The real world is limited

Okej, det här kapitlet har jag funderat mycket på, och ändrat riktning ett antal gånger på.

Jag tror att det ska vara bra nu, jag kommer nog iaf inte att ändra det mer så att framförvarande kapitel påverkas direkt...

Det har varit en lång väntan för er som vill läsa och det beror på att jag velat, men också att det kommit en ny expansion till World of Warcraft och att det är julstök på gång nu...

Hoppas ni tycker om det iaf, och God Jul!

18

Planering

 

Den unge vrylvens namn var Ketopol, och han och hans drake hade alldeles nyligen blivit invigda i jaktlaget.

Eyt hade genast bett om något att skriva på, så att han skulle kunna anteckna. Nu satt han och Ketopol mittemot varandra vid bordet och pratade vrylviska på ett till synes avslappnat sätt.

”Det här kommer ju att ta hela dagen”, muttrade Läjker.

”Så hur ska vi sova inatt?” undrade Nibbo. De var tolv stycken i deras lilla hus nu.

”Vi får väl sprida ut oss på golvet”, mumlade Sollex. Hans tankar verkade befinna sig på annat håll.

”Vad säger han?” frågade Véma frustrerat.

Tikk började förstå varför Kännaren verkade så känslokall hela tiden. Det var antagligen just för att hon som Kännare, tog in så många saker hela tiden att hon var tvungen att blockera alla känslor för att inte bryta ihop. Hon verkade alltid iaktta sin omgivning och liksom vänta på att någonting skulle hända, som hon redan visste skulle hända, men nu verkade hon lite okoncentrerad och hade ingen aning om vad som sades.

”En massa saker”, svarade Eyt kort och återgick till samtalet på vrylviska.

Véma ryckte irriterat till sig hans anteckningar, men efter en snabb titt slängde hon surt tillbaka dem. Fel språk, antog Tikk.

Eyt verkade oberörd.

”Jag kan ta Flehns svärd”, suckade Véma och vände sig till Sollex. ”Tikk kanske kan ta det där andra utifall det skulle komma till närstrid.”

”Hur ska vi ta oss härifrån då? Och vad ska vi göra sedan?” frågade Tikk.

”Vi måste ju meddela Kungen, och han befinner sig vid gränsen nere på låglandet”, sade Läjker.

Tikk lade märke till att Sollex såg nervös och bekymrad ut. Han tittade oroligt ner i golvet.

”Den girige kejsaren har visst hittat sig en kvinna”, sade Eyt plötsligt. ”Som tillhör en av de södra träskmarksklanerna.”

”Vad har det med kriget att göra?” undrade Omot.

”Hon önskar sig Jerilir i bröllopsgåva”, svarade Eyt och knackade i bordet med pennan han fått låna av Tikk.

”Och varför bryr sig vrylverna om det?” frågade Nibbo och suckade tungt.

”Det gör de inte, egentligen. Ketopol berättar att det kom en man med stor eskort från huvudstaden. Han talade till Hövdingen på deras eget språk, så Hövdingen kallade till krigsråd. Alla vuxna män deltog”, berättade Eyt. ”Ketopol räknades som för ung, men han hörde vad som sades och han är säker på att mannen måste ha hört till samma klan som Kejsarens kvinna.”

”Vad sade han?” frågade Tikk.

”Han erbjöd dem frihet och makt i gengäld mot deras hjälp i erövringen av Jerilir. Ketopol tycker det var ett fånigt förslag, eftersom vrylverna redan var fria. Kejsaren var ju till och med tvungen att skicka en man för att be om deras hjälp, utan makten att ge dem order”, förklarade Eyt. ”Men det måste ha varit något som Ketopol inte såg som gjorde så stort intryck, eftersom mannen efter krigsrådet benämnts som den mörke mästaren, och folket skyndade till hans hjälp.”

”Så vad kan vi göra åt den saken?” frågade Tikk och tittade på Ketopol, som såg ut att hänga med hyfsat i Eyts redogörelse. Han kunde ju åtminstone lite av allmänna handelsspråket, som det i alla fall kallades i rymden.

”Jag har besökt Södra Träskmarkerna en gång, och jag blev inte väl mottagen. De sysslar med en hel del illvillig magiutövning, där de liksom tar kontrollen över levande ting. Jag undrar vad de nu har för onda planer, när en av dem snärjt Karqols kejsare, och på så vis försöker överta Jerilir”, sade Eyt fundersamt.

”Och vad kan vi göra åt saken?” upprepade Omot Tikks fråga.

”Magiutövning?” sade Nibbo frågande.

”Magi är en gemensam betäckning för alla övernaturliga ting här i världen, som stiger över de materiella lagarna. Som Känning eller Kraftmanipulation, vilket är vad jag sysslar med”, förklarade Eyt för dem som aldrig lämnat planeten. ”Vad vi kan göra är en svår fråga, men vi skulle verkligen behöva ta oss till Karqol och undersöka vad det är Träskfolket egentligen har i kikaren.”

”Vi borde rådfråga Kungen”, sade Läjker.

”Det vore en alltför lång omväg, vi borde bege oss till Karqol direkt härifrån”, protesterade Sollex. Han såg än en gång sådär nervös ut. Var han orolig över att lämna Moluvar?

”Sollex har rätt”, sade Eyt. ”Men någon måste ändå varna Kungen.”

”Och någon måste stanna här”, sade Nibbo. ”Vi kan inte alla ge oss av utan att väcka för stor uppmärksamhet.”

”Så hur ska vi göra?” frågade Läjker.

”Temmo och de andra stannar här tillsammans med Ketopol. Nibbo, Läjker och Sollex beger sig till låglandsgränsen för att meddela Kungen. Jag, Eyt, Omot och Tikk tar oss till Karqol”, sade Véma bestämt.

”Fast jag följer med till Karqol”, sade Sollex, ännu mer bestämt än Véma.

Véma granskade honom med stränga ögon och han stirrade envist tillbaka.

”Han har ju god kunskap, och vapen”, sade Eyt. ”Nibbo och Läjker kan få tag i det vid låglandsgränsen, medan vi gör bäst i att smita över en obevakad gräns.”

”Det där var ett dåligt argument”, sade Véma och blängde på Eyt, som oskyldigt ryckte på axlarna. ”Vi kan ju fixa fler vapen härifrån. Eller hur Sollex?”

”Jag följer med er”, upprepade Sollex.

”Jag vet”, suckade Véma irriterat. ”Men du gjorde bäst i att låta bli.”

Tikk antog att resonemanget handlade om någonting Véma Kände, men själv hade hon inget emot att Sollex följde med. Han kände ju till mycket om mycket. Fast i och för sig verkade det inte vara lika mycket som Eyt... Hade inte Sollex i alla fall fixat en pilbåge till just Tikk? Hade han tänkt ta med sig Tikk därifrån redan innan Eyt och Omot dök upp?

”Men hur tar vi oss ifrån det här stället nu då?” frågade Omot. ”Hela berget är väl fortfarande övervakat av de där drakarna.”

”Ja, och de har så väldigt bra syn!” muttrade Eyt frustrerat. ”Jag säger att vi får sova på saken och se om någon kommer på något tills imorgon.”

”En fråga bara”, sade Sollex. ”Tog inte vrylverna er packning?”

”Nej, det gjorde de inte”, log Eyt. ”Och det tackar vi Tikk för!”

”Va?” Tikk hade väl inte ens sett deras packning?

”Tänk att jag aldrig berömt dig för alla underbara saker du tillverkat”, sade Omot och klappade Tikk på axeln.

Eyt plockade fram en liten ask från en ficka och Tikk kände genast igen den.

”Det där är ju min…!” utbrast hon förtjust, medan Eyt fick den att växa.

”Jag trodde nog att den skulle kunna komma till användning på den här resan, och det gjorde den”, skrattade hennes far, medan Tikk gapade förvånat.

”Är det där… magi?” frågade Nibbo. Hon och de andra Elejonaborna såg väldigt imponerade ut när Eyt öppnade den kista som asken växt till.

Den var nästintill full med grejer, men Tikk kände inte igen något annat än en ryggsäck som sin fars ägodel. Allt det andra måste vara Eyts.

”Mekanisk magi kanske man skulle kunna säga. Det är i alla fall en väldigt praktisk sak”, sade Eyt och plockade fram ett svärd som han sedan slängde till Omot.

”Får jag se!” utbrast Sollex och ryckte nyfiket svärdet ur händerna på honom. Omot gjorde ingen ansats att protestera. Sollex drog svärdet ur sin slida och börjat studera det mystiska dimlika bladet. ”Wow!” mumlade han och svingade det ett par gånger genom luften.

”Där har du Terilth, en magisk klinga”, berättade Eyt.

”Otroligt smidigt och lätt”, sade Sollex imponerat och kände på eggen. ”Fantastisk skärpa.”

”Just så, du verkar vara bra på det där med svärd”, sade Eyt. Han verkade väldigt imponerad av Sollex kunskap.

”Har man växt upp i rätt omgivning så är det inte så svårt”, log Sollex och gav tillbaka svärdet till Omot. ”Själv då?”

”Jag är inte så mycket för svärd”, skrattade Eyt. ”Jag har min egen gamla trotjänare.” Han plockade fram en stav ur kistan, som han snabbt svingade och siktade på Sollex huvud. Det var alltså en stav Eyt hade som vapen.

Sollex duckade reflexmässigt, men lyckades ändå inte undvika att Eyt petade honom i nacken.

Véma skrattade, och i förvåning över det, skrattade Tikk också.

”Du måste älska att peta på folk med den där”, påpekade Omot och skakade leende på huvudet.

”Det är oslagbart!” skrattade Eyt och klappade Sollex på huvudet med handen istället. Sedan sade han några ord på vrylviska till Ketopol.

”Så vad gör vi nu?” frågade Tikk.

”Tar det lugn och har lite skoj”, svarade Eyt och lade tillbaka staven och svärdet, sedan krympte han kistan igen.

”Få se vad du har gjort sedan vi sist sågs”, sade Omot och rufsade Tikk i håret, det hade han aldrig brukat göra förut, men Tikk hade inget emot det. Hon hade ju också slutat ha på sig mössan inomhus sedan hon kommit till Moluvar, så att det var möjligt.

”Hörde du att jag fick Jopps svävarbräda?” frågade Tikk sin far och plockade fram brädan ur väskan, som fortfarande hängde på hennes axel.

”Jodå, det hörde jag. Du lär ha mekat en hel del med den”, sade Omot intresserat och studerade brädan. ”Ett storleksreglage på den också! Jag anade aldrig hur användbart det där kunde vara.”

”Men det gjorde jag”, sade Tikk. Hon förstorade upp brädan och lade den uppochner på bordet så att det gick att komma åt motorn. ”Jag har mixtrat med gravitationen och balansen också, och hastigheten.”

”Det må jag säga, det ser mycket värre ut än de nyaste grejerna”, sade Omot imponerat.

De övriga i rummet hade dragit sig undan lite. Eyt pratade med Ketopol, Nibbo hade plockat upp sin bok och försökte läsa igen, Véma verkade redo att hjälpa henne. Läjker och Sollex började prata pilbågar och skytte.

”Också kan man ha de här för att öka reaktionstiden”, berättade Tikk och plockade fram Skannerglasögonen. Då kom Skrot fram och klättrade upp på brädan, han ville också vara med och titta.

”Smart.” Omot såg både professionell och glad ut samtidigt. Vilket Tikk aldrig sett honom vara förut.

Sedan gick Tikk igenom mer detaljerat hur hon hade modifierat svävarbrädans motor. Omot hittade några ytterligare grejer som de ändrade för att få brädan ännu bättre. Skrot var lycklig över att få hjälpa till med något mekaniskt igen, och pep glatt nästan hela tiden.

Kännarlärlingarna kom ner och fixade mat när det blev dags för det. De bakade bröd och gjorde en stuvning. Tikk hade vant sig vid maten på Elejona nu och tyckte det smakade fantastiskt, men hennes far såg inte så glad ut över måltiden.

När de plockat ihop och diskat allt efter sig, bestämde Eyt att de skulle sova.

”Hur ska vi nu ligga?” undrade Tikk.

”Vi får helt enkelt leta reda på en ledig fläck på golvet”, sade Eyt.

”Du kan sova i min säng”, erbjöd Tikk sin far.

”Jag klarar mig, du ska inte behöva ligga på golvet”, svarade Omot.

Så Omot, Eyt, Sollex och Ketopol hittade en varsin tom golvfläck någonstans och fick en varsin filt, medan de andra sov som förut.

Det var någon som snarkade högt och störde Tikks förmåga att somna. Hon gissade att det var Eyt, eftersom hon visste att hennes far och Sollex inte snarkade, och ingen hade snarkat kvällen innan. Ketopol verkade inte heller vara den snarkande typen. Vilket fall som helst gömde Tikk hellre huvudet under filten än att väcka någon.

 

Nästa morgon vid frukost var det ingen som sade någonting. Där var en obehaglig tystnad som Tikk kände sig tvungen att bryta.

”Är det någon som har kommit på någon plan?” frågade hon.

Alla tittade på Eyt, som bekymrat kliade sig i huvudet.

”Jag tycker fortfarande att vi ska flyga”, sade Omot och ryckte på axlarna åt Eyts ogillande min.

”Vi får tänka vidare på saken”, muttrade Eyt och suckade djupt.

Och morgonen fortsatte på samma lättsamma sätt som kvällen innan. Omot, Eyt och Läjker satt och pratade strunt, med Sollex och Ketopol som åhörare. Véma var med lärlingarna på övervåningen. Tikk återgick till att hjälpa Nibbo med läsningen, för dagen skulle de läsa om djur.

”Vad vill du läsa om för djur?” frågade Tikk.

”Jag vet inte”, mumlade Nibbo och slog ut med händerna. ”Drakar?”

”Låter som en bra idé, vi kanske kan ta reda på lite mer om de här pildrakarna som är så irriterande”, tyckte Tikk och slog upp boken.

”P…i…l…d…r…a…k…a…r… Pildrakar”, läste Nibbo överskriften. Hon hade blivit riktigt bra på det där med läsning, fast nu viste hon ju egentligen från början vad det stod.

”Just så”, sade Tikk och tittade närmare på den tecknade pildraken på bilden. Den var väldigt likt drakarna som flög omkring på vakt där ute.

Sollex kikade nyfiket över axeln på dem.

”Pildrak…e…n… ä…r… en… mi…n…d…r…e… d…r…ake… Pildraken är en mindre drake… s…o…m… som… l…e…v…e…r… lever… p…å… på… V…r…y…lvslätten”, läste Nibbo. Hon hängde kvar vid varje bokstav så att det verkligen skulle bli rätt.

”Bra! Men du fuskar lite på det du redan vet, Vrylvslätten till exempel”, bedömde Tikk.

”Men det är jobbigt när det är långa ord”, klagade Nibbo.

”Hå!” utbrast plötsligt Sollex.

Alla hoppade till och tittade förskräckt på honom.

”Förlåt”, mumlade han lite generat. ”Men här har vi den där planen vi väntat på.”

”Vadå?” frågade Tikk snabbt.

”Låt höra!” avgjorde Eyt nyfiket.

”Det står här: … Pildraken har exceptionellt bra syn, som kombinerat med dess snabbhet gör den till en livsfarlig jägare… slätten är torr och ser sällan regn… Pildraken är dagaktiv och beroende av solskenet för att uppnå sin fulla potential…”, läste Sollex.

”Så idealet vore alltså att ge sig av en stormig natt”, sade Läjker.

”Det vore det verkligen”, höll Eyt med.

”Men om vi nu hade turen att råka ut för en stormig natt, skulle det inte bli problem för oss att flyga också?” sade Omot.

”Vi borde ge oss av så fort som möjligt, och hur stor chans är det att det blir regn inatt?” sade Läjker.

”Och då skulle vi vara tvungna att vara väldigt försiktiga”, sade Eyt.

Tikk såg hur Ketopol desperat försökte hänga med. Och så lade sig Nibbo i, med olika förslag på rymningsalternativ.

Sollex var den enda som liksom Tikk satt tillbakalutad i stolen och inte deltog aktivt i samtalet. Han såg ut att vara fullt ockuperad med sina egna tankar, som om han klurade ut en egen plan för rymningen.

”Hur tycker du att vi ska göra?” frågade hon honom tyst, för att inte blanda in de andra.

”Det finns en tunnel som leder ut längre ner på berget, nedanför trädgränsen”, berättade han. ”Där kan vi komma undan genom skogen.”

”Var finns den här tunneln?” frågade Tikk viskande.

”Innanför borgmuren”, svarade Sollex. Det var ju typiskt, där som det kryllade av vrylver.

”Jaha”, suckade Tikk. ”Den råkar inte också mynna ut i Algalyns hemliga källare?”

”Jo.”

”Va!?” Tikk trodde inte sina öron. Kunde det vara så enkelt?

”Det var Algalyn som lät gräva ut den också”, mumlade Sollex och tittade ner i golvet.

Då insåg Tikk att alla de andra tittade på dem. Hennes utrop hade avbrutit diskussionen.

”Hur lång är den?” frågade Tikk tvekande och försökte att inte bry sig om de andra.

”Den är större än brunnen, men inte tillräckligt hög för att man ska kunna stå raklång. Med den här truppen som vi har, skulle det ta ganska lång tid att ta sig igenom”, gissade Sollex.

”Helt klart den bästa planen hittills”, tyckte Tikk. ”Men vi skulle behöva ha skydd av mörkret både när vi tar oss ner och när vi kommer ut.”

”Jo, men det är väl egentligen inget större problem”, sade Sollex. ”Vi tar oss ner ikväll och ser till att ta oss till botten tills i morgon kväll, så vi kan ta oss så långt igenom skogen som möjligt innan solen går upp igen.”

”Men vi skulle ju flyga”, kom Tikk ihåg att Eyt och hennes far sagt.

”Vi kan vilket fall väl inte flyga alla sju?” frågade Sollex.

”Nej”, svarade Eyt. ”Allra helst inte när vi ska dela på oss. Men är det en tunnel ni pratar om?”

”Ja, och det är inte många som vet om att den existerar”, svarade Sollex.

”Vi får göra på det gamla hederliga sättet och gå, då”, suckade Nibbo.

”Vad har vi för förberedelser att göra som måste vara klara tills ikväll nudå?” undrade Läjker.

”Kan någon hämta ner Véma?” frågade Eyt.

Sollex kom snabbt på fötter, och han fick med sig hela kännarskaran ner från övervåningen.

”Hur gör vi?” frågade Véma direkt.

”Vi tar Flykttunneln ikväll”, sade Sollex.

Véma nickade kort, hon måste förstå vad han menade.

”Men nu skulle vi behöva proviant och eventuell annan utrustning”, sade Läjker.

”Vi är sju stycken”, mumlade Eyt och räknade något på fingrarna.

”Sju?” frågade Temmo och räknade tyst personerna i rummet. ”Jag får det till tolv.”

”Alla kan inte resa, några måste stanna kvar”, sade Véma lugnt.

”Så vem stannar?” frågade Temmo.

”Ni får stanna med Ketopol”, svarade Véma. Ingen annan vågade säga det.

”Vi?” frågade Temmo.

”Ni fyra kan stanna här och fortsätta med studierna”, svarade Véma och tittade bestämt på kännarlärlingarna. ”Någon måste stanna”, upprepade hon.

”Inte jag”, sade Temmo lugnt.

Total tystnad rådde i några långa sekunder när allas blickar var riktade mot Véma och Temmo som envist stirrade på varandra i ett tyst bråk.

”Vi kan stanna”, sade till slut en annan av kännarlärlingarna och de andra två nickade.

Véma suckade tungt och sjönk ner på en stol.

”Okej, så då blir vi åtta stycken”, mumlade Eyt.

Då sade Ketopol någonting på vrylviska.

Eyt svarade honom på samma språk.

Ketopol tycktes panikslaget protestera.

”Han vill också följa med”, suckade Eyt.

”Vi skulle kanske ha frågat dem från början”, sade Sollex.

”Mo’rii”, sade Ketopol och pekade på sig själv. ”Drake”, sade han och pekade upp i taket innan han talade vrylviska igen.

”Hans drake är fri och skulle komma om han kallade på henne”, översatte Eyt.

Sent, och inte aldrig kommer nu fortsättningen.

Det här har varit ett svårt kapitel som jag har skrivit om mycket, men nu får vi se hur bra det egentligen blev...

Om jag inte sagt det förr, så säger jag det, att skrivandet går väldigt trögt nu. Berättelsen blir också mer komplicerad nu och kräver mer planering.

17

Återförening

 

”Måste det vara så svårt?!” utbrast Nibbo frustrerat och slängde Gågens gamla sagobok på bordet. Hon morrade ilsket och tittade på boken med en blick som kunde döda.

Läjker skrattade lite retsamt. Han låg i trappan och slöade, utan att ha något vettigare att göra.

Tikk suckade uppgivet. Hon gjorde sitt bästa för att försöka uppfylla sitt löfte att lära Nibbo läsa, men det gick inget vidare.

”Det är inte lätt att lära och det är inte heller någon lätt konst att lära ut”, sade Véma med ett vagt leende. Hon satt på andra sidan bordet och tittade på.

Temmo var i Tikks gamla rum på övervåningen och studerade Känning tillsammans med tre andra kännarlärlingar som han bjudit att bo i huset. Det var två kvinnor som sov där uppe, medan Temmo och en man sov nere i sällskapsrummet. Véma delade rum med Tikk.

”Det här är inte roligt”, muttrade Tikk och tittade ut genom fönstret. Det var vackert väder, men det var ingen idé att gå ut, eftersom vrylverna strängt bevakade alla gator.

”Det kunde varit värre”, sade Läjker, men han såg också fruktansvärt uttråkad ut.

De hade egentligen inte mindre saker att göra på dagarna än de haft förut. Förutom vapenträning kunde de göra vad de ville. Det var bara det att vrylvernas närvaro medförde en väldigt olustig känsla för alla i Moluvar, som om det vilade ett större hot i närheten.

Véma verkade inte alls bekymrad, hon verkade snarare mer avslappnad än vanligt. Hennes goda humör sänkte Tikks oro.

Då knackade det på dörren.

”Vad är det nu då?” fräste Nibbo och blängde på den. ”Kan de inte bara lämna oss ifred!”

Tikk satt kvar där hon satt, någon annan fick öppna.

Véma satt med ryggen mot dörren och gjorde inte heller någon ansats att resa sig upp.

Efter en andra knackning reste sig Läjker mödosamt från trappan och öppnade dörren utan ett ord.

Det var ingen vrylve, som de alla trott. Det var en lång och slank man med kort lila hår.

”Hej”, hälsade mannen.

”God dag”, sade Läjker förvånat.

”Jag letar efter en flicka vid namn Tikkipe”, sade mannen och tittade förbi Läjker, in på de andra i rummet. Ett bländande leende lyste upp hans ansikte när han fick syn på Tikk. Sedan försvann ut på gatan igen.

”Va?” sade Tikk förvirrat. Hur kunde han veta vem hon var? Och vem var han?

Plötsligt kom en annan man in genom dörren. En människa som Tikk inte ens i sina vildaste drömmar vågat hoppas på att hon skulle få träffa igen. Hennes far, som hon trott befann sig ljusår därifrån ombord på YGV7259, stod nu framför henne.

Tikk reste sig upp så hastigt att stolen hon suttit på föll baklänges.

Den lilahårige mannen kom in och stängde dörren efter dem, sedan satte han sig på en ledig stol.

”Omot!” lyckades Tikk skrika. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon kunde inte hålla tillbaka tårarna som kom, men hon tillät inte sig själv att bryta ihop helt.

Hennes far bara tittade på henne, och snart smög sig ett leende fram på hans läppar.

Tikk log tillbaka genom ridån av tårar och vågade då kasta sig i famnen på honom. Nu var hon lycklig.

Det skramlade till på övervåningen, och de fyra kännarlärlingarna kom ner för trappan med frågande miner.

”Förlåt Tikk”, sade Omot och tittade sin dotter i ögonen. ”Vi skulle ha lämnat YGV7259 tidigare. Tillsammans.”

Skrot tittade förvånat fram ur Tikks väska, han hade väl känt igen Omots röst. Men det var nog bara Tikk som lade märke till honom, för han försvann snabbt ner igen.

”Hur länge har du varit på Elejona?” frågade Tikk sin far.

”Förlåt för allt”, sade Omot. ”Vi var långt härifrån när jag insåg vart du var någonstans. Som tur var skulle Eyt just till att åka hem från sin rymdresa, så jag kunde lifta med honom, men vi kom hit för bara ett par dagar sedan.”

”Fårlåt mig!” sade Tikk. ”Det var inte meningen att jag skulle stanna här. Jag skulle ha åkt med skytteln tillbaka, men jag somnade på berget så att jag missade den, och när jag skyndade mig tillbaka blev jag biten av den där ormen och var tvungen att ta mig till en helare…”

”Det gör inget, det gör inget”, lugnade Omot och höll om henne. ”Vi hade det inte speciellt bra ändå.”

