The real world is limited

Jag erkänner, jag har haft en liten svacka i skrivandet. Jag visste liksom inte riktigt vad jag skulle göra för att leda historien framåt...

Men nu har det lossnat igen!

I alla fall för den här gången...

7

Det nya livet

Tikk kämpade hela förmiddagen med pil efter pil som missade måltavlan med stora marginaler. Hon började få lite koll på hur hon skulle spänna bågen. Nibbo hade tittat förbi ett antal gånger och försökt ge Tikk några tips och råd, men det hjälpte inte speciellt mycket.

”Nu måste du äta något”, sade Läjker till slut och tog Tikks pilbåge med ett uppmuntrande leende.

”De serverar soppa där borta”, berättade Nibbo och pekade på ett tält tvärs över skjutbanan. Hon och Läjker slog sig ned på en bänk invid vapenförrådet.

Tikk andades tungt, hon var alldeles slut. Att det kunde vara så jobbigt att försöka träffa en tavla med en pil. Hon tog sina saker och vandrade iväg till mattältet.

”Ännu en nykomling”, muttrade kvinnan som serverade Tikk sin skål med soppa.

Tikk satte sig vid ett bord långt bort från alla de andra som åt. Hon orkade inte prata nu. Hon var ju inte heller van vid att prata om misslyckanden, på rymdskeppet hade hon bara pratat om saker hon lyckats med.

”Så, hur går det för dig?” frågade plötsligt någon.

Tikk tittade förvånat upp. Det var en pojke som stod på andra sidan bordet med en skål soppa i händerna. Han såg nervös ut och hade blicken fokuserad på marken, tydligen försökte han gömma sig bakom sitt rödbruna hår.

”Du sitter på min plats”, mumlade han tyst och böjde huvudet ännu längre ner.

”Förlåt”, sade Tikk osäkert och flyttade sig lite åt sidan.

Pojken tittade hastigt upp och satte sig tveksamt ned bredvid Tikk. Han höll huvudet bortvänt.

”Jag heter Tikkipe. Vad heter du?” frågade Tikk försiktigt. Den här personen behövde nog prata i alla fall.

”Sollex”, svarade pojken motvilligt. Han slevade snabbt i sig sin soppa.

”Det går inte alls bra för mig. Den där måltavlan måste ha en osynlig sköld som stöter bort mina pilar”, sade Tikk som svar på pojkens första fråga. ”Hur gammal är du?”

”Sjutton.” Han såg yngre ut än han var. Det kanske var fel av Tikk att tänka på honom som en pojke. Han borde kanske klassas som en ung man, men intrycket han gav var av en pojke.

”Vad gör du här då?” frågade Tikk. Hon gjorde verkligen sitt bästa för att låta trevlig.

Sollex vände sig och tittade på Tikk ett hastigt ögonblick. ”Lite av varje”, mumlade han och reste sig upp. Innan Tikk hann göra något mer var han ute ur tältet.

Tikk suckade och reste sig upp själv. Det var väl lika bra att hon återvände till träningen.

Nibbo gav Tikk en annan pilbåge den här gången, men Tikk lät bli att ifrågasätta saken. Hon sköt iväg en pil och kände genast skillnaden. Nästa pil försökte hon anpassa mer till den nya bågen.

”Det ser bättre ut Tikk”, kommenterade Läjker.

”Men jag missar ju hela tiden”, klagade Tikk frustrerat.

”Jo, men det ser bättre ut”, envisades Läjker med ett leende. ”Du kommer närmare målet.”

”Du börjar få in den rätta känslan”, sade Nibbo.

Det gav Tikk en idé. Hon slöt ögonen, andades lugnt och kände på omgivningen. Luften var tung, men vinden drog lite åt vänster. Tikk tog pilen och spände bågen med ett djupt andetag, innan hon öppnade ögonen igen för att sikta. Nu var hon mer medveten om de olika elementen som kunde påverka skottet. Hon släppte och höll andan.

Tikk tyckte tiden gick väldigt långsamt när pilen for igenom luften och träffade i kanten på måltavlan. Tikk bara stirrade.

”Där ser du!” utbrast Läjker och skrattade förvånat.

”Fortsätt sådär bara”, log Nibbo.

Det gjorde Tikk också, men hon träffade ju självklart inte hela tiden, och hon var långt ifrån mitten av måltavlan. Efter många, många försök meddelade Nibbo att det var dags att lägga ner träningen för dagen och återvända till huset.

