The real world is limited

Här kommer mer läsning!

Ni som läser och inte kommenterar, gör gärna det!

Det räcker med att skriva "Bra" om det är så ni känner, för jag vill väldigt gärna höra allas åsikter!

5

Flygande beslut

 

Tikk spenderade de följande två dagarna med att lära känna Véma och Temmo bättre. Hon träffade många av deras andra patienter och började bli van livet i Avéda. De flesta pratade jättemycket med Temmo och Tikk, medan de undvek längre ordväxlingar med Véma.

Tikk hjälpte till så gått hon kunde med att mala örter och blanda salvor och liknande. Skrot var ju programmerad till att vara en hjälpande hand, så han var med överallt.

Den fjärde morgonen Tikk vaknade upp i Vémas örtstuga kände hon sig helt återställd från ormbettet. Armen fungerade precis som den skulle igen och hon var piggare än någonsin. Hon klädde sig och gick in till huset för att se om de hade någon frukost.

En främmande kvinna stod med ryggen mot dörren och pratade med Véma, som satt i en stol vid köksbordet.

”Det där är Flehn Drakmästare”, viskade Temmo till Tikk. Han stod alldeles vid dörren och lyssnade till kvinnornas samtal.

”Vi behöver mer folk”, sade Flehn bestämt. Hon var en lång kvinna med axellångt, guldbrunt hår, väldigt stiliga kläder: skjorta, väst och byxor, men framförallt ett svärd i bältet.

Svärdet var väldigt vackert, med en gulddrake slingrande runt skidan och en silverdrake runt fästet av guld. Tikk hade alltid fascinerats av svärden i sagorna. De var så mycket graciösare än laserpistolerna som pojkarna på rymdskeppet drömde om.

”Vad ska jag göra åt det?” frågade Véma irriterat.

”Kom med mig”, svarade Flehn.

”Det finns fler människor än du som behöver mig”, sade Véma kallt.

Tikk hängde inte med i konversationen. ”Vad handlar det här om?” frågade hon Temmo viskande.

”Drakmästaren vill att Kännaren ska följa med till Moluvar och hjälpa till med träningen av nya rekryter”, viskade Temmo till svar.

”Vad är Moluvar?” frågade Tikk högt.

Det fick Flehn att vända sig om och se på henne. Hon såg ut att vara i Vémas ålder och hade gräsgröna ögon. Ett tunt silverdiadem höll hennes hår på plats.

”Hej”, mumlade Tikk ursäktande.

”Det finns fler helare i Avéda”, sade Flehn och vände sig mot Véma igen.

”Vad säger du, Temmo?” frågade Véma och suckade.

”De kanske behöver helare i Moluvar också”, mumlade mannen och tittade ner i golvet. Tikk som stod nära honom såg en glimt i hans silvergrå ögon som tydligt sade att han gärna följde med till Moluvar. Men han dolde det väl eftersom han hade så stor respekt för Véma.

”Moluvar är ett träningsläger uppe i bergen. De hotar med krig från öst nämligen”, berättade Véma för Tikk. Helarens ögon frågade Tikk vad hon tyckte om att följa med, men hon ställde inte frågan högt i Flehns närvaro.

”Om ni vill resa så följer jag gärna med”, svarade Tikk osäkert på den outtalade frågan.

”Hm”, fnyste Flehn. ”Och vad skulle vi ha för nytta av dig då?”

Tikks beundran för Flehn degraderades till ogillande.

”Var det inte du som sade att ni behövde mer folk?” frågade Véma hotfullt.

”Kapabelt folk”, svarade Flehn kyligt.

”Och vad får dig att tro att Tikk inte är kapabel?”

Det här var en kamp mellan två starka viljor. Kvinnorna stirrade envist på varandra med ilskna blickar.

”Aj!” skrek plötsligt Flehn och försökte bli av med något som satt fast i hennes hår.

Tikk tittade förvånat på kvinnan. Hade hon blivit galen? Men sedan fick Tikk syn på Skrot. Flehn fick samma behandling som Tikk fått den där gången när fjärrkontrollen till dörren gått sönder. Hon log roat.

