The real world is limited

Jag har fixat en ny blogg http://fridahlin.blogspot.com/

Här har ni det, beviset på att berättelsen faktiskt fortfarande går framåt!

Det går fortfarande lite långsamt, men det beror mest på att jag har insett att det här kommer bli så mycket större än jag trodde från början. Jag har fullt sjå med att försöka få till en bra historia till landet de befinner sig i. Det är lite klurigt att pussla ihop allt, men jag jobbar på det :)

Jag insåg också att jag glömt bort Skrot lite! Är inte säker på när han senast dök upp, men han har definitivt visat sig lite för sällan sedan Tikk kom till Moluvar...

Fick också ett ryck och började läsa Sagan om Ringen igen - kan ses både som en tidstjuv och en inspirationskälla - men i alla fall så tycker jag att det är en fantastisk berättelse! ^^

11

Vägen till Kännarna

 

Tikk vaknade med ett leende och känslan av att det skulle bli en härlig dag. Hon satte sig upp och fick syn på Sollex. Han låg och sov på golvet, i ett hörn, inlindad i en av Tikks extrafiltar. Han såg väldigt nöjd ut, trots att det måste vara väldigt obekvämt. Synen påminde i alla fall Tikk om gårdagen, som hon i sömnen förträngt från sitt sinne. Leendet och tankarna om en härlig dag bleknade snabbt bort.

Tikk bestämde sig för att inte väcka Sollex, och smög istället ner till Nibbo och Läjker som satt tysta vid bordet. Läjker stirrade tomt ut i luften och Nibbo tittade bekymrat på Läjker.

”God morgon”, mumlade Tikk. Det var ju ingen god morgon.

”Du får flytta ner till Gågens rum nu, det är större”, sade Nibbo.

Läjker suckade tungt och fokuserade sin blick på Tikk för att ge henne ett klent leende.

”Okej”, sade Tikk. Hon brydde sig egentligen inte om utrymme, men Nibbo och Läjker kunde ju få vara ifred på övervåningen om hon flyttade ner.

Ute var himlen fortfarande grå, men regnet hade gjort ett uppehåll för stunden.

Tikk åt sin frukost i tystnad och tänkte precis gå upp och titta till Sollex, när det hördes ett högt dunsade från övervåningen och någon som rabblade en ramsa ilskna ord. Tikk stelnade till.

”Vad var det där?” frågade Läjker misstänksamt och reste sig upp för att undersöka saken.

”Vadå?” mumlade Tikk med låtsad förvåning och tog tag i Läjkers arm för att hindra honom från att gå upp till övervåningen.

”Det är någon här”, sade Läjker lite ilsket och slet sig loss från Tikks grepp.

Nibbo såg bara chockad ut.

”Vänta”, bad Tikk Läjker. ”Vänta så ska jag förklara.”

Då kom Sollex blygsamt ned för trappan.

Läjker frös fast i golvet.

”Ursäkta mig”, mumlade Sollex och bockade sig artigt.

Tikk stod där hon stod och hade ingen aning om vad hon skulle ta sig till.

”Jo... Alltså... Det här kan ju se lite konstigt ut”, började Sollex, trevande efter en bra ursäkt.

”Vem är du?” lyckades Nibbo få fram.

”Sollex”, sade Sollex osäkert.

Tikk kunde inte komma på något att säga.

”Okej. Ni tycker väl inte heller om Flehn, för jag gömmer mig för henne”, förklarade Sollex.

”Varför då?” frågade Läjker. Han hade fortfarande inte rört sig.

”Därför att hon tycker om att manipulera människor”, sade Sollex dystert.

”Det har vi nog märkt”, sade Nibbo.

”Hon skulle bli så nöjd om hon fick tag i mig, för då skulle hon tvinga mig att göra något jag inte vill, och om jag vägrar skulle det vara förräderi mot hela landet”, berättade Sollex och satte sig ner på trappan. ”Men så länge hon inte fått en chans att ge mig några nya order så får jag göra vad jag vill.”

”Okej”, muttrade Läjker och satte sig bredvid Nibbo igen. ”Varför är du just här?”

”Därför att… Tikk var den enda jag kunde lita på”, sade Sollex och suckade tungt.

”Verkligen?” Tikk kunde inte hjälpa att hon frågade.

”Just det, rymdtjejen”, sade Sollex och log matt mot Tikk.

”Jaha”, mumlade Nibbo. Situationen var faktiskt lite konstig.

”Vi måste prata med Véma”, sade Sollex bestämt och reste sig upp.

”Ni nämner väl inget om det här för någon?”, bad Tikk Nibbo och Läjker.

”Nej då”, svarade Läjker och bytte en förvirrad blick med Nibbo, som nickade medhållande.

”Än en gång, ursäkta mig för intrånget”, mumlade Sollex. ”Finns det några kläder som jag kan få låna så att ingen känner igen mig?” frågade han sedan försiktigt.

Läjker bara skakade matt på huvudet och viftade med handen mot övervåningen.

”Tack så jättemycket”, sade Sollex och försvann sedan upp igen.

”Känner du den där pojken väl?” frågade Nibbo Tikk.

”Tja… Vi har brukat prata under matrasterna på skjutbanan”, sade Tikk med en axelryckning. ”Det var han som visade mig de där knepen.”

”Det bevisar ju att han är en bra bågskytt och iakttagare av detaljer”, mumlade Läjker och gömde sitt ansikte med ena handen.

”Han kan läsa”, viskade Tikk med ett leende.

”Han måste komma från en högt uppsatt familj”, konstaterade Nibbo.

”Och jag som tyckte att du redan hade konstiga kontakter”, sade Läjker och nickade frånvarande.

”Véma kanske hade rätt”, suckade Tikk. ”Hon sade att hon fick en speciell Känsla för mig.”

”Sådana Känslor kan betyda många saker, men det är definitivt något speciellt med dig”, sade Nibbo med ett leende.

Då kom Sollex ner igen. Han hade en grön hatt med fjäder, och en mörkgrå mantel. Tikk kom genast att tänka på de där hjältarna som fanns i sagorna.

”Vad tycks?” frågade Sollex och gjorde en dramatisk rörelse med manteln.

Tikk skrattade till, i hennes värld skulle ingen i den där utstyrseln tas på allvar.

”Ja, du ser inte alls ut som du gjorde nyss”, log Nibbo. ”Tänka sig att de där grejerna skulle komma till användning någon gång.”

”Äh, det får duga. Kom nu Tikk så går vi”, sade Sollex självsäkert.

”Jag flytt ar ner dina grejer till Gågens rum”, sade Nibbo. ”Lycka till.”

Läjker lyfte en hand till farväl, innan Tikk och Sollex gick ut genom dörren.

”Trevliga människor, de där”, sade Sollex och ledde in Tikk på en sidogata. ”Sådana träffar man inte alltför ofta.”

”Du skulle försöka hitta någon på rymdskeppet. Den enda som är trevlig där är Jopp, en gammal mekaniker. Men å andra sidan är ju inte du någon flicka, så de skulle säkert vara trevliga emot dig allihop”, sade Tikk, utan att låta saken dra ner hennes humör.

”Men nu är du ju här, och vi ska söka upp Véma”, sade Sollex och svängde in på en annan gata.

”Var håller Kännarna till någonstans då?” frågade Tikk och såg sig om på byggnaderna de passerat.

”I borgen”, berättade Sollex. ”De är ganska få, men de anses vara väldigt värdefulla, så de har tilldelats ett eget borgtorn.”

”Så det finns alltså en borg här!” utbrast Tikk förtjust. ”Bor det någon kung eller så där?”

”Kungen bor ju i slottet”, mumlade Sollex och skrattade nervöst.

”Men det finns en kung? Som bor i slottet?” frågade Tikk ivrigt.

”Ja, i huvudstaden”, suckade Sollex och tittade ner i marken framför sig.

”Vilka är det mer som håller till i borgen?” frågade Tikk vidare.

”De som styr det här stället. Allt drakfolk bor där, ryttare, tämjare, tränare och så vidare”, berättade Sollex och tittade upp på Tikk igen. ”Drakgården finns innanför borgmurarna. Det är där drakarna bor.”

”Vad var det för öppen plats vi landade på när vi kom hit då?” undrade Tikk. Hon kunde inte minnas någon borg, eller några murar.

”Drakplatsen är en landnings och avfärdsplats. Du förstår, det är bara drakfolk, Kännare och mästare som är tillåtna innanför borgmurarna”, förklarade Sollex med mörker i blicken.

”Flehns idé?” frågade Tikk.

”Gammal tradition”, muttrade Sollex surt.

”Så…” Tikk stannade. ”Hur ska vi då ta oss in och träffa Véma?”

”Jag vet en hemlig ingång”, berättade Sollex och log mot Tikk.

”Självklart”, muttrade Tikk och fortsatte gå igen. Sedan kom hon på en sak. ”För annars kunde vi ju bara flyga in.”

”Har du någon drake kanske?” Sollex himlade med ögonen.

”Nej, men jag har en manipulerad svävarbräda”, sade Tikk stolt. ”Jag kanske borde döpa om den till flygarbräda”, tillade hon fundersamt.

Nu var det Sollex tur att stanna. ”Finns det sådana?” frågade han.

”Tja, om inte, så har jag uppfunnit en.” Tikk kunde inte låta bli att skratta åt Sollex förbluffade min, han såg chockad, tvivlande och imponerad ut på samma gång.

”Jag tror vi tar min väg”, sade han till slut och började gå igen. ”Det skulle vara svårt att inte bli upptäckt om man flyger över muren”, lade han till för att ytterligare motsäga Tikks idé.

Tikk log självbelåtet. Hon hade lyckats förvåna Sollex, trots att han verkade ha koll på allting. Fast i och för sig var ju Temmo den enda som verkligen sett henne flyga.

”Här kommer regnet tillbaka också”, mumlade Sollex när vattendroppar började falla från de grå molnen igen.

Tikk tog av sig mössan, sträckte ut armarna och snurrade runt vänd mot himlen med slutna ögon. Dropparna skvätte åt alla håll.

”Sluta med det där!” klagade Sollex och gömde sig i manteln.

”Förlåt”, mumlade Tikk och stannade. Hon var lite yr efter snurrandet, så det tog en stund innan hon återfick balansen.

”Snart kommer du att tröttna på regnväder du också”, smålog Sollex.

”Det tror jag vad jag vill om”, skrattade Tikk och skuttade glatt efter Sollex.

”Vänta du bara, snart kommer hösten och då blir det kallt. Höstregnen är långt mycket kyligare och dystrare än de varma sommarregnen”, muttrade Sollex utan att titta på Tikk.

”Åh, det finns årstider här!” utbrast Tikk, återigen konfronterad med något som inte fanns på rymdskeppet.

”Det är klart det finns”, skrattade Sollex. Det var härligt när han skrattade sådär hjärtligt.

”Jag tror aldrig jag upplevt någon riktig kyla”, sade Tikk fundersamt.

”Du skulle inte vilja uppleva en vinter här i alla fall. Eftersom vi befinner oss så högt upp i bergen blir det kallt snabbare här, och framförallt blir det mycket kallare, än på låglandet. Och all snö! Alla är tvungna att hjälpa till med snöskottningen på vintern”, berättade Sollex lite retsamt. Det lät på honom som om han själv faktiskt älskade snö.

”Du verkar då i alla fall längta till vintern”, log Tikk och knuffade till Sollex så att han vinglade till och höll på att ramla.

”Det är en härlig årstid om du frågar mig”, sade Sollex och knuffade tillbaka lite lätt.

