Kapitel 14
Ja, det går lite segt nu, men det går, och jag är nästan rädd för att det ska spåra ur lite också...
Det är svårt att få till allt. Jag har funderat på många saker som jag kommit fram till vore onödiga och inte riktigt skulle lägga till något till berättelsen. Därför har jag varit tvungen att tänka om många gånger...
Jag är inte heller riktigt säker på hur jag ska göra med nästa kapitel, men det ska jag ta reda på :)
14
Landning
Om nästa dag hade gått långsamt så hade Omot inte gjort annat än oroa sig över hur Tikk hade det på Elejona. Men dagen passerade mycket fortare än han var van. Han hade helt enkelt inte tid att oroa sig, eftersom han var upptagen med att ha roligt.
”… om jag varit lite modigare på den tiden, hade jag definitivt slagit till henne”, sade Eyt och skrattade. Han låg på rygg på sin säng med huvudet utanför kanten, och kastade upp ett popcorn i luften som han försökte fånga direkt i munnen. Han missade, och popcornet hamnade på golvet tillsammans med en massa andra godsaker som missat sitt mål.
”Jag skulle tveklöst ha gjort det!” skrattade Omot. Han låg på mage på sin egen säng, som de hade flyttat så att den stod snett bredvid Eyts. Bredvid dem på sängarna låg en massa halvfulla godispåsar, och förrymda godisar. Hela rummet var en enda röra.
”Det hade du ju inte! Den där blicken hon gav mig alltså! Jag blev så arg på henne, men jag blev också rädd! Om du bara sett henne skulle du förstå hur handlingsförlamad jag blev!” Eyt satte sig mödosamt upp och försökte se hånfull och hotfull ut samtidigt.
”Det där är inte speciellt övertygande”, sade Omot. Han försökte själv göra en liknande min, men kunde inte riktigt hålla sig för skratt.
”Helt enkelt så känner du inte min syster.” Eyt föll tillbaka till liggande ställning.
”Nej, det gör jag inte, men du borde i alla fall ha gjort något. Vilken fräckhet!”
”Äh, jag kom snabbt ikapp henne i kunskap när jag blev äldre. Konstigt nog tycker de fortfarande jag är konstig!”
De skrattade hysteriskt tillsammans, precis som oansvarliga ungdomar betedde de sig.
Omot hade inte haft så roligt sedan han var liten. Det var en stor befrielse, och det spelade ingen roll om den där magin Eyt pratade om fanns på riktigt.
”Du är kostig”, sade Omot och slängde en näve popcorn på Eyt.
De diskuterade gamla minnen, och Eyt hade precis berättat om hur hans syster Mea lånat en av hans studieböcker dagen innan ett stort och viktigt skriftligt prov. Eyt hade nämligen fem äldre syskon och Mea, som var äldst, bara älskade att försätta honom i kniviga situationer.
”Jag vet”, sade Eyt stolt. ”Men min familj tycks inte förstå att det är en bra sak.”
”Jag klippte banden med min bror när vår mor dog”, berättade Omot lättsamt. ”Har inte sett honom sedan dess.”
”Jovisst, men jag återvänder faktiskt inte till Elejona för att träffa min familj. Det är snarare miljöerna jag saknar, och några gamla vänner”, sade Eyt.
”Vem är din bästa vän då?” frågade Omot och stoppade in en näve gelégodisar i munnen.
”Nu är det ju du”, svarade Eyt med ett brett leende.
”Jag räknas inte”, sade Omot med munnen full och himlade med ögonen.
”Då måste det vara en gammal Kännare vid namn Fläv, men det finns en stor risk att han inte lever längre nu”, mumlade Eyt eftertänksamt.
Sedan lade sig tystanden mellan dem igen. Omot hade fullt upp med att tugga ur munnen och visste inte vad han skulle säga.
Plötsligt började Eyt att snarka högt, ett tydligt tecken på att konversationen var över.
Omot gäspade stort och slöt ögonen han också. Han undrade vagt vilken tid på dagen det var, men beslutade att det inte spelade någon roll.
När Omot vaknade igen tyckte han att han låg väldigt bra där han låg. Motvilligt öppnade han ögonen och såg att Eyt också låg kvar.
”Draken?” Omot tittade på klockan, som han alltid gjorde när han just vaknat:
12.00
”Vakna Eyt! Klockan är tolv!”
”Och varför skulle du få för dig att väcka mig mitt i natten?” klagade Eyt sömnigt efter att Omot skakat honom vaken.
”Tolv på dagen.”
”Va!?” Eyt satte sig chockerat upp.
”Precis.”
”Jag måste kolla kursen”, sade Eyt och skyndade iväg till förarcentralen. Omot följde tätt efter.
Genom vindrutan syntes en stor blågrön planet som de tycktes ligga i omloppsbana runt.