”Vi skulle ha det så mycket bättre här”, höll Tikk med och torkade bort tårarna.

”Och nu är vi ju här”, log hennes far.

Tikk ville så gärna skrika ut sin fulla lycka, men tanken på att vrylverna skulle kunna höra hindrade henne.

”Vill du verkligen inte tillbaka till rymdskeppet?” frågade Tikk för att försäkra sig om att hon inte missuppfattat det Omot sagt. Han hade ju byggt upp hela sitt liv på YGV7259, och slitit hårt för att uppnå den status han faktiskt hade där.

”Nej, jag har varit så dum i hela mitt liv som trott att det där livet skulle vara något att sträva efter”, svarade Tikks far, och hans leende vittnade om hur lättad han måste vara för att ha sluppit ifrån det.

”Där har vi verkligen ett sanningens ord”, sade den lilahårige mannen och slog ihop händerna.

”Det här är Eyt”, sade Omot och log mot honom.

”Eyt Kraftbärare”, presenterade sig mannen och bugade där han satt. ”Fast vad vrylverna vet så är jag Eyt Fiskarson och Omot, Smedslärling.”

”Jag är så glad att du är här. Jag hittade inte brevet förrän på min födelsedag och då var jag redan här i Moluvar”, berättade Tikk.

”Det var också först då jag upptäckte att du verkligen var försvunnen. Jag trodde att du bara gömde dig för mig i en annan del av skeppet, eftersom brevet förargat dig”, sade Omot. Han såg ut att vara fylld med skuldkänslor. ”Jag gav mig av efter dig samma dag.”

”Tack”, sade Tikk och kramade om sin far hårt.

”Men hur tog ni er hit till Moluvar?” frågade Läjker. Han reste upp Tikks stol och satte sig ner.

”Vi flög”, sade Eyt.

Tikk ledde Omot till en ledig stol och knuffade ner honom på den. Själv satte hon sig bredvid honom på den sista lediga stolen och såg hur kännarlärlingarna tog plats i trappan.

”Flög?” Läjker såg tvivlande ut. ”Hur då?”

”Ja, hur brukar man flyga?” sade Eyt med ett skämtsamt leende.

”Häromkring är det ju faktiskt drakar som gäller för flygning”, sade Véma och tittade nyfiket på mannen. ”Kraftbärare”, mumlade hon, och Tikk tyckte sig ana ett djupare intresse i hennes röst.

”Och vem är du om jag får fråga?” frågade Eyt och tittade misstänksamt på Véma.

”Véma Kännare”, svarade Véma.

”Där ser man”, skrattade Eyt och kliade sig i huvudet. ”Känner du till Fläv?”

”Han var min mästare”, sade Véma med behärskad förvåning.

”Lever han fortfarande?” frågade Eyt.

”Han dog innan jag lämnade Moluvar första gången”, svarade Véma och slog ner blicken. Var det sorg hon visade?

”Tråkigt. Han var en god man”, sade Eyt med en tung suck. ”Men det var som jag misstänkte.”

”Kände du honom?” frågade Véma.

”Jovisst”, svarade Eyt.

Tikk var så fylld av glädje över att hennes far var där, men Vémas ovanliga öppenhet mot främlingen fyllde på ännu mer.

”Vi träffade Flehn Drakmästare i borgens fängelsehålor”, berättade plötsligt Omot.

Tikk tittade förvånat på sin far, som fortfarande höll en arm om henne. Han såg ut som sitt gamla jag igen, alvarlig och viktig.

”Hon berättade om er situation här och sade att vi måste meddela kungen om vad som hänt”, sade han. Han talade till alla närvarande, med den där rösten som fick det att låta som att han kunde allt.

”Vet inte kungen om hur vi har det?” frågade Temmo bekymrat.

”Nej”, svarade Omot. ”Drakryttarna lämnade förstärkningen vid gränsen som planerat, men när de var på väg tillbaka blev de överfallna.”

”Vrylverna har stränga order om att hålla det här hemligt”, sade Eyt.

”Hur vet du det?” frågade Läjker.

”Därför att”, sade Eyt och sänkte rösten. Han väste fram en mening ord på ett främmande språk, det skulle kunna vara vrylviska, men Tikk var inte alls van att hantera främmande språk, så hon vågade inte gissa.

”Eyt är väl berest”, sade Omot. ”Han äger kunskap om mycket, och kan många språk.”

”Ush, vad viktig du låter Ommo!” utbrast Eyt och slog näven i bordet.

Alla i rummet skvatt till och höll andan. Så skrattade Omot och kramade om Tikk igen. Eyt föll snabbt in i skrattet.

Tikk andades ut med ett leende. Den underliga lilahårige mannen hade tydligen också sett att Omot gått in i sitt gamla jag ett tag där? I alla fall hade han uppmanat honom att slappna av lite mer, och det tyckte Tikk var bra.

”Ursäkta mig Draken, men tycker du inte att det här är viktigt?” sade Omot och log varmt mot sin dotter. Tikk kände sig mer uppskattade än någonsin, trots att han inte talade till henne.

”Bara för att det är viktigt behöver man inte låta viktig”, sade Eyt och himlade med ögonen.

”Låt oss gå vidare, så att vi kommer någonstans med det här”, sade Omot med en suck.

”Jovisst, Flehn sade att vi måste ta oss till gränsen och varna kungen”, berättade Eyt. ”Men om vi tar oss ut härifrån så måste vi ta med oss Sollex, vem det nu är.”

Alla tycktes se ut som frågetecken. Nibbo och Läjker tittade på Tikk och Tikk ryckte på axlarna.

”Är det någon som vet var Sollex finns?” frågade Omot.

”Tikk?” frågade Nibbo.

”Jag har ingen aning om var han är”, sade Tikk. ”Senast jag såg honom var när han visade mig till Algalyns torn, det var samma dag som attacken.”

”Han håller sig i närheten”, sade Véma och undersökte frånvarande sina naglar.

”Det vore ju praktiskt om han vore här nu”, muttrade Eyt. ”Då kunde vi kanske få det här överstökat någon gång och komma närmare slutet på kriget.”

Just då hördes ytterligare skrammel från övervåningen. Temmo reste sig och gick upp för att kolla vad det var. Tikk såg att Véma log nöjt.

Efter en del konstiga läten hörde de Temmo säga:

”Jag antar att det är du som är Sollex och i så fall är du väntad.”

Sedan kom en till synes högst förvirrad pojke ner för trappan. Sollex såg på riktigt mer ynklig ut än han någonsin låtsas vara, och Tikk tyckte faktiskt synd om honom. Han brukade ha koll på det mesta, men det här hade han då inte alls väntat sig.

”Titta Sollex, Omot har kommit hit!” sade Tikk och log mot honom, samtidigt som hon lyckligt kramade sin fars arm.

”Trevligt att träffas”, mumlade Sollex och skakade på huvudet åt sig själv.

”Vi har pratat med Flehn Drakmästare i fängelsehålorna, och fick order om att ta med dig härifrån”, sade Omot högtidligt.

Sollex stod osäkert där han stod.

”Nu har vi bara problemet med hur vi ska ta oss ut från det här fängelset kvar. Några förslag?” frågade Eyt och gnuggade uppspelt händerna.

”Kan vi inte bara flyga härifrån?” föreslog Omot. ”Du påstår ju att du lätt skulle kunna flyga ifrån pildrakarna.”

”Om ingen kunde se mig skulle jag göra det, men jag vill inte att den som står bakom det här kriget ska veta om vad jag kan”, sade Eyt med en road glimt i ögonen.

”Osynlig?” sade Omot.

”Lägg av Ommo! Även om jag kunde fixa det, så kan jag väl er alla på det viset!” utbrast Eyt.

”Jag vet väl inte allt vad du kan och inte kan”, sade Omot och slog ut med sin lediga hand, den som inte kramade Tikk.

”Vad har du haft för dig sedan vrylverna kom?” frågade Tikk Sollex. Han stod förvirrad kvar mitt på golvet, och förstod antagligen inte heller någonting av den konversation Tikks far förde med Eyt.

”Hållit mig gömd”, mumlade Sollex. ”Försökt lista ut vad det egentligen är som pågår här, smusslat vapen från vapenkammaren, och lite sådant.”

”Har du vapen?” frågade Läjker intresserat.

”Alltså det är inte mycket”, sade Sollex försiktigt. ”Mest bara mina egna grejer, men jag tog en fin båge åt dig Tikk, och så hittade jag ett väldigt fint svärd, och Flehns svärd.”

”Utmärkt!” utbrast Eyt. ”Då har vi vapen för sex personer som det nu ser ut.”

”Jag får det bara till fyra”, sade Sollex och såg sig om på samlingen. ”Och det är bara jag som verkligen vet hur man hanterar ett svärd så vitt jag vet.”

”Vi borde frita Flehn”, tyckte Tikk.

”Visst borde vi det, men det skulle orsaka alltför mycket tumult”, förklarade Eyt. ”Om vi bara tar en liten grupp från staden så kanske vrylverna inte alls märker att det saknas någon och att deras hemliga operation är avslöjad.”

”Eyt och jag har vapen”, berättade Omot som svar på Sollex fundering.

”Du kan väl ingenting om vapen”, sade Tikk och tittade förvånat på sin far.

”Nej, men han har full potential att lära sig. Allra helst eftersom jag gett hon ett magiskt svärd som tack för sällskapet på den här resan”, förklarade Eyt och klappade sig själv på bröstet.

”Du vill inte ge mig Terilth, på riktigt vet du”, protesterade Omot. Tikk kunde tänka sig att det bara var tanken på att han skulle ha ett svärd, som kändes helt fel för hennes far.

”Jo, det vill jag”, envisades Eyt. ”Jag har ingen användning för svärd, jag har ju Elwario!”

Elwario måste vara ett annat slags vapen då.

Så knackade det på dörren igen.

Tikks blick sökte sig genast till Véma.

”Temmo, ta med er Sollex upp. Omot och Eyt, in i vårt rum”, beordrade Kännaren. ”Den här gången är det vrylver.”

Tikk knuffade in sin far och Eyt i rummet till höger om trappan och stängde dörren efter dem, medan kännarlärlingarna och Sollex skyndade upp för trappan. När allt var lugnt igen öppnade Tikk ytterdörren.

”God dag”, hälsade en ung vrylve henne, han kanske var i Sollex ålder. Bakom honom stod två stora, beväpnade män.

”Är det några problem?” frågade Tikk matt.

”Många bor huset?” frågade vrylven på knaggligt allmänspråk.

”Vad spelar det för roll?” suckade Tikk och sneglade osäkert på Véma, som bara stirrade på sina egna händer.

”Bor ingenstans… jag”, sade vrylven osäkert.

”Ska ni flytta in i våra bostäder och vakta oss nu också”, muttrade Tikk och släppte in honom. De andra två gick sin väg.

”Nej”, sade vrylven och tittade på samlingen människor där, de som nu satt kvar.

”Vad är det då?” frågade Tikk irriterat.

”Jag… emotsade… far?” försökte vrylven förklara.

”Vi måste härifrån”, sade Tikk frustrerat och himlade med ögonen.

”Ja!” höll vrylven med. ”Jag… far… inte…” Han gav upp och rabblade på sitt eget språk istället.

Tikk skyndade sig och smet in till Omot och Eyt, medan vrylven tittade på Véma.

”Vad sade han?” viskade hon.

”Han berättade att han sagt att hans far inte skulle lyssna på den mörke mästaren eftersom han inte går att lita på och kommer att bryta sin del av löftet. Därför ska de hålla honom fånge här tillsammans med oss”, viskade Eyt tillbaka.

”Vilken…?” skulle Tikk precis till att fråga, när Véma stack in huvudet.

”Han ljuger inte”, sade hon. ”Vi kan få viktig information ur den här. Han är inte alls något hot mot oss.”

”Ska vi se vad han har att säga?” tyckte Omot och kramade om Tikk än en gång.

”Det är värt ett försök”, sade Tikk och log mot honom.

”Men du får inte säga för mycket Draken, håll dig till ämnet”, varnade Omot.

Sedan gick de ut i sällskapsrummet igen.

Vrylven såg väldigt förvirrad ut, han verkade till och med rädd.

Eyt skrattade vid åsynen av honom och hälsade på vrylviska.

Vrylvens ögon spärrades upp i totalförvåning, sedan hälsade han glatt på Eyt och bugade djupt.

Tikk satte sig ner på en stol igen och andades lugnt ut. Hennes far var där, hos henne, och han hade haft en nybliven vän med sig, som nu stod och pratade vrylviska med en ung vrylve som var fängslad av sitt eget folk, i Nibbo och Läjkers hus i Moluvar.

Så snart de visste vad den unge vrylven hade att säga, skulle de antagligen fortsätta planera sin flykt, och Tikk tänkte inte ge upp förrän kriget verkligen var slut.

Fortsättning!

Jag förstår om det tycks gå lite fort, men samtidigt känns det också som om det går för långsamt. Det går knappt en dag per kapitel... Jaja...

Förhoppningsvis är det spännande i alla fall :)

16

Draken

 

”Om vi har tur får du ändå träffa Tikk idag i alla fall”, sade Eyt och gick en bit bort från huset. Där stampade han lite i marken med sin stav.

”Hur då?” frågade Omot.

”Plocka fram packasken”, bad Eyt. Han kom fram och hjälpte Omot av med ryggsäcken.

Omot plockade fram den lilla asken som plötsligt blev väldigt stor. Han undrade vad Eyt hade där som skulle kunna hjälpa dem att ta sig dit Tikk rest.

Men Eyt tog ingenting ur asken, istället lade han ner Elwario, svärdet och Omots väska. Innan Omot hann reagera hade Eyt förminskat asken och lagt ner den i sin egen väska.

”Vad gör du?”

”Du får bära min väska istället, jag kan inte ta den själv”, sade Eyt.

”Jag hänger inte med”, suckade Omot. ”Vad menar du?”

”Vi behöver ju en drake”, förklarade Eyt. Sedan tog han några steg tillbaka igen och liksom tonade bort till osynlighet och försvann.

Omot stod stumt och glodde.

Istället för Eyt tonade en drake fram ur tomheten. Den var som en jättestor katt, fast täckt av grönskimrande svarta fjäll, med en rad mörka taggar längs ryggen, och ett par hopfällda vingar vid sidorna. Den tittade på Omot och morrade lite, ett djupt muller någonstans långt inifrån. Ögonen var som dem på Elwarios drake när de glödde blå, fast de här var lila och fulla med liv.

Omot höll andan under dess blick och vågade inte röra sig.

Draken tog ett par smidiga steg närmare Omot och fällde ut sina fantastiska vingar. Vingmembranen var lilaglödande som ögonen och tycktes högst overkliga, det var svårt att avgöra var kanten på vingarna verkligen slutade.

”Kom nu så sticker vi.”

Omot såg sig skräckslaget om, men rösten kom inifrån hans eget huvud.

”Äh, lägg av! Det är ju jag!”

Det var Eyts röst.

”Hoppa på nu, annars kommer vi aldrig iväg”, sade Draken. Han böjde sig ner och knuffade till Omot med nosen

”Det var som…” Omot återfick tal-och rörelseförmågan och tog ett skrämt steg tillbaka.

Om det här hade hänt ett par veckor tidigare hade Omot inte alls accepterat det som möjligt att en man skulle kunna förvandla sig till drake, men nu brydde han sig inte riktigt längre. Han trodde fortfarande inte på magin, men det spelade ingen roll, eftersom det ändå var som det var.

”Vill du inte träffa Tikk?” Draken lade sig ner på marken och tittade på Omot.

”Kunde du inte ha sagt något om det här tidigare?” sade Omot nervöst och drog en hand genom sitt hår. ”Då hade det kanske gått lättare att smälta.”

”Kom bara inte och påstå att du hade trott mig bara”, fnös Draken.

”Nej, det hade jag inte, men du hade ju kunnat säga det ändå! Jag hade i alla fall redan accepterat att du var galen, så det hade ju inte gjort någon skillnad”, sade Omot och försökte samla sig.

”Okej, förlåt då! Det här är inget jag vanligen brukar berätta för folk, så jag tänkte inte på det tidigare”, sade Draken irriterat. ”Kom igen Ommo, det är långt till Moluvar.”

”Ja, ja, jag blev lite chockad bara”, mumlade Omot. Han hängde på sig Eyts väska och tog ett djupt andetag, sedan klättrade han upp på Drakens rygg via ett framben. Där fanns en lagom sittplats där man kunde hålla sig fast i en av ryggtaggarna.

Det var så overkligt som det bara kunde bli, ändå kände Omot fjällens struktur mot sina fingrar och hur musklerna rörde sig när draken reste sig upp, och det var overkligt verkligt.

”Nu var det länge sedan jag flög på riktigt”, sade Draken och kastade sig upp i luften. De stora vingarna gjorde att han klättrade snabbt uppåt.

Omot kunde snart se hela Avéda när han tittade ner, men det var inte alls som att flyga med ett rymdskepp. Vinden ven i hans öron och temperaturen sjönk när de steg, men från drakkroppen under honom strålade en annan slags värme, så han frös inte. Det här skulle alltid förbli en av de konstigaste händelserna i hans liv, förstod han.

”Är det inte ljuvligt!” jublade Eyt i Omots huvud. Draken stannade till lite innan han sedan med full fart flög iväg mot bergen i öst.

”Hur lång tid kommer det här att ta?” ropade Omot för att överrösta vinden. Hastigheten var imponerande, Omot hade aldrig trott det fanns någon levande varelse som var så snabb.

”Det beror på hur jag orkar. Middagstid kanske”, svarade Eyt.

Sedan flög de vidare i tystnad, om man bortser från vinden.

De stannade för att vila och äta lite vid stranden av den flod som de följt hela vägen från Avéda. Nu befann de sig i utkanten av en stor skog.

Eyt återtog sin mänskliga form och sträckte på armar och ben. Han såg ut precis som vanligt, inte alls trött efter den långa flygturen.

”Det här var en ny erfarenhet”, mumlade Omot. Han var lite stel i benen efter att ha suttit stilla i vinddraget hela tiden.

”Fantastiskt landskap, va?” frågade Eyt med ett brilliant leende.

”Jovisst”, skrattade Omot. Det var skönt att höra Eyt röst på riktigt igen och inte bara inuti huvudet.

De plockade fram lite mat ur Eyts väska och högg in.

”Vad är det för ställe vi är på väg till egentligen?” frågade Omot.

”Moluvar? Det är ett träningsläger för Jerilirs tappra krigare, det är där Kännarna håller till också”, berättade Eyt med munnen full.  Han proppade i sig av maten som en hungrig varg, det där flygandet tog nog på krafterna ändå.

”Så det är som en krigsbas? Det låter farligt om det kan bli krig när som helst”, sade Omot bekymrat.

”Kanske det, men Kejsaren har inga drakar i sin styrka, och då är det inte lönt att ge sig på Moluvar. Det är nämligen som en stad på en liten bergstopp dit man inte tar sig speciellt lätt till fots”, sade Eyt.

”Okej”, muttrade Omot.

När de ätit klart och fyllt på sina vattenreserver gav de sig av igen. Med ny styrka flög de vidare. Eyt planerade att de skulle gå den sista biten så att inte alla skulle se honom som drake. Det skulle förlänga resan med någon timmes klättrande till fots.

Men det blev inte riktigt som de hade tänkt sig. När de på avstånd närmade sig Moluvar dök Draken brant ner bakom en bergsås.

”Pildrakar!”

”Va?” Omot klättrade skakad ner på marken.

”Pildrakar från Vrylvslätten i södra Karqol!” Utbrast Eyt och snubblade lite efter att ha återvänt till människoskepnad. ”Vad gör de här?!”

”Vadå?” frågade Omot förvirrat.

”Tur att drakarna inte kan tala om för sina ryttare vad de ser, men jag tror de kan ha sett oss”, sade Eyt och tog väskan från Omot. Han plockade fram packasken och stoppade den i en innerficka på sin väst. Sedan gav han tillbaka väskan.

”Vad ska vi göra?” Omot förstod ingenting.

”Vi börjar gå”, sade Eyt och började klättra upp för åsen.

Omot följde mödosamt efter. Han förstod ingenting.

”Om vi åker fast får du inte säga någonting annat än att vi är på väg till Moluvar för att hjälpa till vid gränsen”, sade Eyt bestämt.

De klättrade vidare uppåt och minuterna sniglade sig fram. Terrängen var stenig och svårframkomlig så det gick inte speciellt fort.

Ganska snart såg de tre prickar på himlen som kom i deras riktning med en väldig fart. När de var så nära att det gick att urskilja ryttarna på drakarnas ryggar, stannade Omot och Eyt.

”Nog får du sköta snacket allt”, mumlade Omot ängsligt. Skräcken över att inte veta vad det var som hände gnagde i hans sinne, men han kunde inte finna sig till att fråga Eyt något. Han hade blivit lite rädd för honom också, efter den chockerande förvandlingen till drake.

Då hördes ett rop på ett för Omot okänt språk, och sedan dök de tre drakarna ner och omringade honom och Eyt.

Drakarnas ryttare var helt vitklädda, med huvor så att bara deras mörka ögon syntes. En av dem höll upp en mörk hand, som för att be om tystnad och stillhet.

”Vilka ni är?” frågade han, med en kraftig brytning.

”Jag är Eyt Fiskarson och det här är Omot Smedslärling”, svarade Eyt tvekande.

Omot tittade chockerat på honom, men höll sig från att säga något och hoppades att främlingarna skulle misstolka reaktionen.

”Vi ämnar oss till Moluvar för att se om det finns något vi kan göra där”, fortsatte Eyt. ”Vi har rest hela vägen från Avéda.”

Därpå följde en diskussion mellan drakryttarna på deras eget främmande språk.

Eyt tittade ner i marken och flinade till vid ett tillfälle, men han skyndade sig att försöka se orolig ut igen. Omot misstänkte att Eyt faktiskt kunde det där språket han också.

”Vi er ta till Moluvar”, sade han som först talat till slut.

De två andra steg av sina drakar och gick fram till Eyt och Omot. En av dem tog väskan av Omot och tittade snabbt igenom den, sedan släpade han med sig Omot och satte honom bakom sig på sin drake. Den andre tog Eyt.

Plötsligt var de i alla fall i luften igen. Pildrakarna var snabba, men konstigt nog inte lika snabba som Eyt varit. Han använde kanske inte bara muskelkrafter och luftskicklighet när han flög…

Snart fick Omot syn på Moluvar. Det var som ett berg med toppen avskuren. Runt kanten ringlade en kraftig mur och där innanför fanns en stad med ett antal stora öppna platser. En del av staden var avskärmad med ytterligare en mur och där innanför fanns en stor borg med höga torn och några mindre byggnadsverk. Det var dit de var på väg.

Bakom borgen fanns en öppen plats där de landade. De möttes genast av fler av dessa mörkhyade människor i konstiga klädnader.

De talade till varandra på sitt obegripliga språk och sedan förde de med sig fångarna in i borgen och ner till vad som tydligen var fängelsehålorna. Omot och Eyt blev inknuffade i en gemensam cell.

”Jaha”, muttrade Omot när vakterna lämnat dem och gått därifrån. ”Vad sade de?”

”Vad?” frågade Eyt förvånat.

”Jo du! Jag såg nog på dig att du förstod”, sade Omot och hoppades att han hade rätt. ”Men själva verkade de alldeles för ouppmärksamma för att kunna lägga märke till något sådant.”

”Jo, jag besökte Vrylvslätten för många, många år sedan och lärde mig vrylviska”, erkände Eyt.

”Men kan du inte ta oss ut härifrån då?” föreslog Omot. ”Och berätta senare vad de sade.”

”Hur då?!” fräste Eyt.

”Lite trolleri kanske? Det där med draken måste ha varit mycket mer komplicerat än att smita ut från en fängelsecell”, tyckte Omot.

”Jag har tränat i åratal på draken, medan sådana här situationer inte är något jag normalt brukar försätta mig i”, muttrade Eyt irriterat.

”Får jag fråga vilka ni är?” frågade plötsligt någon. En kvinna steg fram ur mörkret i cellen bredvid. Hon såg väldigt sliten ut, smutsen från fängelsehålan hade satt sig på hennes kläder, och hennes ögon var djupt fyllda med oro.

”Det beror på vem du är”, svarade Eyt. Han hade fortfarande en lite irriterad.

”Flehn Drakmästare”, viskade kvinnan skamset.

”Drakmästare?” sade Eyt förvånat. ”Då kanske du kan berätta vad det är som har hänt här?”

”Vi flög med förstärkning till gränsen, men när vi var på väg tillbaka hamnade vi ett bakhåll och de dödade våra drakar. De tog oss tillbaka hit och då var hela Moluvar under fiendens kontroll. Eftersom jag var den som styrde här då, förde de mig hit. Jag vet inte vad som hänt med de andra drakryttarna”, berättade Flehn. ”Så vilka är ni? och vad gör ni här?”

