullt mörker kasta sig ut från skogen, rakt mot henne.

Tikk skrek.

 

Skriket väckte henne, och hon fann sig själv sittande kallsvettig i sin säng i Moluvar.

”Det var bara en dröm”, sade hon högt till sig själv.