Tikk var inte beredd, så hon snubblade och föll med ett plask, rakt i en vattenpöl.

”Förlåt, förlåt!” utbrast Sollex och drog upp henne på fötterna igen.

Tikk var arg, för trots att Sollex såg övertygande ångerfylld ut, så visste hon att han skrattade inombords. Visst, det hade inte varit meningen att hon skulle ramla, men han måste ju tyckta det var roligt ändå.

Då svängde de in på en ny gata och Tikk fick syn på borgmuren. Det var en massiv stenvägg som sträckte sig en bra bit över de närliggande hustaken. Tikk kunde inte tänka sig hur de tänkt när de byggt muren, var befolkningen i Moluvar verkligen ett så stort hot mot borgen?

”Det var då ett väl tilltaget byggnadsverk”, mumlade hon och stirrade förbluffat.

”Har du inte sett yttre stadsmuren?” frågade Sollex.

”Nej”, svarade Tikk och tittade frågande på Sollex.

”Den är ännu högre, och tjockare”, förklarade han och sträckte ut armarna för att illustrera saken. ”Moluvar byggdes för väldigt länge sedan av en gammal bergsfurste som stod under ständigt hot från andra bergsfurstar i närheten. Han byggde den yttre muren för att skydda det som han ansåg vara sitt folk, men han var en girig furst och det tyckte inte folket om. Därför byggde han också muren kring borgen, för att skydda sig själv från eventuella upproriska undersåtar.”

”Det måste vara väldigt länge sedan”, sade Tikk förundrat. För sin inre syn kunde hon se hur bergsfursten ledde bygget av Moluvar, och hur han sedan försvarade staden från de anfall de andra furstarna ledde, med hjälp av sin trogna armé.

”Folket blev allt missnöjdare och upproret växte sig större och större, men borgmuren lyckades hålla tillbaka till och med de värsta attackerna från befolkningen”, fortsatte Sollex sin berättelse medan de vandrade vidare. ”Alldeles utanför borgmuren bodde en kvinna, som egentligen inte deltog i upproret, men allt oväsen upprorsmakarna förde hindrade henne från att leva det lugna liv hon önskade. Därvid började hon klura på sin egen plan att göra slut på eländet som drev folket till uppror. Snart nog började hon med förberedelserna, men det tog ett helt år innan hon kunde sätta sin plan i verket.” Sollex stannade bredvid muren och såg sig omkring, men de var alldeles ensamma i den här delen av staden. Regnet öste fortfarande ner.

Tikk tittade upp mot den gamla muren och föreställde sig hur människorna i det forna Moluvar försökte ta sig förbi den.

”Kvinnan var mycket listigare än den övriga befolkningen som det tycktes”, återtog Sollex. Han smet tyst in igenom en glipa i en vildvuxen häck mittemot muren och vinkade åt Tikk att följa efter.

Hon trängde sig igenom efter honom. Hennes skjorta fastnade i en tagg och när hon drog sig loss blev det ett litet hål i ärmen. När hon kommit igenom till andra sidan befann sig Tikk i en väldigt liten örtträdgård med en brunn i mitten. Häcken omringade nästan hela trädgården, utom den nästintill osynliga glipan de kommit in genom, och så var det ett hål för en gammal dörr. Kanten runt dörren var den enda delen av häcken som faktiskt var klippt.

”I all hemlighet grävde hon en tunnel under borgmuren”, sade Sollex och gick fram till brunnen.

Tikk var alldeles förhäxad av hans berättelse och hon var inte alls beredd på att Sollex utan vidare skulle hoppa ner i brunnen, men det gjorde han. Tikk slog händerna för munnen och lyckades hindra sig själv från att skrika. Hon sprang fram till brunnen och tittade ner.

”Hoppa i”, sade Sollex och flinade upp mot henne nerifrån brunnen. Hans huvud var det enda som stack upp ur vattnet. Vattennivån låg bara en liten bit under marknivån, trots att de befann sig uppe på ett berg.

”Jag kan inte simma”, klagade Tikk.

”Jag hjälper dig, det är inte så farligt. Du är ju redan blöt i alla fall”, sade Sollex och vinkade till henne med sin gröna hatt.

Tikk tvekade.

”Annars får du varken höra fortsättningen på berättelsen eller träffa Véma”, sade Sollex och log retsamt.

Med en uppgiven suck klättrade Tikk försiktigt ner i brunnen. Sollex tog emot henne när hon föll ner i vattnet.

”Nu ska vi bara dyka ner och simma in i en sidotunnel”, förklarade Sollex lugnt. ”Håll andan nu.”

Tikk försökte andas lugnt en stund innan hon tog ett djupt andetag och dök ner under ytan. Sollex ledde henne en bra bit neråt och sedan in genom ett hål i sidan av brunnen. Därefter gick det snett uppåt, och snart trängde de upp ur vattnet igen i en stenbelagd tunnel. Där var kolmörkt. Tikk var lite skakis efter den egendomliga undervattensupplevelsen, men det hade gått tillräckligt fort, så att inte bristen på luft hunnit bli något problem.

”Kvinnan såg noga till att ingen annan skulle kunna finna hennes hemliga tunnel”, sade Sollex dramatiskt som fortsättning på berättelsen.

Det var den tunneln de var i nu, förstod Tikk. Hon tyckte sig nästan se skuggan av kvinnan som grävde i gången framför dem.

Skrot klättrade fram ur Tikks blöta väska och lyste upp mörkret med sina svagt lysande ögon. Han fällde upp en större lampa med starkt ljus, men drog snabbt ner ljusnivån så att människorna inte skulle bländas.

”En natt tog hon sig igenom tunneln och upp till borggården. Där smög hon sig obemärkt in till furstens rum och lade sig att sova i hans favoritstol, iklädd sin finaste klänning.”

Skrot kröp framför Sollex och Tikk, och lyste upp vägen. Tunneln var stor så att de kunde krypa fram utan problem, men det var omöjligt att ställa sig upp. Det var tur att Tikk inte hade cellskräck.

”När fursten vaknade på morgonen och fann kvinnan, förälskade han sig genast i henne och valde henne till sin hustru. Kvinnan, vars namn var Algalyn, spelade sin roll väl. Hon fick fursten att göra allt vad hon sade. På så vis förbättrade hon situationen för folket, så att alla uppror lade sig. Vid Algalyns ledning växte sig Moluvar bara starkare, medan de andra bergsfurstarna inte sällan föll under sina egna undersåtars uppror.” Sollex stannade plötsligt och vände sig om och tittade på Tikk.

”Vilken fantastisk berättelse”, sade hon och log mot honom. ”Men fanns det inte drakar som kunde ta sig över murarna?”

”Jo, det hände väl att det kom förbi en och annan drake också, men de brukar inte bry sig så mycket om människor. Det här hände långt innan man började tämja drakar och rida på dem. De värsta fienderna var, och är fortfarande, andra människor. Det är inte många som kommer hit till fots, eller häst längre, men det händer”, berättade Sollex. ”I alla fall är det tyvärr inte många som hört berättelsen om Algalyn, och som du förstår är det inte många som vet var hennes tunnel finns. Flehn vet inte, jag tror faktiskt inte att någon av drakfolket och ledarna här vet. Det finns såklart en chans att någon Kännare hittat tunneln, men det är ingenting som jag har hört något om.”

”Jag ska inte berätta för någon”, lovade Tikk. Hon kände sig hedrad över att Sollex berättat om Algalyn för henne. Det var en härlig hjältesaga, och det fanns faktiskt bevis för att den var sann.

De kröp vidare. Snart blev tunneln helt lodrät och de nådde fram till en gammal dörr som Sollex mödosamt sköt upp. Den måste vara tung.

”Det här är Algalyns hemliga källare”, berättade Sollex när de tagit sig ut ur tunneln. Han stängde dörren igen.

De befann sig i ett underjordiskt rum utan fönster. Runt väggarna fanns några tomma, gamla hyllor, men annars var källaren tom på saker.

”Kom här”, sade Sollex och steg uppför en stentrappa som fanns bredvid dörren. Den ledde upp bakom ett gäng fullpackade hyllor i en annan källare. Sollex var tvungen att flytta på en av hyllorna för att de skulle kunna ta sig fram, men han var noga med att ställa tillbaka den.

Skrot klättrade ner i Tikks väska igen, eftersom det här fanns en rad små fönster längs taket, och hans lampa inte behövdes längre.

”Algalyn lät bygga ett fristående torn över tunnelns utgång, så att den skulle förbli hemlig. Numera är Algalyns torn hem för Moluvars Kännare”, sade Sollex och öppnade källardörren.

Tikk följde efter honom ut i regnet och upp för en liten trappa till marknivån, i skydd av en stor rosenbuske.

”På andra sidan tornet har du ingången. Gå in och leta efter Véma, jag har några saker som jag måste fixa”, sade Sollex och såg väldigt bekymrad ut.

”Men du sa ju att vi skulle prata med Véma”, utbrast Tikk besviket.

”Jag vet vad jag sade, men jag har andra saker som jag måste göra”, mumlade Sollex och suckade tungt. ”Förlåt. Du kommer säkert att få hjälp ut genom huvudporten, annars vet du var tunneln finns.”

Tikk fick ingen chans att säga något mer. Sollex sprang snabbt iväg genom borgträdgården och gömde sig bakom buskar och häckar. Tikk hade inte orken att följa efter honom. Hon blev bara irriterad och stampade ilsket med foten i marken. Nu var hon där igen, ensam och på en helt okänd och kanske till och med farlig plats.

Skrot pep till, som för att stödja henne.

Det var ju inte som att hon inte var van att vara ensam och göra saker själv, men det här var inget rymdskepp… Och vad hade det gjort för skillnad om jag faktiskt varit på rymdskeppet? tänkte Tikk envist för sig själv. Hon kom fram till att det egentligen inte spelade någon roll. Hon var ju inte rädd, så det var ju bara att göra det hon var där för att göra.

Regnet hade lugnat sig nu och himlen hade ljusnat lite. Tikk tog det som ett gott tecken och började gå runt mot andra sidan tornet längs en av trädgårdens gångar. Algalyns torn var en stor, rund och mycket hög byggnad i röd sten, som Tikk aldrig sett tidigare. Hon fann det vackert, där det låg i den gröna trädgården, full av buskar, träd och blomsterrabatter.

Hon hoppades bara att Véma var där, och kunde ta emot henne.

Det här inlägget blir tyvärr inget nytt kapitel eftersom jag har väldigt svårt att skriva nu och det går väldigt långsamt framåt.

Men här är i alla fall några författarfrågor som jag bestämt mig för att svara på.

Jag hoppas ni finner det intressant!

Vad heter du? Frida Dahlin

Hur gammal är du? 19 i November

Vad kommer din bok att handla om? Det är en blandning av SciFi och Fantasy och handlar om en tjej som dras in i en helt annan värld än hon är van. Jag tror att det kan handla mycket om vänskap också.

När kom du på bokidén? Det var väl när jag läste Julia Sandströms Under Vingarnas Skugga nu i sommar som jag blev sugen på att skriva något eget igen, för jag har alltid tyckt om att skriva. Det är ju minst lika spännande som att läsa en bok eller se en film eftersom karaktärerna kan ha ett eget liv, men framför allt kan jag ju lägga in de där vändningarna som man ibland vill göra i böcker man läser. Sen läste jag Olivias berättelse och tyckte det verkade spännande att lägga upp en berättelse i en blogg på internet. Då skrev jag en Novell, och när det var klar började jag klura på idéer till en längre berättelse. Det var då idén till det här växte fram.

