The real world is limited

Nu kommer något nytt igen!

Förhoppningsvis slår det lite mer rätt än föregående kapitel...

13

Vänner

 

Omot väcktes av en hög duns och satte sig förskräckt upp. Det var hans fjärde morgon ombord på Eyt Klåfingers gamla CX-skepp, och han hade ännu inte vant sig vid Eyts alla konstiga infall.

”Oj då”, mumlade Eyt förvånat och försökte lyfta upp en stor, gammal bok från golvet. På hans ansträngning förstod Omot att den måste vara tyngre än den såg ut.

Omot reste sig och tog upp boken åt honom.

”Lägg den på skrivbordet”, sade Eyt tacksamt.

”Vad är det här för bok egentligen?” frågade Omot och lade försiktigt ner boken där Eyt pekade. Omslaget var täckt med konstiga runor som Omot själv inte hade en chans att kunna tyda.

”Visdomens kraftbok”, sade Eyt högtidligt. ”Det är i alla fall så jag kallar den. Här står allt möjligt om olika krafter.”

”Är vi inte framme vid Elejona snart?” frågade Omot utan att bry sig om Eyts förklaring av boken. Han undrade varför han frågat om den, när han ändå visste att svaret inte skulle intressera honom.

”Jag tror i alla fall vi har ett par dagar kvar tills vi kommer fram”, svarade Eyt och slog upp en sida mitt i boken.

Omot återvände till sitt eget med en suck. Han hade spenderat lite mer än tre dagar på Eyts skepp, men de hade inte direkt pratat med varandra. De flesta samtal hade varit precis som det senaste, en kort ordväxling över kursen, att det var dags att äta, ett ”god morgon”, eller en onödig fråga där svaret snart blev glömt. Omot visste inte mycket mer om Eyt än det han lärt sig när de först träffats.

”Så hur är det på Elejona?” frågade Omot i ett försök att vara trevlig. Han ångrade sig genast, med tanken att han stört Eyt i sitt läsande.

”Elejona är en mycket vacker planet”, sade Eyt och satte sig drömskt ner på sin stol, han hade förblivit stående framtill dess. ”Fast det var många år sedan jag var hem senast. Kanske återvänder jag nu för gott”, mumlade han fundersamt.

”Hur var det förr då?” frågade Omot. Han kände sig dum som frågade, eftersom han återigen inte var intresserad av svaret, men samtidigt ville han ju faktiskt veta vad det var för planet hans dotter hamnat på. Dessutom hade ju hans ambition när han först frågat varit att starta en länge konversationen med Eyt, och då måste han ju säga något för att hålla den vid liv.

”Ceron ligger på en vacker ö, utan rike. Det är den enda platsen som har kontakt med världsrymden. Resten av planeten är oberörd av teknologin som finns i rymdhamnen. För att komma till det riktiga Elejona måste man korsa havet”, berättade Eyt dramatiskt.

”Vart kommer man då, då?” frågade Omot vidare när Eyt gjort en alltför lång paus. Mannen återupplevde väl gamla minnen antog Omot och himlade med ögonen.

”Då kommer man till kungariket Jerilir. Det har alltid varit ett harmoniskt rike, utan inbördeskrig och uppror. Ända sedan dess första riktiga konung satte ut gränserna mot Patornbergen och Izyasjön har där varit lugnt”, Eyt såg väldigt eftertänksam ut när han berättade.

Omot kunde inte hålla tillbaka ett plötsligt leende, det lät precis som någon av de där sagorna Tikk älskat så när hon var liten. Han hoppades att hon hade det bra där.

”Bortom Jerilir ligger Karqol”, fortsatte Eyt. ”Det är ett stort kejsardöme som aldrig kommer gå att hålla i schack. Där finns många olika folkslag som lever enligt sina egna regler. Endast ett fåtal följer de lagar kejsaren tillsatt. Där finns fantastiska miljöer, men som du förstår kommer nästan ingen där speciellt bra överens med någon annan. Karqols kejsare har också gjort upprepade försök med att erövra Jerilir. Men konungen har lyckats hålla sina gränser. Jerilir den store var en intelligent man som valde ut en lagom bit land till sitt rike, som han visste han kunde försvara och behandla rättvist, till skillnad från kejsaren.”