”Jag är Eyt Kraftbärare och det här är Omot Chefsmekaniker”, presenterade Eyt dem den här gången.

”Vi letar efter min dotter”, sade Omot.

”Mekanikerdotter”, mumla Flehn. ”Vémas skyddsling?”

”Ja! Ja, hon kom hit med en Véma”, utbrast Omot förtjust. Han kunde inte tro det, kunde Tikk verkligen vara där ändå?

”Vi satte henne med bågskyttarna”, sade Flehn och vände sig istället till Eyt. ”Om du förstår vad vrylverna säger kan du väl berätta vad de sagt”, bad hon.

”Tja, de tyckte vi var tokiga som vandrat hela vägen från Avéda till Moluvar bara för att få delta i kriget”, berättade Eyt. ”De tyckte vi hade dålig packning. Den där asken är fantastisk Ommo, tänk vilket smugglarredskap!”

”Har ni gått hela vägen från Avéda?” frågade Flehn förskräckt.

”Nej”, svarade Omot. ”Men sade de inget mer?

”Jo, de diskuterade vad de skulle göra med oss. Vi lurade dem allt att tro att vi inte var mycket till hot”, skrattade Eyt. ”Jag tror de kommer släppa ut oss i staden ganska snart.”

”Sade de något om sina planer?” frågade Flehn.

”Det verkar som om deras order är att hålla Moluvar oanvändbart för Jerilir i kriget och att se till att ingen vid gränsen får reda på att de är här. Fråga mig bara inte var orderna kommer ifrån”, sade Eyt och kliade sig i huvudet.

”Om ni blir släppta så måste ni se till att kungen och gränsvakterna får reda på det här. Ni kan prata med Véma Kännare, hon kanske kan hjälpa er hitta Sollex. Han gömmer sig antagligen någonstans i staden, men om ni ska ta er ut härifrån så måste ni ta honom med”, sade Flehn. ”Det är mitt fel att vi är i den här situationen. Jag är ingen bra ledare. Men någon måste ta oss ur det här.”

”Jovisst, och jag lovade ju faktiskt att jag skulle få ett slut på det här eviga kriget nu när jag verkligen är tillbaka”, sade Eyt med en suck.

”Det var ett ambitiöst löfte”, mumlade Flehn. ”Men för all del, få slut på kriget!”

”Eyt är Kraftbärare, du har ingen aning om vad han kan göra”, sade Omot och skakade på huvudet åt sig själv. Han trodde ju inte själv på allt Eyt kunde göra.

”Det är inte många som vet det här i världen”, mumlade Eyt och jonglerade lite med en ensamt fladdrande eldslåga.

Flehn tittade på den med storögd förundran.

Nästa del är här!

Jag hoppas verkligen att det här kommer bli bra till slut, tror jag lyckats komma på något som ger berättelsen lite mer mening... typ...

Enjoy!

15

Avéda

 

Det var svårt att hålla tankarna fokuserade på det som stod i båtboken. Ändå gjorde Omot sitt bästa för att försöka. Han vandrade runt skeppet och studerade de olika funktionerna. Det var trots allt ganska intressant att se hur det fungerade att styra en båt som drevs fram med hjälp av vinden i seglen. Problemet var alla tankar på Tikk som hela tiden trängde fram.

”Vad ska jag säga när jag träffar henne?” undrade Omot högt.

”Hej?” föreslog Eyt, som envisades med att hänga efter Omot på hans rundvandring av skeppet. ”Jag har saknat dig? Hur mår du? Jag är så ledsen för det här? …”

”Sluta!” fräste Omot irriterat.

”Okej”, sade Eyt lättsamt. ”Men vad ska man göra såhär mitt ute på havet?”

Dagen hade lyckats hanka sig fram till middagstid, och Ceron var inte längre synlig bortom horisonten. Det fina vädret och en utmärkt vind gjorde att kaptenen planerade ankomsten till Avéda redan tidigt nästa morgon.

”Vi har i alla fall tur med vädret”, muttrade Omot och tittade bort mot öst med en suck.

”Det har du rätt i, och det är inte alltid man har det.” Eyt tittade ner mot vattnet. ”Jag skulle vilja simma lite.”

”Du kan inte mena allvar.” Omot rycktes plötsligt bort från sina tankar på Tikk, galna Draken krävde full uppmärksamhet.

”Varför inte?” frågade Eyt stött.

”Jo, som du ser är vattenytan där nere, och båten rör sig framåt med en skapligt hög hastighet. Hur hade du tänkt göra?”

”Äh, vadå? Det är väl bara att hoppa i”, sade Eyt och tycktes mäta avståndet till vattnet med blicken.

”Nej du!” Omot tog ett fast grepp om Eyts arm. Han fick den obehagliga känslan av att Eyt tänkte hoppa i just där och då, och måste hindra honom.

”Jag kanske skulle kasta i dig på en simtur”, sade Eyt och tittade på Omot.

”Det vore bra lustigt, va?” Omot var säker på att Eyt inte menade allvar. ”Frågan är ju hur jag skulle kunna simma, när jag inte kan simma.”

”Ah, det har du rätt i. Rymdlingar brukar inte kunna simma, men du är väl inte rädd för vatten?” Eyt satte ner handen utanför relingen och skvätte en näve vatten på Omot.

”Vad gör du?!” utbrast Omot och tog några steg tillbaka. Men han var tvungen att gå fram till kanten och titta igen, de befann sig fortfarande långt ifrån vattnet. ”Hur gjorde du det där?”

”Vad tror du?” frågade Eyt och gjorde en dramatisk rörelse med sin blöta hand. Vilket skvätte ytterligare lite vatten på Omot.

”Kom inte med den där magin igen”, suckade Omot. Han trodde fortfarande inte på det.

”Tror du det är en slump att det är så vackert väder?” frågade Eyt.

”Ja, det tror jag”, svarade Omot.

”Hm, det är det faktiskt”, sade Eyt och tittade upp mot himlen. ”Men vad är då det här?” Han höll upp handen framför sig och plötsligt svävade en liten gulröd eldsflamma ovanför hans handflata.

”En dröm?” föreslog Omot. Hela tiden sedan Tikk försvunnit kunde mycket väl ha varit en dröm, men det kändes alldeles för verkligt för att verkligen vara en dröm. Han kunde ju i alla fall hoppas.

”Det skulle det ju i och för sig kunna vara”, sade Eyt och sänkte frånvarande handen igen.

”Varför måste du hålla på såhär hela tiden?” frågade Omot matt och satte sig ner med ryggen mot en packlåda.

”Jag försöker bara distrahera dig och dina korkade tankar”, förklarade Eyt och slog sig ner uppe på lådan.

”Tack.” Omot suckade djupt. Nu tänkte han på Tikk igen.

”Man vet aldrig vad livet ska ta för vändningar. Ena stunden är man där och gör så, den andra är man någon annanstans och gör något helt annat av någon underlig anledning som man inte själv är medveten om.”

”Hur stor roll spelar det för universum vad jag gör? Vad är meningen med livet för alla oss som har tråkigt mesta delen av sin tid?”

”Säg det”, mumlade Eyt och suckade drömskt.

Då började Omot vissla. Av någon anledning hade han kommit att tänka på en melodi som Milia brukat gå och nynna på. Den var nästan sorgsen, fast ändå inte alls. Den var liksom så lycklig att man blev sorgsen över att man aldrig skulle få uppleva den lyckan. Det var en lugn och harmonisk visa, som påminde om de mest enkla saker, som aldrig förändrades, utan bara var som de alltid varit. Omot tyckte den passade mycket bättre här på Elejona än i rymden. Naturen och människans slit för överlevnad kändes mycket mer rätt än den värld där robotar gjorde allt.

Snart hade Eyt också lärt sig melodin och började nynna med. Han hade en vacker stämma som han skickligt snodde runt med Omots visslingar.

Omot fick visioner om en liten by någonstans. Med bondgårdar och en massa glada människor. Där fanns också en ståtlig skog och en glimrande vacker sjö, eller åtminstone en bäck. Där skulle han kunna bo i resten av sitt liv, tillsammans med Tikk.

Han tystnade.

”Det var en vacker melodi. Finns det någon text?” undrade Eyt.

”Ingen som jag känner till”, svarade Omot och log mot sin vän. ”Du verkar ha en vacker sångröst.”

”Nej du, det har jag inte. Ryn är sångerskan i vår familj. Hon är Själasångerska, vilket betyder att hon har en magisk röst”, berättade Eyt.

”Har alla dina syskon magiska egenskaper?” frågade Omot. Han trodde fortfarande egentligen inte på det där med magi.

”Det skulle man kunna säga, antar jag. Men vi är så väldigt olika annars.”

”Är det så att man föds till magiker?”

”Nej, men vi föds alla med olika förutsättningar för magi, och jag har haft väldigt lätt under min utbildning till Kraftbärare. Ryn föddes med en väldigt vacker röst, men det har krävts långa studier för att hon verkligen skulle bli en Själasångerska.”

”Men hur vet man vad man har för förutsättningar då?”

”Det är en väldigt bra fråga faktiskt. Jag skulle tro att det vore bäst att ha en Kännare, som kan känna av det, men Kännare finns det inte utanför Jerilir, och i Jerilir finns det ju faktiskt inga andra magiker än Kännare. Så därför har vi en massa konstiga test, som bara någon med rätt förutsättningar kan klara”, förklarade Eyt.

”Jag förstår”, mumlade Omot.

”Om du frågar mig, så tror jag mest att det handlar om vilja. Jag tror att man med förutsättningar menar vilja och intresse. Är du intresserad av det här, och vill lägga ner all den här tiden och koncentrationen på det här, så orkar du det här och kommer kunna lyckas uppnå målet. Det finns många som aldrig avslutar studierna också.”

”Du måste vara en naturbegåvning”, sade Omot och skrattade. Han hade ju själv gått igenom samma sak när han blev mekaniker. Han älskade att tillverka och laga saker, att lösa alla möjliga teknologiska problem, programmering också. Han ville helt enkelt veta hur saker fungerade. Nu älskade han Tikk mer än teknologin.

”Det säger alla, men i själva verket är den många års intensiv träning som tagit mig hit där jag är idag”, sade Eyt. ”Men jag hade bra motivation, eftersom jag bestämt skulle bli bättre än mina syskon.”

”Ska vi ta och äta något?” föreslog Omot.

”Det gör vi”, höll Eyt med.

De fick äta tillsammans med skeppets besättning, vilket innebor ett väldigt ståhej. Det blev väldigt mycket skratt, och en hel del sång. Eyt drog en gammal sjömansvisa han lärt sig på en planet långt borta och orsakade stort jubel.

När besättningen var tvungen att återgå till arbetet, erbjöd sig Eyt att hjälpa till med disken, självklart drog han med sig Omot också.

Det blev en ny erfarenhet för honom, eftersom han aldrig diskat för hand tidigare. Rymdskeppet hade ju det mesta automatiskt. Men det kändes bra att få jobba lite med händerna.

”Har det hänt något intressant här i landet den senaste tiden?” frågade Eyt kocken, som höll på att skura köksgolvet.

”Nä, bara de vanliga oroligheterna med Karqol”, svarade kocken.

”Ja, det var ju inga nyheter”, sade Eyt besviket.

”Men det ryktas faktiskt om att kungen skulle ha lämnat huvudstaden för att hjälpa till vid gränsen”, berättade kocken.

”Då verkar det ju vara förändring på gång”, sade Eyt.

”Men du får nog veta mer i Avéda, vi har haft fullt upp med varor senaste tiden.” Kocken suckade och kliade sig på hakan.

”Ja, så är det nog”, höll Eyt med. ”Men nu är vi klara här i alla fall Ommo. Kom så frågar vi om vi kan göra något uppe på deck.”

”Jag får väl tacka så mycket för hjälpen då”, sade kocken och torkade av händerna på sitt smutsiga förkläde. Sedan vinkade han iväg dem.

”Det där med krig låter komplicerat”, muttrade Omot när de kom ut i solskenet igen.

”Det är det också”, suckade Eyt. ”Nu när jag tänker stanna här, så ska jag göra allt jag kan för att få ett slut på alla krig.”

”Hoppas du lyckas med det då, eftersom jag troligtvis kommer vara fast här i resten av mitt liv också”, sade Omot. Han försökte vänja sig vid tanken på att faktiskt bo på Elejona.

Resten av dagen hjälpte de till med en massa småsaker på skeppet, det var inte speciellt komplicerat eller mycket att göra, men det höll dem sysselsatta. Omot tänkte av och till på Tikk, men mest tänkte han på vad han själv skulle ta sig till om de stannade på planeten.

 

”Vakna nu Ommo, jag tror vi är framme snart, eller något sådant”, sade Eyt och gäspade sömnigt.

Omot slog trött upp ögonen och tittade ut genom fönstret, solens starka strålar fick havet att lysa utanför fönstret.

”Här syns då inget land”, mumlade Omot.

”Vi får väl gå upp och kolla då.” Av någon anledning verkade Eyt alltid piggna till väldigt snabbt på morgnarna.

De hade kommit in i hamnen. Besättningen jobbade för fullt med att lasta av och på varor, och från land spred sig ljuden från en morgonpigg stad. Omot tyckte att Avéda verkade vara en stillsam stad.

”Det här Ommo, det är en riktigt gammal Jerilirsk fiskestad”, sade Eyt och hängde ut över relingen.

Då kom kaptenen och sade att de kunde ge sig av, eftersom skeppet måste förberedas för nästa resa.

Omot gick till hytten och hämtade deras packning, medan Eyt stod kvar och pratade med kaptenen.

”Nu kan vi gå”, sade Omot och räckte Eyt sin väska.

”Ja, det ska vi! Tack för skjutsen och lycka till i framtiden!” ropade Eyt och sprang ned för landgången.

Omot skyndade efter och suckade inombords. Nu var de där. I staden Tikk åkt till för att söka upp den där helaren. Nu skulle Omot och Eyt också söka upp Véma.

”Ursäkta mig, vet du var jag kan hitta en helare i den här staden?” frågade Eyt en man som stod och tittade på måsarna. Det kryllade av dem i luften.

”Norra Marknadsgatan”, mumlade mannen.

”Okej, tack.” Eyt stegade iväg längs hamngatan.

”Vet du var vi är på väg?” frågade Omot. Han kände sig nervös igen.

”Ja då, jag kan den här staden, hyfsat i alla fall”, svarade Eyt självsäkert.

Det kändes som att de gick runt i cirklar, korsade olika gator här och där. Omot litade på att Eyt skulle hitta, men efter en lång stund upptäckte han att Draken inte såg så självsäker ut längre. I förbifarten frågade Omot till slut en pojke om det bodde någon helare i närheten.

Pojken pekade på ett hus alldeles i närheten.

”Där ser du att jag hittar!” utbrast Eyt segervisst. Han skuttade fram till dörren och knackade på.

”God dag mina vänner”, hälsade en gammal gumma dem.

”Hej, vi letar efter en helare…” började Eyt. ”Vad var det nu hon hette?”

”Véma”, sade Omot.

”Jasså”, sade gumman. ”Ja, jag är ju helare, men om ni letar efter Véma, så har hon sin mottagning i närheten av östra porten. Hon har ett litet hus med trädgård och örtstuga, utanför muren.”

”Östra porten är jag i alla fall säker på var den finns”, sade Eyt med ett triumferande leende.

”Tack så mycket för hjälpen”, sade Omot och log ursäktande mot den gamla helargumman.

”Trevligt att jag kunde hjälpa till”, log hon och stängde dörren igen.

Med en suck följde Omot efter Eyt. Den här gången tvekade han inte ett enda steg. Vid porten frågade de en vakt efter den sista delen av vägen, för att vara säkra på att de kom rätt, men när de kom fram till gården verkade det inte vara någon där.

”Att vi aldrig kan få det här överstökat någon gång!”, morrade Omot frustrerat bankade hårt på husdörren.

”Det börjar jag tycka också nu”, mumlade Eyt.

De stod tysta och väntade på att något skulle hända, och till slut öppnades dörren. En kvinna kikade ut på dem med skrämda, uppspärrade ögon.

”Förlåt, vi trodde inte att det var någon hemma”, ursäktade sig Omot. ”Vi söker Véma.”

”Hon är på Kännaruppdrag i Moluvar”, sade kvinnan. Hon flackade med blicken.

Omot kände modet sjunka igen. Vem skulle de nu fråga om Tikk? Det var över. De hade inget att gå på längre. Spåret hade tagit slut…

”De kom med drakar och hämtade henne, hennes lärling och den där underliga flickan de tog hand om. Véma sade att det var något speciellt med henne, men jag träffade henne aldrig riktigt”, rabblade kvinnan nervöst.

”Var det den här flickan?” frågade Eyt och sträckte fram fotot på Tikk.

Kvinnan tittade på bilden och nickade hastigt.

Spåret ledde alltså vidare. Men det var som Omot trott, det var inte lätt att hitta hans dotter.

”Moluvar alltså”, sade Eyt fundersamt. ”Hur är läget där borta nu?”

”Oroligheterna vid gränsen har ökat, så de behöver mer folk, och det finns ju inte så många Kännare.” Kvinnan tittade ängsligt på Eyt.

”Så vi måste till Moluvar”, sade Eyt.

Omot suckade.

”Det är långt dit om man inte har någon drake”, mumlade kvinnan och tittade ner på sina fötter.

”Vilken tur att vi har en, då”, log Eyt. I hans ögon syntes den där klurigheten han var så bra på.

”Syftar du på dig själv nu?” frågade Omot och skakade matt på huvudet.

”Ser du någon annan drake här kanske?” skrattade Ety. ”Ursäkta om vi störde, sköna dam, men tack för informationen.”

”Om ni kommer till Moluvar. Kan ni då hälsa till Véma från mig och familjen?” frågade kvinnan försiktigt.

”Det är klart vi kan!” sade Eyt och bugade djupt för henne.

”Vem ska vi hälsa från?” frågade Omot.

”Alja, hennes syster.”

”Okej, då gör vi det”, sade Omot och log.

”Tack.” Kvinnan stängde dörren och försvann in i huset igen.

Ja, det går lite segt nu, men det går, och jag är nästan rädd för att det ska spåra ur lite också...

Det är svårt att få till allt. Jag har funderat på många saker som jag kommit fram till vore onödiga och inte riktigt skulle lägga till något till berättelsen. Därför har jag varit tvungen att tänka om många gånger...

Jag är inte heller riktigt säker på hur jag ska göra med nästa kapitel, men det ska jag ta reda på :)

14

Landning

 

Om nästa dag hade gått långsamt så hade Omot inte gjort annat än oroa sig över hur Tikk hade det på Elejona. Men dagen passerade mycket fortare än han var van. Han hade helt enkelt inte tid att oroa sig, eftersom han var upptagen med att ha roligt.

”… om jag varit lite modigare på den tiden, hade jag definitivt slagit till henne”, sade Eyt och skrattade. Han låg på rygg på sin säng med huvudet utanför kanten, och kastade upp ett popcorn i luften som han försökte fånga direkt i munnen. Han missade, och popcornet hamnade på golvet tillsammans med en massa andra godsaker som missat sitt mål.

”Jag skulle tveklöst ha gjort det!” skrattade Omot. Han låg på mage på sin egen säng, som de hade flyttat så att den stod snett bredvid Eyts. Bredvid dem på sängarna låg en massa halvfulla godispåsar, och förrymda godisar. Hela rummet var en enda röra.

”Det hade du ju inte! Den där blicken hon gav mig alltså! Jag blev så arg på henne, men jag blev också rädd! Om du bara sett henne skulle du förstå hur handlingsförlamad jag blev!” Eyt satte sig mödosamt upp och försökte se hånfull och hotfull ut samtidigt.

”Det där är inte speciellt övertygande”, sade Omot. Han försökte själv göra en liknande min, men kunde inte riktigt hålla sig för skratt.

”Helt enkelt så känner du inte min syster.” Eyt föll tillbaka till liggande ställning.

”Nej, det gör jag inte, men du borde i alla fall ha gjort något. Vilken fräckhet!”

”Äh, jag kom snabbt ikapp henne i kunskap när jag blev äldre. Konstigt nog tycker de fortfarande jag är konstig!”

De skrattade hysteriskt tillsammans, precis som oansvarliga ungdomar betedde de sig.

Omot hade inte haft så roligt sedan han var liten. Det var en stor befrielse, och det spelade ingen roll om den där magin Eyt pratade om fanns på riktigt.

”Du är kostig”, sade Omot och slängde en näve popcorn på Eyt.

De diskuterade gamla minnen, och Eyt hade precis berättat om hur hans syster Mea lånat en av hans studieböcker dagen innan ett stort och viktigt skriftligt prov. Eyt hade nämligen fem äldre syskon och Mea, som var äldst, bara älskade att försätta honom i kniviga situationer.

”Jag vet”, sade Eyt stolt. ”Men min familj tycks inte förstå att det är en bra sak.”

”Jag klippte banden med min bror när vår mor dog”, berättade Omot lättsamt. ”Har inte sett honom sedan dess.”

”Jovisst, men jag återvänder faktiskt inte till Elejona för att träffa min familj. Det är snarare miljöerna jag saknar, och några gamla vänner”, sade Eyt.

”Vem är din bästa vän då?” frågade Omot och stoppade in en näve gelégodisar i munnen.

”Nu är det ju du”, svarade Eyt med ett brett leende.

”Jag räknas inte”, sade Omot med munnen full och himlade med ögonen.

”Då måste det vara en gammal Kännare vid namn Fläv, men det finns en stor risk att han inte lever längre nu”, mumlade Eyt eftertänksamt.

Sedan lade sig tystanden mellan dem igen. Omot hade fullt upp med att tugga ur munnen och visste inte vad han skulle säga.

Plötsligt började Eyt att snarka högt, ett tydligt tecken på att konversationen var över.

Omot gäspade stort och slöt ögonen han också. Han undrade vagt vilken tid på dagen det var, men beslutade att det inte spelade någon roll.

 

När Omot vaknade igen tyckte han att han låg väldigt bra där han låg. Motvilligt öppnade han ögonen och såg att Eyt också låg kvar.

”Draken?” Omot tittade på klockan, som han alltid gjorde när han just vaknat:

12.00

”Vakna Eyt! Klockan är tolv!”

”Och varför skulle du få för dig att väcka mig mitt i natten?” klagade Eyt sömnigt efter att Omot skakat honom vaken.

”Tolv på dagen.”

”Va!?” Eyt satte sig chockerat upp.

”Precis.”

”Jag måste kolla kursen”, sade Eyt och skyndade iväg till förarcentralen. Omot följde tätt efter.

Genom vindrutan syntes en stor blågrön planet som de tycktes ligga i omloppsbana runt.

”Vi är framme”, suckade Eyt och kliade sig i huvudet. ”Visst är hon vacker?”

”Jo”, mumlade Omot. Han hade aldrig riktigt tänkt på planeters utseenden förut, men visst var Elejona vacker. Hon verkade kanske till och med lite magisk.

Eyt började knappa in någonting på kontrollpanelen. På skärmen ställdes destinationen om till Ceron och atmosfärinställningarna ställdes in för automatisk omställning mot Elejonas luftvärden vid ingång.

Eftersom skeppet var av en gammal modell, krävdes att många saker, som på modernare skepp var automatiska, ställdes in manuellt. Så det tog en stund för Eyt att förbereda allt för nedgång och landning. Omot imponerades över att mannen inte alls hade några problem men alla dessa kontroller, trots att han annars verkade ha väldigt dåliga kunskaper om motorerna.

”Nu kan vi gå och packa”, sade Eyt när han äntligen var klar.

”Städa först kanske?” föreslog Omot, med tanke på vilken röra de orsakat under gårdagen.

”Det också, ja”, muttrade Eyt. ”Jag fixar det, så kan du stanna här så länge och beundra min fantastiska hemplanet.”

Omot blev väldigt paff när Eyt lämnade honom ensam i förarcentralen. Eyt verkade inte vara den som brydde sig om att städa, och inte lät han speciellt entusiastisk över det heller.

Omot tittade ner på planeten igen. Någonstans där nere fanns hans dotter, men var?

”Titta vad jag hittade?” Eyt kom tillbaka alldeles för snabbt för att ha hunnit städa hela hytten. I sina händer höll han ett svärd. Fästet var kolsvart och klingan såg i Omots ögon ut som rök instängd i glas, det var väl någon konstig metall eller kristall eller något liknande.

Omot var ju ingen expert på svärd, eftersom han aldrig sett något riktigt tidigare, men modellen på Eyts svärd verkade väldigt simpel.

”Det här är Terilth, som betyder… hm… alltså det är ett gamalt språk som ingen talar längre…” Eyt tänkte så det knakade. ”Regnmoln! Där har vi det!”