När började du att skriva på boken? Nu i sommar ^^

Hur många A4 har du skrivit? 60 sidor Times New Roman 12 (med sidbrytning efter kapitel)

Hur ofta skriver du på boken? Jag öppnar dokumentet varje gång jag startar datorn för att se om jag kan komma på något att skriva. Ibland blir det jättemycket skrivet och ibland måste jag tänka mer över fortsättningen. I början var det 1 kapitel/dagen, men nu har jag lite fastnat.

Hur skulle du beskriva huvudpersonen? Tikk är en 13-årig tjej som växt upp i den mansdominerade världen ombord på rymdskeppet YGV7259. Hennes mamma dog när hon föddes, så hon har mest hängt efter sin far som är chefsmekaniker, alltså är hon själv nu en väldigt skicklig mekaniker, men hon kan inte bli någon riktig mekaniker eftersom hon är flicka. Mesta delen av sin tid spenderar hon som ignorerad, till och med av sin far som alltid verkar vara arg på henne. Ibland fantiserar hon om andra världar, livet på en planet, som i sagorna hon läste när hon var mindre. Hon är väldigt självständig, och genom berättelsens gång kommer hon att utvecklas mycket.

Hur skulle du beskriva din bok med fem ord? Teknologi, äventyr, vänskap, magi, krig.

Vem/vilka har varit dina inspirationskällor? Julia Sandström är en svensk tjej i min ålder som är fantasyförfattare, vilket får mig att tänka att då kanske jag också kan lyckas bli det (man kan ju alltid hoppas). Olivia har också inspirerat mig med sin berättelse och sina härliga kommentarer, det värmer såå att veta att det verkligen är någon som läser och tycker om det man skriver! Sen plockar jag ju upp inspiration i allt som händer omkring mig, alla filmer och serier jag ser, alla böcker och texter jag läser, bilder jag ser, spel jag spelar och verkliga livet, familj och vänner.

Har någon hjälpt dig att skriva boken? Jag skriver allt själv, men tar emot alla kommentarer jag får av de som läst. Brukar bolla idéer med syrran också, hon föreslog t.ex att jag skulle skriva det där extra kapitlet 4,5 eftersom jag genat väldigt mycket i början på kapitel 5 och inte visste riktigt själv hur jag skulle få till det.

Har någon hjälpt dig med research? Nej, och jag kan inte påstå att jag har gjort någon egen research heller. Det är det som är så härligt med fantasy, man kan hitta på det mesta själv. Men jag kan ju ingenting om bågskytte eller något sådant, och det kunde jag kanske ha kolla upp, men nu är allt påhittat.

Har du utvecklats under skrivandet? Jag har ju alltid tyckt om att skriva, och om jag tittar tillbaka på gamla texter som jag skrivit förr, så är det ju mycket som har hänt. Jag tänker på ett helt annat sätt nu.

Vill du få boken utgiven? Jag skulle väldigt gärna få en egen bok utgiven! Jag vet inte om just den här berättelsen kommer att bli den boken, eftersom det iaf började i stort sett som bara en improvisationsberättelse som inte var riktigt genomtänkt, och jag har fortfarande inte riktigt klurat ut hur det ska sluta. Men hur det än går så skulle jag verkligen vilja ge ut en bok med mitt namn på någon gång i livet!

Om du vill få den utgiven; kommer du att använda ditt eget namn? Ibland har jag funderat på det där med att använda ett annat namn som författare, eftersom jag är lite blyg. Men jag har kommit fram till att om jag vill ge ut en bok så måste jag ju vara stolt över att ha skrivit den boken, och då vill jag ju att det ska stå mitt namn på den!

- kopiera detta med listan -
Skapare: Jane / TheDiaryBitch.Blogg.Se

Ännu ett kapitel redo för läsning!

Jag har inte riktigt samma flyt som jag hade i början när jag skrev, men det går fortfarande framåt :)

Hoppas ni har tålamodet att vänta på fortsättningen ^^

10

Nya problem

 

”Vad drömde du inatt då?” frågade Läjker på morgonen när Tikk gick ner för trappan.

”En mardröm”, mumlade Tikk. Hon ville inte tänka mer på drömmen.

”Var det någon som dog eller så?” frågade Läjker. ”Du skrek ganska högt.”

”Nej, det var ingen som dog”, svarade Tikk motvilligt. ”Men ni skulle ha kunnat dö. Jag hade ju inte tid att stanna och se efter.”

”Var vi med? Vad gjorde vi?” fortsatte Läjker sin utfrågning.

”Ni höll på att skjuta mot någonting, som sköt mot er. Gågen slogs mot någon med sitt svärd”, berättade Tikk med en suck. ”Velm slogs mot en orm och Midnattssol var attackerat av pirater.”

”Sluta fråga nu Läjker!”, utbrast Nibbo. ”Det var bara en dröm Tikk, tänk inte på det mer. Det var inte på riktigt.”

”Vet du var vi ska göra idag?” frågade Läjker istället.

”Nej, vadå?” Tikk ville gärna veta vilka utmaningar som väntade den här dagen, och lämna natten bakom sig. Det hade ju bara varit en dröm, som den där drömmen Véma hade där Tikk räddade världen…

”Springande skytte”, sade Läjker förväntansfullt och bröt Tikks tankebana.

”Vadå?” frågade Tikk förvirrat.

”Det fungerar såhär att man har flera mål längs en sträcka som man ska springa emellan och skjuta på”, berättade Läjker. ”Vi brukar ha en liten tävling över vem som kan göra det snabbast och träffa bäst samtidigt.”

”Det handlar om att kunna skjuta stabilt även om man är tvungen att vara i rörelse”, förklarade Nibbo.

”Imorgon ska vi skjuta på mål i rörelse, och sedan blir det springande skytte med mål i rörelse”, sade Läjker entusiastiskt. ”Det är väldigt spännande att se hur alla klarar av det.”

”Det låter svårt”, sade Tikk skrämt. Var hon redo för det allt det där?

”Vi tränar hela förmiddagen, tävlingarna har vi senare”, sade Nibbo med ett uppmuntrande leende mot Tikk.

”Du kommer att klara dig fint Tikk. Du har alltid en så lugn och bra attityd när du skjuter, försök behålla den även om du måste springa”, sade Läjker. Han reste sig upp och klappade Tikk på huvudet.

Tikk skulle i alla fall göra sitt bästa. Hon hade ju lärt sig väldigt mycket de senaste fem dagarna.

Men det var inte lätt. Tikk blev snabbt andfådd och när hon försökte koncentrera sig blev hon bara störd av sina egna stressade hjärtslag. Hon försökte ignorera dem, men då var hon tvungen att ägna all sin fokus på det, istället för skottet. Frustrationen stegrade.

”Andas lugnt Tikk”, sade Nibbo uppmuntrande.

”Jag klarar inte det här”, erkände Tikk uppgivet.

”Du kanske ska gå och äta lite, varva ner”, föreslog Nibbo.

Tikk gick nedstämt bort till mattältet.

Där satt Sollex och läste i en bok.

”Vad läser du?” frågade Tikk och satte sig ner mittemot honom.

”Ingenting”, sade pojken och lade snabbt undan boken. ”Ingenting viktigt i alla fall”, mumlade han sedan generat.

”Har du sysslat med springande skytte någon gång?” frågade Tikk istället.

”Jo”, svarade Sollex. Han hängde skyggt med axlarna, men lät i alla fall inte lika blyg som han såg ut.

”Jag har inte träffat med en enda pil. Jag kan inte springa”, muttrade Tikk förtvivlat.

”Då tänker du för mycket på springandet. Du måste ha fokus på måltavlorna, alltid. Fokusera alltid bara på nästa tavla”, instruerade Sollex med blicken fäst på en kvist i bordet.

”Mina egna andetag och hjärtslag stör mig”, klagade Tikk.

”Sluta störa dig på dem då. Ta hjälp av dem och utnyttja rytmen till skjutningen”, sade Sollex och kikade försiktigt upp på Tikk.

”Du är så klok, varför är inte du instruktör?” frågade Tikk nyfiket.

”Vad tror du?” frågade Sollex och tittade ner i marken.

”För att du är blyg och inte vågar? Det tror jag inte”, sade Tikk tvivlande.

”Därför att jag inte vill”, sade Sollex bestämt och tittade upp igen. ”Och Flehn vill att jag ska.” Han ville alltså inte göra det Drakmästaren bad honom.

”Okej.” Tikk kunde förstå det.

”Borde inte du skynda dig tillbaka, så att du hinner träna mer innan de sätter igång med tävlingarna?” frågade Sollex och bytte samtalsämne.

Tikk suckade tungt och reste sig upp för att gå.

”Jag tror jag ska stanna och titta efter hur det går. Så får jag se om det finns några riktiga talanger”, sade Sollex och reste sig upp han också. ”Det är ju bara nybörjare som tävlar.”

Tikk tyckte sig ana en road nyans i hans röst när han sade det sista.

”Tycker du att det är roligt att se på när folk misslyckas?” frågade hon förolämpat.

”Nej!” utbrast Sollex, men han misslyckades fullständigt med att låta övertygande. Han skrattade till och med till lite.

Tikk suckade och gick ut från tältet.

”Förlåt! Förlåt”, ropade Sollex och kom skyndande efter henne. ”Jag erkänner, det kan vara roande att se när det går dåligt, men det är mer intressant att se när det går bra.” Han såg väldigt skamsen ut, men det var antagligen den blyga fasaden som åstadkom det.

Tikk gav honom en accepterande nick innan hon marscherade iväg över skjutbanan, utan att säga ett ord. Hon uppskattade Sollex expertråd och att ha någon närmare sin egen ålder att prata med ibland, men han var väldigt underlig.

Jag är väl själv väldigt underlig, insåg Tikk då. Hon betedde sig som om hon var en expert på människors beteende, men hon kunde egentligen ingenting om folk. Hur hon betett sig bland folk sedan hon kommit till Elejona hade allt varit instinktivt. Det kändes normalt. Men vem är jag egentligen?

”Tikk, hur går det?” frågade Läjker plötsligt.

Tikk tvingade sig själv att fokusera tankarna på bågskyttet.

”Kom här och försök igen”, sade Läjker uppmuntrande. Han släpade med sig Tikk och satte en pilbåge i händerna på henne.

”Okej, okej”, sade Tikk och tänkte igenom vad hon skulle göra. Vad hade Sollex sagt? Fokusera på målet och utnyttja andfåddheten. Definitivt värt ett försök.

Det gick sådär. Men ändå mycket bättre än tidigare.

Tävlingen var en katastrof. Det var ingen som klarade sig speciellt bra, och dessutom började det regna. Det slutade med att de fick avbryta alltihopa och gå hem.

”Jag tycker du klarade dig fint Tikk”, sade Läjker när de var tillbaka i huset igen.

”Jovisst”, mumlade Tikk. Hon var inte nöjd.

”Du skulle ha haft en egen båge bara”, sade Nibbo.

Då knackade det på dörren och Hibet släppte in sig själv. Han var genomblöt.

”Är Gågen här?” frågade han och såg sig omkring.

”Nej, han har inte kommit hem ännu”, sade Läjker. ”Hurså?”

”Han är kallad till gränsen. Mer oroligheter har utbrutit och de behöver mer folk”, berättade Hibet och räckte över ett papper till Läjker. ”Han ska infinna sig vid drakplatsen tidigt imorgon.”

”Jaha”, mumlade Läjker och lade lappen på bordet.