”Du är inte så dum ändå”, sade Läjker. Han lyfte på Tikks mössa och rufsade henne i håret.

”Trodde du det då”, skrattade Nibbo.

Tikk log. Dagens prestation hade varit så långt ifrån perfekt som man kunde komma, men ändå såg tränarparet det som en triumf för Tikk. Hon var långt ifrån bäst, inte ens bra. Hennes far skulle inte ens ha berömt henne om hon så träffat i mitten av måltavlan med alla pilar.

”Det är väldigt många unga människor här”, sade Tikk och uttryckte en annan sak hon funderat på.

”De äldre är ute och vaktar gränser och sådant. Det är mest bara de nya rekryterna som är kvar här”, berättade Läjker.

”Och vi tränare såklart”, tillade Nibbo med ett hastigt leende.

”Men de flesta tränare är ju också unga”, kommenterade Tikk.

”Jo, så är det”, sade Läjker fundersamt.

”Jag tror de är lite rädda om alla ungdomar. De har bara satt oss ungdomar som är skickligast som tränare helt enkelt”, sade Nibbo.

”Det har du nog rätt i, eftersom de lämnat Flehn Drakmästare som ledare över hela Moluvar, trots att hon mycket hellre skulle vara där ute och hjälpa till vid gränsen”, sade Läjker. De hade nu nått fram till huset där de bodde och gick in.

”Är det därför hon verkar så arg hela tiden?” frågade Tikk och satte sig ner på en stol. Det hade varit en jobbig dag.

”Så kan det mycket väl vara”, sade Läjker och slog sig ner i en andra stol med en suck.

”Jag går upp och flyttar mina kläder från ditt rum”, sade Nibbo och gick uppför trappan.

”Flehn hatar mig”, suckade Tikk.

”Varför skulle hon göra det?” Läjker kliade sig frånvarande på armen.

”Hon blev så sur när Véma inte ville komma med hit utan mig, och sen blev det nog inte bättre av att min robot ryckte henne i håret”, muttrade Tikk med ytterligare en suck.

”Din robot?” frågade Läjker förvirrat.

Skrot måste ha hört honom, för roboten klättrade snabbt upp ur Tikks väska och lade sig på bordet.

”Det är min hjälprobot Skrot”, pressenterade Tikk roboten och log stolt. ”Jag har byggt och programmerat honom helt själv.”

”Det var inte illa”, mumlade Läjker fascinerat. Han petade försiktigt på Skrot, som pep och petade tillbaka. Läjker skrattade imponerat.

Då öppnades dörren och Gågen kom inklampande. Han var inte på bra humör.

”Jag förstår inte hur det kan finnas folk som är så värdelösa som de där gräsliga ungarna, som tror att de kan allt, bara för att de vill!” klagade han. Han satte sig ner på en ledig stol och slog näven i bordet.

”Tacka gudarna för att idioterna väljer svärdet före pilbågen”, sade Läjker och skakade hopplöst på huvudet.

”Jag förstår dem”, mumlade Tikk och himlade med ögonen.

”Vad menar du med det?” frågade Gågen irriterat.

”När jag var liten drömde jag om att ha ett eget svärd”, berättade Tikk. ”Men jag har insett att det inte kan vara något för mig det där.”

”Du verkar vara en klok flicka du”, muttrade Gågen. ”Hur går det med bågskyttet då?”

”Jag har faktiskt lyckats träffa tavlan några gånger”, log Tikk.

”Det är det där jag talar om. Du har helt rätt attityd! Du skulle säkert kunna träffa någon av de där ungarna som jag tränar och du skulle också lätt kunna undvika deras hopplösa utfall, ifall de kom nära nog”, klargjorde Gågen.

”De har ingen målsättning”, sade Läjker och nickade. ”Allt de vill ha är ett svärd, sedan spelar det ingen roll om de kan använda det eller inte.”

”Nej, de tror att bara för att de har ett svärd i handen så kan de använda det”, höll Gågen med.

”Har du aldrig varit ung och känt så, Gågen?” Nibbo kom ner från övervåningen igen.

”När jag var ung var det ingen som blev krigare bara för att de trodde att det medförde status. Nej, då handlade det om viljan att vara med och kunna försvara människorna i sitt land”, fastslog Gågen surt.