Snart började Véma skratta.

Temmo gjorde verkligen sitt bästa för att hålla masken och inte skratta, men det syntes på honom att han fann situationen extremt roande.

”Sluta med det där nu”, beordrade Tikk Skrot. ”Kom hit.” Tikk höll ut händerna.

Skrot tog sats från Flehns rygg och hoppade. Han fällde in ben, armar och ögon, och var i sin bollskepnad när Tikk fångade honom.

”Vad är det där?!” frågade Flehn argt och kammade ut sitt trassliga hår med handen.

”Min robot”, sade Tikk och log när Skrot klättrade upp och satte sig på hennes axel. ”Jag har byggt och programmerat honom själv.”

”Sådant där sysslar vi inte med på Elejona”, morrade Flehn.

”Har du aldrig varit till vår rymdhamn i Ceron?” frågade Véma med låtsad förvåning.

”Okej, låt gå. Ni får komma alla tre om ni vill.” Drakmästaren gav äntligen med sig. ”Flickan kan säkert lära sig något vettigt.”

Véma granskade sina vänner innan hon nickade motvilligt mot Flehn.

”Jag har två drakryttare med mig, så du får väl åka med mig Véma”, sade Flehn belåtet. ”Vi hämtar upp er i eftermiddag.”

Tikk fann sig själv storögt fastfrusen där hon nu stod. Skulle de åka med drakar till den där Moluvar-platsen? Eller hade hon kanske missförstått saken helt?

”Vi ses”, sade Véma med ett triumferande leende när Flehn äntligen gick ut genom dörren.

”Vad har vi nu ställt till med”, mumlade Temmo och skakade misstroget på huvudet. Han hade nog inte velat göra sig ovän med Flehn.

”Ingen tid att förlora”, utbrast Véma och skyndade in i sitt rum. ”Jag måste till värdshuset och be min syster ta hand om det här stället när vi är borta”, ropade hon med huvudet i sin garderob.

”Jag går väl och packar mina saker också”, sade Temmo och gick in till sitt rum.

Tikk som redan hade alla sina prylar på sig, letade fram lite frukost istället.

När Flehn och de andra skulle komma och hämtade dem, skulle Tikk ha varit på Elejona i en vecka. Snart har jag väl varit här i ett helt år, tänkte hon för sig själv och hoppades bara att hon skulle få träffa sin far igen, någon gång i livet. Hon hoppades också att beslutet att resa till Moluvar inte var alltför förhastat. Det var förhoppningsvis bara ytterligare ett steg in i hennes nya liv.

”Jag är strax tillbaka”, sade Véma när hon sprang förbi och släppte ner sin väska bredvid Tikk på vägen ut genom dörren.

Tikk suckade när Véma försvunnit. Hon kunde höra Temmo tumla runt i sitt rum, så i brist på annat att göra plockade Tick fram svävarbrädan och började meka med den. Kanske kunde hon få den att flyga högre upp än bara en bit ovanför marken.

”Jag ska bara öka på antigravitationen lite”, mumlade hon till Skrot.

”Sa du något?” frågade Temmo, som just kom ut från sitt rum med en fullpackad väska.

”Jag pratar bara lite med mig själv”, sade Tikk generat och började skruva med brädan.

”Vad är det där?” Temmo verkade oväntat intresserad.

”En svävarbräda. Det var när jag föll av den, som jag blev biten av ormen”, berättade Tikk.

”Ser ut att vara en väldigt intressant konstruktion.” Temmo föste sitt lite för långa hår bakom öronen så att han skulle kunna se bättre vad det var Tikk höll på med.

”Det är egentligen en väldigt simpel sak, men jag har gjort några egna uppgraderingar”, sade Tikk stolt.

”Vad är det där som du grejar med nu?” frågade Temmo fascinerat.

”Det här är antigravitationsgeneratorn, det är den som gör att brädan kan sväva. Jag försöker höja effekten, så att man kan sväva högre upp i luften. Men den får inte tappa stabiliteten, vilket gör det lite knepigt”, förklarade Tikk. Ingen hade någonsin bett henne att förklara vad det var hon gjorde, förut.