”Ha en fortsatt trevlig kväll”, sade Hibet och nickade mot Tikk och Nibbo. Sedan gav han sig av ut i regnet igen.

”Det här är vansinne”, sade Nibbo upprört och lade en hand på Läjkers axel.

Tikk tog upp lappen och läste.

 

Gågen Svärdsmästare,

Flehn Drakmästare har utsett dig, som kapabel krigare, att vara en del i den förstärkningstrupp som har efterfrågats av gränsvakterna vid bergspasset.

Vi ber dig därför att infinna dig vid Moluvars drakplats nästkommande soluppgång, för transport till passet, där vidare order kommer att utdelas.

Vi önskar dig lycka till med uppgiften och hoppas att du snart ska kunna återvända.

 

”Varför anstränger de sig med att skriva så här formella meddelanden om det ändå inte är många som kan läsa dem?” undrade Tikk matt. Hennes hat mot Flehn bara växte.

”Vem vet”, muttrade Nibbo surt.

”Oj, oj, oj”, sade Läjker och dunkade sitt huvud i bordet.

De satt i tystnad ända tills Gågen kom hem. Han var blöt och butter.

”De var väl hit och letade efter mig också antar jag”, muttrade han surt.

”Du fick till och med ett brev med en massa fina ord”, suckade Läjker.

”Jag går och packar”, sade Gågen och gick in till sitt rum.

Tikk förstod smärtan de båda männen kände. De hade antagligen levt ihop i en stor del av sina liv och hade en nära relation.

Läjker reste sig och försvann upp till övervåningen. De skulle säkert undvika att säga hejdå till varandra. Den lilla ordväxling de just haft, skulle bli den sista innan Gågen reste, det kände Tikk på sig.

”Jag går och frågar om det blir en ledig dag imorgon. Det brukar bli så efter varje ny kallelse, eftersom de behöver utse nya mästare”, berättade Nibbo och gav sig iväg ut i regnet.

Tikk satt ensam kvar med sina förvirrade tankar. Det var så väldigt mycket som hänt henne de senaste två veckorna, och hon hade ändå haft väldigt mycket tid till att tänka. Jag tänker för mycket.

Ytterdörren flög upp igen, men det var inte Nibbo som kom tillbaka, och det var inte heller Hibet som tittade förbi igen…

”Göm mig”, bad Sollex. Regnvattnet som droppade av honom bildade snabbt en blöt pöl på golvet innanför dörren. Han andades tungt, som om han just sprungit flera mil.

”Vad är det som har hänt?” frågade Tikk chockat.

”Flehn vill att jag ska bli mästare, och den här gången kommer hon inte att acceptera ett nej”, berättade Sollex argt. Han ruskade på huvudet så att vattnet skvätte åt alla håll.

”Okej”, mumlade Tikk osäkert.

”Vilket rum är ditt?” frågade Sollex. Trots att han var blöt och stressad, såg han inte alls lika ynklig ut som han brukade låtsas vara.

”Uppe till höger”, svarade Tikk. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra, men hon kunde ju i alla fall inte ge Flehn nöjet att få tag i Sollex.

Han sprang uppför trappan och försvann på övervåningen. Det blev tyst igen.

Måste det hända saker hela tiden, tänkte Tikk frustrerat och tittade ner på sin arm. Klockan var fyra på eftermiddagen. Sekundvisaren tickade runt som vanligt, oberoende av vad som hände runt omkring. Varje tick betydde att en sekund gått.

Ingen på Elejona hade något behov av klockor, förutom någon i Ceron kanske. Tiden var ju ändå aldrig exakt, även om det gick att mäta den. Det pålitligaste sättet att mäta tiden här var genom solen. En dag på Elejona var lika lång som en dag på rymdskeppet, men alla sekundvisarens tick var värdelösa här. Tur att Tikk inte var sekundvisarens.

När hon var liten och gick i skola tillsammans med andra barn på rymdskeppet hade Tikk alltid blivit kallad Tikk Tack av de andra eleverna. Hon hade själv tyckt att det var ganska roligt, eftersom hon blev tackad hela tiden, men det hade ju inte varit speciellt snällt.

”Vi är lediga imorgon.” Nibbo var tillbaka. Hon log sorgset mot Tikk.

”Vad gör vi då?” frågade Tikk. Vad skulle hon göra om hon inte behövde träna?

”Vi gör vad vi vill”, sade Nibbo. ”Läjker kommer säkert vara deppig hela dagen, så vi stannar nog inne. Har inte du något som du skulle vilja göra? Du kanske vill besöka de andra träningsplatserna?”

”Jag hittar väl på något”, sade Tikk. Hon förstod att Nibbo ville vara ensam med Läjker. Men vad skulle hon göra åt Sollex?

”Tack”, sade Nibbo matt och gick upp till övervåningen hon också.

Tikk kunde kanske söka upp Véma och Temmo på sin lediga dag? De måste ju också vara lediga. Tikk saknade dem; Véma med sina speciella Känslor, och Temmo med sin outtröttliga iver över allting.

”Kan jag få något att äta?” viskade Sollex. Han kom smygande nerför trappan och satte sig på en ledig stol.

”Visst”, mumlade Tikk och letade fram något ur ett skåp.

”Förlåt att jag tränger mig på, men Flehn skulle få problem om jag försvann och problem är precis vad hon behöver”, förklarade Sollex trött. Han var fortfarande blöt.

”Varför tycker du så illa om Flehn?” frågade Tikk.

”Varför tycker du illa om Flehn?” frågade Sollex.

”Därför att hon tror att jag är värdelös, och jag har fått nog av den behandlingen på rymdskeppet”, svarade Tikk.

”Hon blev utsedd till ledare över Moluvar av sin far, eftersom han gav sig av till gränsen. Hon är så dum. När gränsvakterna skickar efter förstärkning så sänder Flehn ut alla veteraner som var med under de senaste oroligheterna, det finns knappt en enda kvar”, berättade Sollex. ”Det är väldigt dumt av henne, eftersom det inte finns några erfarna mästare kvar som kan lära alla ynglingar vad krig verkligen handlar om.”

”Vad tror Flehn att hon ska åstadkomma med det?” frågade Tikk upprört.

”Hon tror att oroligheterna ska lägga sig snabbare”, muttrade Sollex argt. ”Men om det går så långt som till öppet krig, så kommer vi inte kunna hålla ut länge.”

”Det var väl därför hon ville ha hit Véma också då, så att hon kunde skicka iväg någon annan Kännare”, förstod Tikk.

”Precis så var det”, sade Sollex. Han verkade inte det minsta förvånad över Tikks nämnande av Véma.

Tikk tittade ut genom fönstret. Det kändes väldigt konstigt att Sollex satt där med henne, hemma hos bågskyttarna.

”Visst är det trist när det regnar, och himlen är så grå?” frågade han och tittade ut han också.

”Jag tycker det är vackert”, sade Tikk med ett leende.

”Det har jag aldrig hört någon säga förut”, skrattade Sollex. En trevlig omväxling till alla tråkigheter som de nyss diskuterat.

”Jag tycker det är trist när himlen är svart och täckt av stjärnor”, berättade Tikk.

”Men alla tycker ju att en klar natthimmel är vacker”, sade Sollex. Det hördes att han inte trodde att Tikk menade allvar.

”Jovisst, det kan vara vackert, men om man inte har sett något annat än natthimmel i hela sitt liv, så är det ganska fantastiskt med ett grått regnväder”, sade Tikk.

”Jaha... Man ser väl inget annat i rymden antar jag”, mumlade Sollex drömskt. ”Saknar du det inte?”

”Inte alls”, suckade Tikk. ”Bara min far.”

”Jag förstår.”

”Vad tänker du göra imorgon?” frågade Tikk.

”Jag vet inte. Gömma mig från Flehn i alla fall”, svarade Sollex.

”Du kan väl inte gömma dig hur länge som helst?” frågade Tikk.

”Jag vet, men jag kan inte ta mig härifrån utan en drake, och det skulle Flehn få reda på om jag försökte. Fast jag tror inte att jag vill härifrån heller, jag vill bara att Flehn inte ska vara ledare här längre”, muttrade Sollex.

”Hur skulle man kunna ta ifrån Flehn ledartiteln då?” frågade Tikk.

”Jag vet inte”, suckade Sollex och hängde uppgivet med axlarna. ”Prata med hennes far kanske? Men det är ju inte möjligt. Om fienden skulle anfalla oss här skulle vi vara riktigt illa ute.”

”Jag tänker försöka prata med Véma imorgon”, sade Tikk. ”Vet du var jag hittar henne?”

”Jag följer med dig dit”, sade Sollex.

”Du får sova på mitt golv”, bestämde Tikk och reste sig upp.

Sollex skakade missbelåtet på huvudet och följde efter henne upp till rummet.

Har varit i sommarstugan nu i helgen, och då har jag gjort mitt bästa för att få ihop det här. Det kändes lite konstigt att gå tillbaka i tiden och skriva något, men jag tror att det blev bra.

Kapitel 4,5 ligger alltså mellan kapitel 4 och kapitel 5.

Det är en förtydligan på Tikks relation till Véma och Temmo, och hennes beslut att stanna på Elejona. Man skulle kunna se det som en förlängning på de fem första meningarna i kapitel 5, som jag egentligen tagit bort, men jag låter dem vara kvar här på bloggen.

Hoppas det kan sudda ut några frågetecken!

4,5

Helaren och hennes lärling

 

Medan hon vilade hade Tikk mycket tid att tänka. Hon tänkte på sin far. Han hade säkert inte ens märkt att hon var borta, det vore så typiskt honom. Ofrivilligt blev hon arg. Varför skulle hon återvända till det där? Hon kunde säkert skaffa sig ett mycket bättre liv här på Elejona. Det blev som en utmaning, ett påhittat vad mot hennes far. Tikk måste bevisa för honom att hon skulle klara sig själv på denna okända planet. Hennes liv på rymdskeppet var över, bestämde hon sig för. Hon lovade sig själv att aldrig återvända.

”Sade jag inte att du skulle vila?” frågade Véma utifrån trädgården. ”Det blir ingen bra vila om man är arg.”

Tikk var ju inte arg! Vad kunde Véma veta om det föresten? Hon var ju inte där.

Tikk slöt ilsket avtalet med sig själv. Sedan slappnade hon av och försökte tänka på något annat. Vad skulle hon göra på Elejona egentligen?

”Véma?” ropade hon i hopp om att helaren var kvar i trädgården.

Véma öppnade dörren och kom in. Hennes varje rörelse tycktes ta en evighet, och hon såg väldigt sträng ut.

”Kommer jag få stanna här tills jag är återställd?” frågade Tikk bestämt. Hon måste börja lägga upp en plan.

”Det är klart du får. Du har ju ingen annanstans att ta vägen”, svarade Véma enkelt. Tikk skymtade någon slags glädje i helarens ögon, trots att hon inte alls lät glad.

”Glädjer det dig att jag frågar?” frågade Tikk förvånat.

Véma vände sig om och lämnade rummet.

Jag tolkar det som ett ja, tänkte Tikk med ett leende. Véma verkade verkligen gilla henne ändå, även om hon inte riktigt ville visa det. Kanske kunde Tikk få stanna hos dem också när hon mådde bra igen? Det skulle hon fråga någon gång senare. Nu insåg hon att hon var väldigt trött, och hade ont i armen.

Temmo kom in i rummet med en bricka. Han räckte Tikk en skål med rotmos, sedan satte han sig på sängen och tog en titt på hennes arm.

Tikk bet ihop när han klämde där ormen bitit, det gjorde fruktansvärt ont.