”Fint”, sade Omot osäkert.

”Det är magiskt, till och med någon som aldrig tidigare hållit i ett svärd tidigare skulle verka som mästare med Terlith”, berättade Eyt.

”Hur går det med städningen?” frågade Omot.

”Kom och hjälp mig att packa”, sade Eyt.

När Omot följde efter honom till hytten igen tappade han hakan. Ingen tillstymmelse till skräp fanns synlig någonstans i rummet. Sängarna stod åter där de skulle och Eyt hade staplat en prydlig hög med böcker, som inte varit där tidigare, på skrivbordet.

”Jag har samlat på mig för mycket grejer”, mumlade Eyt och stoppade ner svärdet i sin skida. ”Och nu vill jag ju få med mig allting.”

”Jag tycket du har lite grejer, i jämförelse med vad man skulle kunna tro att du hade”, sade Omot och började plocka ihop sina egna saker.

”Jo, jag har väldigt lätt att samla på mig grejer jag inte behöver, men turligt nog är jag också väldigt bra på att ge bort saker”, skrattade Eyt och började pressa ner kläder i en väska som redan var full med annat.

”Hur hade du tänk ta med dig allt?” frågade Omot.

”Jo, jag har inte tänkt så mycket på saken, men det ser inte bättre ut än att jag måste lämna kvar en massa grejer, va?” Eyt suckade tungt.

”Vilken tur att jag har en lösning åt dig då”, log Omot och började rota igenom sin ryggsäck. Han plockade fram en liten metallask.

”Vad är det där?” frågade Eyt nyfiket.

”En liten pryl som Tikk tillverkat”, sade Omot. Han fingrade på sidan av asken och lade ner den på golvet. Plötsligt växte den och blev stor som ett badkar.

”Liten?” Eyt öppnade försiktigt på locket. Asken, som nu var mer som en kista, var alldeles tom.

”Förstoring och förminskning är vanligen en komplicerad funktion som bara används till arbete med väldigt små saker, och möjligen av stora fraktskepp som bättre vill utnyttja sitt lastutrymme”, berättade Omot. ”Men Tikk upptäckte en enklare variant som fungerar precis lika bra. Jag trodde aldrig jag skulle få användning för något sådant här, men nu kan du ju frakta alla dina saker som normalt tar så här mycket utrymme, i en liten ask.”

”Inte illa”, sade Eyt. Han satte genast igång att packa ner sina saker i den förminskningsbara lådan. ”Det är ju som magi!”

”Vilken tur att jag lade ner den då”, log Omot. ”Jag går och tar en dusch.”

”Det är faktiskt en väldigt bra idé, med tanke på att det kan bli den sista riktiga dusch du får uppleva i det här livet”, sade Eyt fundersamt. ”Jag ska nog ta en själv senare.”

”Riktiga dusch?”

”Varmt vatten som strömmar oavbrutet ner över dig”, sade Eyt dramatiskt. ”Det finns inga duschar på Elejona alltså.”

Omot suckade.

När de var klara med alla förberedelser inför landningen satt Omot och Eyt i förarcentralen och bara tittade hur Elejona kom närmare och närmare. Den lilla förstoringsasken var nu fylld med alla Eyts saker och låg nedpackad i Omots ryggsäck. Där hade Omot också alla sina saker. Eyts väska var fylld med allt ätbart som fanns på rymdskeppet. Det enda som inte var nedpackat var Eyts stav och svärdet Terilth.

”Hur gör vi när vi kommer fram?” frågade Omot och plockade fram det nyaste fotot av Tikk.

”Vi parkerar skeppet och går till marknaden och frågar om någon där sett Tikk”, svarade Eyt.

”Vad gör du med skeppet?”

”Jag tänkte donera det till en prylförsäljare jag känner.” Eyt lade upp fötterna på kontrollpanelen. ”Sedan om vi hittar jäntan din ska jag leta reda på en båt som går till fastlandet och resa hem.”

”Jag tror tyvärr det kommer ta ett tag innan vi hittar Tikk”, mumlade Omot och skakade missmodigt på huvudet.

”Tappa inte hoppet nu Ommo! Nu är vi ju nästan äntligen där!”

”Jo, men vi kommer i alla fall inte att hitta henne på en gång”, envisades Omot.

Det tog en timme till innan de verkligen landade.

Omots första intryck av Ceron var positivt. De möttes av en varm eftermiddagssol på en molnfri himmel.

Eyt hade parkerat skeppet i en glänta i skogen utanför Ceron, så de fick gå en bit innan de kom in till själva staden och marknaden.

”Ursäkta mig, har ni sett till den här flickan?” frågade Eyt och visade Tikks foto för en kvinna som sålde kläder. ”Hon kom hit för ungefär två veckor sedan.”

Kvinnan ruskade på huvudet och fortsatte prata med en man som ville köpa en skjorta.

”Vi delar på oss”, föreslog Eyt, och helt plötsligt var han borta och frågade någon annan om Tikk.

Omot sökte vidare, men det var ingen som hade sett Tikk, och han började leta efter Eyt.

”Du ser ut att leta efter något”, sade plötsligt någon bakom Omots rygg. Det var en man som sålde ormskinnssaker, med tanke på ormen som låg över axlarna på honom.

”Jo. Du har inte sett till en lång man med lila hår?” frågade Omot.

”Draken?” utbrast mannen förvånat.

”Just det. Har du sett honom?” Omot verkade äntligen vara Eyt på spåren.

”Inte på många år”, skrattade mannen. ”Skulle han vara här igen nu?”

”Ja, jag kom hit med honom idag”, sade Omot besviket. ”Vi letar efter min dotter.”

”Jasså, Draken är tillbaka!” Mannen log med hela ansiktet. ”Hoppas ni hittar din dotter.”

”Jo. Tack”, suckade Omot. ”Du har inte sett henne föresten?” Han plockade fram fotot.

”Jasså, henne”, mumlade mannen med tydligt igenkännande.

”Du har sett henne?” Omot kände hur hoppet återvände till honom med full styrka.

”Jo, hon hade blivit biten av en orm, så jag skickade iväg henne med ett skepp till Avéda för att träffa helaren Véma”, berättade mannen.

”Men hon mådde bra?” frågade Omot ivrigt. Han var så glad över att få veta att Tikk verkligen var där, på planeten, att han inte riktigt reagerade på att hon blivit biten av en orm.

”Jodå, hon hade gått om tid att hinna till helaren, och Véma är den bästa när det gäller att motarbeta ormgift.”

”Okej, bra. Känner Draken dig? Vad heter du?” Nu måste Omot bara hitta Eyt igen.

”Jodå, han känner mig. Velm heter jag, och lycka till”, sade mannen och log uppmuntrande.

”Tack.” Omot skyndade vidare i sin jakt på Eyt.

Han fann honom en bra stund senare utanför ett garage, i vild diskussion med en äldre kvinna, på ett språk som Omot inte förstod.

”Ommo, där är du ju!” utbrast Eyt när han fick syn på Omot. ”Jag håller på att byta bort mitt skepp.”

”Jag har träffat någon som heter Velm och har sett Tikk. Hon blev skickad till en helare”, berättade Omot.

”Velm? Ormhandlaren?” Eyt såg högst förvånad ut.

”Just det, han kände dig. Så nu måste vi bara leta reda på den där helaren!”

”Det är bra”, sade Eyt frånvarande och vände sig till kvinnan igen. ”Vi kör på det Evv, jag återkommer för betalning.”

”Som vanligt det, Draken”, muttrade hon till svar. ”Iväg med dig nu!”

”Ha en trevlig dag”, hälsade Eyt och drog med sig Omot bort från platsen.

”Vad var det där för språk ni talade först?” frågade Omot.

”Evv kommer långt bortifrån och har ett annat modersmål än alla andra här, det är alltså inte så ofta hon träffar på någon att tala det med, och jag talar många språk”, förklarade Eyt, utan att riktigt svara på frågan. ”Så vart var det du hittade Velm någonstans?”

”Någonstans efter huvudgatan tror jag”, svarade Omot osäkert. Han ledde Eyt genom trängseln, och lyckades faktiskt utan större problem hitta tillbaka till Ormhandlarens stånd.

”Där är du ju, Draken!” hälsade Velm dem.

”Ja, här är jag! Men frågan är: Var är Tikk?” sade Eyt och slog ihop händerna.

”Tikk?”

”Just henne. Ommos dotter. Du sade att hon skulle till en helare?” frågade Eyt.

”Ja, den där Kännaren i Avéda. Jag hittade till och med ett skepp till jäntan och gav dem stränga order att ta henne till Véma”, berättade Ormhandlaren.

”Det betyder alltså att vi måste ta oss till Avéda och söka upp den där Véma. Sedan får vi se vad hon har att säga.” Eyt tycktes tänka högt.

”Och hur tar vi oss till Avéda?” frågade Omot sin tankspridda vän.

”Vi måste finna oss en lämplig båt”, svarade Eyt. ”Tack för upplysningen Velm, trevligt att se dig igen.” Sedan släpade han med sig Omot mot båthamnen.

”Oj, vad fort det här går”, mumlade Omot.

Men där fick han fel. Det tog lång tid att hitta ett skepp som skulle till Avéda, och det de hittade skulle inte ge sig av förrän nästa morgon. Mer tur än så kunde de ju självklart inte ha, men Omot var så ivrig att hitta Tikk att varenda sekund skulle ta evigheter.

Resan över havet skulle komma att ta över ett dygn den också.

”Jag ska låna dig en bok att läsa Ommo”, erbjöd Eyt. ”Så har du något att sysselsätta tankarna med.”

”Det blir nog svårt. Vad skulle den boken handla om?” Omot var nervös. Han visste att Tikk begett sig till Avéda, och förhoppningsvis fanns hon kvar där. Vad skulle han säga om han hittade henne? Vad skulle de göra om hon inte fanns där?

”Jag har böcker om allt möjligt, så jag kommer säkert att hitta någon som passar dig.” Eyt verkade klart ivrig över att få vara tillbaka på sin hemplanet.

För två silvermynt fick de en delad hytt ombord på ett fantastiskt gamalt segelfartyg, som Eyt uttryckte det. De fick flytta in på en gång, i väntan på att skeppet skulle ge sig av på morgonen.

”Här är en bok om båtar, den kanske skulle intressera dig. Du som har koll på hur rymdskepp är uppbyggda kanske också skulle vilja veta hur ett sådant här skepp fungerar”, föreslog Eyt. ”Själv har jag inte så stort intresse för fordon.”

”Okej då.” Omot tog boken och började läsa.

Nu kommer något nytt igen!

Förhoppningsvis slår det lite mer rätt än föregående kapitel...

13

Vänner

 

Omot väcktes av en hög duns och satte sig förskräckt upp. Det var hans fjärde morgon ombord på Eyt Klåfingers gamla CX-skepp, och han hade ännu inte vant sig vid Eyts alla konstiga infall.

”Oj då”, mumlade Eyt förvånat och försökte lyfta upp en stor, gammal bok från golvet. På hans ansträngning förstod Omot att den måste vara tyngre än den såg ut.

Omot reste sig och tog upp boken åt honom.

”Lägg den på skrivbordet”, sade Eyt tacksamt.

”Vad är det här för bok egentligen?” frågade Omot och lade försiktigt ner boken där Eyt pekade. Omslaget var täckt med konstiga runor som Omot själv inte hade en chans att kunna tyda.

”Visdomens kraftbok”, sade Eyt högtidligt. ”Det är i alla fall så jag kallar den. Här står allt möjligt om olika krafter.”

”Är vi inte framme vid Elejona snart?” frågade Omot utan att bry sig om Eyts förklaring av boken. Han undrade varför han frågat om den, när han ändå visste att svaret inte skulle intressera honom.

”Jag tror i alla fall vi har ett par dagar kvar tills vi kommer fram”, svarade Eyt och slog upp en sida mitt i boken.

Omot återvände till sitt eget med en suck. Han hade spenderat lite mer än tre dagar på Eyts skepp, men de hade inte direkt pratat med varandra. De flesta samtal hade varit precis som det senaste, en kort ordväxling över kursen, att det var dags att äta, ett ”god morgon”, eller en onödig fråga där svaret snart blev glömt. Omot visste inte mycket mer om Eyt än det han lärt sig när de först träffats.

”Så hur är det på Elejona?” frågade Omot i ett försök att vara trevlig. Han ångrade sig genast, med tanken att han stört Eyt i sitt läsande.

”Elejona är en mycket vacker planet”, sade Eyt och satte sig drömskt ner på sin stol, han hade förblivit stående framtill dess. ”Fast det var många år sedan jag var hem senast. Kanske återvänder jag nu för gott”, mumlade han fundersamt.

”Hur var det förr då?” frågade Omot. Han kände sig dum som frågade, eftersom han återigen inte var intresserad av svaret, men samtidigt ville han ju faktiskt veta vad det var för planet hans dotter hamnat på. Dessutom hade ju hans ambition när han först frågat varit att starta en länge konversationen med Eyt, och då måste han ju säga något för att hålla den vid liv.

”Ceron ligger på en vacker ö, utan rike. Det är den enda platsen som har kontakt med världsrymden. Resten av planeten är oberörd av teknologin som finns i rymdhamnen. För att komma till det riktiga Elejona måste man korsa havet”, berättade Eyt dramatiskt.

”Vart kommer man då, då?” frågade Omot vidare när Eyt gjort en alltför lång paus. Mannen återupplevde väl gamla minnen antog Omot och himlade med ögonen.

”Då kommer man till kungariket Jerilir. Det har alltid varit ett harmoniskt rike, utan inbördeskrig och uppror. Ända sedan dess första riktiga konung satte ut gränserna mot Patornbergen och Izyasjön har där varit lugnt”, Eyt såg väldigt eftertänksam ut när han berättade.

Omot kunde inte hålla tillbaka ett plötsligt leende, det lät precis som någon av de där sagorna Tikk älskat så när hon var liten. Han hoppades att hon hade det bra där.

”Bortom Jerilir ligger Karqol”, fortsatte Eyt. ”Det är ett stort kejsardöme som aldrig kommer gå att hålla i schack. Där finns många olika folkslag som lever enligt sina egna regler. Endast ett fåtal följer de lagar kejsaren tillsatt. Där finns fantastiska miljöer, men som du förstår kommer nästan ingen där speciellt bra överens med någon annan. Karqols kejsare har också gjort upprepade försök med att erövra Jerilir. Men konungen har lyckats hålla sina gränser. Jerilir den store var en intelligent man som valde ut en lagom bit land till sitt rike, som han visste han kunde försvara och behandla rättvist, till skillnad från kejsaren.”

”Var kommer du ifrån då?” Omot var föga intresserad av främmande människors gamla maktkamper.

”Jag kommer från en bergsdal i norra Karqol, där bergen är minst dubbelt så höga som Patornbergen, skogens träd är förevigt gröna och sjöns vatten är klarare än det klaraste glas. Pulturg Serti heter platsen.”

”Varför gav du dig av om där nu är så vackert som du beskriver?” frågade Omot. Han hade väldigt svårt att föreställa sig det som Eyt beskrev, men han förstod på Eyts tonfall att platsen var mycket vacker.

”Jag ville se andra delar av världen, se människors slit över hela universum. Först reste jag runt i Karqol, sedan begav jag mig till Jerilir. Där fick jag höra om den här ön långt ut i havet, och begav mig dit. Så köpte jag det här skeppet och reste till rymden.” Eyt ryckte på axlarna och återgick till att läsa sin bok.

”Vad läser du?” frågade Omot. Han misstänkte att Eyt trots allt var mycket intressantare än han verkade. Kanske kunde det han läste vara intressant?

”Jag fräschar upp minnet om kraftprojicering, kanaliserande av olika krafter, manipulation av föremål med hjälp av kraftböjningar, och lite sådant”, rabblade Eyt snabbt. Hans blick fortsatte nu oavbrutet att följa textens rader, även när han talade.

”Okej”, sade Omot tveksamt. Han förstod ingenting av det Eyt just sagt, alltså var det inte intressant.

”Jag är Kraftbärare på Elejona, vet du”, förklarade Eyt. ”Men jag kallar mig Klåfinger här i rymden eftersom det låter bättre i den här miljön och jag gillar klangen av det.”

”Har du hittat på ditt namn själv?” utbrast Omot.

”Klart jag har! Vi har inga efternamn där hemma, så jag fick ju hitta på något. Jag hade ju kunnat använda mitt titelnamn, men som sagt så passar det inte riktigt in i rymden.” Eyt fortsatte läsa oavbrutet.

”Titelnamn?” Omot tyckte det lät konstigt.

”Just så”, log Eyt. ”Det är liksom den titel man har: Fiskare, Bonde, Jägare, Konung, eller vad det nu är man är. Man kan ha flera titelnamn också, för olika situationer. Du kan verkligen inte kalla dig för Drakjägare på Elejona, eftersom det är förbjudet att jaga drakar.”

”Men jag är ju inte Drakjägare, jag heter bara det”, sade Omot. Han var stolt över sitt namn, det hade han fått av sin far.

”Jo visst, men efternamn existerar inte på Elejona. Du kan väl kalla dig Mekaniker, eller Chefsmekaniker kanske skulle låta pampigare”, föreslog Eyt utan att titta upp. Kunde han verkligen ta in det han läste samtidigt som de pratade?

”Okej”, sade Omot, med fokus på samtalet. Inte på Eyts läsande. Han var på väg in i en helt annan värld än den han levt hela sitt liv i. Då fick han väl gå med på att byta namn.

Sedan tog Omot och åt lite frukost. Han mekade lite med någon värdelös pryl, och timmarna passerade förbi under tystnad igen. Men morgonens samtal hade varit väldigt givande för Omot eftersom han lärt sig en del nya saker om Elejona och Eyt. Tankarna som virvlade i hans huvud under resten av dagen handlade om allt Eyt berättat. Omot kunde tänka sig hur häktiskt Eyts liv måste vara eftersom han hunnit med att göra så väldigt mycket. Han var till synes fortfarande väldigt ung, så de där många åren han varit i rymden kunde inte ha varit så väldigt många.

”Nej, nu!” sade Eyt plötsligt och slog ihop sin gamla bok, som han läst hela tiden sedan morgonen. ”Har du sett min stav?” frågade han Omot.

”Stav?” Omot kunde inte förstå vad han nu skulle med en stav till.

”Jag måste ha min stav när jag kommer hem!”

Omot såg sig omkring i hytten. Det gjorde Eyt också.

”Där är den ju!” utbrast mannen, överförtjust.

Omot förstod inte varför. Det var en rak, svart, metallstång som var lika lång som Eyt.

”Kan du hålla den ett slag?” Eyt slängde staven till Omot och försvann ut genom dörren.

Nu insåg Omot att staven inte alls var av metall, trots att det väldigt mycket såg ut så. Den var i trä, och längst upp satt en fantastiskt vacker och detaljerat snidad drake, med svansen ringlad kring stavens topp. Den såg riktigt verklig ut och tycktes bara ligga där och sova.

”Det där är Elwario, min trogna följeslagare sedan många år”, berättade Eyt. Han stod i dörröppningen med armarna i kors och ett klurigt leende på läpparna.

”Du tycks äldre än du verkar”, sade Omot. Nu hade Eyt använt uttrycket ”många år” igen, och inte på ett sätt som ”sedan jag var liten”. När han pratade om åren tycktes han äldre, medan han annars såg ut och betedde sig som en yngre man.

”Jag förstår precis vad du menar”, skrattade Eyt och satte sig ner på sin säng. ”Jag ser yngre ut än vad jag är. Och du, du verkar äldre än du är. De där grå håren till exempel, de måste du ha slitit hårt för att åstadkomma. Egentligen ser du ju inte så gammal ut, men jag förstår att du levt ett stressigt liv. Du måste skratta mer!”

”Jaha”, mumlade Omot. Ett sådant där utlägg hade han inte alls väntat sig, och ändå hade Eyt så rätt. Omots liv hade alltid varit hårt, och sedan Milia dött hade han slitit allt hårdare för att glömma. Men han glömde aldrig, och aldrig skrattade han, inte ens med Tikk.

”Langa hit Elwario nu”, sade Eyt och ställde sig upp. Han tycktes inte bry sig, eller ens vara medveten om allvaret han skapat.

”Vad har du för nytta av en stav?” frågade Omot och slängde tillbaka staven till sin ägare igen.

”Man kan göra alla möjliga saker, stödja sig mot den, peta på saker med den, slåss med den”, sade Eyt och demonstrerade tydligt alla användningsområden genom att luta sig mot staven, peta på Omot med den och svinga den dramatiskt genom luften i stridsställning. ”Och om man är lite mörkrädd kan ju det här vara bra.” Han stampade staven bestämt i golvet.

Från den ände av Elwario som stod mot golvet, ringlade ett glödande blått band, i en jämn spiral uppåt runt hela staven. Sist var det som om draken på toppen öppnade sina ögon, när även de tändes med samma djupblåa glöd som spiralen.

Omot satt som förstenad utan att veta hur han skulle regera. Skrika, skratta, stirra, gapa, eller svimma kanske vore lämpligt?

Sedan stampade Eyt staven i golvet igen, och det blå skenet släcktes med detsamma.

”Vad var det där?” frågade Omot chockat. Hans hjärna började genast tänka ut förklaringar, det fanns självklart någon typ av ljusslinga i staven som reagerade på stötar?

”Kraftkanalisering”, sade Eyt lättsamt och ställde ifrån sig Elwario mot väggen bredvid skrivbordet.

”Va?”

”Någon sorts magi antar jag att du skulle kalla det”, sade Eyt och kliade sig frånvarande på hakan. ”Men uttrycket magi finns inte på Elejona.”

”Magi finns inte”, sade Omot. Antingen skojade Eyt med honom, eller också var han galen.

”Jo, men det är det som är grejen. På Elejona finns det”, sade Eyt. ”I Jerilir finns det något som kallas Kännare, det är personer som kan känna av alla möjliga saker en vanlig människa inte kan. Då ska jag bara komma på några exempel…”

”Lägg av!” muttrade Omot irriterat.

”De kan känna av folks tankar, eller läsa av något som händer mil ifrån dem, och mycket mer”, fortsatte Eyt. ”I Pulturg Serti finns Kraftbärare som mig själv, som kan påverka de osynliga krafterna som alltid finns omkring oss. Men det finns många mer olika varianter av vad ni kallar magi. Det är klart att det är jag själv som har dragit slutsatsen att det är magi, men ändå.”

”Menar du allvar?”

”Det är klart jag gör!” Eyt sjönk ner på sin säng i en halvsittande ställning. ”Jag förstår att du inte tror mig Ommo. Där jag kommer ifrån skulle ingen tro att det finns stora metallådor som kan flyga genom rymden, som man kan bo i. De skulle tro jag var galen om jag berättade om något så simpelt som en ficklampa!”

Omot hade väldigt svårt att tänka sig någon som inte visste vad en ficklampa var för något, men när han tänkte efter kunde han minnas hur det varit på några av planeterna han varit ner på. De flesta hade ett samhälle som väldigt mycket liknade livet på rymdskeppet, men det fanns de som inte hade något alls att göra med teknologi. Någon av planeterna han besökt hade inte ens någon riktig rymdhamn.

Då slog det honom. Milia hade han träffat på en sådan planet. Hon hade inte vetat mycket om teknologi, och hon hade inte heller brytt sig speciellt mycket om den. Hur kunde han ha glömt bort det?

”Jag förstår hur du menar”, mumlade Omot.

”Gör du?” Eyt tittade förvånat upp.

”Milia pratade om något sådant där”, sade Omot. ”Jag förstod det aldrig då, men när du säger sådär, så var det nog någon slags magi hon pratade om.” Irritationen mot Eyt försvann. Vare sig det han sade var sanning eller inte, så betydde det inte att Eyt var en dålig person. Omot lade alltför mycket vikt vid vad folk sade, han tog allt på allvar. Det var väl därför han aldrig förstått sig på sagor, men nu förstod han. Eyt var som Milia. Omot hade älskat Milia för hennes avstånd till allvaret med allting. Hon var impulsiv och alltid positiv till livet, hur mörkt det än såg ut kunde hon se ljuset bakom nästa krök och göra det bästa av situationen.

”Vem är Milia?” frågade Eyt.

”Min…” började Omot, men han visste inte vad han skulle säga. De hade ju inte varit gifta, och nu vad Milia dessutom död. ”Tikks mor.”

”Tikks?”

”Tikk är min dotter”, sade Omot.

”Jaha. Var har du Milia då?”

”Hon är död.”

”Kom hon från Elejona?” Eyt sänkt rösten lite.

”Nej.”

”Men Tikk är på Elejona?”

”Ja. Hon följde med skytteln ner, men kom aldrig med den tillbaka”, förklarade Omot.

”Så det var lite av en olyckshändelse?”

”Ja. Jag får väl irra runt med ett foto och fråga efter henne när vi kommer till Ceron.”