”Är ni släkt?” for det ur Tikk.

”Gågen är min farbror”, svarade Läjker. Han och de andra två verkade lika förvånade över frågan som Tikk själv.

”Det kanske vi borde ha berättat tidigare”, muttrade Gågen förundrat. ”Jag är svärdmästare och Läjker och Nibbo är bågmästare.”

Tikk slöt ögonen en stund. Hon tittade upp igen när Skrot pep till.

”Vad är det där för pryl?” frågade Gågen. Han såg skeptisk ut.

”Det är Skrot, min hjälprobot”, svarade Tikk. ”Jag är ju mekaniker.”

”Ja, ja, ska vi ta och äta något innan vi går till sängs?” Gågen var tydligen inte den lättimponerade typen. Nibbo och Läjker verkade däremot gilla Skrot.

Tikk fann det väldigt trevligt att kunna sitta och prata sådär, det kändes nästan som att hon hade en riktig familj. När hon lade sig i sängen igen var det med ett leende på läpparna.

Trots att jag egentligen inte hör hemma här, så passar jag ändå in, tänkte Tikk innan hon somnade.

 

Nästa dag fortskred i stort sett på samma sätt som den föregående. Tikk steg upp och åt frukost tillsammans med Läjker och Nibbo innan de gick till skjutbanan. Där sköt Tikk pil efter pil mot måltavlan, och det kändes i alla fall som att det gick bättre och bättre, även om hon var väldigt ostabil. Sedan gick hon till mattältet. Där tittade hon efter Sollex, men han syntes inte till. Nibbo gav henne några tips följt av mer envis träning. På kvällen satt de och pratade igen innan de gick och lade sig.

Dagen efter det, spöregnade det när Tikk vaknade. Hon hade aldrig upplevt så mycket regn tidigare och satt länge och bara tittade på mängderna vatten som föll mot marken utanför fönstret.

”Det blir ingen träning idag”, konstaterade Läjker.

”Men tänk om den dagen alla här verkligen måste vara på topp, är en regnig dag som denna?” muttrade Gågen.

”Ingen är galen nog att inleda ett stort anfall när det regnar såhär”, kontrade Läjker.

Tikk utbytte en trött blick med Nibbo. Läjker och Gågen hade tydligen alltid någon slags konversation på gång.

”Jag har aldrig sett så här mycket regn tidigare”, sade Tikk drömskt.

”Det är inte så mycket regn på ett rymdskepp, va?” frågade Nibbo med ett leende.

”Det finns inget väder i huvud taget. Utanför är det bara svart med stjärnor hela tiden”, berättade Tikk och tänkte tillbaka på hur hon drömt om lite mer variation. Alla stjärnor hade sett lika ut i hennes ögon.

”Jag skulle aldrig klara av att leva så”, sade Nibbo och tittade ut på de mörka molnen som täckte himlen.

”Man ska inte vara utomhus i stormväder”, sade Läjker med en suck och försvann upp på övervåningen.

”Vad ska man göra nu då?” muttrade Gågen och lade upp fötterna på Läjkers tomma stol.

Tikk lade upp sin väska på bordet och plockade fram svävarbrädan. Skrot klättrade upp på hennes axel.

”Det där ser ut att vara intressant sysselsättning”, sade Nibbo och reste sig upp för att tända en brasa i eldstaden.

Tikk undersökte alla sina inställningar på brädan och justerade några småsaker. Det var ingenting som hon egentligen behövde göra, men det var ett bra sätt att få tiden att gå lite fortare.

”Har inte du någon gammal bok liggande någonstans Gågen?” frågade Nibbo när hon fått till en fin brasa som genast värmde upp huset.

”Vad ska du med en bok till?” frågade Gågen surt.

”Jag tänkte till Tikk, eftersom hon kan läsa”, svarade Nibbo.

”Ja, ja”, morrade Gågen och stampade in på sitt rum.

Tikk utbytte en frågande blick med Nibbo, som bara ryckte på axlarna.

Gågen kom tillbaka en stund senare med fyra böcker i famnen. ”Här har du”, sade han och slängde dem på bordet.