”Jag ska smörja på lite salva”, sade Temmo fundersamt och tog upp en annan skål från brickan han haft med sig. Han kletade på något på ormbettet, som genast fick det att kännas bättre.

”Tack”, mumlade Tikk.

”Det är mitt jobb att få folk att må bättre”, log Temmo. Nu kunde Tikk se mer av honom än det blå håret. Han var säkert yngre än Véma eftersom han var hennes lärling, men det kunde inte vara så stor skillnad. Han var normalbyggd, varken stor eller liten, med ett vänligt ansikte och stora silvergrå ögon. Hans framtänder syntes när han log, de såg ut att vara i bra skick.

”Det måste vara ett härligt jobb”, sade Tikk och log mot mannen.

”Det är det absolut, jag är så glad att få vara lärling till en så skicklig helare som Véma”, sade Temmo högtidligt. Sedan skrattade han till, troligtvis åt sitt eget tonfall.

”Jag önskar jag hade kunnat få bli mekanikerlärling, så att jag kunnat bli en riktig mekaniker på rymdskeppet. Men det är bara pojkar som får bli det”, berättade Tikk surt. Den där ilskan var tillbaka.

”Tänkte du försöka ta dig tillbaka när du mår bättre?” frågade Temmo.

”Nej, jag tänker stanna här”, sade Tikk bestämt. Hon hade ju ingen anledning att återvända. Dessutom måste hon vinna det där vadet.

”Här hos oss?” frågade Temmo osäkert.

”Jag tänkte diskutera med Véma om vad jag ska göra”, sade Tikk med en suck. Hur skulle hon kunna diskutera någonting med den där kvinnan?

”Jojo, hon är lite svår”, sade Temmo bekymrat. ”Men hon har ett gott hjärta, och hon vill hjälpa människor. Även om hon inte visar det.”

”Jag har förstått det. Hon försöker verkligen vara snäll mot mig, och ibland lyser välviljan igenom, men hon är väldigt bra på att gömma den”, sade Tikk.

”När jag först kom hit, så var hon väldigt hård, hur mycket jag än slet. Beröm kom bara i form av ett kort: Bra. Men hon har lättat upp och vi kan faktiskt skratta tillsammans nu, även om det bara är när vi är ensamma ihop”, berättade Temmo.

”Hon har väl svårt med människor, sådant tänkte jag aldrig på ombord på rymdskeppet. Alla behandlade mig ju likadant. Jopp var kanske den enda som verkligen lade märke till mig, fast han hade ju koll på alla som kom och gick i verkstaden”, berättade Tikk i sin tur. Hon kände hur ögonlocken började bli tunga.

”Livet är hårt”, suckade Temmo och reste sig upp. ”Nu ska du få sova, för det behöver du. Du kanske kan hjälpa till med örterna imorgon.”

”Det gör jag gärna”, mumlade Tikk trött och lade sig ned bland filtarna. Hon hann somna innan Temmo lämnat rummet.

 

Nästa morgon vaknade Tikk och insåg att hon återfått rörelseförmågan i vänsterarmen. Tyvärr gjorde det så ont när hon försökte använda armen att hon ändå lät bli.

Véma kom in i stugan precis som om hon visste att Tikk just vaknat, och gav henne frukost.

”Tack”, sade Tikk förvånat.

”God morgon”, sade Véma stelt och tvingade fram ett litet leende, som var föga övertygande.

”Får jag stanna här ett tag också efter att armen är bra igen?” Tikk fann ingen anledning att tveka, då skulle Véma säkert ha skyndat ut därifrån igen. Kvinnan verkade för det mesta vara stressad.

”Visst”, svarade Véma chockat. Tikk såg den där glädjen skymta förbi i hennes ögon igen. Hon ville verkligen att Tikk skulle stanna, men hade troligtvis inte vågat hoppas att Tikk själv också ville det.

”Varför är du så snäll mot mig?” frågade Tikk försiktigt.

”Jag fick en Känsla när du kom hit, som sade mig att det är något speciellt med dig och att jag måste ta hand om dig”, berättade Véma.

”En känsla. Gör du dig så mycket besvär för en känsla?” frågade Tikk tveksamt.

”Igår natt, natten efter att du kommit hit, hade jag en dröm. Du räddade mitt och Temmos liv, men framförallt så räddade du hela Elejona. Jag vet inte hur, eller från vad, men jag vet att du gjorde det. Alltså måste du vara betydelsefull.” Véma sade det snabbt och oroligt. Hon såg verkligen rädd ut.

”Jaha… så det är en dröm också”, sade Tikk eftertänksamt. Hon var osäker på hur hon skulle ta det här. Véma tycktes ha lagt hela sitt liv i händarna på sina känslor och drömmar, vilket verkade fullständigt galet i Tikks ögon. Men å andra sidan var det något väldigt allvarligt med saken, det kändes som om själva luften i rummet var på helspänn.

”Kom och hjälp mig med de här örterna nu”, sade Véma snabbt och bröt spänningen.

Tikk kom fram till blombänken, där Véma började flytta fram några krukor med små växter med stora gröna blad.

”De här bladen ska malas sönder. Allihop”, instruerade Vema och ställde en stor mortel framför Tikk.

”Dör inte växterna då? Eller något?” frågade Tikk nervöst.

”Såhär gör du”, förklarade helaren och rev av bladet så nära stammen det gick. ”Med alla blad på de här växterna.” Hon pekade ut de fyra krukorna som hon ställt fram.

”Okej”, mumlade Tikk. Det kunde ju inte vara så svårt att riva av en massa blad.

”Sedan maler du dem här.” Véma lade ner bladet i morteln och visade hur Tikk skulle göra. ”När du är färdig kan du komma in till huset och tala om det för Temmo eller mig.”

”Vad har man det här till?” frågade Tikk nyfiket. Om hon skulle stanna så var det väl bäst om hon lärde sig något om helandets konst också.

”De här är Rotgrönblad, och det är bra mot insektsbett”, svarade Véma och gav Tikk ett kort leende innan hon lämnade stugan.

Tikk insåg redan efter första bladet att uppgiften inte skulle bli lika enkel som den verkade. Hon saknade en brukbar arm, och det blev ett större problem än hon trott.

”Skrot?” bad hon. ”Kan du pocka loss bladen och lägga dem här i?” Det var egentligen ingen fråga, eller order eller någonting. Roboten var ju programmerad att vara i synk med Tikks behov.

Skrot vecklade ut de verktyg han skulle behöva, två olika typer av gripklor. Sedan klättrade han upp i krukan och började smidigt riva av bladen. Med en förlängd arm lade han dem i morteln, där Tikk malde sönder dem.

Med Skrots hjälp var Tikk klar på nolltid. Hon gick osäkert ut till trädgården, hon hade ju aldrig varit i huset tidigare.

”Är helaren inne?” frågade en äldre kvinna som precis måste ha kommit in genom grinden.

”Hon borde vara det”, svarade Tikk stelt. Kvinnan hade skrämt henne lite.

”Vad bra”, log kvinnan och fortsatte sin färd mot huset.

Tikk följde efter henne.

Det var ett ganska stort hus, och direkt där man kom in var ett stort rum uppdelat på mitten. En del var kök och matplats, och den andra verkade fungera som mottagning, med en säng, några stolar, en bänk och skåp. Temmo satt vid matbordet och skrev någonting.

”God morgon”, hälsade kvinnan.

”Ja, det kan jag väl tänka mig”, sade Temmo och tittade upp från sitt skrivande med ett leende. ”Vad vill frun ha hjälp med?”

”Jo, gubben min skar sig på kniven när han rensade fisk igår. Synen hans är inte som den ska, men i alla fall så har tummen hans svullnat upp. Det var bara ett litet skärsår, men jag blir ju ändå lite orolig”, berättade kvinnan. Hon vred nervöst sina händer när hon talade.

”Det är säkert ingen fara”, försäkrade Temmo. Han reste sig upp och tittade i ett av skåpen.”Här ska du se. Smörj på lite av det här så tar det kål på eventuella infektioner.” Han räckte kvinnan en liten träburk, som hon tacksamt tog emot.

”Tackar så mycket herrn”, sade kvinnan och neg vördnadsfullt. Sedan tog hon fram ett silvermynt ur fickan.

”För all del, behåll pengarna. Ni behöver dem bättre än oss”, sade Temmo varmt och klappade kvinnan på axeln.

När kvinnan lämnade huset såg hon nästan gråtfärdig ut.

”Det där hade jag aldrig kunnat åstadkomma”, sade Véma med en suck och kom ut från ett av de närliggande rummen.

”Man ska aldrig säga aldrig”, protesterade Temmo med ett uppmuntrande leende mot Véma.

”Jag är klar med de där rotgrönbladen”, meddelade Tikk.

”Det gick ju fort”, sade Véma misstänksamt. ”Och du som för stunden är enarmad också.”

”Okej, jag fuskade lite”, erkände Tikk.

”Det är människors liv vi sysslar med här, då kan man inte fuska!” sade Véma upprört.

”Okej, okej!” Tikk blev plötsligt rädd för helaren igen. ”Jag fuskade inte!”

”Hur ska du ha det nu då?” frågade Temmo.

”Jag tog hjälp av min robot”, sade Tikk bestämt och vände sig till Véma. ”Du behöver inte oroa dig för resultatet, för det kan inte bli bättre. Du kunde inte ha gjort det bättre själv.”

”Okej”, sade Véma, halvt ursäktande. ”Vi går väl och tar en titt då.”

Alla tre gick de över till örtstugan.

”Jag tycker det ser perfekt ut”, sade Temmo när han beskådade resultatet av Tikks arbete.

Véma nickade. Hon var ofrivilligt imponerad.

Tikk log stolt.

”Ställ upp dörren Temmo, så tar vi Glodblommorna och Flodkåporna idag också”, bestämde Véma och ställde undan rotgrönbladskrukorna på en hylla i ena hörnet.

Sedan började de jobba med de nya växterna.

Temmo gjorde sitt bästa för att hålla uppe en konversation som involverade både Tikk och Véma. Han började med att prata om mat, något som alla måste ha, men det fungerade inte. När Tikk berättade om maten på rymdskeppet såg Véma mest äcklad ut, och när Véma pratade om maten de hade på Elejona, gick Tikk förlorad i alla konstiga örter och kryddor, och tappade intresset. Temmo misslyckades radikalt med att prata om något som intresserade både Véma och Tikk lika mycket.

När de avbröt arbetet för att äta, var det lite dålig stämning. Temmo hade dragit in dem i en diskussion om musik. Det var ett område där Tikk och Véma inte alls kom överens. Tikk tyckte om lugna sånger med vackra texter, medan Véma tyckte det var bättre med lite mer fart och rytmer. Tikk kunde aldrig ha tänkt sig att man skulle kunna gnälla så mycket så varandra över olika detaljer i musik. Det kunde nog inte Temmo heller tänka sig.

Under måltiden skrek de i alla fall inte åt varandra längre.

”Bara en besökare än så länge idag”, sade Temmo.

Véma blängde ilsket på Tikk och Tikk stirrade argt tillbaka.

”Kommer ni att vara såhär hela dagen?” frågade Temmo uppgivet.

”Nej”, morrade Véma.

”Jaha, vilken lättnad”, sade Temmo ironiskt. Han trodde inte på henne.

Då öppnades dörren och en liten pojke kom in, följd av en stor och kraftig man. Pojken såg ut att ha väldigt ont i sin högra hand som han höll tryckt emot bröstet.

”Vad är det som har hänt dig då?” frågade Temmo och reste sig genast upp.