”Oroa dig inte Ommo”, sade Eyt. ”Jag ska hjälpa dig att leta!”

”Ommo?”

”Visst låter det bra? Du kan kalla mig för Draken, det är vad de kallar mig där hemma.”

”Visst”, mumlade Omot. Aldrig i sitt liv hade han blivit kallad för något annat än Omot, det var ett simpelt nog namn ändå. Eyt hade ett ännu simplare namn, men han kallades för Draken!? Där blev det ju bara mer komplicerat.

”Jag ska göra mitt allra bästa för att hjälpa dig hitta din dotter igen, för jag har en känsla av att vi kommer bli väldigt goda vänner du och jag.” Eyt slog entusiastiskt ihop händerna. Spänningen inför detta nya och oväntade äventyr lyste i hans ögon.

”Skulle inte du hem till din familj?” undrade Omot. Det kändes konstigt att någon ville bli god vän med honom.

”De har väntat ett antal år redan, vad gör det om de får vänta ännu lite längre? Det här är ju allvarligare grejer, som inte kan vänta!” Han hoppade plötsligt upp från sängen. ”Det är synd att jag inte är någon Kännare, för om jag varit det skulle jag kanske kunnat läsa av var Tikk är någonstans.”

”Jag hoppas hon har det bra”, sade Omot och plockade fram ett foto han hade av Tikk.

”Ja.” Eyt kom fram och tittade på bilden. ”Varför pratade vi inte om det här för tre dagar sedan?”

”Bra fråga.”

Här är några frågor till Tikk som jag stulit från Olivia :)

Det var ju en rolig grej, så varför inte?

Något att läsa i väntan på nästa kapitel...

Vad heter du? Tikkipe

Hur gammal är du? 14 år

Var föddes du och växte upp? Ombord på rymdskeppet YGV7259.

Varför lämnade du platsen du växte upp på? Jag var nyfiken på livet på en planet, men det var mest en olyckshändelse att jag verkligen lämnade rymdskeppet. Jag har alltid drömt om äventyr och fascinerats av sagor och berättelser från planeter. Jag var ju aldrig lycklig på YGV7259, mina kunskaper ignorerades eftersom jag är flicka och jag hade inte heller några vänner. Nu skulle jag aldrig återvända, av någon annan anledning än att få träffa min far igen, men här känner jag mig verkligen uppskattad, så jag stannar nog för alltid.

Vilka är dina närmaste vänner? Véma och Temmo, Nibbo och Läjker, och Sollex.

Varför tycker du om dem? Det känns som om jag har en speciell koppling till Véma, hon försökte verkligen öppna upp för mig, och det var tack vare henne som jag valde att stanna på Elejona. Temmo är bara oemotståndligt vänlig och välvillig, mot alla. Nibbo och Läjker tog hand om mig när jag kom till Moluvar och blev alldeles ensam, de har blivit som en familj för mig. Sollex är en underlig figur som har koll på det mesta, jag har aldrig riktigt sett honom prata med någon annan än mig och när han gömde sig i vårt hus här i Moluvar så sade han att jag var den enda han kunde lita på, något sådant hade ingen sagt till mig förut.

Vilka personer tycker du sämst om? De andra ungdomarna som jag gick i skola med på rymdskeppet, Flehn Drakmästares och Karqols kejsare.

Varför tycker du så illa om dem? Ungdomarna på rymdskeppet retade mig jättemycket bara för att jag inte var som dem. Flehn tänker bara på sig själv, styr saker på ett sätt som hon tror kan imponera på bla hennes far, men hon bryr sig inte om oss andra, och framförallt hatar hon mig. Karqols kejsare är en girig galning som startar krig bara för att han vill äga makten i Jerilir också.

Berätta om den plast som du älskar mest: Jerilir på Elejona. Livet här är precis som i en saga. Människor jobbart hårt med sina sysslor, det finns inga robotar som gör allt. Det finns frisk luft, en värmande sol, berg och dalar, sjöar och floder, stora skogar och varierande väder. Dessutom finns det magi, det är inte precis som magin i sagorna, men det finns saker som bara är, och inte går att förklara.

När kände du dig som lyckligast? Svårt att säga, men jag tror ändå att det var när jag svävade genom skogen, över sjön och uppför berget på Ceron, där jag såg min första solnedgång. Då hade jag inga som helst bekymmer, jag bara söp in den fantastiska naturen, något som jag ju aldrig upplevt tidigare.

När kände du dig räddast? Helt klart när jag först insåg att jag hade missat skytteln tillbaka till YGV7259, även om det faktiskt var väldigt hemskt också när jag blev biten av ormen, eller i alla fall när Velm berättade hur farligt ormgiftet var. Annars har jag känt mig väldigt trygg på Elejona, trots allt konstigt som hänt.

Beskriv dig själv med fem ord: Antar att jag är självständig och uppfinningsrik, vänlig, ärlig, och har bra tålamod.

Vad är din högsta önskan? Att min far kommer hit, och att kriget tar slut.

Jag vet att jag har misslyckats lite här, men det är meningen att det ska vara mer dramatiskt med vrylverna. Jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas med det och jag orkade väl inte riktigt få till det eftersom jag ville komma vidare med berättelsen, men jag grubblar vidare på vilka ändringar som krävs...

13:de kapitlet! Nu har det ju definitivt kommit upp i längden av en bok, och jag har massor av idéer till vad som ska hända och hur det ska gå framöver, det gäller bara att sortera ut dem lite och skriva vidare.

Har lagt märke till att kapitlen blir längre och längre utan att jag anstränger mig...

Känns bra :)

12

Krigstider

 

Bottenvåningen i Algalyns torn upptogs av ett stort bibliotek. Det var ett enda stort rum med takhöjd nog för två våningar, uppdelat med fyra väggar fulla av valv och bokhyllor. Där fanns också en mängd snirkliga pelare och fristående bokhyllor, samt ett antal bord och gott om sittplatser. Det hade gjorts väldigt mysigt, med rikligt med väggbonader, krukväxter, mattor, kuddar och filtar.

Människor satt lite överallt och läste i gamla och slitna böcker. Andra sprang runt och klättrade i hyllor på jakt efter en eller annan bok de önskade läsa.

”Tikk!” Nedför en spiraltrappa i ett av rummets hörn kom Temmo skyndande. Han hade famnen full av papper. ”Kom här”, sade han och vinkade snabbt till sig Tikk. Sedan vände han och skyndade uppför trappan igen.

Tikk följde förvirrat efter honom till tornets andra våning. Där gick en smal korridor längs tornets ytterkant.

Temmo öppnade en dörr mot mitten och föste in Tikk i ett tårtbitformat rum, dunkelt upplyst med några stearinljus. Väl inne låste Temmo dörren om sig och lade ner sina papper på ett skrivbord. Där blev han stående, tyst stirrande på pappershögen.

”Hej”, sade Tikk försiktigt och bröt tystnaden.

”Hej”, sade Temmo och suckade djupt innan han tittade upp på Tikk med ett av sina varma leenden.

”Vad har ni för er här då?” frågade Tikk och föste bort några extremt jobbiga hårtestar från ansiktet med vänsterhanden. Hon var fortfarande genomblöt efter simturen och regnet, men trots den lite udda situationen, fick hon sin fråga att låta väldigt alldaglig.

”Ja du, det här med Känning kräver mer jobb än vad jag trodde”, sade Temmo matt, men utan att låta leendet blekna. Han satte sig ner i en stol och bjöd Tikk att göra detsamma.

”Jag är blöt”, sade Tikk och förblev stående. Hon ville inte blöta ner Temmos saker.

”Det är lugnt, sitt du”, insisterade Temmo. ”Det är bra att det regnar, det helar naturen.”

Tikk satte sig med ett leende. Det var den första positiva kommentaren hon hört om regn i hela sitt liv, som inte varit hennes egen.

Sedan berättade Temmo om hur det var att vara Kännarlärling. Han var tvungen att läsa väldigt mycket böcker, och diskutera alla möjliga konstiga saker med andra lärlingar. De spenderade många timmar med att bara sitta stilla och koncentrera sig på sin omgivning. Självklart hade han skaffat sig en mängd nya vänner också, eftersom han nu hade så lätt för det.

Tikk berättade i sin tur för Temmo om sitt pilbågsskytte och om brevet från hennes far. Temmo lovade henne att allt skulle ordna sig, det Kände han.

Véma hade stora problem med livet i Moluvar. Hon var nu ensam som riktig Kännare, eftersom de andra skickats iväg samma morgon, precis som Gågen. Véma hade alltså varit en av de ytterst få lärare som fanns tillgängliga för alla Kännarlärlingar, och eftersom hon inte hade så lätt att vara trevlig, uppstod problem, och hon var jämt arg. Hur skulle det då gå nu när hon var alldeles ensam?

”Jag skulle aldrig ha gått med på att resa hit! Det är mitt fel att Véma mår dåligt. Hon ville inte, men när jag tyckte det verkade okej, kunde hon inte säga nej. Hur kunde hon lyssna på mig när jag ändå bara ledde henne till elände!?” utbrast Tikk förtvivlat. Hon ville inte vara orsaken till att någon mådde dåligt.

”Därför att hon är en Kännare”, svarade Temmo på hennes fråga. ”Véma har en mäktig förmåga att kunna känna av saker som är helt okända för oss andra. Det var ödet som förde oss hit, och ödet har inget med vilja att göra, men utan dig hade Véma inte kunnat läsa den vägen.”

”Vad är det du pratar om?” Tikk hängde inte riktigt med.

”Det var inte ditt fel att vi reste hit Tikk. Véma gjorde sitt val själv, eftersom hon visste att hon måste lyssna på dig. Antagligen väntar oss något större, och ödet kräver att vi är där vi är nu”, sade Temmo entusiastiskt. ”Jag Kände att du skulle komma hit idag. Det är en så obeskrivlig känsla, men på något vis ger det livet en så mycket större mening.”

Tikk var totalförvirrad, hon ansåg att man själv ansvarade för sitt eget öde, och att inget var förutbestämt. Men Temmo var övertygande, och Tikk tyckte sig ana en svag glöd som omgav honom. Även om det säkert bara var inbillning så fick Tikk känslan, av att hur illa Véma än hade det, och hur förvirrande allt än var för Tikk, så var resan till Moluvar ändå värd allt besvär, eftersom Temmo var så lycklig. För hans skull skulle Tikk göra sitt allra bästa för att njuta av livet hon också.

Temmo visade upp ett sådan där brilliant leende som bara han kunde uppbåda.

Tikk kunde inte göra annat än att le med honom.

Då knackade det på dörren. Ett kort och bestämt knackande.

”Släpp in mig Temmo.” Det var Véma. ”Det är något stort på gång”, viskade hon genom dörren.

Temmo reste sig genast upp och släppte in henne.

Véma vände sig om och låste dörren igen innan Tikk ens hunnit uppfatta att hon kommit in i rummet. Kännaren var iklädd en svart klänning med ett brett guldband kring midjan, och håret liggande i en tjock silverskimrande fläta på ryggen.

”Har inte du fullt upp?” frågade Temmo osäkert.

Véma tog några djupa andetag innan hon vände sig om och såg på dem. Hon hade ett sammanbitet uttryck, men ögonen speglade stor rädsla.

”Har det hänt något?” flög det ur Tikk. Vémas rädsla oroade henne.

”Nej”, svarade Véma och satte sig på Temmos säng. ”Inte än.”

Hennes sista ord framkallade ett starkt obehag i Tikk. Hon mindes att Temmo vid något tillfälle sagt att en Kännare skulle kunna förnimma saker som väntade i framtiden, men hon hade inte lagt någon större vikt vid hans Kännarbeskrivning då.

”Det är något på väg hitåt”, mumlade Véma frånvarande. Hon stirrade rakt framför sig och lade ut händerna på sängen bredvid sig.

”Vad är det för något?” frågade Temmo. Även han var på helspänn.

”Jag vet inte, men vi tjänar inget på att försöka slå emot dem”, sade Véma och slöt ögonen. ”De vill inte döda oss. De vill bara ha vårt rike.”

Temperaturen hade stigit betydligt i rummet och det fanns ingen tvekan om att det var allvar.

”Vi måste prata med Flehn”, sade Temmo plötsligt.

”Ja”, sade Véma och reste sig plötsligt upp. ”Kom.”

Hon skyndade sig ut ur rummet. Temmo och Tikk följde snabbt efter henne nedför spiraltrappan, och snart nog var de ute ur Algalyns torn och på väg mot huvudborgen.

Regnet hade gjort ett uppehåll igen och Tikk tittade ängsligt upp mot de oroliga molnen. Högt däruppe flög en stor grupp svarta fåglar. Tikk stannade så att hon skulle kunna se dem bättre. Det såg ut som stora rovfåglar, men de hade svans.

”Tikk?” frågade Temmo. Han och Véma hade stannat en bit längre fram.

”Är det där drakar?” undrade Tikk och tittade upp mot himlen igen samtidigt som de andra.

”Det är för sent”, sade Véma. Sedan sprang hon tillbaka till tornet igen.

”Kom Tikk, vi måste ut härifrån”, sade Temmo. Han tog tag i Tikks arm och drog henne med sig.

”Vad är det som händer?” Tikk förstod ju att det inte kunde vara Moluvars drakar hon sett, och det måste ju betyda att det var fienden?

”Jag gissar att de kommer att ta murarna. Drakryttarna och deras drakar har ju ännu inte kommit tillbaka från gränsen sedan de gav sig av imorse, så vi har ju ingen möjlighet att fly genom luften”, sade Temmo bekymrat och for med blicken över himlen.

”Finns det inga drakar alls här?” frågade Tikk förvånat.

”Bara några få, men Drakgården kommer säkert att säkras först.”

”Då är vi verkligen fångade”, insåg Tikk, med en suck.

Sedan sade de inget mer förrän de var utanför borgmurarna. Portvakterna tittade lite konstigt på dem när de passerade, men de sade ingenting.

”Vi går hem till dig”, mumlade Temmo och lät Tikk leda vägen.

Hon kände inte till den delen av staden de nu befann sig i, men på något vis lyckades hon hitta tillbaka till huset.

”Vad har du för dig nu då?” frågade Nibbo nyfiket när Tikk kom in i sällskap av Temmo.

”Moluvar kommer snart attackeras av fienden”, berättade Temmo lugnt. ”Vad ni gör, så skjut inte mot dem. Bara låt dem inta Moluvar ostört, för de vill inte döda oss.”

”Menar du allvar?” frågade Läjker tvivlande.

”Ja”, svarade Temmo bestämt. ”Himlen är fylld av drakar.”

En förvirrad tystnad lade sig över rummet. Luften fylldes av en blandning av förundrad oro och tvivlande hat.

Ingen rörde sig förrän det hördes skrik från gatan utanför. Då störtade alla fyra ut genom dörren för att se vad som pågick.

Drakarna var på lägre höjd nu. När Tikk tittade på en av dem, fällde den ihop vingarna och dök, precis som en rovfågel som går till attack mot ett hjälplöst byte.

”Vad kan vi göra?” frågade Nibbo. Situationen var hopplös.

”Ingenting”, sade Temmo.

Tikk såg på alla panikslagna människor som förvirrat rusade fram längs gatan. Hade hon inte en visselpipa i en ficka någonstans?

”Vi blir deras fångar nu”, sade Läjker och uttryckte den hårda sanningen.

Skrot tittade fram ut Tikks väska och räckte henne visselpipan hon letat efter. Tikk blåste hårt i den och åstadkom en klar hög ton som fick alla på gatan att stanna upp och se sig om.

”Det finns ingen anledning till panik!” ropade Tikk, högt och tydligt så att alla skulle höra. ”De vill inte skada oss! Bara hindra oss från att hjälpa till vid gränserna!”

”Hon har rätt!” instämde Temmo. ”Så ta det bara lugnt!”

Den panikartade stämningen lade sig snabbt, och utbyttes av ängslan. Efter en stunds stillhet fortsatte folk med vad de nu än sysslade med, eller var på väg någonstans, men lite långsammare.

”Bra gjort Tikk.”

Förvånad vände sig Tikk om och upptäckte att Véma stod bakom henne. Kvinnan log vänligt mot Tikk, men såg snart allvarlig ut igen.

”De håller på att rensa borgen på folk. Jag tror de tänker flytta in där”, berättade Véma.

”Så de kommer använda Moluvar som ett fängelse för alla sina krigsfångar”, konstaterade Läjker bittert.

”Det lutar väldigt mycket ditåt”, instämde Véma.

”Och de har Pildrakar”, sade Nibbo surt.

”Ska vi gå in kanske”, föreslog Temmo. ”Så vi slipper se eländet.”

Det gjorde de och slog sig ned vid köksbordet. Läjker hämtade en extra stol.

”Det är kanske på sin plats med presentationer”, sade Nibbo så snart alla satt ner. ”Jag är Nibbo Pilbågsmästare och jag kommer ifrån en liten by vid Månors strand”, berättade hon stolt.

”Läjker Pilbågsmästare. Jägare i Etriin”, sade Läjker så kortfattat som möjligt. Tikk hade aldrig hört att han var jägare förut.

”Vänta, vänta!” utbrast Tikk när Temmo öppnade munnen för att fortsätta presentationerna. ”Vad är Månor och Etriin?”

”Månor är en stor sjö västerut, nedanför bergen, och Etriin är en stor skog väster om Månor”, berättade Véma kort.

Tikk saknade någon som helst känsla för riktning, men hon förstod i alla fall att Nibbo var uppväxt vid en sjö och att Läjker var uppväxt i en skog.

”Jag heter Temmo och jag kommer från en liten by utanför Avéda, som är en hamnstad rakt västerut härifrån. Numera Kännarlärling, tidigare Helarlärling”, pressenterade Temmo sig.

”Véma Kännare. Helare i Avéda”, sade Véma, på samma sätt som Läjker.

”Och alla vet ni att jag heter Tikkipe”, avslutade Tikk.

”Vad har du för titelnamn då?” frågade Nibbo nyfiket.

”Jag vet inte”, svarade Tikk och ryckte på axlarna.

”Vad kallades du förr?” frågade Läjker.

”Jo, mitt efternamn är Drakjägare efter min fars släkt, men det stämmer ju inte. Annars på rymdskeppet sade de bara chefsmekanikerns dotter”, svarade Tikk nedstämt. Det var inga trevliga minnen som kom tillbaka till henne när hon tänkte på det. Alla namn de andra barnen hittat på åt henne…

”Jag tycker du kan kalla dig Mekaniker”, föreslog Temmo.

”Men jag är ingen, och kan heller aldrig bli någon mekaniker”, sade Tikk och skakade motvilligt på huvudet.

”Jo! För här på Elejona har vi andra regler än de har på ditt gamla rymdskepp. Jag tycker du är Mekaniker, och om inte annat bestämmer jag här och nu att du är det!” klargjorde Temmo och slog näven i bordet.

”Tikk Mekaniker”, sade Nibbo och log.

”Låter bra”, tyckte Läjker och lutade sig tillbaka i stolen och log han också.

”Tack”, sade Tikk blygsamt.

Véma satt tyst med huvudet nerböjt och hängande axlar. Hennes ansikte påminde, som alltid, om en hård och känslolös sten.

”Nu går de runt och tar hand om alla vapen”, berättade hon kallt.

Allas blickar vändes chockat mot Kännaren, och mycket riktigt bankade det då på dörren.

Véma var den som öppnade, och släppte in en man med mörk hud och fjädrar i håret, iklädd en underlig pälsklädnad.

”Vapen”, sade han och blängde på sällskapet.

”Vi har inga”, sade Véma bestämt.

Mannen for med blicken genom rummet och nickade kort innan han gick igen.

Genom den öppna dörren fick Tikk en skymt av en av främlingarnas drakar. Den var stor som en häst med starka ben och skarpa klor. Huvudet påminde om en orms, med stora, gula ögon. Vingarna som satt hopvikta mot dess sidor var täckta av bruna och vita fjärdrar, precis som en fågels, och fjällen som täckte resten av kroppen hade samma färg. Den saknade helt ryggtaggar, och därför fick en ordentlig sadel plats på dess rygg. Det var ett betydligt smidigare och antagligen också farligare djur än Moluvars bergsdrakar.

Véma stängde dörren med ett illvilligt leende.

”Vad är det?” frågade Nibbo förvirrat.

”De talar inte vårt språk”, sade Véma.

Mannen hade ju bara sagt ett ord, men faktiskt haft en konstig brytning också, insåg Tikk, nu när hon tänkte på det. Det var väl därför han inte sagt mer.

”Men det hjälper oss väl inte speciellt mycket nu?” sade Läjker med en suck.

”Det här är inte så farligt som det verkar”, sade Véma. ”Nu slipper vi ju jobba, det blir som att ha semester.”

De andra tittade på henne som om hon vore tokig, men hon bara ryckte på axlarna.

”Vad ska vi göra nu då?” undrade Läjker och gäspade stort.

”Äta något kanske?” föreslog Nibbo och reste sig upp. ”Och nu när vi inte har något bättre för oss kanske du äntligen kan lära mig läsa Tikk.”

”Du kanske kan fråga Temmo?” föreslog Tikk. ”Han är säkert en bättre lärare än mig.”

”Fast jag kanske hellre fortsätter mina Kännarstudier”, sade Temmo med ett ursäktande leende mot Nibbo.

”Du lovade, Tikk”, sade Nibbo.

”Okej”, sade Tikk. ”Jag kommer inte ihåg att jag faktiskt lovade, men jag kan ju i alla fall försöka lära dig någonting.”

Nibbo dukade fram mat åt dem och sedan åt de. Trots den lite jobbiga situationen, fanns där ingen obehaglig tystnad. De pratade om alla möjliga vardagliga saker, bland annat jämförde de sina olika uppväxter. Véma sade som vanligt inte speciellt mycket, men hon log i alla fall mer än vanligt.

”Vad tänker du på, Véma?” frågade Läjker, efter att Véma under en lång stund inte gjort annat än stirra in i väggen.

”På hur det ska gå med det här kriget”, svarade hon och vände blicken mot sällskapet igen.

”Var det inte du som pratade om semester nyss?” frågade Temmo med en djup suck.

”Jo. Vi kan ju inte göra något åt kriget härifrån”, sade Véma och fingrade på sin högra klänningsärm. ”Men man kan ju ändå undra hur det kommer att sluta.

”Vilka är det vi krigar mot egentligen?” frågade Tikk. ”Och vilka är vi egentligen?”

”Vi bor i kungariket Jerilir, och de här bergen är en del av gränsen mot Karqol”, berättade Temmo.

”Så de här människorna som tagit oss till fånga är från Karqol? Ser alla därifrån ut som dem?” undrade Tikk.

”Nej, de brukar se ut precis som oss”, förklarade Nibbo förundrat.

”Vrylverna kommer längre in i landet ifrån och är inte så väl kända här i Jerilir”, sade Véma. ”Det är inte så konstigt att vi inte räknat med dem som ett hot, eftersom de egentligen inte borde bry sig om att vidga Karqols gränser. Pildrakryttarna brukar inte blanda sig i de vanliga Karqolernas göranden.”

”Men du verkar i alla fall veta en del om de här Vrylerna”, sade Läjker intresserat.

”Vrylverna”, rättade Véma.”De bor på Vrylvslätten, där Pildrakarna lever. Mer vet jag inte, men som det verkar har de i alla fall ett eget språk.”

”Men vem är det som startat kriget?” frågade Tikk.

”Karqols kejsare”, svarade Nibbo.

”Den förre kejsaren var en klok man, men tyvärr levde han inte till någon hög ålder, och hans son är lika girig som sin farfar, om inte värre. Han är alldeles för ung och oansvarlig för att vara kejsare över ett så stort land”, sade Véma och skakade matt på huvudet.

”Jag förstår”, mumlade Tikk. ”Men det måste väl finnas något vi kan göra? Inte kan vi väl bara sitta här och vänta på att hela landet blir erövrat?”

”Just nu kan vi inte göra något annat än vänta, och se hur situationen artar sig. Kanske kan vi få tag i någon användbar information från de här Vrylverna”, sade Véma med en antydan till ett klurigt leende. ”Men just nu får vi hoppas att kungen och de andra vid gränsen inte har lika stora problem som oss.”

”Är kungen vid gränsen?” Tikk trodde ju att han satt trygg i sitt slott i huvudstaden.

”Det är klart han är, han måste ju försvara sitt rike”, sade Läjker, som om det var en självklarhet icke att ifrågasättas.

”Men…” började Tikk.

”Han är en god kung, som inte är rädd för att möta en fiende på slagfältet, tillsammans med sina tappra krigare.” Läjker hade tydligen väldigt stor respekt för Jerilirs konung.

Sedan inledde Temmo en konversation om fiske, som Nibbo snabbt hängde på med fullt intresse. Läjker var inte så långt borta med kunskaper han heller.