Tikk lade undan svävarbrädan igen och tog en titt på böckerna. Det var en sagobok, en växtbok, en djurbok och en bok om svärd. Tikk tog upp boken där det stod om olika djur. Hon bläddrade igenom den lite snabbt och slog sedan upp en sida med titeln Svart Gepte. Efter en snabb genomläsning konstaterade hon att Velm redan berättat allt som stod där för henne. Nästa sida som fångade hennes uppmärksamhet var den om drakar:

 

”Drakar är mäktiga, ödlelika kungar av himlen. Det finns många olika typer med olika egenskaper. Det som alla drakar har gemensamt är att deras kroppar är täckta med fjäll och att de har vingar. Den vanligaste tam-draken är den Mellanstora Bergsdraken, som är väldigt lätt att hantera eftersom den inte är speciellt aggressiv. Den sprutar inte heller eld, eller har någon annan specialegenskap som skulle göra den extremt farlig. Den Mellanstora Bergsdraken förekommer i olika färgvarianter skiftande i de rödsvarta nyanserna. Den är helfärgad med svarta ryggtaggar…”

”Du kan verkligen läsa, kan du inte”, sade Nibbo imponerat från andra sidan bordet.

Tikk tittade upp från boken och log mot henne.

”Du kan få behålla de där”, sade Gågen. ”Jag kan ju inte läsa själv ens.”

”Kan inte du heller läsa Nibbo?” frågade Tikk. Nibbo hade ju sagt att det inte var många där som kunde läsa, men Tikk kunde ändå inte tänka sig att någon inte kunde läsa.

”Tyvärr”, svarade Nibbo med en besviken min. ”Men jag önskar att jag kunde.”

”Läjker kan inte heller läsa”, påpekade Gågen.

”Jag kanske kan lära dig”, föreslog Tikk. Det var en galen idé, men det kunde ju inte vara så svårt.

”Vill du det?” En obeskrivlig glädje tändes i Nibbos ögon.

”Det är klart jag vill”, svarade Tikk glatt.

Nibbo log med hela sin själ. Sedan sprang hon upp på övervåningen för att prata med Läjker.

”Vad är det här för något då?” frågade Gågen plötsligt och plockade upp något från golvet.

Tikk tog emot föremålet och insåg att det var en klocka, ett armbandsur. Det var vitt läder med en stjärnformad urtavla där de små visarna tickade runt som på en klassisk klocka. När Tikk tryckte in en knapp på sidan ändrade urtavlan skepnad, visarna försvann och stjärnor och planeter utgjorde bakgrunden till en datordisplay som talade om för henne exakt tid och datum.

”Här var det visst något mer”, sade Gågen och plockade upp en papperslapp som han räckte till Tikk.

Tikk vek upp lappen och läste:

 

”Min kära Tikkipe, jag önskar att jag hade kunnat ge dig ett annat liv än det här. Din mor hade inte önskat dig det liv du nu fått. Hon var uppväxt på en planet som inte liknar rymdskeppet på långa vägar. Jag skulle inte ha tagit med henne hit, jag skulle ha stannat där med henne istället. Men nu blev det som det blev. Jag vet att du tror att jag skyller din mors död på dig, men i själva verket beskyller jag mig själv. Om jag bara hade kunnat ge upp mina mekanikerdrömmar och lämnat rymdskeppet så skulle allt ha varit bra. Jag älskar dig och jag beundrar din orubbliga styrka och envishet. Om jag bara var modig nog så skulle jag släppa av dig på närmaste planet där jag visste att du skulle få ett bättre liv än det här. Jag vet att du skulle klara det, men jag skulle nog inte klara det. Jag önskar jag hade pratat med dig om det här tidigare, men jag är för feg och varje gång jag ser på dig, så ser jag din mor och kan bara inte säga något. Jag hoppas verkligen att det här kan hjälpa dig att förstå hur mycket jag bryr mig om dig. Även om jag har svårt att visa det.

Din far, Omot Drakjägare.”

 

Tikk kunde inte hejda tårarna som vällde fram. Det var alltså den här lappen och klockan, som hennes far smitit ner i hennes väska efter att hon sprungit på honom, när hon skyndade sig för att hinna med skytteln till Elejona. Hon tittade på klockan igen.

”Vad är det?” frågade Nibbo, som kom nedför trappan igen. Gågen verkade ha somnat.

”Det är min födelsedag”, sade Tikk skakigt. Hon försökte sig på ett leende, men misslyckades. För fjorton år sedan hade hennes mor dött när hon födde henne. Till och med klockslaget var detsamma.