Véma följde långsammare efter.

Tikk satt kvar.

”Jo, pojkarna bråkade och jag tror Pom bröt handleden”, berättade mannen.

”Det är inge vidare det”, mumlade Temmo och satte upp pojken på bänken.

Véma undersökte Poms hand och nickade.

Temmo hämtade något i ett skåp.

Tikk visste inte vad hon skulle göra. Hon smet ut i trädgården och satte sig på marken med ryggen mot det ensamma, stora trädet. Hon vara alldeles skakig, vilket ju var helt ologiskt. Hon slöt ögonen och när hon öppnade dem igen låg hon i sängen i örtstugan. Hon satte sig förvirrat upp och fick syn på Véma som tydligen fortsatt arbetet med växterna på egen hand.

”Febern kom visst på återbesök”, sade helaren nedstämt.

”För mig?” frågade Tikk tvekande.

”Ja”, svarade Véma och kom och satte sig bredvid Tikk. ”Jag lade om handleden på den där pojken, sedan gick jag ut för att se vart du tagit vägen. Jag är inte så bra på att prata med folk vet du ju. Men i alla fall så låg du utslagen i trädgården med hög feber.”

”Jaha”, sade Tikk och lade sig ned igen. Hon försökte andas lugnt, men chocken av att ha vaknat på fel plats hade höjt hennes puls rejält.

”Snälla gör inte sådär igen”, bad Véma oroligt. Hon var verkligen bekymrad, och hon visade det.

”Jag gjorde ju ingenting”, mumlade Tikk. ”Men armen blir väl fortfarande bra om några dagar?”

”Du borde kunna använda den imorgon”, berättade Véma med ett bekymrat leende. ”Jag vet inte vad det är, men det är något speciellt med dig. Förlåt för grälet med musiken och allt det där.”

”Det är något speciellt med dig också”, sade Tikk och log. ”Förlåt själv för allt det där. Det känns som om jag har känt dig och Temmo mycket längre än jag har.”

”Det känns som om jag känner dig bättre än jag gör också”, viskade Véma och andades långsamt ut. Sedan böjde hon sig fram och gav Tikk en kram.

Tikk var lycklig. Hon hade aldrig blivit kramad förut. Hon skulle definitivt stanna på Elejona. Hennes far skulle allt få se att hon kunde.

 

Nästa dag kunde Tikk mycket riktigt använda sin vänsterhand igen, även om användningen var begränsad av smärta. Hon hjälpte till med resten av växterna som de inte hunnit med under gårdagen.

Tikk kände sig riktigt hemma med Véma och Temmo. Livet i Avéda var mycket bättre än livet på YGV7259.

 

 

 

Tillbaka till Tikk igen!

Nu ska jag försöka ta itu med kapitel 4,5

9

Fullträff

När Tikk vaknade på morgonen hade hon en stor klump i halsen. Regnet hade slutat, men himlen var fortfarande täckt av gråa moln, ingen uppiggande syn.

”Tikk, vi måste iväg och träna”, sade Läjker och tittade in i Tikks lilla rum.

Tikk drog filten över huvudet. Hon ville gråta, men hon hade inga tårar kvar. Dem hade hon gjort slut på dagen innan. Hon hade berättat för Nibbo, Läjker och Gågen om sin far, och mor. De hade gjort sitt bästa för att trösta henne, och sagt att hennes far faktiskt hade velat att hon skulle få ett bättre liv på en planet än på rymdskeppet. Visst, de hade rätt, men han hade också skrivit att han själv inte skulle klara det. En oro som Tikk inte haft tillstymmelsen till tidigare, plågade nu henne något förskräckligt. Hon var orolig för sin far. Det var en känsla hon aldrig tidigare känt. I hela Tikks liv hade Omot framstått som en oövervinnerlig man, men nu visste Tikk bättre. Hennes far hade också känslor.

”Det hjälper inte att ligga här hela dagen, du måste göra något”, sade Nibbo.

”Jag kan inte”, gnällde Tikk förtvivlat. Hon ville verkligen inte kliva upp nu, hon hade inte lidit färdigt.

”Jo du kan, och du måste”, sade Läjker bestämt. ”Så länge du bor i det här huset, så måste du följa våra regler.”

Tikk satte sig upp och försökte se sur ut. Läjker hade självklart rätt, det vore väldigt fel att inte ta vara på deras gästfrihet.

”Du kan inte göra något åt din far. Som du sade så han är ljusår härifrån”, sade Nibbo och suckade.

De hade så rätt, och Tikk borde verkligen lyssna på dem. Om hon bara låg där och inte gjorde någonting så skulle hennes liv vara helt förgäves.

”Kom nu”, sade Läjker med ett uppmuntrande leende.

”Jag kommer”, muttrade Tikk klent och reste sig upp.

Läjker och Nibbo gick ner, så att Tikk skulle få klä på sig ifred.

När hon var klädd, satte Tikk på sig klockan hon fått av sin far. Det var en fin gåva, och hon skulle ta väl hand om den. Hon satte den på vänsterarmen, där den täckte bitmärkena efter den Svarta Gepten.

”Han mår bra Tikk, och det kommer du också att göra”, sade Nibbo lugnt när Tikk kom ner för trappan.

”Jag vet”, mumlade Tikk, mest för att försöka övertyga sig själv.

”Du kommer att må mycket bättre efter några timmar på skjutbanan”, sade Läjker.

”Det tvivlar jag på”, sade Tikk surt.

Hon hade rätt.

Efter några timmar på skjutbanan var hon rasande. Hon var på alldeles för dåligt humör för att kunna koncentrera sig. Pilarna flög åt alla möjliga felaktiga riktningar, vilket bara gjorde henne mer och mer irriterad.

”Nu tar du och går och äter lite, och försöker lugna ner dig”, sade Läjker och hann precis hindra Tikk från ett ilsket försök att bryta pilpågen mitt itu.

”Okej”, morrade Tikk och stampade iväg till mattältet. Där tog hon surt sin matskål, som innehöll någon slags gryta, och gick och satte sig i ett hörn. Hon stirrade surt på maten och muttrade ilsket för sig själv. Hennes far var långt ifrån hennes tankar just då.

”Hej”, sade någon.

Tikk tittade surt upp. Det var den där pojken igen, Sollex var det väl han hette. Han satte sig försiktigt ner mittemot Tikk.

”Hur är det?” frågade han osäkert.

”Bra!” svarade Tikk argt och vände sin uppmärksamhet till grytan igen.

”Det ser inte bra ut”, mumlade pojken.

”Jag sade ju att det är bra!” nästan skrek Tikk och slog näven i bordet så att matskålarna välte. Sollex fick sin mat över sig och hoppade chockat upp på fötterna.

”Förlåt att jag frågade då!” skrek han till Tikk. Ilska glimmade till i hans mörkgrå ögon. Tikk hade tyckt han verkade för blyg för att kunna bli arg, men hon hade uppenbarligen haft fel.

”Bad jag dig att fråga kanske?!” skrek Tikk tillbaka och reste sig upp hon också. Alla i tältet stirrade förstummat på dem.

”Jag försökte kanske vara trevlig!” skrek Sollex förargat. Den här gången smet han då inte iväg. Han stod bestämt kvar.

De stod och bara stirrade ilsket på varandra en lång stund. Tikk kände hur ilskan till slut gled av henne. Vad var det för mening med att vara arg egentligen? Det ledde ju ingen vart, snarare hindrade henne från att komma någonstans alls. Hon suckade och tittade ner i golvet. De där tårarna från gårdagen trängde sig på igen, och hon hade ingen styrka att hålla dem tillbaka.

”Vad är det nu då?” frågade Sollex, fortfarande irriterat, men inte längre ilsket.

”Inget”, mumlade Tikk och försökte torka bort tårarna.

”Det ser inte ut att vara ingenting”, sade pojken, och när Tikk tittade upp såg hon att han hade armarna korsade över bröstet.

”Förlåt”, suckade Tikk.

”Förlåt själv”, sade Sollex och log.

Tikk kunde inte hjälpa att hon log tillbaka. Hon kände sig plötsligt på mycket bättre humör. Inte behövde hon vara ledsen för sin far, han skulle självklart klara sig, och inte behövde hon vara arg på sig själv för allt som hänt, det var ju inte hennes fel.

Sollex tog Tikks och sin egen skål, och lämnade in dem till disken. Sedan lämnade han tältet.

”Vänta”, ropade Tikk och sprang efter honom.

Han stod där utanför och såg sådär blyg ut igen.

”Vad var det där?” frågade Tikk.

”Jag ville bara… Du var så snäll mot mig förut”, mumlade Sollex. Han höll händerna bakom tyggen och petade med foten i marken.

”Förlåt”, sade Tikk igen. ”Det är bara det att jag fick reda på något om min far igår...”

”Jag förstår. Min far är ute och vaktar gränserna”, sade Sollex och tittade upp på Tikk. ”Men jag förstår inte hur Flehn kunde få befälet här.” Vid omnämnandet av Flehn flammade ett plötsligt hat upp i pojkens ögon, men det försvann lika plötsligt. Han kände tydligen samma sak för Drakmästaren som Tikk gjorde.

”Min far är på ett rymdskepp, flera ljusår härifrån”, berättade Tikk.

De stod tysta en lång stund och bara tänkte på sina fäder.

”Jag borde kanske återgå till träningen”, insåg Tikk.

”Ja”, höll Sollex med. ”Hur går det med bågskyttet?”

”Sådär. Idag har varit en katastrof.” Tikk och skakade besviket på huvudet.

”Jag kanske kan hjälpa dig”, föreslog Sollex.

”Har inte du någon egen träning som du måste göra?” frågade Tikk förvånat.

”Nej, jag får göra i stort sett vad jag vill”, mumlade Sollex och tittade ner i marken igen.

”Jaha, men i så fall kan det väl inte göra någon skada”, log Tikk.

Sollex höll sig på lite avstånd när Tikk gick för att hämta en båge och pilar.

”Jag sade ju att du skulle må bättre med lite mat i magen”, sade Läjker när Tikk kom fram till honom. Nibbo höll på att hjälpa någon en bit bort.

”Jag åt inget”, sade Tikk och gav honom ett malligt leende. ”Jag kom till insikt.”

”Jaha, ja. Det fungerar ju också”, sade Läjker förvånat och räckte henne en fin pilbåge och ett gäng pilar. Han verkade inte ha lagt märke till Sollex, som stod en bit bort och hängde med huvudet.

Tikk skyndade sig tillbaka till pojken och lade väskan och mössan på marken. Ett pip avslöjade Skrots missnöje, men Tikk brydde sig inte om det.

”Visa mig vad du kan”, sade Sollex, som ställt sig på betryggande avstånd.

Tikk tog ett djupt andetag och blundade. Hon kände först på bågen utan pil, sedan tog hon upp en pil och siktade. När hon släppte flög pilen iväg och träffade i kanten på måltavlan.

”Du håller pilen lite fel, så att den vippar till lite när du släpper”, sade Sollex, som var på plats bredvid Tikk så snart pilen landat. ”Låt mig visa.”

Tikk gav honom pilbågen och tittade noga hur han höll den.

”Se hur jag håller pilen nu”, sade Sollex och lade an en pil. ”Så här håller du, men så här borde du hålla.” Han ändrade greppet lite. Sedan spände han bågen och siktade. Han träffade mitt i prick, såklart.

”Jag tror jag förstår”, mumlade Tikk och fick tillbaka bågen. Hon tog en pil och testade greppet.

”Precis sådär”, sade Sollex och tog några steg tillbaka.