Tikk kom att tänka på Sollex och undrade vad han vad han hade för sig, nu när Vrylverna tagit över Moluvar.

Vi har det ju i alla fall bra just nu, tänkte hon och hoppades att det skulle hålla i sig.

Jag har fixat en ny blogg http://fridahlin.blogspot.com/

Här har ni det, beviset på att berättelsen faktiskt fortfarande går framåt!

Det går fortfarande lite långsamt, men det beror mest på att jag har insett att det här kommer bli så mycket större än jag trodde från början. Jag har fullt sjå med att försöka få till en bra historia till landet de befinner sig i. Det är lite klurigt att pussla ihop allt, men jag jobbar på det :)

Jag insåg också att jag glömt bort Skrot lite! Är inte säker på när han senast dök upp, men han har definitivt visat sig lite för sällan sedan Tikk kom till Moluvar...

Fick också ett ryck och började läsa Sagan om Ringen igen - kan ses både som en tidstjuv och en inspirationskälla - men i alla fall så tycker jag att det är en fantastisk berättelse! ^^

11

Vägen till Kännarna

 

Tikk vaknade med ett leende och känslan av att det skulle bli en härlig dag. Hon satte sig upp och fick syn på Sollex. Han låg och sov på golvet, i ett hörn, inlindad i en av Tikks extrafiltar. Han såg väldigt nöjd ut, trots att det måste vara väldigt obekvämt. Synen påminde i alla fall Tikk om gårdagen, som hon i sömnen förträngt från sitt sinne. Leendet och tankarna om en härlig dag bleknade snabbt bort.

Tikk bestämde sig för att inte väcka Sollex, och smög istället ner till Nibbo och Läjker som satt tysta vid bordet. Läjker stirrade tomt ut i luften och Nibbo tittade bekymrat på Läjker.

”God morgon”, mumlade Tikk. Det var ju ingen god morgon.

”Du får flytta ner till Gågens rum nu, det är större”, sade Nibbo.

Läjker suckade tungt och fokuserade sin blick på Tikk för att ge henne ett klent leende.

”Okej”, sade Tikk. Hon brydde sig egentligen inte om utrymme, men Nibbo och Läjker kunde ju få vara ifred på övervåningen om hon flyttade ner.

Ute var himlen fortfarande grå, men regnet hade gjort ett uppehåll för stunden.

Tikk åt sin frukost i tystnad och tänkte precis gå upp och titta till Sollex, när det hördes ett högt dunsade från övervåningen och någon som rabblade en ramsa ilskna ord. Tikk stelnade till.

”Vad var det där?” frågade Läjker misstänksamt och reste sig upp för att undersöka saken.

”Vadå?” mumlade Tikk med låtsad förvåning och tog tag i Läjkers arm för att hindra honom från att gå upp till övervåningen.

”Det är någon här”, sade Läjker lite ilsket och slet sig loss från Tikks grepp.

Nibbo såg bara chockad ut.

”Vänta”, bad Tikk Läjker. ”Vänta så ska jag förklara.”

Då kom Sollex blygsamt ned för trappan.

Läjker frös fast i golvet.

”Ursäkta mig”, mumlade Sollex och bockade sig artigt.

Tikk stod där hon stod och hade ingen aning om vad hon skulle ta sig till.

”Jo... Alltså... Det här kan ju se lite konstigt ut”, började Sollex, trevande efter en bra ursäkt.

”Vem är du?” lyckades Nibbo få fram.

”Sollex”, sade Sollex osäkert.

Tikk kunde inte komma på något att säga.

”Okej. Ni tycker väl inte heller om Flehn, för jag gömmer mig för henne”, förklarade Sollex.

”Varför då?” frågade Läjker. Han hade fortfarande inte rört sig.

”Därför att hon tycker om att manipulera människor”, sade Sollex dystert.

”Det har vi nog märkt”, sade Nibbo.

”Hon skulle bli så nöjd om hon fick tag i mig, för då skulle hon tvinga mig att göra något jag inte vill, och om jag vägrar skulle det vara förräderi mot hela landet”, berättade Sollex och satte sig ner på trappan. ”Men så länge hon inte fått en chans att ge mig några nya order så får jag göra vad jag vill.”

”Okej”, muttrade Läjker och satte sig bredvid Nibbo igen. ”Varför är du just här?”

”Därför att… Tikk var den enda jag kunde lita på”, sade Sollex och suckade tungt.

”Verkligen?” Tikk kunde inte hjälpa att hon frågade.

”Just det, rymdtjejen”, sade Sollex och log matt mot Tikk.

”Jaha”, mumlade Nibbo. Situationen var faktiskt lite konstig.

”Vi måste prata med Véma”, sade Sollex bestämt och reste sig upp.

”Ni nämner väl inget om det här för någon?”, bad Tikk Nibbo och Läjker.

”Nej då”, svarade Läjker och bytte en förvirrad blick med Nibbo, som nickade medhållande.

”Än en gång, ursäkta mig för intrånget”, mumlade Sollex. ”Finns det några kläder som jag kan få låna så att ingen känner igen mig?” frågade han sedan försiktigt.

Läjker bara skakade matt på huvudet och viftade med handen mot övervåningen.

”Tack så jättemycket”, sade Sollex och försvann sedan upp igen.

”Känner du den där pojken väl?” frågade Nibbo Tikk.

”Tja… Vi har brukat prata under matrasterna på skjutbanan”, sade Tikk med en axelryckning. ”Det var han som visade mig de där knepen.”

”Det bevisar ju att han är en bra bågskytt och iakttagare av detaljer”, mumlade Läjker och gömde sitt ansikte med ena handen.

”Han kan läsa”, viskade Tikk med ett leende.

”Han måste komma från en högt uppsatt familj”, konstaterade Nibbo.

”Och jag som tyckte att du redan hade konstiga kontakter”, sade Läjker och nickade frånvarande.

”Véma kanske hade rätt”, suckade Tikk. ”Hon sade att hon fick en speciell Känsla för mig.”

”Sådana Känslor kan betyda många saker, men det är definitivt något speciellt med dig”, sade Nibbo med ett leende.

Då kom Sollex ner igen. Han hade en grön hatt med fjäder, och en mörkgrå mantel. Tikk kom genast att tänka på de där hjältarna som fanns i sagorna.

”Vad tycks?” frågade Sollex och gjorde en dramatisk rörelse med manteln.

Tikk skrattade till, i hennes värld skulle ingen i den där utstyrseln tas på allvar.

”Ja, du ser inte alls ut som du gjorde nyss”, log Nibbo. ”Tänka sig att de där grejerna skulle komma till användning någon gång.”

”Äh, det får duga. Kom nu Tikk så går vi”, sade Sollex självsäkert.

”Jag flytt ar ner dina grejer till Gågens rum”, sade Nibbo. ”Lycka till.”

Läjker lyfte en hand till farväl, innan Tikk och Sollex gick ut genom dörren.

”Trevliga människor, de där”, sade Sollex och ledde in Tikk på en sidogata. ”Sådana träffar man inte alltför ofta.”

”Du skulle försöka hitta någon på rymdskeppet. Den enda som är trevlig där är Jopp, en gammal mekaniker. Men å andra sidan är ju inte du någon flicka, så de skulle säkert vara trevliga emot dig allihop”, sade Tikk, utan att låta saken dra ner hennes humör.

”Men nu är du ju här, och vi ska söka upp Véma”, sade Sollex och svängde in på en annan gata.

”Var håller Kännarna till någonstans då?” frågade Tikk och såg sig om på byggnaderna de passerat.

”I borgen”, berättade Sollex. ”De är ganska få, men de anses vara väldigt värdefulla, så de har tilldelats ett eget borgtorn.”

”Så det finns alltså en borg här!” utbrast Tikk förtjust. ”Bor det någon kung eller så där?”

”Kungen bor ju i slottet”, mumlade Sollex och skrattade nervöst.

”Men det finns en kung? Som bor i slottet?” frågade Tikk ivrigt.

”Ja, i huvudstaden”, suckade Sollex och tittade ner i marken framför sig.

”Vilka är det mer som håller till i borgen?” frågade Tikk vidare.

”De som styr det här stället. Allt drakfolk bor där, ryttare, tämjare, tränare och så vidare”, berättade Sollex och tittade upp på Tikk igen. ”Drakgården finns innanför borgmurarna. Det är där drakarna bor.”

”Vad var det för öppen plats vi landade på när vi kom hit då?” undrade Tikk. Hon kunde inte minnas någon borg, eller några murar.

”Drakplatsen är en landnings och avfärdsplats. Du förstår, det är bara drakfolk, Kännare och mästare som är tillåtna innanför borgmurarna”, förklarade Sollex med mörker i blicken.

”Flehns idé?” frågade Tikk.

”Gammal tradition”, muttrade Sollex surt.

”Så…” Tikk stannade. ”Hur ska vi då ta oss in och träffa Véma?”

”Jag vet en hemlig ingång”, berättade Sollex och log mot Tikk.

”Självklart”, muttrade Tikk och fortsatte gå igen. Sedan kom hon på en sak. ”För annars kunde vi ju bara flyga in.”

”Har du någon drake kanske?” Sollex himlade med ögonen.

”Nej, men jag har en manipulerad svävarbräda”, sade Tikk stolt. ”Jag kanske borde döpa om den till flygarbräda”, tillade hon fundersamt.

Nu var det Sollex tur att stanna. ”Finns det sådana?” frågade han.

”Tja, om inte, så har jag uppfunnit en.” Tikk kunde inte låta bli att skratta åt Sollex förbluffade min, han såg chockad, tvivlande och imponerad ut på samma gång.

”Jag tror vi tar min väg”, sade han till slut och började gå igen. ”Det skulle vara svårt att inte bli upptäckt om man flyger över muren”, lade han till för att ytterligare motsäga Tikks idé.

Tikk log självbelåtet. Hon hade lyckats förvåna Sollex, trots att han verkade ha koll på allting. Fast i och för sig var ju Temmo den enda som verkligen sett henne flyga.

”Här kommer regnet tillbaka också”, mumlade Sollex när vattendroppar började falla från de grå molnen igen.

Tikk tog av sig mössan, sträckte ut armarna och snurrade runt vänd mot himlen med slutna ögon. Dropparna skvätte åt alla håll.

”Sluta med det där!” klagade Sollex och gömde sig i manteln.

”Förlåt”, mumlade Tikk och stannade. Hon var lite yr efter snurrandet, så det tog en stund innan hon återfick balansen.

”Snart kommer du att tröttna på regnväder du också”, smålog Sollex.

”Det tror jag vad jag vill om”, skrattade Tikk och skuttade glatt efter Sollex.

”Vänta du bara, snart kommer hösten och då blir det kallt. Höstregnen är långt mycket kyligare och dystrare än de varma sommarregnen”, muttrade Sollex utan att titta på Tikk.

”Åh, det finns årstider här!” utbrast Tikk, återigen konfronterad med något som inte fanns på rymdskeppet.

”Det är klart det finns”, skrattade Sollex. Det var härligt när han skrattade sådär hjärtligt.

”Jag tror aldrig jag upplevt någon riktig kyla”, sade Tikk fundersamt.

”Du skulle inte vilja uppleva en vinter här i alla fall. Eftersom vi befinner oss så högt upp i bergen blir det kallt snabbare här, och framförallt blir det mycket kallare, än på låglandet. Och all snö! Alla är tvungna att hjälpa till med snöskottningen på vintern”, berättade Sollex lite retsamt. Det lät på honom som om han själv faktiskt älskade snö.

”Du verkar då i alla fall längta till vintern”, log Tikk och knuffade till Sollex så att han vinglade till och höll på att ramla.

”Det är en härlig årstid om du frågar mig”, sade Sollex och knuffade tillbaka lite lätt.

Tikk var inte beredd, så hon snubblade och föll med ett plask, rakt i en vattenpöl.

”Förlåt, förlåt!” utbrast Sollex och drog upp henne på fötterna igen.

Tikk var arg, för trots att Sollex såg övertygande ångerfylld ut, så visste hon att han skrattade inombords. Visst, det hade inte varit meningen att hon skulle ramla, men han måste ju tyckta det var roligt ändå.

Då svängde de in på en ny gata och Tikk fick syn på borgmuren. Det var en massiv stenvägg som sträckte sig en bra bit över de närliggande hustaken. Tikk kunde inte tänka sig hur de tänkt när de byggt muren, var befolkningen i Moluvar verkligen ett så stort hot mot borgen?

”Det var då ett väl tilltaget byggnadsverk”, mumlade hon och stirrade förbluffat.

”Har du inte sett yttre stadsmuren?” frågade Sollex.

”Nej”, svarade Tikk och tittade frågande på Sollex.

”Den är ännu högre, och tjockare”, förklarade han och sträckte ut armarna för att illustrera saken. ”Moluvar byggdes för väldigt länge sedan av en gammal bergsfurste som stod under ständigt hot från andra bergsfurstar i närheten. Han byggde den yttre muren för att skydda det som han ansåg vara sitt folk, men han var en girig furst och det tyckte inte folket om. Därför byggde han också muren kring borgen, för att skydda sig själv från eventuella upproriska undersåtar.”

”Det måste vara väldigt länge sedan”, sade Tikk förundrat. För sin inre syn kunde hon se hur bergsfursten ledde bygget av Moluvar, och hur han sedan försvarade staden från de anfall de andra furstarna ledde, med hjälp av sin trogna armé.

”Folket blev allt missnöjdare och upproret växte sig större och större, men borgmuren lyckades hålla tillbaka till och med de värsta attackerna från befolkningen”, fortsatte Sollex sin berättelse medan de vandrade vidare. ”Alldeles utanför borgmuren bodde en kvinna, som egentligen inte deltog i upproret, men allt oväsen upprorsmakarna förde hindrade henne från att leva det lugna liv hon önskade. Därvid började hon klura på sin egen plan att göra slut på eländet som drev folket till uppror. Snart nog började hon med förberedelserna, men det tog ett helt år innan hon kunde sätta sin plan i verket.” Sollex stannade bredvid muren och såg sig omkring, men de var alldeles ensamma i den här delen av staden. Regnet öste fortfarande ner.

Tikk tittade upp mot den gamla muren och föreställde sig hur människorna i det forna Moluvar försökte ta sig förbi den.

”Kvinnan var mycket listigare än den övriga befolkningen som det tycktes”, återtog Sollex. Han smet tyst in igenom en glipa i en vildvuxen häck mittemot muren och vinkade åt Tikk att följa efter.

Hon trängde sig igenom efter honom. Hennes skjorta fastnade i en tagg och när hon drog sig loss blev det ett litet hål i ärmen. När hon kommit igenom till andra sidan befann sig Tikk i en väldigt liten örtträdgård med en brunn i mitten. Häcken omringade nästan hela trädgården, utom den nästintill osynliga glipan de kommit in genom, och så var det ett hål för en gammal dörr. Kanten runt dörren var den enda delen av häcken som faktiskt var klippt.

”I all hemlighet grävde hon en tunnel under borgmuren”, sade Sollex och gick fram till brunnen.

Tikk var alldeles förhäxad av hans berättelse och hon var inte alls beredd på att Sollex utan vidare skulle hoppa ner i brunnen, men det gjorde han. Tikk slog händerna för munnen och lyckades hindra sig själv från att skrika. Hon sprang fram till brunnen och tittade ner.

”Hoppa i”, sade Sollex och flinade upp mot henne nerifrån brunnen. Hans huvud var det enda som stack upp ur vattnet. Vattennivån låg bara en liten bit under marknivån, trots att de befann sig uppe på ett berg.

”Jag kan inte simma”, klagade Tikk.

”Jag hjälper dig, det är inte så farligt. Du är ju redan blöt i alla fall”, sade Sollex och vinkade till henne med sin gröna hatt.

Tikk tvekade.

”Annars får du varken höra fortsättningen på berättelsen eller träffa Véma”, sade Sollex och log retsamt.

Med en uppgiven suck klättrade Tikk försiktigt ner i brunnen. Sollex tog emot henne när hon föll ner i vattnet.

”Nu ska vi bara dyka ner och simma in i en sidotunnel”, förklarade Sollex lugnt. ”Håll andan nu.”

Tikk försökte andas lugnt en stund innan hon tog ett djupt andetag och dök ner under ytan. Sollex ledde henne en bra bit neråt och sedan in genom ett hål i sidan av brunnen. Därefter gick det snett uppåt, och snart trängde de upp ur vattnet igen i en stenbelagd tunnel. Där var kolmörkt. Tikk var lite skakis efter den egendomliga undervattensupplevelsen, men det hade gått tillräckligt fort, så att inte bristen på luft hunnit bli något problem.

”Kvinnan såg noga till att ingen annan skulle kunna finna hennes hemliga tunnel”, sade Sollex dramatiskt som fortsättning på berättelsen.

Det var den tunneln de var i nu, förstod Tikk. Hon tyckte sig nästan se skuggan av kvinnan som grävde i gången framför dem.

Skrot klättrade fram ur Tikks blöta väska och lyste upp mörkret med sina svagt lysande ögon. Han fällde upp en större lampa med starkt ljus, men drog snabbt ner ljusnivån så att människorna inte skulle bländas.

”En natt tog hon sig igenom tunneln och upp till borggården. Där smög hon sig obemärkt in till furstens rum och lade sig att sova i hans favoritstol, iklädd sin finaste klänning.”

Skrot kröp framför Sollex och Tikk, och lyste upp vägen. Tunneln var stor så att de kunde krypa fram utan problem, men det var omöjligt att ställa sig upp. Det var tur att Tikk inte hade cellskräck.

”När fursten vaknade på morgonen och fann kvinnan, förälskade han sig genast i henne och valde henne till sin hustru. Kvinnan, vars namn var Algalyn, spelade sin roll väl. Hon fick fursten att göra allt vad hon sade. På så vis förbättrade hon situationen för folket, så att alla uppror lade sig. Vid Algalyns ledning växte sig Moluvar bara starkare, medan de andra bergsfurstarna inte sällan föll under sina egna undersåtars uppror.” Sollex stannade plötsligt och vände sig om och tittade på Tikk.

”Vilken fantastisk berättelse”, sade hon och log mot honom. ”Men fanns det inte drakar som kunde ta sig över murarna?”

”Jo, det hände väl att det kom förbi en och annan drake också, men de brukar inte bry sig så mycket om människor. Det här hände långt innan man började tämja drakar och rida på dem. De värsta fienderna var, och är fortfarande, andra människor. Det är inte många som kommer hit till fots, eller häst längre, men det händer”, berättade Sollex. ”I alla fall är det tyvärr inte många som hört berättelsen om Algalyn, och som du förstår är det inte många som vet var hennes tunnel finns. Flehn vet inte, jag tror faktiskt inte att någon av drakfolket och ledarna här vet. Det finns såklart en chans att någon Kännare hittat tunneln, men det är ingenting som jag har hört något om.”

”Jag ska inte berätta för någon”, lovade Tikk. Hon kände sig hedrad över att Sollex berättat om Algalyn för henne. Det var en härlig hjältesaga, och det fanns faktiskt bevis för att den var sann.

De kröp vidare. Snart blev tunneln helt lodrät och de nådde fram till en gammal dörr som Sollex mödosamt sköt upp. Den måste vara tung.

”Det här är Algalyns hemliga källare”, berättade Sollex när de tagit sig ut ur tunneln. Han stängde dörren igen.

De befann sig i ett underjordiskt rum utan fönster. Runt väggarna fanns några tomma, gamla hyllor, men annars var källaren tom på saker.

”Kom här”, sade Sollex och steg uppför en stentrappa som fanns bredvid dörren. Den ledde upp bakom ett gäng fullpackade hyllor i en annan källare. Sollex var tvungen att flytta på en av hyllorna för att de skulle kunna ta sig fram, men han var noga med att ställa tillbaka den.

Skrot klättrade ner i Tikks väska igen, eftersom det här fanns en rad små fönster längs taket, och hans lampa inte behövdes längre.

”Algalyn lät bygga ett fristående torn över tunnelns utgång, så att den skulle förbli hemlig. Numera är Algalyns torn hem för Moluvars Kännare”, sade Sollex och öppnade källardörren.

Tikk följde efter honom ut i regnet och upp för en liten trappa till marknivån, i skydd av en stor rosenbuske.

”På andra sidan tornet har du ingången. Gå in och leta efter Véma, jag har några saker som jag måste fixa”, sade Sollex och såg väldigt bekymrad ut.

”Men du sa ju att vi skulle prata med Véma”, utbrast Tikk besviket.

”Jag vet vad jag sade, men jag har andra saker som jag måste göra”, mumlade Sollex och suckade tungt. ”Förlåt. Du kommer säkert att få hjälp ut genom huvudporten, annars vet du var tunneln finns.”

Tikk fick ingen chans att säga något mer. Sollex sprang snabbt iväg genom borgträdgården och gömde sig bakom buskar och häckar. Tikk hade inte orken att följa efter honom. Hon blev bara irriterad och stampade ilsket med foten i marken. Nu var hon där igen, ensam och på en helt okänd och kanske till och med farlig plats.

Skrot pep till, som för att stödja henne.

Det var ju inte som att hon inte var van att vara ensam och göra saker själv, men det här var inget rymdskepp… Och vad hade det gjort för skillnad om jag faktiskt varit på rymdskeppet? tänkte Tikk envist för sig själv. Hon kom fram till att det egentligen inte spelade någon roll. Hon var ju inte rädd, så det var ju bara att göra det hon var där för att göra.

Regnet hade lugnat sig nu och himlen hade ljusnat lite. Tikk tog det som ett gott tecken och började gå runt mot andra sidan tornet längs en av trädgårdens gångar. Algalyns torn var en stor, rund och mycket hög byggnad i röd sten, som Tikk aldrig sett tidigare. Hon fann det vackert, där det låg i den gröna trädgården, full av buskar, träd och blomsterrabatter.

Hon hoppades bara att Véma var där, och kunde ta emot henne.

Det här inlägget blir tyvärr inget nytt kapitel eftersom jag har väldigt svårt att skriva nu och det går väldigt långsamt framåt.

Men här är i alla fall några författarfrågor som jag bestämt mig för att svara på.

Jag hoppas ni finner det intressant!

Vad heter du? Frida Dahlin

Hur gammal är du? 19 i November

Vad kommer din bok att handla om? Det är en blandning av SciFi och Fantasy och handlar om en tjej som dras in i en helt annan värld än hon är van. Jag tror att det kan handla mycket om vänskap också.

När kom du på bokidén? Det var väl när jag läste Julia Sandströms Under Vingarnas Skugga nu i sommar som jag blev sugen på att skriva något eget igen, för jag har alltid tyckt om att skriva. Det är ju minst lika spännande som att läsa en bok eller se en film eftersom karaktärerna kan ha ett eget liv, men framför allt kan jag ju lägga in de där vändningarna som man ibland vill göra i böcker man läser. Sen läste jag Olivias berättelse och tyckte det verkade spännande att lägga upp en berättelse i en blogg på internet. Då skrev jag en Novell, och när det var klar började jag klura på idéer till en längre berättelse. Det var då idén till det här växte fram.

När började du att skriva på boken? Nu i sommar ^^

Hur många A4 har du skrivit? 60 sidor Times New Roman 12 (med sidbrytning efter kapitel)

Hur ofta skriver du på boken? Jag öppnar dokumentet varje gång jag startar datorn för att se om jag kan komma på något att skriva. Ibland blir det jättemycket skrivet och ibland måste jag tänka mer över fortsättningen. I början var det 1 kapitel/dagen, men nu har jag lite fastnat.

Hur skulle du beskriva huvudpersonen? Tikk är en 13-årig tjej som växt upp i den mansdominerade världen ombord på rymdskeppet YGV7259. Hennes mamma dog när hon föddes, så hon har mest hängt efter sin far som är chefsmekaniker, alltså är hon själv nu en väldigt skicklig mekaniker, men hon kan inte bli någon riktig mekaniker eftersom hon är flicka. Mesta delen av sin tid spenderar hon som ignorerad, till och med av sin far som alltid verkar vara arg på henne. Ibland fantiserar hon om andra världar, livet på en planet, som i sagorna hon läste när hon var mindre. Hon är väldigt självständig, och genom berättelsens gång kommer hon att utvecklas mycket.

Hur skulle du beskriva din bok med fem ord? Teknologi, äventyr, vänskap, magi, krig.

Vem/vilka har varit dina inspirationskällor? Julia Sandström är en svensk tjej i min ålder som är fantasyförfattare, vilket får mig att tänka att då kanske jag också kan lyckas bli det (man kan ju alltid hoppas). Olivia har också inspirerat mig med sin berättelse och sina härliga kommentarer, det värmer såå att veta att det verkligen är någon som läser och tycker om det man skriver! Sen plockar jag ju upp inspiration i allt som händer omkring mig, alla filmer och serier jag ser, alla böcker och texter jag läser, bilder jag ser, spel jag spelar och verkliga livet, familj och vänner.