”Jag tror att jag förstår... ungefär... litegrann”, mumlade Temmo med ett imponerat leende.

”Jag har levt med det här i hela mitt liv”, berättade Tikk.

”Det märks”, sade Temmo och slet blicken från svävarbrädan för att istället titta på Tikk. ”Du verkar mycket äldre än du är.”

”Tja, mina enda lekkamrater var ju maskinerna”, sade hon och kände hur ilskan mot de andra ungdomarna på rymdskeppet steg upp till ytan igen. Hon hade aldrig kommit överens med dem, de var inte alls som hon.

”Jag växte upp i en by utanför Avéda och min högsta dröm har alltid varit att bli en Kännare”, berättade Temmo.

”Vad är en Kännare?” frågade Tikk.

”En person som kan känna saker. Som hur någon mår, eller saker som hänt för länge sedan, eller kanske kommer att hända”, sade Temmo drömskt. ”Jag blev så glad när jag fick bli lärling hos Véma. En riktig Kännare! Hon blev det i Moluvar, men det var innan det blev tal om krig.”

”Som magi?” tyckte Tikk. Fast magi kunde ju inte finnas på riktigt?

”Som vadå? Det handlar ju om känsla”, sade Temmo envist. ”Véma har lärt mig en hel del om hur man känner av hälsan hos olika människor, men hon kan mycket mer än så.”

”Okej”, mumlade Tikk och avgjorde att hon var klar med svävarbrädans justeringar. Hon bestämde sig också för att den där känslan Temmo pratade om kunde klassas som magi.

”Ska du prova den nu?” frågade Temmo ivrigt, han var verkligen nyfiken på hur brädan fungerade.

”Vi går ut”, sade Tikk med ett brett leende åt Temmo.

De gick ut i trädgården och Tikk ställde sig på svävarbrädan. När hon startade den lättade den genast från marken till den vanliga höjden. När den började röra sig framåt vinklade Tikk fronten uppåt, och den steg faktiskt. Hon gled över muren och sedan upp över örtstugans tak. Det var en obeskrivligt härlig känsla, hon flög! Hon gjorde en volt med brädan innan hon landade bredvid Temmo igen.

Mannen stod där med uppspärrade ögon och bara stirrade.

”Att ingen har tänkt på att göra såhär tidigare!” utbrast Tikk upprymt. Det hade ju bara varit en enkel korregering av gravitation och balans.

”Du flög!” lyckades Temmo få ur sig, utan att se mindre chockad ut.

Tikk besvarade honom bara med ett strålande leende.

”Utan vingar”, andades Temmo och lyckades skaka av sig den värsta chocken.

”Det finns inga vingar där jag kommer ifrån”, sade Tikk.

Nu skulle det nog vara svårt att dra ner både henne och Temmo på marken igen, till sinnet svävade de ju omkring över taken. De stod kvar i trädgården och bara log, en lång stund.

”Vad står ni här och flinar över?” frågade Véma plötsligt. Hon kom in genom grinden med en annan kvinna efter sig.

Tikk hade stoppat undan svävarbrädan. Ingen mer nöjesflygning för dagen.

”Tikk flö…” började Temmo, men hejdade sig och tittade på Tikk.

”God dag, trevligt att träffas”, hälsade Tikk på Vémas syster. Temmo verkade ju tycka att de skulle hålla flygningen hemlig.

”Det här är min syster Alja och det här är Tikkipe”, pressenterade Véma sin syster och sin vän.

Alja såg ut att vara äldre än Véma, med blont hår och gråblå ögon. Hon nickade mot Tikk och Temmo. Vémas syster verkade inte vara den pratsamma typen, mer tillbakadragen än Véma.

”Kan ni inte berätta om Moluvar?” frågade Tikk när de alla gått in och satt sig i köket, utom Alja som gått till örtstugan.

”Det är en gigantisk borg!” sade Temmo.

”Det är snarare en stad”, sade Véma med en sträng blick på Temmo. ”Du har aldrig varit där.”