Tikk slöt ögonen och andades lugnt. Hon Kände alltid efter innan hon siktade. Sedan tittade hon upp och släppte iväg pilen.

Det här var ett sådant där ögonblick när tiden gick extra långsamt igen. Pilens väg genom luften tycktes ta en evighet, Tikk höll andan tills den träffade. Sedan skrek hon triumferande så att varenda människa på skjutbanan kunde höra.

Pilen hade träffat mitt på tavlan, alldeles bredvid Sollex pil.

Sollex flinade blygsamt och applåderade tillsammans med alla de andra på skjutbanan.

Tikk strålade. Hon utbytte ett brett leende med både Läjker och Nibbo.

”Snyggt”, mumlade Sollex. Han tittade ner i marken igen.

”Nu är ju den stora frågan om jag kan göra om det”, sade Tikk och lugnade ner sig. Nästa pil var inte lika perfekt som den föregående, men den träffade inte alltför långt från mitten.

”Fortsätt så”, sade Sollex och drog nervöst händerna genom sitt hår. ”Jag måste gå.”

Tikk hann inte ens säga hejdå förrän han var borta. Hon såg besviket efter pojken.

Han var väl lite som Véma, och inte riktigt visste hur han skulle bete sig bland folk, men medan Véma gömde sig bakom en mask av hårdhet, så gömde sig Sollex bakom sin lugg.

Tikk återvände till sitt skjutande med en suck. Hon skulle nog lära dem, så småningom. Fast när hon tänkte närmare på saken insåg hon att hon själv inte hade någon bra erfarenhet när det gällde människor. Men hon verkade i alla fall klara sig bra ändå.

Resten av dagen passerade väldigt fort. Tikk var på bättre humör än hon någonsin varit, hon hade vänner och en mening med sitt liv. Tankarna på hennes far var fortfarande dystra, men Tikk bestämde sig för att inte deppa. Om hon mådde bra, så var det ju faktiskt det som hennes far alltid önskat för henne.

När de gick tillbaka till huset pratade Läjker och Nibbo glatt om olika egenheter hos alla nybörjare, och om deras utveckling. Tikk hängde med halvdant i konversationen, hon hade ju inte lika bra koll på de andra pilbågsskyttarna som mästarna hade.

Gågen satt och putsade sitt svärd när de kom in. Han tittade upp och log när han fick syn på Tikks goda humör, antog hon.

”Jag träffade mitt i tavlan idag”, talade hon stolt om och besvarade mannens leende.

”Då får jag väl gratulera”, muttrade Gågen och fortsatte sitt putsande.

”Du förstår, jag höll pilen lite fel förut. Såhär”, sade Tikk och visade i luften. ”Nu vet jag att jag ska hålla såhär istället”, sade hon sedan och ändrade sitt låtsasgrepp.

”Det är bra”, mumlade Gågen utan att titta upp.

Tikk suckade och vände sig istället mot Läjker och Nibbo, som utbytte en förvånad blick.

”Det där hade jag aldrig tänkt på”, muttrade Läjker och kliade sig fundersamt i huvudet.

”En intressant iakttagelse”, sade Nibbo imponerat. ”Kom du på det alldeles själv?”

”Nej, det var…” Tikk avbröt sig själv. Hade de inte sett att Sollex varit där och hjälpt henne? Alla hade ju tittat dit när hon jublat över sin fullträff. Visst var väl Sollex på riktigt? Han kanske hade förmågan att göra sig osynlig? Nej, det där var bara fåniga tankar, fokus hade ju legat på Tikk då. Pojken hade ju hållit sig undan.

”Det var vadå?” frågade Läjker otåligt.

”Ingenting”, mumlade Tikk. Hon borde kanske hålla sin vänskap med Sollex hemlig. Han var ju den mer tillbakadragna typen, så han kanske inte ville ha alltför mycket uppmärksamhet.

”Kom igen?” utbrast Läjker, och när Tikk inte sade något mer suckade han besviket.

”Ska vi ta och äta någonting då?” frågade Nibbo och bröt spänningen.

”Så, du har kommit över det där med din far?” frågade Gågen. Läjker och Nibbo tittade ilsket på honom. Det var tanklöst av honom att fråga sådär.

”Nej, men jag måste ju överleva ändå”, svarade Tikk lättsamt och slog sig ner vid bordet. Läjker och Nibbo såg lättade ut.

Sedan var allt som vanligt igen, eller i alla fall så vanligt som det hade hunnit bli på de få dagar Tikk varit där. Hon somnade gott på natten, men drömmen hon drömde var inte så mysig.

 

Tikk var jagad av någonting hemskt, men hon visste inte vad det var, bara att hon måste fly. Hon flög fram på svävarbrädan genom en mörk skog. I skogen såg hon olika människor som spelat en stor roll i hennes liv.

Först var det Jopp som förtvivlat mekade med någonting väldigt komplicerat. Sedan var det Velm som brottades med en stor orm, påhejad av den där pojken Bogg. Efter det såg hon besättningen på Midnattsstorm som slogs mot pirater.

Tikk flög vidare genom skogen, hon måste ut därifrån så fort som möjligt.

Vid en dunge stod Véma och stirrade kallt på Flehn, som satt på sin drake med draget svärd, ackompanjerad av Trej och Hibet, Temmo såg förskräckt på. En bit därifrån haglade det pilar, Läjker och Nibbo stod sida vid sida och sköt mot ett okänt mål, och alldeles i närheten fäktades Gågen mot en maskerad fiende.

Tikk önskade hon kunde hjälpa dem, men om hon stannade så skulle det där hemska komma ikapp henne, och det fick absolut inte hända.

”Visa mig vad du kan”, sade Sollex och kikade fram bakom ett träd.

Tikk ökade hastigheten.

Hon såg skogsbrynet närma sig. Där stod hennes far.

Tikk tvärbromsade, så att hon ramlade av brädan.

Hon vände sig om och såg ett hotfullt mörker kasta sig ut från skogen, rakt mot henne.

Tikk skrek.

 

Skriket väckte henne, och hon fann sig själv sittande kallsvettig i sin säng i Moluvar.

”Det var bara en dröm”, sade hon högt till sig själv.

Nu har jag skrivit ännu ett kapitel :)

Jag har bestämt mig för att jag ska skriva ett kapitel 4,5 för att förtydliga några saker och så, men vi får se när det blir av.

Här är kapitel 8 i alla fall!

(9 egentligen om jag lägger in ett extrakapitel)

8

Saknad

Omot tittade på klockan igen. Nu var den där hemska timmen slagen. Den där han förlorat sin älskade Milia, men det var också då han fått Tikk. Han hade inte sett dottern sedan han gav henne den där klockan och brevet. Han hade trott att brevet skulle få henne på bättre humör, men han hade kanske haft fel.

”Hur är det med dig Omot? Du ser nere ut.” Det var Jopp.

”Jag är väl lite trött antar jag”, muttrade Omot och samlade sig. Verkstaden var ingen bra plats att se deppig ut, där var ju fullt med människor som skulle kunna tro att han var en vekling.

”Sätt dig en stund då. Du har jobbat med den där svävaren hela dagen”, sade Jopp med ett uppmuntrande leende. Den gamla mannen hade koll på alla som jobbade i verkstaden, och han brydde sig om deras välbefinnande. Det kunde inte finnas någon annan på rymdskeppet som var som han.

”Det har du rätt i”, mumlade Omot och gick och satte sig på en bänk i närheten.

”Det är fjorton år sedan idag, va?” frågade Jopp. Bara han kunde hålla koll på sådant.

Omot nickade.

”Då ska jag lämna dig ifred”, sade Jopp och gick iväg.

Omot suckade tungt, han saknade sin dotter. Vart hade hon kunnat ta vägen? Han tänkte tillbaka på dagen han senast sett henne. De hade bråkat på morgonen och hon hade låst in sig i sitt rum. Omot hade letat fram en present åt henne och skrivit brevet, sedan hade han väntat. Eftersom han inte kunnat vänta hela dagen så hade han gett upp och gått ner till verkstaden. Där väntade massor av jobb, som hindrade honom från att tänka mer på Tikk. På eftermiddagen hade hon dykt upp och hjälpt honom med det där BV7-skeppet. Han hade kört iväg henne därifrån. Sedan hade hon kommit och frågat om hon fick följa med skytteln ner på en planet, och han hade sagt nej. Hon hade gått till verkstaden. Han hade gjort klart jobbet med BV7an och varit på väg till verkstaden själv, när Tikk sprungit rakt in i honom. Han hade skällt på henne och lagt ned presenten i hennes väska. Sedan hade han fortsatt med sitt.

De hade väl sagt i högtalarna att skytteln skulle ge sig av snart? Och Tikk hade sprungit in i hangaren. Hon hade inte synts till sedan dess.

Tanken på att Tikk kanske åkt med skytteln ändå, fick Omots blod att isa sig. Han måste göra något. Han måste prata med skyttelbesättningen.

De var i full fart med att förberedda skytteln för nästa resa, som skulle ske nästa morgon. Omot stod och tittade på skytteln, utan att våga göra något. Tänk om de trodde han var en vekling för att han brydde sig om vart hans dotter tagit vägen. Han kanske bara borde vara glad över att hon var borta?

”Ville du något Omot?” frågade en av de unga männen som höll på att lasta skytteln. Alla visste ju vem Omot var.

”Jo… någon vecka sedan, eller så, vart landade ni då?” frågade Omot tvekande.

”Fem dagar sedan var vi ner till Toggyp”, svarade mannen och kliade sig i huvudet.

”Nja… längre tillbaka?” försökte Omot.

”Tja, det var väl en tio dagar sedan vi var ner på Elejona”, sade mannen osäkert.

”Okej… det är ingen som kommer ihåg om Tikk var med då?” Det tog emot att fråga, men Omot måste bara veta.

”Jag ska fråga”, sade mannen och försvann in i skytteln.

Omot stod kvar utanför och försökte lugna ner sig. Tikk gömde sig säkert bara någonstans på rymdskeppet.

”En av grabbarna säger att han såg henne kliva av i Ceron”, berättade den unge mannen efter att han kommit ut igen.

”Det var ingen som såg om hon var med på tillbakavägen?” frågade Omot oroligt.

”Nej, vi bockade av alla som steg ombord”, svarade mannen beklagande. ”Tikk var inte med på någon lista.”

”Så hon är alltså på Elejona”, insåg Omot, oförmögen att hålla rösten stadig. Han tvingade sig själv att andas lugnt.

”Det ser inte bättre ut”, sade mannen och återvände till sitt arbete.

Omot gick tillbaka till verkstaden med huvudet fullt av oroliga tankar. Jopp lade självklart märke till honom.

”Nu ser du verkligen nere ut”, påpekade den gamle mannen bekymrat.

”Tikk är på Elejona”, berättade Omot.

Jopp såg ut som om någon dött. Han klappade Omot på axeln utan att veta vad han skulle säga.

”Såg du henne den där dagen när hon var inlåst på sitt rum hela förmiddagen?” frågade Omot. Han kunde inte bara stå där och vara ledsen.

”Ja, hon berättade för mig att fjärrkontrollen till dörren gått sönder så att hon inte kom ut förrän hon lagat den”, berättade Jopp med en suck.

”Jaså, det var därför hon var där inne så länge”, muttrade Omot ångerfullt.

”Sedan fick hon min gamla svävarbräda som hon satt och pysslade med ganska länge. Hon gjorde väl några förbättringar antar jag”, fortsatte Jopp berätta.