Har någon hjälpt dig att skriva boken? Jag skriver allt själv, men tar emot alla kommentarer jag får av de som läst. Brukar bolla idéer med syrran också, hon föreslog t.ex att jag skulle skriva det där extra kapitlet 4,5 eftersom jag genat väldigt mycket i början på kapitel 5 och inte visste riktigt själv hur jag skulle få till det.

Har någon hjälpt dig med research? Nej, och jag kan inte påstå att jag har gjort någon egen research heller. Det är det som är så härligt med fantasy, man kan hitta på det mesta själv. Men jag kan ju ingenting om bågskytte eller något sådant, och det kunde jag kanske ha kolla upp, men nu är allt påhittat.

Har du utvecklats under skrivandet? Jag har ju alltid tyckt om att skriva, och om jag tittar tillbaka på gamla texter som jag skrivit förr, så är det ju mycket som har hänt. Jag tänker på ett helt annat sätt nu.

Vill du få boken utgiven? Jag skulle väldigt gärna få en egen bok utgiven! Jag vet inte om just den här berättelsen kommer att bli den boken, eftersom det iaf började i stort sett som bara en improvisationsberättelse som inte var riktigt genomtänkt, och jag har fortfarande inte riktigt klurat ut hur det ska sluta. Men hur det än går så skulle jag verkligen vilja ge ut en bok med mitt namn på någon gång i livet!

Om du vill få den utgiven; kommer du att använda ditt eget namn? Ibland har jag funderat på det där med att använda ett annat namn som författare, eftersom jag är lite blyg. Men jag har kommit fram till att om jag vill ge ut en bok så måste jag ju vara stolt över att ha skrivit den boken, och då vill jag ju att det ska stå mitt namn på den!

- kopiera detta med listan -
Skapare: Jane / TheDiaryBitch.Blogg.Se

Ännu ett kapitel redo för läsning!

Jag har inte riktigt samma flyt som jag hade i början när jag skrev, men det går fortfarande framåt :)

Hoppas ni har tålamodet att vänta på fortsättningen ^^

10

Nya problem

 

”Vad drömde du inatt då?” frågade Läjker på morgonen när Tikk gick ner för trappan.

”En mardröm”, mumlade Tikk. Hon ville inte tänka mer på drömmen.

”Var det någon som dog eller så?” frågade Läjker. ”Du skrek ganska högt.”

”Nej, det var ingen som dog”, svarade Tikk motvilligt. ”Men ni skulle ha kunnat dö. Jag hade ju inte tid att stanna och se efter.”

”Var vi med? Vad gjorde vi?” fortsatte Läjker sin utfrågning.

”Ni höll på att skjuta mot någonting, som sköt mot er. Gågen slogs mot någon med sitt svärd”, berättade Tikk med en suck. ”Velm slogs mot en orm och Midnattssol var attackerat av pirater.”

”Sluta fråga nu Läjker!”, utbrast Nibbo. ”Det var bara en dröm Tikk, tänk inte på det mer. Det var inte på riktigt.”

”Vet du var vi ska göra idag?” frågade Läjker istället.

”Nej, vadå?” Tikk ville gärna veta vilka utmaningar som väntade den här dagen, och lämna natten bakom sig. Det hade ju bara varit en dröm, som den där drömmen Véma hade där Tikk räddade världen…

”Springande skytte”, sade Läjker förväntansfullt och bröt Tikks tankebana.

”Vadå?” frågade Tikk förvirrat.

”Det fungerar såhär att man har flera mål längs en sträcka som man ska springa emellan och skjuta på”, berättade Läjker. ”Vi brukar ha en liten tävling över vem som kan göra det snabbast och träffa bäst samtidigt.”

”Det handlar om att kunna skjuta stabilt även om man är tvungen att vara i rörelse”, förklarade Nibbo.

”Imorgon ska vi skjuta på mål i rörelse, och sedan blir det springande skytte med mål i rörelse”, sade Läjker entusiastiskt. ”Det är väldigt spännande att se hur alla klarar av det.”

”Det låter svårt”, sade Tikk skrämt. Var hon redo för det allt det där?

”Vi tränar hela förmiddagen, tävlingarna har vi senare”, sade Nibbo med ett uppmuntrande leende mot Tikk.

”Du kommer att klara dig fint Tikk. Du har alltid en så lugn och bra attityd när du skjuter, försök behålla den även om du måste springa”, sade Läjker. Han reste sig upp och klappade Tikk på huvudet.

Tikk skulle i alla fall göra sitt bästa. Hon hade ju lärt sig väldigt mycket de senaste fem dagarna.

Men det var inte lätt. Tikk blev snabbt andfådd och när hon försökte koncentrera sig blev hon bara störd av sina egna stressade hjärtslag. Hon försökte ignorera dem, men då var hon tvungen att ägna all sin fokus på det, istället för skottet. Frustrationen stegrade.

”Andas lugnt Tikk”, sade Nibbo uppmuntrande.

”Jag klarar inte det här”, erkände Tikk uppgivet.

”Du kanske ska gå och äta lite, varva ner”, föreslog Nibbo.

Tikk gick nedstämt bort till mattältet.

Där satt Sollex och läste i en bok.

”Vad läser du?” frågade Tikk och satte sig ner mittemot honom.

”Ingenting”, sade pojken och lade snabbt undan boken. ”Ingenting viktigt i alla fall”, mumlade han sedan generat.

”Har du sysslat med springande skytte någon gång?” frågade Tikk istället.

”Jo”, svarade Sollex. Han hängde skyggt med axlarna, men lät i alla fall inte lika blyg som han såg ut.

”Jag har inte träffat med en enda pil. Jag kan inte springa”, muttrade Tikk förtvivlat.

”Då tänker du för mycket på springandet. Du måste ha fokus på måltavlorna, alltid. Fokusera alltid bara på nästa tavla”, instruerade Sollex med blicken fäst på en kvist i bordet.

”Mina egna andetag och hjärtslag stör mig”, klagade Tikk.

”Sluta störa dig på dem då. Ta hjälp av dem och utnyttja rytmen till skjutningen”, sade Sollex och kikade försiktigt upp på Tikk.

”Du är så klok, varför är inte du instruktör?” frågade Tikk nyfiket.

”Vad tror du?” frågade Sollex och tittade ner i marken.

”För att du är blyg och inte vågar? Det tror jag inte”, sade Tikk tvivlande.

”Därför att jag inte vill”, sade Sollex bestämt och tittade upp igen. ”Och Flehn vill att jag ska.” Han ville alltså inte göra det Drakmästaren bad honom.

”Okej.” Tikk kunde förstå det.

”Borde inte du skynda dig tillbaka, så att du hinner träna mer innan de sätter igång med tävlingarna?” frågade Sollex och bytte samtalsämne.

Tikk suckade tungt och reste sig upp för att gå.

”Jag tror jag ska stanna och titta efter hur det går. Så får jag se om det finns några riktiga talanger”, sade Sollex och reste sig upp han också. ”Det är ju bara nybörjare som tävlar.”

Tikk tyckte sig ana en road nyans i hans röst när han sade det sista.

”Tycker du att det är roligt att se på när folk misslyckas?” frågade hon förolämpat.

”Nej!” utbrast Sollex, men han misslyckades fullständigt med att låta övertygande. Han skrattade till och med till lite.

Tikk suckade och gick ut från tältet.

”Förlåt! Förlåt”, ropade Sollex och kom skyndande efter henne. ”Jag erkänner, det kan vara roande att se när det går dåligt, men det är mer intressant att se när det går bra.” Han såg väldigt skamsen ut, men det var antagligen den blyga fasaden som åstadkom det.

Tikk gav honom en accepterande nick innan hon marscherade iväg över skjutbanan, utan att säga ett ord. Hon uppskattade Sollex expertråd och att ha någon närmare sin egen ålder att prata med ibland, men han var väldigt underlig.

Jag är väl själv väldigt underlig, insåg Tikk då. Hon betedde sig som om hon var en expert på människors beteende, men hon kunde egentligen ingenting om folk. Hur hon betett sig bland folk sedan hon kommit till Elejona hade allt varit instinktivt. Det kändes normalt. Men vem är jag egentligen?

”Tikk, hur går det?” frågade Läjker plötsligt.

Tikk tvingade sig själv att fokusera tankarna på bågskyttet.

”Kom här och försök igen”, sade Läjker uppmuntrande. Han släpade med sig Tikk och satte en pilbåge i händerna på henne.

”Okej, okej”, sade Tikk och tänkte igenom vad hon skulle göra. Vad hade Sollex sagt? Fokusera på målet och utnyttja andfåddheten. Definitivt värt ett försök.

Det gick sådär. Men ändå mycket bättre än tidigare.

Tävlingen var en katastrof. Det var ingen som klarade sig speciellt bra, och dessutom började det regna. Det slutade med att de fick avbryta alltihopa och gå hem.

”Jag tycker du klarade dig fint Tikk”, sade Läjker när de var tillbaka i huset igen.

”Jovisst”, mumlade Tikk. Hon var inte nöjd.

”Du skulle ha haft en egen båge bara”, sade Nibbo.

Då knackade det på dörren och Hibet släppte in sig själv. Han var genomblöt.

”Är Gågen här?” frågade han och såg sig omkring.

”Nej, han har inte kommit hem ännu”, sade Läjker. ”Hurså?”

”Han är kallad till gränsen. Mer oroligheter har utbrutit och de behöver mer folk”, berättade Hibet och räckte över ett papper till Läjker. ”Han ska infinna sig vid drakplatsen tidigt imorgon.”

”Jaha”, mumlade Läjker och lade lappen på bordet.

”Ha en fortsatt trevlig kväll”, sade Hibet och nickade mot Tikk och Nibbo. Sedan gav han sig av ut i regnet igen.

”Det här är vansinne”, sade Nibbo upprört och lade en hand på Läjkers axel.

Tikk tog upp lappen och läste.

 

Gågen Svärdsmästare,

Flehn Drakmästare har utsett dig, som kapabel krigare, att vara en del i den förstärkningstrupp som har efterfrågats av gränsvakterna vid bergspasset.

Vi ber dig därför att infinna dig vid Moluvars drakplats nästkommande soluppgång, för transport till passet, där vidare order kommer att utdelas.

Vi önskar dig lycka till med uppgiften och hoppas att du snart ska kunna återvända.

 

”Varför anstränger de sig med att skriva så här formella meddelanden om det ändå inte är många som kan läsa dem?” undrade Tikk matt. Hennes hat mot Flehn bara växte.

”Vem vet”, muttrade Nibbo surt.

”Oj, oj, oj”, sade Läjker och dunkade sitt huvud i bordet.

De satt i tystnad ända tills Gågen kom hem. Han var blöt och butter.

”De var väl hit och letade efter mig också antar jag”, muttrade han surt.

”Du fick till och med ett brev med en massa fina ord”, suckade Läjker.

”Jag går och packar”, sade Gågen och gick in till sitt rum.

Tikk förstod smärtan de båda männen kände. De hade antagligen levt ihop i en stor del av sina liv och hade en nära relation.

Läjker reste sig och försvann upp till övervåningen. De skulle säkert undvika att säga hejdå till varandra. Den lilla ordväxling de just haft, skulle bli den sista innan Gågen reste, det kände Tikk på sig.

”Jag går och frågar om det blir en ledig dag imorgon. Det brukar bli så efter varje ny kallelse, eftersom de behöver utse nya mästare”, berättade Nibbo och gav sig iväg ut i regnet.

Tikk satt ensam kvar med sina förvirrade tankar. Det var så väldigt mycket som hänt henne de senaste två veckorna, och hon hade ändå haft väldigt mycket tid till att tänka. Jag tänker för mycket.

Ytterdörren flög upp igen, men det var inte Nibbo som kom tillbaka, och det var inte heller Hibet som tittade förbi igen…

”Göm mig”, bad Sollex. Regnvattnet som droppade av honom bildade snabbt en blöt pöl på golvet innanför dörren. Han andades tungt, som om han just sprungit flera mil.

”Vad är det som har hänt?” frågade Tikk chockat.

”Flehn vill att jag ska bli mästare, och den här gången kommer hon inte att acceptera ett nej”, berättade Sollex argt. Han ruskade på huvudet så att vattnet skvätte åt alla håll.

”Okej”, mumlade Tikk osäkert.

”Vilket rum är ditt?” frågade Sollex. Trots att han var blöt och stressad, såg han inte alls lika ynklig ut som han brukade låtsas vara.

”Uppe till höger”, svarade Tikk. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra, men hon kunde ju i alla fall inte ge Flehn nöjet att få tag i Sollex.

Han sprang uppför trappan och försvann på övervåningen. Det blev tyst igen.

Måste det hända saker hela tiden, tänkte Tikk frustrerat och tittade ner på sin arm. Klockan var fyra på eftermiddagen. Sekundvisaren tickade runt som vanligt, oberoende av vad som hände runt omkring. Varje tick betydde att en sekund gått.

Ingen på Elejona hade något behov av klockor, förutom någon i Ceron kanske. Tiden var ju ändå aldrig exakt, även om det gick att mäta den. Det pålitligaste sättet att mäta tiden här var genom solen. En dag på Elejona var lika lång som en dag på rymdskeppet, men alla sekundvisarens tick var värdelösa här. Tur att Tikk inte var sekundvisarens.

När hon var liten och gick i skola tillsammans med andra barn på rymdskeppet hade Tikk alltid blivit kallad Tikk Tack av de andra eleverna. Hon hade själv tyckt att det var ganska roligt, eftersom hon blev tackad hela tiden, men det hade ju inte varit speciellt snällt.

”Vi är lediga imorgon.” Nibbo var tillbaka. Hon log sorgset mot Tikk.

”Vad gör vi då?” frågade Tikk. Vad skulle hon göra om hon inte behövde träna?

”Vi gör vad vi vill”, sade Nibbo. ”Läjker kommer säkert vara deppig hela dagen, så vi stannar nog inne. Har inte du något som du skulle vilja göra? Du kanske vill besöka de andra träningsplatserna?”

”Jag hittar väl på något”, sade Tikk. Hon förstod att Nibbo ville vara ensam med Läjker. Men vad skulle hon göra åt Sollex?

”Tack”, sade Nibbo matt och gick upp till övervåningen hon också.

Tikk kunde kanske söka upp Véma och Temmo på sin lediga dag? De måste ju också vara lediga. Tikk saknade dem; Véma med sina speciella Känslor, och Temmo med sin outtröttliga iver över allting.

”Kan jag få något att äta?” viskade Sollex. Han kom smygande nerför trappan och satte sig på en ledig stol.

”Visst”, mumlade Tikk och letade fram något ur ett skåp.

”Förlåt att jag tränger mig på, men Flehn skulle få problem om jag försvann och problem är precis vad hon behöver”, förklarade Sollex trött. Han var fortfarande blöt.

”Varför tycker du så illa om Flehn?” frågade Tikk.

”Varför tycker du illa om Flehn?” frågade Sollex.

”Därför att hon tror att jag är värdelös, och jag har fått nog av den behandlingen på rymdskeppet”, svarade Tikk.

”Hon blev utsedd till ledare över Moluvar av sin far, eftersom han gav sig av till gränsen. Hon är så dum. När gränsvakterna skickar efter förstärkning så sänder Flehn ut alla veteraner som var med under de senaste oroligheterna, det finns knappt en enda kvar”, berättade Sollex. ”Det är väldigt dumt av henne, eftersom det inte finns några erfarna mästare kvar som kan lära alla ynglingar vad krig verkligen handlar om.”

”Vad tror Flehn att hon ska åstadkomma med det?” frågade Tikk upprört.

”Hon tror att oroligheterna ska lägga sig snabbare”, muttrade Sollex argt. ”Men om det går så långt som till öppet krig, så kommer vi inte kunna hålla ut länge.”

”Det var väl därför hon ville ha hit Véma också då, så att hon kunde skicka iväg någon annan Kännare”, förstod Tikk.

”Precis så var det”, sade Sollex. Han verkade inte det minsta förvånad över Tikks nämnande av Véma.

Tikk tittade ut genom fönstret. Det kändes väldigt konstigt att Sollex satt där med henne, hemma hos bågskyttarna.

”Visst är det trist när det regnar, och himlen är så grå?” frågade han och tittade ut han också.

”Jag tycker det är vackert”, sade Tikk med ett leende.

”Det har jag aldrig hört någon säga förut”, skrattade Sollex. En trevlig omväxling till alla tråkigheter som de nyss diskuterat.

”Jag tycker det är trist när himlen är svart och täckt av stjärnor”, berättade Tikk.

”Men alla tycker ju att en klar natthimmel är vacker”, sade Sollex. Det hördes att han inte trodde att Tikk menade allvar.

”Jovisst, det kan vara vackert, men om man inte har sett något annat än natthimmel i hela sitt liv, så är det ganska fantastiskt med ett grått regnväder”, sade Tikk.

”Jaha... Man ser väl inget annat i rymden antar jag”, mumlade Sollex drömskt. ”Saknar du det inte?”

”Inte alls”, suckade Tikk. ”Bara min far.”

”Jag förstår.”

”Vad tänker du göra imorgon?” frågade Tikk.

”Jag vet inte. Gömma mig från Flehn i alla fall”, svarade Sollex.

”Du kan väl inte gömma dig hur länge som helst?” frågade Tikk.

”Jag vet, men jag kan inte ta mig härifrån utan en drake, och det skulle Flehn få reda på om jag försökte. Fast jag tror inte att jag vill härifrån heller, jag vill bara att Flehn inte ska vara ledare här längre”, muttrade Sollex.

”Hur skulle man kunna ta ifrån Flehn ledartiteln då?” frågade Tikk.

”Jag vet inte”, suckade Sollex och hängde uppgivet med axlarna. ”Prata med hennes far kanske? Men det är ju inte möjligt. Om fienden skulle anfalla oss här skulle vi vara riktigt illa ute.”

”Jag tänker försöka prata med Véma imorgon”, sade Tikk. ”Vet du var jag hittar henne?”

”Jag följer med dig dit”, sade Sollex.

”Du får sova på mitt golv”, bestämde Tikk och reste sig upp.

Sollex skakade missbelåtet på huvudet och följde efter henne upp till rummet.

Har varit i sommarstugan nu i helgen, och då har jag gjort mitt bästa för att få ihop det här. Det kändes lite konstigt att gå tillbaka i tiden och skriva något, men jag tror att det blev bra.

Kapitel 4,5 ligger alltså mellan kapitel 4 och kapitel 5.

Det är en förtydligan på Tikks relation till Véma och Temmo, och hennes beslut att stanna på Elejona. Man skulle kunna se det som en förlängning på de fem första meningarna i kapitel 5, som jag egentligen tagit bort, men jag låter dem vara kvar här på bloggen.

Hoppas det kan sudda ut några frågetecken!

4,5

Helaren och hennes lärling

 

Medan hon vilade hade Tikk mycket tid att tänka. Hon tänkte på sin far. Han hade säkert inte ens märkt att hon var borta, det vore så typiskt honom. Ofrivilligt blev hon arg. Varför skulle hon återvända till det där? Hon kunde säkert skaffa sig ett mycket bättre liv här på Elejona. Det blev som en utmaning, ett påhittat vad mot hennes far. Tikk måste bevisa för honom att hon skulle klara sig själv på denna okända planet. Hennes liv på rymdskeppet var över, bestämde hon sig för. Hon lovade sig själv att aldrig återvända.

”Sade jag inte att du skulle vila?” frågade Véma utifrån trädgården. ”Det blir ingen bra vila om man är arg.”

Tikk var ju inte arg! Vad kunde Véma veta om det föresten? Hon var ju inte där.

Tikk slöt ilsket avtalet med sig själv. Sedan slappnade hon av och försökte tänka på något annat. Vad skulle hon göra på Elejona egentligen?

”Véma?” ropade hon i hopp om att helaren var kvar i trädgården.

Véma öppnade dörren och kom in. Hennes varje rörelse tycktes ta en evighet, och hon såg väldigt sträng ut.

”Kommer jag få stanna här tills jag är återställd?” frågade Tikk bestämt. Hon måste börja lägga upp en plan.

”Det är klart du får. Du har ju ingen annanstans att ta vägen”, svarade Véma enkelt. Tikk skymtade någon slags glädje i helarens ögon, trots att hon inte alls lät glad.

”Glädjer det dig att jag frågar?” frågade Tikk förvånat.

Véma vände sig om och lämnade rummet.

Jag tolkar det som ett ja, tänkte Tikk med ett leende. Véma verkade verkligen gilla henne ändå, även om hon inte riktigt ville visa det. Kanske kunde Tikk få stanna hos dem också när hon mådde bra igen? Det skulle hon fråga någon gång senare. Nu insåg hon att hon var väldigt trött, och hade ont i armen.

Temmo kom in i rummet med en bricka. Han räckte Tikk en skål med rotmos, sedan satte han sig på sängen och tog en titt på hennes arm.

Tikk bet ihop när han klämde där ormen bitit, det gjorde fruktansvärt ont.

”Jag ska smörja på lite salva”, sade Temmo fundersamt och tog upp en annan skål från brickan han haft med sig. Han kletade på något på ormbettet, som genast fick det att kännas bättre.

”Tack”, mumlade Tikk.

”Det är mitt jobb att få folk att må bättre”, log Temmo. Nu kunde Tikk se mer av honom än det blå håret. Han var säkert yngre än Véma eftersom han var hennes lärling, men det kunde inte vara så stor skillnad. Han var normalbyggd, varken stor eller liten, med ett vänligt ansikte och stora silvergrå ögon. Hans framtänder syntes när han log, de såg ut att vara i bra skick.

”Det måste vara ett härligt jobb”, sade Tikk och log mot mannen.

”Det är det absolut, jag är så glad att få vara lärling till en så skicklig helare som Véma”, sade Temmo högtidligt. Sedan skrattade han till, troligtvis åt sitt eget tonfall.

”Jag önskar jag hade kunnat få bli mekanikerlärling, så att jag kunnat bli en riktig mekaniker på rymdskeppet. Men det är bara pojkar som får bli det”, berättade Tikk surt. Den där ilskan var tillbaka.

”Tänkte du försöka ta dig tillbaka när du mår bättre?” frågade Temmo.

”Nej, jag tänker stanna här”, sade Tikk bestämt. Hon hade ju ingen anledning att återvända. Dessutom måste hon vinna det där vadet.

”Här hos oss?” frågade Temmo osäkert.

”Jag tänkte diskutera med Véma om vad jag ska göra”, sade Tikk med en suck. Hur skulle hon kunna diskutera någonting med den där kvinnan?

”Jojo, hon är lite svår”, sade Temmo bekymrat. ”Men hon har ett gott hjärta, och hon vill hjälpa människor. Även om hon inte visar det.”

”Jag har förstått det. Hon försöker verkligen vara snäll mot mig, och ibland lyser välviljan igenom, men hon är väldigt bra på att gömma den”, sade Tikk.

”När jag först kom hit, så var hon väldigt hård, hur mycket jag än slet. Beröm kom bara i form av ett kort: Bra. Men hon har lättat upp och vi kan faktiskt skratta tillsammans nu, även om det bara är när vi är ensamma ihop”, berättade Temmo.

”Hon har väl svårt med människor, sådant tänkte jag aldrig på ombord på rymdskeppet. Alla behandlade mig ju likadant. Jopp var kanske den enda som verkligen lade märke till mig, fast han hade ju koll på alla som kom och gick i verkstaden”, berättade Tikk i sin tur. Hon kände hur ögonlocken började bli tunga.

”Livet är hårt”, suckade Temmo och reste sig upp. ”Nu ska du få sova, för det behöver du. Du kanske kan hjälpa till med örterna imorgon.”

”Det gör jag gärna”, mumlade Tikk trött och lade sig ned bland filtarna. Hon hann somna innan Temmo lämnat rummet.

 

Nästa morgon vaknade Tikk och insåg att hon återfått rörelseförmågan i vänsterarmen. Tyvärr gjorde det så ont när hon försökte använda armen att hon ändå lät bli.

Véma kom in i stugan precis som om hon visste att Tikk just vaknat, och gav henne frukost.

”Tack”, sade Tikk förvånat.

”God morgon”, sade Véma stelt och tvingade fram ett litet leende, som var föga övertygande.

”Får jag stanna här ett tag också efter att armen är bra igen?” Tikk fann ingen anledning att tveka, då skulle Véma säkert ha skyndat ut därifrån igen. Kvinnan verkade för det mesta vara stressad.

”Visst”, svarade Véma chockat. Tikk såg den där glädjen skymta förbi i hennes ögon igen. Hon ville verkligen att Tikk skulle stanna, men hade troligtvis inte vågat hoppas att Tikk själv också ville det.

”Varför är du så snäll mot mig?” frågade Tikk försiktigt.

”Jag fick en Känsla när du kom hit, som sade mig att det är något speciellt med dig och att jag måste ta hand om dig”, berättade Véma.