”Förlåt. Men jag har alltid drömt om det”, sade Temmo leende.

”Där finns träningsplatser av alla möjliga slag: svärdfäktning, bågskytte, ridning och så vidare”, berättade Véma. ”Jag och Temmo kommer att hålla på med känning.”

”Vad ska jag göra då?” frågade Tikk. Det hade hon inte tänkt på tidigare.

”Vad vill du göra?” frågade Véma.

”Jag vet inte”, svarade Tikk tomt. Hon kanske skulle lära sig hur man slogs med ett svärd? eller kunde det vara bra att kunna hantera en pilbåge? Var det möjligt för henne att lära sig känning?

”Du kan ju flyga!” log Temmo. Så mycket för den hemligheten.

”Va?” frågade Véma och tittade misstänksamt på Tikk.

Tikk besvarade Véma med ett blygsamt leende.

”Kan du flyga?” Véma lät tvivlande.

”Jag kan inte flyga”, förklarade Tikk. ”Men jag har en grej som jag kan flyga på.”

”Visa mig”, sade Véma bestämt, hon lät inte övertygad.

Tikk plockade fram den förminskade svävarbrädan ur väskan och förstorade den igen.

”Vad är det där?” frågade Véma tveksamt.

”En svävarbräda som jag har uppgraderat lite”, berättade Tikk.

”Och den kan flyga?”

”Den är fantastisk!” uttryckte Temmo sin åsikt. ”Hon voltade högt uppe i luften.”

Tikk lade varsamt undan brädan igen och suckade. Hon undrade om hennes far skulle ha varit stolt över henne om han sett svävarbrädan. Det skulle han säkert inte, precis som han inte brytt sig när hon visat honom Skrot.

”Okej, men vad ska du göra när du kommer till Moluvar?” frågade Véma och återgick till det egentliga samtalsämnet.

”Vad tycker ni?” ville Tikk veta.

En stunds tystnad följde där både Véma och Temmo tittade på Tikk och tänkte efter.

”Jag tycker du skulle passa bra med pilbåge”, sade Temmo till slut.

Véma såg ut att tänka igenom möjligheten och nickade medhållande.

”Om ni tror jag klarar det så”, sade Tikk tveksamt.

Véma gav henne ett av sina sällsynt vänliga leenden och Temmo nickade ivrigt.

En knackning på dörren fick dem alla tre att rycka till.

”Kom in”, sade Véma.

”Är ni redo att ge er av?” Det var Flehn som var tillbaka. Var det redan eftermiddag?

”Det är vi”, svarade Véma och tittade mörkt på Flehn.

”Vi väntar”, sade Flehn och tittade triumferat på Véma.

Véma reste sig upp och tog sin väska. Temmo och Tikk följde efter henne ut genom dörren. Sedan ledde Flehn dem ut genom grinden och in bakom huset och muren.

Där stod tre drakar! En röd och två grå, med glödande ögon, blanka fjäll, hopfällda vingar och stora, svarta taggar längs ryggen. De var så obeskrivligt vackra och såg samtidigt så starka ut. Bredvid drakarna stod två män i samma mundering som Flehn.

Tikk fann sig själv än en gång gapande i förundran.

”Temmo rider med Trej och flickan med Hibet”, meddelade Flehn och drog med sig Véma till den största av de grå drakarna.

En av männen, med smutsbrunt hår, visade Tikk till den röda draken. Han klättrade upp i den eleganta svarta sadeln och hjälpte sedan Tikk upp bakom sig.

”Håll mig om midjan”, instruerade han.

Tikk gjorde som mannen sagt och när hon minst anade det så sträckte draken på sina stora vingar och skuttade upp i luften. Tikk kände sig väldigt liten där hon satt och kände vinddraget som drakens vingar orsakade. Ljudet var obehagligt, men när Tikk tittade ner mot marken och insåg att den var långt där nere, kunde hon inte annat än älska känslan hon fick just då.

”Nu flyger vi till Moluvar”, sade Hibet genom vingslagens dån och manade draken framåt, mot bergen.