”Det var snällt av dig”, sade Omot och tittade på klockan. ”Hur långt är det till Elejona härifrån?”

”Hur ska jag kunna veta det?” utbrast Jopp och ryckte på axlarna. ”En vecka, om man inte stannar efter vägen”, sade han sedan med ett leende.

Omot besvarade leendet snabbt innan han skyndade tillbaka till hangaren. De hade listor över vart de olika småskeppen skulle någonstans, kanske skulle något av dem till Elejona.

”Kan jag få titta på destinationslistorna?” frågade han i hangarcentralen.

”Vad är det du vill veta?” frågade mannen bakom disken.

”Går det några skepp till Elejona?” frågade Omot.

”Vänta lite så ska jag se efter”, sade mannen och skrev in någonting i datorn.

Omot stampade otåligt med foten i golvet.

”Det finns ett gammalt CX som har direktdestination Elejona, men det är allt”, sade mannen bakom disken.

”Kan jag få en kopia på registreringen?” bad Omot.

Mannen skrev ner något mer i datorn, och sekunden efter skrevs ett papper ut.

Omot tog pappret och gick därifrån. Där stod mycket riktigt att CX-skeppets direktdestination var Elejona. Dess ägare var en man vid namn Eyt Klåfinger. Omot såg ut över hangaren på jakt efter det lilla skeppet. Han tyckte sig skymta något bakom ett större skepp och gick dit.

”Du där! Du ser ut att vara en kunnig man, hjälp mig med det här!” ropade en man med långt hår, svart, och lila längst upp på huvudet. Han var väldigt lång och smal, det var beundransvärt hur han kunde hålla balansen när han stod upprätt.

”Jag?” mumlade Omot förvirrat. Vem var den här mannen? Ingen i hela universum kunde väl vilja gå omkring med lila hår?

”Just du. Det är något fel på min motor och jag tror det kan ha något att göra med det där äpplet jag tappade för några dagar sedan”, babblade mannen samtidigt som han föste med sig Omot mot CX-skeppet som stod i närheten. Då var det väl Eyt Klåfinger det här då.

”Det är ett gammalt skepp det här, du tror inte att det skulle kunna vara något annat än ett litet äpple som är fel?” frågade Omot motvilligt.

”Varför skulle det vara det?” frågade Eyt förolämpat. Han lade armarna i kors och spände blicken i Omot.

”Motorn brukar slitas ut vet du”, sade Omot och blängde tillbaka. ”Du kanske skulle vilja ha några uppdateringar?”

”Vem är du egentligen?” frågade Eyt misstänksamt.

”Vem är du?” frågade Omot tillbaka.

”Jaha, förlåt. Jag är Eyt Klåfinger”, pressenterade sig mannen och bugade sig mot Omot.

”Omot Drakjägade, chefsmekaniker”, sade Omot och stäckte fram handen, som Eyt entusiastiskt skakade.

”Jag får ursäkta min framfusighet då. Det är klart att du kan motorer”, log mannen ursäktande.

”Jag har hört att du ska till Elejona”, sade Omot.

”Jajamensan! Tänkte åka en sväng och titta till familjen, vet du”, berättade Eyt och log klurigt. Han hade alla möjliga konstiga gester för sig när han talade.

”Du tror inte att jag skulle kunna få lift dit?” frågade Omot. Vid omnämnandet av en familj, kände Omot att han kunde göra vad som helst för att få se sin Tikkipe igen.

”Vad skulle du till Elejona och göra?” frågade Eyt och skrattade högt, som om Omot just berättat ett oslagbart skämt.

”Titta till familjen”, svarade Omot kallt.

”Jaha”, sade Eyt och avbröt sitt skrattande. ”Du ser inte ut att komma från Elejona”, förklarade han sig själv med ett skamset leende.

”Min dotter finns där”, berättade Omot sammanbitet.

”I så fall är jag öppen för förhandling”, flinade Eyt och slog ihop händerna.

”Jag står fast vid mitt förslag att uppdatera skeppet ditt”, sade Omot bestämt. ”När hade du tänkt ge dig av?”

”Så snart jag fått ordning på skeppet. Det låter som ett bra förslag”, mumlade Eyt fundersamt. ”Det skakar vi hand på.”

Omot tog osäkert mannens hand och slöt avtalet. Skulle han verkligen stå ut med den där babblande galningen i en hel vecka?

”Jag går och packar en väska, så att du inte åker iväg utan mig”, mumlade Omot och skyndade sig därifrån. Han behövde kunna andas lite. Vad var det han höll på att göra egentligen? Ge upp sin brillianta position på YGV7259, som han kämpat för i hela sitt liv, för att leta rätt på sin dotter, på en främmande planet där teknologi ansågs vara alldeles onödig?

Jag överlever inte utan Tikk, tänkte han förtvivlat och drog handen genom sitt svarta hår där några grå strån börjat dyka upp. Han måste hålla masken inför de andra mekanikerna, och alla andra ombord på rymdskeppet för den delen.

Omot tog hissen upp till hytterna och plockade fram sin gamla ryggsäck. Det var en gammal modell, men den var praktisk. Han lade ner diverse nödvändigheter; extra kläder, någon matbit, ett par böcker och en massa extra skruvar och mekaniska delar som han kanske skulle komma att behöva. Sedan gick han in till Tikks rum.

På skrivbordet låg fjärrkontrollen som Jopp sagt att Tikk varit tvungen att laga, och bredvid låg en hög extra skruvar och små detaljer som hon tydligen inte behövt.

Omot vände sig bort och tog fotot som stod på sängbordet. Det var en fin bild på Tikk, där hon stolt visade upp sin lilla robot. Varför kunde han inte ha berömt henne för den?

Varsamt lade Omot ner bilden i ryggsäcken. Han lämnade rummet med en suck. Om han ökade effekten på CX-motorn skulle de kanske ta sig till Elejona på mindre än en vecka, men det skulle ta lite tid med uppgraderingen. Efter en sista titt på sin och Tikks gamla hytt, och nedpackandet av ett tjockt fotoalbum, gav sig Omot av.

Han undvek vägen genom verkstaden när han återvände till hangaren. Det var bäst om ingen av de andra mekanikerna såg honom med en packad väska.

”Jag började just tro att jag drömt det där om att du ville följa med till Elejona”, flinade Eyt när Omot slängde in sin ryggsäck i CX-skeppets enda hytt.

”Jag undrade nästan detsamma”, mumlade Omot, utan att flina tillbaka. ”Visa mig motorn nu då.”

”Okej, chefen”, sade Eyt högtidligt och saluterade Omot innan han öppnade dörren till maskinrummet som faktiskt låg alldeles bredvid hytten.

Omot kunde inte hjälpa att han himlade med ögonen när han gick in. Eyt använde tydligen rummet som extra förvaringsutrymme, med tanke på att där var fullt med lådor.

”Jag hoppas du får plats att jobba”, sade Eyt. Han ansåg tydligen att lådorna var viktigare än skeppets motor.

”Det skulle gå mycket fortare om alla de här lådorna inte var här”, muttrade Omot irriterat.

”Du tänker så”, sade Eyt utdraget och kliade sig på hakan. ”Då får du väl flytta på dem då”, föreslog han.

Omot suckade och lyfte upp den första traven lådor. Kunde den där mannen bli mer jobbig?

”Var försiktig med de där!” utbrast Eyt förskräckt och tog lådorna från Omot. ”Jag bär ut dem själv!”

Omot suckade än en gång och tog en titt på motorn. Där var allt i en enda röra. Också. Han skrev ner några saker han behövde på en lapp, sedan gick han till verkstaden för att hämta grejerna, medan Eyt flyttade på lådorna.

”Vad har du för dig då, Omot?” frågade Jopp nyfiket och knackade Omot på axeln. Hade gubben aldrig något viktigare för sig?

”Jag ska fixa till ett gammalt CX-skepp”, muttrade Omot frånvarande. ”Motorn är fruktansvärt misskött.”

”På så vis”, mumlade Jopp. Turligt nog kom en pojke och bad om hjälp med sin garderobsdörr, så att Jopp var tvungen att följa med och hjälpa honom.

Omot återvände till hangaren och fann Eyt sittande på golvet utanför sitt skepp, läsande en tjock, gammal bok. Då och då skrattade han till.

Omot smet förbi honom in till maskinrummet. Alla lådor var nu bortplockade, så att han skulle kunna jobba obehindrat med uppgraderingarna.

Efter en stund kom Eyt och ställde sig i dörröppningen.

”Ville du något?” frågade Omot till slut eftersom Eyt inte sagt något.

”Är du hungrig?” Eyt gav Omot något slags konstigt bröd som var alldeles degigt.

”Tack”, mumlade Omot, även om han var högst skeptisk till att brödet var ätbart.

”Fortsätt jobba nu, så att vi kommer iväg någon gång”, sade Eyt och gick sin väg igen.

Jag vänjer mig, försökte Omot intala sig själv.

Snart dök Eyt upp i dörröppningen igen. Han sade inget den här gången heller, vilket började gå Omot på nerverna.

”Varför har du lila hår Eyt?” frågade Omot. Han hoppades nästan att mannen skulle bli väldigt upprörd.

”Det var väl något som gick snett med generna”, skrattade Eyt. Inte alls upprörd.

”Har du inte färgat det då?” frågade Omot. Ingen kunde ju ha lila hår, naturligt.

”Jo. Jag färgade det svart för att smälta in bättre här i rymden, men nu när jag ska hem kan jag ju inte gå omkring med svart hår. Därför ska jag klippa av det svarta så snart vi kommit iväg.” Eyt sade det som om det faktiskt var det naturligaste i världen.

Omot suckade inombords.

”Är du klar med det där snart?” frågade Eyt.

”Sådant här kan ta lite tid, och det blir inte bättre av att du kommer och stör mig”, sade Omot irriterat.

”Jag bara står här och tittar”, sade Eyt oskyldigt. ”Det var du som började prata.”

Omot morrade frustrerat åt sig själv. Han måste tydligen lära sig att ignorera Eyt.

”Jag har packat klart allt och jag undrar om du börjar bli klar, så att jag kan gå och klippa håret”, sade Eyt och trummade otåligt med fingrarna i dörrkarmen.

”Jag antar att det inte är så mycket kvar nu”, mumlade Omot och kollade klockan, det började bli sent. Tiden gick alltid fort när han jobbade.

”Okej”, sade Eyt och försvann igen.

Omot fixade de sista korregeringarna och kollade att allt var som det skulle, sedan gick han in till hytten, som faktiskt var ganska stor. Där var alla lådor upptravade i ett hörn och Eyt låg på sängen med händerna bakom nacken och tittade upp i taket. Nu hade mannen kort lila hår, vilket var lite ovant eftersom han haft så långt innan. Omot skakade på huvudet och log för sig själv. Nu var tid att plocka fram de lite trevligare sidorna av sig själv, eftersom han faktiskt var på väg att lämna det hårda livet på rymdskeppet bakom sig.

”Nu kan vi åka”, berättade han för Eyt.

”Toppen!” utbrast Eyt och flög upp från sängen. ”Du kan stanna här om du vill. Jag har städat av den andra sängen åt dig”, lade han till innan han rusade över till förarcentralen.

Omot lade sig ner på sängen Eyt fixat åt honom och slöt ögonen. Han hörde hur motorerna startade. De lät väldigt pigga, vilket tydde på att han gjort ett bra jobb.

Jag kommer Tikk, stanna där du är! Av någon anledning var Omot säker på att hans dotter var kvar på planeten, och inte hade försökt ta sig tillbaka till rymdskeppet.