”En känsla. Gör du dig så mycket besvär för en känsla?” frågade Tikk tveksamt.

”Igår natt, natten efter att du kommit hit, hade jag en dröm. Du räddade mitt och Temmos liv, men framförallt så räddade du hela Elejona. Jag vet inte hur, eller från vad, men jag vet att du gjorde det. Alltså måste du vara betydelsefull.” Véma sade det snabbt och oroligt. Hon såg verkligen rädd ut.

”Jaha… så det är en dröm också”, sade Tikk eftertänksamt. Hon var osäker på hur hon skulle ta det här. Véma tycktes ha lagt hela sitt liv i händarna på sina känslor och drömmar, vilket verkade fullständigt galet i Tikks ögon. Men å andra sidan var det något väldigt allvarligt med saken, det kändes som om själva luften i rummet var på helspänn.

”Kom och hjälp mig med de här örterna nu”, sade Véma snabbt och bröt spänningen.

Tikk kom fram till blombänken, där Véma började flytta fram några krukor med små växter med stora gröna blad.

”De här bladen ska malas sönder. Allihop”, instruerade Vema och ställde en stor mortel framför Tikk.

”Dör inte växterna då? Eller något?” frågade Tikk nervöst.

”Såhär gör du”, förklarade helaren och rev av bladet så nära stammen det gick. ”Med alla blad på de här växterna.” Hon pekade ut de fyra krukorna som hon ställt fram.

”Okej”, mumlade Tikk. Det kunde ju inte vara så svårt att riva av en massa blad.

”Sedan maler du dem här.” Véma lade ner bladet i morteln och visade hur Tikk skulle göra. ”När du är färdig kan du komma in till huset och tala om det för Temmo eller mig.”

”Vad har man det här till?” frågade Tikk nyfiket. Om hon skulle stanna så var det väl bäst om hon lärde sig något om helandets konst också.

”De här är Rotgrönblad, och det är bra mot insektsbett”, svarade Véma och gav Tikk ett kort leende innan hon lämnade stugan.

Tikk insåg redan efter första bladet att uppgiften inte skulle bli lika enkel som den verkade. Hon saknade en brukbar arm, och det blev ett större problem än hon trott.

”Skrot?” bad hon. ”Kan du pocka loss bladen och lägga dem här i?” Det var egentligen ingen fråga, eller order eller någonting. Roboten var ju programmerad att vara i synk med Tikks behov.

Skrot vecklade ut de verktyg han skulle behöva, två olika typer av gripklor. Sedan klättrade han upp i krukan och började smidigt riva av bladen. Med en förlängd arm lade han dem i morteln, där Tikk malde sönder dem.

Med Skrots hjälp var Tikk klar på nolltid. Hon gick osäkert ut till trädgården, hon hade ju aldrig varit i huset tidigare.

”Är helaren inne?” frågade en äldre kvinna som precis måste ha kommit in genom grinden.

”Hon borde vara det”, svarade Tikk stelt. Kvinnan hade skrämt henne lite.

”Vad bra”, log kvinnan och fortsatte sin färd mot huset.

Tikk följde efter henne.

Det var ett ganska stort hus, och direkt där man kom in var ett stort rum uppdelat på mitten. En del var kök och matplats, och den andra verkade fungera som mottagning, med en säng, några stolar, en bänk och skåp. Temmo satt vid matbordet och skrev någonting.

”God morgon”, hälsade kvinnan.

”Ja, det kan jag väl tänka mig”, sade Temmo och tittade upp från sitt skrivande med ett leende. ”Vad vill frun ha hjälp med?”

”Jo, gubben min skar sig på kniven när han rensade fisk igår. Synen hans är inte som den ska, men i alla fall så har tummen hans svullnat upp. Det var bara ett litet skärsår, men jag blir ju ändå lite orolig”, berättade kvinnan. Hon vred nervöst sina händer när hon talade.

”Det är säkert ingen fara”, försäkrade Temmo. Han reste sig upp och tittade i ett av skåpen.”Här ska du se. Smörj på lite av det här så tar det kål på eventuella infektioner.” Han räckte kvinnan en liten träburk, som hon tacksamt tog emot.

”Tackar så mycket herrn”, sade kvinnan och neg vördnadsfullt. Sedan tog hon fram ett silvermynt ur fickan.

”För all del, behåll pengarna. Ni behöver dem bättre än oss”, sade Temmo varmt och klappade kvinnan på axeln.

När kvinnan lämnade huset såg hon nästan gråtfärdig ut.

”Det där hade jag aldrig kunnat åstadkomma”, sade Véma med en suck och kom ut från ett av de närliggande rummen.

”Man ska aldrig säga aldrig”, protesterade Temmo med ett uppmuntrande leende mot Véma.

”Jag är klar med de där rotgrönbladen”, meddelade Tikk.

”Det gick ju fort”, sade Véma misstänksamt. ”Och du som för stunden är enarmad också.”

”Okej, jag fuskade lite”, erkände Tikk.

”Det är människors liv vi sysslar med här, då kan man inte fuska!” sade Véma upprört.

”Okej, okej!” Tikk blev plötsligt rädd för helaren igen. ”Jag fuskade inte!”

”Hur ska du ha det nu då?” frågade Temmo.

”Jag tog hjälp av min robot”, sade Tikk bestämt och vände sig till Véma. ”Du behöver inte oroa dig för resultatet, för det kan inte bli bättre. Du kunde inte ha gjort det bättre själv.”

”Okej”, sade Véma, halvt ursäktande. ”Vi går väl och tar en titt då.”

Alla tre gick de över till örtstugan.

”Jag tycker det ser perfekt ut”, sade Temmo när han beskådade resultatet av Tikks arbete.

Véma nickade. Hon var ofrivilligt imponerad.

Tikk log stolt.

”Ställ upp dörren Temmo, så tar vi Glodblommorna och Flodkåporna idag också”, bestämde Véma och ställde undan rotgrönbladskrukorna på en hylla i ena hörnet.

Sedan började de jobba med de nya växterna.

Temmo gjorde sitt bästa för att hålla uppe en konversation som involverade både Tikk och Véma. Han började med att prata om mat, något som alla måste ha, men det fungerade inte. När Tikk berättade om maten på rymdskeppet såg Véma mest äcklad ut, och när Véma pratade om maten de hade på Elejona, gick Tikk förlorad i alla konstiga örter och kryddor, och tappade intresset. Temmo misslyckades radikalt med att prata om något som intresserade både Véma och Tikk lika mycket.

När de avbröt arbetet för att äta, var det lite dålig stämning. Temmo hade dragit in dem i en diskussion om musik. Det var ett område där Tikk och Véma inte alls kom överens. Tikk tyckte om lugna sånger med vackra texter, medan Véma tyckte det var bättre med lite mer fart och rytmer. Tikk kunde aldrig ha tänkt sig att man skulle kunna gnälla så mycket så varandra över olika detaljer i musik. Det kunde nog inte Temmo heller tänka sig.

Under måltiden skrek de i alla fall inte åt varandra längre.

”Bara en besökare än så länge idag”, sade Temmo.

Véma blängde ilsket på Tikk och Tikk stirrade argt tillbaka.

”Kommer ni att vara såhär hela dagen?” frågade Temmo uppgivet.

”Nej”, morrade Véma.

”Jaha, vilken lättnad”, sade Temmo ironiskt. Han trodde inte på henne.

Då öppnades dörren och en liten pojke kom in, följd av en stor och kraftig man. Pojken såg ut att ha väldigt ont i sin högra hand som han höll tryckt emot bröstet.

”Vad är det som har hänt dig då?” frågade Temmo och reste sig genast upp.

Véma följde långsammare efter.

Tikk satt kvar.

”Jo, pojkarna bråkade och jag tror Pom bröt handleden”, berättade mannen.

”Det är inge vidare det”, mumlade Temmo och satte upp pojken på bänken.

Véma undersökte Poms hand och nickade.

Temmo hämtade något i ett skåp.

Tikk visste inte vad hon skulle göra. Hon smet ut i trädgården och satte sig på marken med ryggen mot det ensamma, stora trädet. Hon vara alldeles skakig, vilket ju var helt ologiskt. Hon slöt ögonen och när hon öppnade dem igen låg hon i sängen i örtstugan. Hon satte sig förvirrat upp och fick syn på Véma som tydligen fortsatt arbetet med växterna på egen hand.

”Febern kom visst på återbesök”, sade helaren nedstämt.

”För mig?” frågade Tikk tvekande.

”Ja”, svarade Véma och kom och satte sig bredvid Tikk. ”Jag lade om handleden på den där pojken, sedan gick jag ut för att se vart du tagit vägen. Jag är inte så bra på att prata med folk vet du ju. Men i alla fall så låg du utslagen i trädgården med hög feber.”

”Jaha”, sade Tikk och lade sig ned igen. Hon försökte andas lugnt, men chocken av att ha vaknat på fel plats hade höjt hennes puls rejält.

”Snälla gör inte sådär igen”, bad Véma oroligt. Hon var verkligen bekymrad, och hon visade det.

”Jag gjorde ju ingenting”, mumlade Tikk. ”Men armen blir väl fortfarande bra om några dagar?”

”Du borde kunna använda den imorgon”, berättade Véma med ett bekymrat leende. ”Jag vet inte vad det är, men det är något speciellt med dig. Förlåt för grälet med musiken och allt det där.”

”Det är något speciellt med dig också”, sade Tikk och log. ”Förlåt själv för allt det där. Det känns som om jag har känt dig och Temmo mycket längre än jag har.”

”Det känns som om jag känner dig bättre än jag gör också”, viskade Véma och andades långsamt ut. Sedan böjde hon sig fram och gav Tikk en kram.

Tikk var lycklig. Hon hade aldrig blivit kramad förut. Hon skulle definitivt stanna på Elejona. Hennes far skulle allt få se att hon kunde.

 

Nästa dag kunde Tikk mycket riktigt använda sin vänsterhand igen, även om användningen var begränsad av smärta. Hon hjälpte till med resten av växterna som de inte hunnit med under gårdagen.

Tikk kände sig riktigt hemma med Véma och Temmo. Livet i Avéda var mycket bättre än livet på YGV7259.

 

 

 

Tillbaka till Tikk igen!

Nu ska jag försöka ta itu med kapitel 4,5

9

Fullträff

När Tikk vaknade på morgonen hade hon en stor klump i halsen. Regnet hade slutat, men himlen var fortfarande täckt av gråa moln, ingen uppiggande syn.

”Tikk, vi måste iväg och träna”, sade Läjker och tittade in i Tikks lilla rum.

Tikk drog filten över huvudet. Hon ville gråta, men hon hade inga tårar kvar. Dem hade hon gjort slut på dagen innan. Hon hade berättat för Nibbo, Läjker och Gågen om sin far, och mor. De hade gjort sitt bästa för att trösta henne, och sagt att hennes far faktiskt hade velat att hon skulle få ett bättre liv på en planet än på rymdskeppet. Visst, de hade rätt, men han hade också skrivit att han själv inte skulle klara det. En oro som Tikk inte haft tillstymmelsen till tidigare, plågade nu henne något förskräckligt. Hon var orolig för sin far. Det var en känsla hon aldrig tidigare känt. I hela Tikks liv hade Omot framstått som en oövervinnerlig man, men nu visste Tikk bättre. Hennes far hade också känslor.

”Det hjälper inte att ligga här hela dagen, du måste göra något”, sade Nibbo.

”Jag kan inte”, gnällde Tikk förtvivlat. Hon ville verkligen inte kliva upp nu, hon hade inte lidit färdigt.

”Jo du kan, och du måste”, sade Läjker bestämt. ”Så länge du bor i det här huset, så måste du följa våra regler.”

Tikk satte sig upp och försökte se sur ut. Läjker hade självklart rätt, det vore väldigt fel att inte ta vara på deras gästfrihet.

”Du kan inte göra något åt din far. Som du sade så han är ljusår härifrån”, sade Nibbo och suckade.

De hade så rätt, och Tikk borde verkligen lyssna på dem. Om hon bara låg där och inte gjorde någonting så skulle hennes liv vara helt förgäves.

”Kom nu”, sade Läjker med ett uppmuntrande leende.

”Jag kommer”, muttrade Tikk klent och reste sig upp.

Läjker och Nibbo gick ner, så att Tikk skulle få klä på sig ifred.

När hon var klädd, satte Tikk på sig klockan hon fått av sin far. Det var en fin gåva, och hon skulle ta väl hand om den. Hon satte den på vänsterarmen, där den täckte bitmärkena efter den Svarta Gepten.

”Han mår bra Tikk, och det kommer du också att göra”, sade Nibbo lugnt när Tikk kom ner för trappan.

”Jag vet”, mumlade Tikk, mest för att försöka övertyga sig själv.

”Du kommer att må mycket bättre efter några timmar på skjutbanan”, sade Läjker.

”Det tvivlar jag på”, sade Tikk surt.

Hon hade rätt.

Efter några timmar på skjutbanan var hon rasande. Hon var på alldeles för dåligt humör för att kunna koncentrera sig. Pilarna flög åt alla möjliga felaktiga riktningar, vilket bara gjorde henne mer och mer irriterad.

”Nu tar du och går och äter lite, och försöker lugna ner dig”, sade Läjker och hann precis hindra Tikk från ett ilsket försök att bryta pilpågen mitt itu.

”Okej”, morrade Tikk och stampade iväg till mattältet. Där tog hon surt sin matskål, som innehöll någon slags gryta, och gick och satte sig i ett hörn. Hon stirrade surt på maten och muttrade ilsket för sig själv. Hennes far var långt ifrån hennes tankar just då.

”Hej”, sade någon.

Tikk tittade surt upp. Det var den där pojken igen, Sollex var det väl han hette. Han satte sig försiktigt ner mittemot Tikk.

”Hur är det?” frågade han osäkert.

”Bra!” svarade Tikk argt och vände sin uppmärksamhet till grytan igen.

”Det ser inte bra ut”, mumlade pojken.

”Jag sade ju att det är bra!” nästan skrek Tikk och slog näven i bordet så att matskålarna välte. Sollex fick sin mat över sig och hoppade chockat upp på fötterna.

”Förlåt att jag frågade då!” skrek han till Tikk. Ilska glimmade till i hans mörkgrå ögon. Tikk hade tyckt han verkade för blyg för att kunna bli arg, men hon hade uppenbarligen haft fel.

”Bad jag dig att fråga kanske?!” skrek Tikk tillbaka och reste sig upp hon också. Alla i tältet stirrade förstummat på dem.

”Jag försökte kanske vara trevlig!” skrek Sollex förargat. Den här gången smet han då inte iväg. Han stod bestämt kvar.

De stod och bara stirrade ilsket på varandra en lång stund. Tikk kände hur ilskan till slut gled av henne. Vad var det för mening med att vara arg egentligen? Det ledde ju ingen vart, snarare hindrade henne från att komma någonstans alls. Hon suckade och tittade ner i golvet. De där tårarna från gårdagen trängde sig på igen, och hon hade ingen styrka att hålla dem tillbaka.

”Vad är det nu då?” frågade Sollex, fortfarande irriterat, men inte längre ilsket.

”Inget”, mumlade Tikk och försökte torka bort tårarna.

”Det ser inte ut att vara ingenting”, sade pojken, och när Tikk tittade upp såg hon att han hade armarna korsade över bröstet.

”Förlåt”, suckade Tikk.

”Förlåt själv”, sade Sollex och log.

Tikk kunde inte hjälpa att hon log tillbaka. Hon kände sig plötsligt på mycket bättre humör. Inte behövde hon vara ledsen för sin far, han skulle självklart klara sig, och inte behövde hon vara arg på sig själv för allt som hänt, det var ju inte hennes fel.

Sollex tog Tikks och sin egen skål, och lämnade in dem till disken. Sedan lämnade han tältet.

”Vänta”, ropade Tikk och sprang efter honom.

Han stod där utanför och såg sådär blyg ut igen.

”Vad var det där?” frågade Tikk.

”Jag ville bara… Du var så snäll mot mig förut”, mumlade Sollex. Han höll händerna bakom tyggen och petade med foten i marken.

”Förlåt”, sade Tikk igen. ”Det är bara det att jag fick reda på något om min far igår...”

”Jag förstår. Min far är ute och vaktar gränserna”, sade Sollex och tittade upp på Tikk. ”Men jag förstår inte hur Flehn kunde få befälet här.” Vid omnämnandet av Flehn flammade ett plötsligt hat upp i pojkens ögon, men det försvann lika plötsligt. Han kände tydligen samma sak för Drakmästaren som Tikk gjorde.

”Min far är på ett rymdskepp, flera ljusår härifrån”, berättade Tikk.

De stod tysta en lång stund och bara tänkte på sina fäder.

”Jag borde kanske återgå till träningen”, insåg Tikk.

”Ja”, höll Sollex med. ”Hur går det med bågskyttet?”

”Sådär. Idag har varit en katastrof.” Tikk och skakade besviket på huvudet.

”Jag kanske kan hjälpa dig”, föreslog Sollex.

”Har inte du någon egen träning som du måste göra?” frågade Tikk förvånat.

”Nej, jag får göra i stort sett vad jag vill”, mumlade Sollex och tittade ner i marken igen.

”Jaha, men i så fall kan det väl inte göra någon skada”, log Tikk.

Sollex höll sig på lite avstånd när Tikk gick för att hämta en båge och pilar.

”Jag sade ju att du skulle må bättre med lite mat i magen”, sade Läjker när Tikk kom fram till honom. Nibbo höll på att hjälpa någon en bit bort.

”Jag åt inget”, sade Tikk och gav honom ett malligt leende. ”Jag kom till insikt.”

”Jaha, ja. Det fungerar ju också”, sade Läjker förvånat och räckte henne en fin pilbåge och ett gäng pilar. Han verkade inte ha lagt märke till Sollex, som stod en bit bort och hängde med huvudet.

Tikk skyndade sig tillbaka till pojken och lade väskan och mössan på marken. Ett pip avslöjade Skrots missnöje, men Tikk brydde sig inte om det.

”Visa mig vad du kan”, sade Sollex, som ställt sig på betryggande avstånd.

Tikk tog ett djupt andetag och blundade. Hon kände först på bågen utan pil, sedan tog hon upp en pil och siktade. När hon släppte flög pilen iväg och träffade i kanten på måltavlan.

”Du håller pilen lite fel, så att den vippar till lite när du släpper”, sade Sollex, som var på plats bredvid Tikk så snart pilen landat. ”Låt mig visa.”

Tikk gav honom pilbågen och tittade noga hur han höll den.

”Se hur jag håller pilen nu”, sade Sollex och lade an en pil. ”Så här håller du, men så här borde du hålla.” Han ändrade greppet lite. Sedan spände han bågen och siktade. Han träffade mitt i prick, såklart.

”Jag tror jag förstår”, mumlade Tikk och fick tillbaka bågen. Hon tog en pil och testade greppet.

”Precis sådär”, sade Sollex och tog några steg tillbaka.

Tikk slöt ögonen och andades lugnt. Hon Kände alltid efter innan hon siktade. Sedan tittade hon upp och släppte iväg pilen.

Det här var ett sådant där ögonblick när tiden gick extra långsamt igen. Pilens väg genom luften tycktes ta en evighet, Tikk höll andan tills den träffade. Sedan skrek hon triumferande så att varenda människa på skjutbanan kunde höra.

Pilen hade träffat mitt på tavlan, alldeles bredvid Sollex pil.

Sollex flinade blygsamt och applåderade tillsammans med alla de andra på skjutbanan.

Tikk strålade. Hon utbytte ett brett leende med både Läjker och Nibbo.

”Snyggt”, mumlade Sollex. Han tittade ner i marken igen.

”Nu är ju den stora frågan om jag kan göra om det”, sade Tikk och lugnade ner sig. Nästa pil var inte lika perfekt som den föregående, men den träffade inte alltför långt från mitten.

”Fortsätt så”, sade Sollex och drog nervöst händerna genom sitt hår. ”Jag måste gå.”

Tikk hann inte ens säga hejdå förrän han var borta. Hon såg besviket efter pojken.

Han var väl lite som Véma, och inte riktigt visste hur han skulle bete sig bland folk, men medan Véma gömde sig bakom en mask av hårdhet, så gömde sig Sollex bakom sin lugg.

Tikk återvände till sitt skjutande med en suck. Hon skulle nog lära dem, så småningom. Fast när hon tänkte närmare på saken insåg hon att hon själv inte hade någon bra erfarenhet när det gällde människor. Men hon verkade i alla fall klara sig bra ändå.

Resten av dagen passerade väldigt fort. Tikk var på bättre humör än hon någonsin varit, hon hade vänner och en mening med sitt liv. Tankarna på hennes far var fortfarande dystra, men Tikk bestämde sig för att inte deppa. Om hon mådde bra, så var det ju faktiskt det som hennes far alltid önskat för henne.

När de gick tillbaka till huset pratade Läjker och Nibbo glatt om olika egenheter hos alla nybörjare, och om deras utveckling. Tikk hängde med halvdant i konversationen, hon hade ju inte lika bra koll på de andra pilbågsskyttarna som mästarna hade.

Gågen satt och putsade sitt svärd när de kom in. Han tittade upp och log när han fick syn på Tikks goda humör, antog hon.

”Jag träffade mitt i tavlan idag”, talade hon stolt om och besvarade mannens leende.

”Då får jag väl gratulera”, muttrade Gågen och fortsatte sitt putsande.

”Du förstår, jag höll pilen lite fel förut. Såhär”, sade Tikk och visade i luften. ”Nu vet jag att jag ska hålla såhär istället”, sade hon sedan och ändrade sitt låtsasgrepp.

”Det är bra”, mumlade Gågen utan att titta upp.

Tikk suckade och vände sig istället mot Läjker och Nibbo, som utbytte en förvånad blick.

”Det där hade jag aldrig tänkt på”, muttrade Läjker och kliade sig fundersamt i huvudet.

”En intressant iakttagelse”, sade Nibbo imponerat. ”Kom du på det alldeles själv?”

”Nej, det var…” Tikk avbröt sig själv. Hade de inte sett att Sollex varit där och hjälpt henne? Alla hade ju tittat dit när hon jublat över sin fullträff. Visst var väl Sollex på riktigt? Han kanske hade förmågan att göra sig osynlig? Nej, det där var bara fåniga tankar, fokus hade ju legat på Tikk då. Pojken hade ju hållit sig undan.

”Det var vadå?” frågade Läjker otåligt.

”Ingenting”, mumlade Tikk. Hon borde kanske hålla sin vänskap med Sollex hemlig. Han var ju den mer tillbakadragna typen, så han kanske inte ville ha alltför mycket uppmärksamhet.

”Kom igen?” utbrast Läjker, och när Tikk inte sade något mer suckade han besviket.

”Ska vi ta och äta någonting då?” frågade Nibbo och bröt spänningen.

”Så, du har kommit över det där med din far?” frågade Gågen. Läjker och Nibbo tittade ilsket på honom. Det var tanklöst av honom att fråga sådär.

”Nej, men jag måste ju överleva ändå”, svarade Tikk lättsamt och slog sig ner vid bordet. Läjker och Nibbo såg lättade ut.

Sedan var allt som vanligt igen, eller i alla fall så vanligt som det hade hunnit bli på de få dagar Tikk varit där. Hon somnade gott på natten, men drömmen hon drömde var inte så mysig.

 

Tikk var jagad av någonting hemskt, men hon visste inte vad det var, bara att hon måste fly. Hon flög fram på svävarbrädan genom en mörk skog. I skogen såg hon olika människor som spelat en stor roll i hennes liv.

Först var det Jopp som förtvivlat mekade med någonting väldigt komplicerat. Sedan var det Velm som brottades med en stor orm, påhejad av den där pojken Bogg. Efter det såg hon besättningen på Midnattsstorm som slogs mot pirater.

Tikk flög vidare genom skogen, hon måste ut därifrån så fort som möjligt.

Vid en dunge stod Véma och stirrade kallt på Flehn, som satt på sin drake med draget svärd, ackompanjerad av Trej och Hibet, Temmo såg förskräckt på. En bit därifrån haglade det pilar, Läjker och Nibbo stod sida vid sida och sköt mot ett okänt mål, och alldeles i närheten fäktades Gågen mot en maskerad fiende.

Tikk önskade hon kunde hjälpa dem, men om hon stannade så skulle det där hemska komma ikapp henne, och det fick absolut inte hända.

”Visa mig vad du kan”, sade Sollex och kikade fram bakom ett träd.

Tikk ökade hastigheten.

Hon såg skogsbrynet närma sig. Där stod hennes far.

Tikk tvärbromsade, så att hon ramlade av brädan.

Hon vände sig om och såg ett hotfullt mörker kasta sig ut från skogen, rakt mot henne.

Tikk skrek.

 

Skriket väckte henne, och hon fann sig själv sittande kallsvettig i sin säng i Moluvar.

”Det var bara en dröm”, sade hon högt till sig själv.