”Var kommer du ifrån då?” Omot var föga intresserad av främmande människors gamla maktkamper.

”Jag kommer från en bergsdal i norra Karqol, där bergen är minst dubbelt så höga som Patornbergen, skogens träd är förevigt gröna och sjöns vatten är klarare än det klaraste glas. Pulturg Serti heter platsen.”

”Varför gav du dig av om där nu är så vackert som du beskriver?” frågade Omot. Han hade väldigt svårt att föreställa sig det som Eyt beskrev, men han förstod på Eyts tonfall att platsen var mycket vacker.

”Jag ville se andra delar av världen, se människors slit över hela universum. Först reste jag runt i Karqol, sedan begav jag mig till Jerilir. Där fick jag höra om den här ön långt ut i havet, och begav mig dit. Så köpte jag det här skeppet och reste till rymden.” Eyt ryckte på axlarna och återgick till att läsa sin bok.

”Vad läser du?” frågade Omot. Han misstänkte att Eyt trots allt var mycket intressantare än han verkade. Kanske kunde det han läste vara intressant?

”Jag fräschar upp minnet om kraftprojicering, kanaliserande av olika krafter, manipulation av föremål med hjälp av kraftböjningar, och lite sådant”, rabblade Eyt snabbt. Hans blick fortsatte nu oavbrutet att följa textens rader, även när han talade.

”Okej”, sade Omot tveksamt. Han förstod ingenting av det Eyt just sagt, alltså var det inte intressant.

”Jag är Kraftbärare på Elejona, vet du”, förklarade Eyt. ”Men jag kallar mig Klåfinger här i rymden eftersom det låter bättre i den här miljön och jag gillar klangen av det.”

”Har du hittat på ditt namn själv?” utbrast Omot.

”Klart jag har! Vi har inga efternamn där hemma, så jag fick ju hitta på något. Jag hade ju kunnat använda mitt titelnamn, men som sagt så passar det inte riktigt in i rymden.” Eyt fortsatte läsa oavbrutet.

”Titelnamn?” Omot tyckte det lät konstigt.

”Just så”, log Eyt. ”Det är liksom den titel man har: Fiskare, Bonde, Jägare, Konung, eller vad det nu är man är. Man kan ha flera titelnamn också, för olika situationer. Du kan verkligen inte kalla dig för Drakjägare på Elejona, eftersom det är förbjudet att jaga drakar.”

”Men jag är ju inte Drakjägare, jag heter bara det”, sade Omot. Han var stolt över sitt namn, det hade han fått av sin far.

”Jo visst, men efternamn existerar inte på Elejona. Du kan väl kalla dig Mekaniker, eller Chefsmekaniker kanske skulle låta pampigare”, föreslog Eyt utan att titta upp. Kunde han verkligen ta in det han läste samtidigt som de pratade?

”Okej”, sade Omot, med fokus på samtalet. Inte på Eyts läsande. Han var på väg in i en helt annan värld än den han levt hela sitt liv i. Då fick han väl gå med på att byta namn.

Sedan tog Omot och åt lite frukost. Han mekade lite med någon värdelös pryl, och timmarna passerade förbi under tystnad igen. Men morgonens samtal hade varit väldigt givande för Omot eftersom han lärt sig en del nya saker om Elejona och Eyt. Tankarna som virvlade i hans huvud under resten av dagen handlade om allt Eyt berättat. Omot kunde tänka sig hur häktiskt Eyts liv måste vara eftersom han hunnit med att göra så väldigt mycket. Han var till synes fortfarande väldigt ung, så de där många åren han varit i rymden kunde inte ha varit så väldigt många.

”Nej, nu!” sade Eyt plötsligt och slog ihop sin gamla bok, som han läst hela tiden sedan morgonen. ”Har du sett min stav?” frågade han Omot.

”Stav?” Omot kunde inte förstå vad han nu skulle med en stav till.

”Jag måste ha min stav när jag kommer hem!”

Omot såg sig omkring i hytten. Det gjorde Eyt också.

”Där är den ju!” utbrast mannen, överförtjust.

Omot förstod inte varför. Det var en rak, svart, metallstång som var lika lång som Eyt.

”Kan du hålla den ett slag?” Eyt slängde staven till Omot och försvann ut genom dörren.

Nu insåg Omot att staven inte alls var av metall, trots att det väldigt mycket såg ut så. Den var i trä, och längst upp satt en fantastiskt vacker och detaljerat snidad drake, med svansen ringlad kring stavens topp. Den såg riktigt verklig ut och tycktes bara ligga där och sova.

”Det där är Elwario, min trogna följeslagare sedan många år”, berättade Eyt. Han stod i dörröppningen med armarna i kors och ett klurigt leende på läpparna.

”Du tycks äldre än du verkar”, sade Omot. Nu hade Eyt använt uttrycket ”många år” igen, och inte på ett sätt som ”sedan jag var liten”. När han pratade om åren tycktes han äldre, medan han annars såg ut och betedde sig som en yngre man.

”Jag förstår precis vad du menar”, skrattade Eyt och satte sig ner på sin säng. ”Jag ser yngre ut än vad jag är. Och du, du verkar äldre än du är. De där grå håren till exempel, de måste du ha slitit hårt för att åstadkomma. Egentligen ser du ju inte så gammal ut, men jag förstår att du levt ett stressigt liv. Du måste skratta mer!”

”Jaha”, mumlade Omot. Ett sådant där utlägg hade han inte alls väntat sig, och ändå hade Eyt så rätt. Omots liv hade alltid varit hårt, och sedan Milia dött hade han slitit allt hårdare för att glömma. Men han glömde aldrig, och aldrig skrattade han, inte ens med Tikk.

”Langa hit Elwario nu”, sade Eyt och ställde sig upp. Han tycktes inte bry sig, eller ens vara medveten om allvaret han skapat.

”Vad har du för nytta av en stav?” frågade Omot och slängde tillbaka staven till sin ägare igen.

”Man kan göra alla möjliga saker, stödja sig mot den, peta på saker med den, slåss med den”, sade Eyt och demonstrerade tydligt alla användningsområden genom att luta sig mot staven, peta på Omot med den och svinga den dramatiskt genom luften i stridsställning. ”Och om man är lite mörkrädd kan ju det här vara bra.” Han stampade staven bestämt i golvet.

Från den ände av Elwario som stod mot golvet, ringlade ett glödande blått band, i en jämn spiral uppåt runt hela staven. Sist var det som om draken på toppen öppnade sina ögon, när även de tändes med samma djupblåa glöd som spiralen.

Omot satt som förstenad utan att veta hur han skulle regera. Skrika, skratta, stirra, gapa, eller svimma kanske vore lämpligt?

Sedan stampade Eyt staven i golvet igen, och det blå skenet släcktes med detsamma.

”Vad var det där?” frågade Omot chockat. Hans hjärna började genast tänka ut förklaringar, det fanns självklart någon typ av ljusslinga i staven som reagerade på stötar?

”Kraftkanalisering”, sade Eyt lättsamt och ställde ifrån sig Elwario mot väggen bredvid skrivbordet.

”Va?”

”Någon sorts magi antar jag att du skulle kalla det”, sade Eyt och kliade sig frånvarande på hakan. ”Men uttrycket magi finns inte på Elejona.”

”Magi finns inte”, sade Omot. Antingen skojade Eyt med honom, eller också var han galen.

”Jo, men det är det som är grejen. På Elejona finns det”, sade Eyt. ”I Jerilir finns det något som kallas Kännare, det är personer som kan känna av alla möjliga saker en vanlig människa inte kan. Då ska jag bara komma på några exempel…”

”Lägg av!” muttrade Omot irriterat.

”De kan känna av folks tankar, eller läsa av något som händer mil ifrån dem, och mycket mer”, fortsatte Eyt. ”I Pulturg Serti finns Kraftbärare som mig själv, som kan påverka de osynliga krafterna som alltid finns omkring oss. Men det finns många mer olika varianter av vad ni kallar magi. Det är klart att det är jag själv som har dragit slutsatsen att det är magi, men ändå.”

”Menar du allvar?”

”Det är klart jag gör!” Eyt sjönk ner på sin säng i en halvsittande ställning. ”Jag förstår att du inte tror mig Ommo. Där jag kommer ifrån skulle ingen tro att det finns stora metallådor som kan flyga genom rymden, som man kan bo i. De skulle tro jag var galen om jag berättade om något så simpelt som en ficklampa!”

Omot hade väldigt svårt att tänka sig någon som inte visste vad en ficklampa var för något, men när han tänkte efter kunde han minnas hur det varit på några av planeterna han varit ner på. De flesta hade ett samhälle som väldigt mycket liknade livet på rymdskeppet, men det fanns de som inte hade något alls att göra med teknologi. Någon av planeterna han besökt hade inte ens någon riktig rymdhamn.

Då slog det honom. Milia hade han träffat på en sådan planet. Hon hade inte vetat mycket om teknologi, och hon hade inte heller brytt sig speciellt mycket om den. Hur kunde han ha glömt bort det?

”Jag förstår hur du menar”, mumlade Omot.

”Gör du?” Eyt tittade förvånat upp.

”Milia pratade om något sådant där”, sade Omot. ”Jag förstod det aldrig då, men när du säger sådär, så var det nog någon slags magi hon pratade om.” Irritationen mot Eyt försvann. Vare sig det han sade var sanning eller inte, så betydde det inte att Eyt var en dålig person. Omot lade alltför mycket vikt vid vad folk sade, han tog allt på allvar. Det var väl därför han aldrig förstått sig på sagor, men nu förstod han. Eyt var som Milia. Omot hade älskat Milia för hennes avstånd till allvaret med allting. Hon var impulsiv och alltid positiv till livet, hur mörkt det än såg ut kunde hon se ljuset bakom nästa krök och göra det bästa av situationen.

”Vem är Milia?” frågade Eyt.

”Min…” började Omot, men han visste inte vad han skulle säga. De hade ju inte varit gifta, och nu vad Milia dessutom död. ”Tikks mor.”

”Tikks?”

”Tikk är min dotter”, sade Omot.

”Jaha. Var har du Milia då?”

”Hon är död.”

”Kom hon från Elejona?” Eyt sänkt rösten lite.

”Nej.”

”Men Tikk är på Elejona?”

”Ja. Hon följde med skytteln ner, men kom aldrig med den tillbaka”, förklarade Omot.

”Så det var lite av en olyckshändelse?”

”Ja. Jag får väl irra runt med ett foto och fråga efter henne när vi kommer till Ceron.”

”Oroa dig inte Ommo”, sade Eyt. ”Jag ska hjälpa dig att leta!”

”Ommo?”

”Visst låter det bra? Du kan kalla mig för Draken, det är vad de kallar mig där hemma.”

”Visst”, mumlade Omot. Aldrig i sitt liv hade han blivit kallad för något annat än Omot, det var ett simpelt nog namn ändå. Eyt hade ett ännu simplare namn, men han kallades för Draken!? Där blev det ju bara mer komplicerat.

”Jag ska göra mitt allra bästa för att hjälpa dig hitta din dotter igen, för jag har en känsla av att vi kommer bli väldigt goda vänner du och jag.” Eyt slog entusiastiskt ihop händerna. Spänningen inför detta nya och oväntade äventyr lyste i hans ögon.

”Skulle inte du hem till din familj?” undrade Omot. Det kändes konstigt att någon ville bli god vän med honom.

”De har väntat ett antal år redan, vad gör det om de får vänta ännu lite längre? Det här är ju allvarligare grejer, som inte kan vänta!” Han hoppade plötsligt upp från sängen. ”Det är synd att jag inte är någon Kännare, för om jag varit det skulle jag kanske kunnat läsa av var Tikk är någonstans.”

”Jag hoppas hon har det bra”, sade Omot och plockade fram ett foto han hade av Tikk.

”Ja.” Eyt kom fram och tittade på bilden. ”Varför pratade vi inte om det här för tre dagar sedan?”

”Bra fråga.”