”Vi är framme”, suckade Eyt och kliade sig i huvudet. ”Visst är hon vacker?”
”Jo”, mumlade Omot. Han hade aldrig riktigt tänkt på planeters utseenden förut, men visst var Elejona vacker. Hon verkade kanske till och med lite magisk.
Eyt började knappa in någonting på kontrollpanelen. På skärmen ställdes destinationen om till Ceron och atmosfärinställningarna ställdes in för automatisk omställning mot Elejonas luftvärden vid ingång.
Eftersom skeppet var av en gammal modell, krävdes att många saker, som på modernare skepp var automatiska, ställdes in manuellt. Så det tog en stund för Eyt att förbereda allt för nedgång och landning. Omot imponerades över att mannen inte alls hade några problem men alla dessa kontroller, trots att han annars verkade ha väldigt dåliga kunskaper om motorerna.
”Nu kan vi gå och packa”, sade Eyt när han äntligen var klar.
”Städa först kanske?” föreslog Omot, med tanke på vilken röra de orsakat under gårdagen.
”Det också, ja”, muttrade Eyt. ”Jag fixar det, så kan du stanna här så länge och beundra min fantastiska hemplanet.”
Omot blev väldigt paff när Eyt lämnade honom ensam i förarcentralen. Eyt verkade inte vara den som brydde sig om att städa, och inte lät han speciellt entusiastisk över det heller.
Omot tittade ner på planeten igen. Någonstans där nere fanns hans dotter, men var?
”Titta vad jag hittade?” Eyt kom tillbaka alldeles för snabbt för att ha hunnit städa hela hytten. I sina händer höll han ett svärd. Fästet var kolsvart och klingan såg i Omots ögon ut som rök instängd i glas, det var väl någon konstig metall eller kristall eller något liknande.
Omot var ju ingen expert på svärd, eftersom han aldrig sett något riktigt tidigare, men modellen på Eyts svärd verkade väldigt simpel.
”Det här är Terilth, som betyder… hm… alltså det är ett gamalt språk som ingen talar längre…” Eyt tänkte så det knakade. ”Regnmoln! Där har vi det!”
”Fint”, sade Omot osäkert.
”Det är magiskt, till och med någon som aldrig tidigare hållit i ett svärd tidigare skulle verka som mästare med Terlith”, berättade Eyt.
”Hur går det med städningen?” frågade Omot.
”Kom och hjälp mig att packa”, sade Eyt.
När Omot följde efter honom till hytten igen tappade han hakan. Ingen tillstymmelse till skräp fanns synlig någonstans i rummet. Sängarna stod åter där de skulle och Eyt hade staplat en prydlig hög med böcker, som inte varit där tidigare, på skrivbordet.
”Jag har samlat på mig för mycket grejer”, mumlade Eyt och stoppade ner svärdet i sin skida. ”Och nu vill jag ju få med mig allting.”
”Jag tycket du har lite grejer, i jämförelse med vad man skulle kunna tro att du hade”, sade Omot och började plocka ihop sina egna saker.
”Jo, jag har väldigt lätt att samla på mig grejer jag inte behöver, men turligt nog är jag också väldigt bra på att ge bort saker”, skrattade Eyt och började pressa ner kläder i en väska som redan var full med annat.
”Hur hade du tänk ta med dig allt?” frågade Omot.
”Jo, jag har inte tänkt så mycket på saken, men det ser inte bättre ut än att jag måste lämna kvar en massa grejer, va?” Eyt suckade tungt.
”Vilken tur att jag har en lösning åt dig då”, log Omot och började rota igenom sin ryggsäck. Han plockade fram en liten metallask.
”Vad är det där?” frågade Eyt nyfiket.
”En liten pryl som Tikk tillverkat”, sade Omot. Han fingrade på sidan av asken och lade ner den på golvet. Plötsligt växte den och blev stor som ett badkar.
”Liten?” Eyt öppnade försiktigt på locket. Asken, som nu var mer som en kista, var alldeles tom.
”Förstoring och förminskning är vanligen en komplicerad funktion som bara används till arbete med väldigt små saker, och möjligen av stora fraktskepp som bättre vill utnyttja sitt lastutrymme”, berättade Omot. ”Men Tikk upptäckte en enklare variant som fungerar precis lika bra. Jag trodde aldrig jag skulle få användning för något sådant här, men nu kan du ju frakta alla dina saker som normalt tar så här mycket utrymme, i en liten ask.”
”Inte illa”, sade Eyt. Han satte genast igång att packa ner sina saker i den förminskningsbara lådan. ”Det är ju som magi!”
”Vilken tur att jag lade ner den då”, log Omot. ”Jag går och tar en dusch.”
”Det är faktiskt en väldigt bra idé, med tanke på att det kan bli den sista riktiga dusch du får uppleva i det här livet”, sade Eyt fundersamt. ”Jag ska nog ta en själv senare.”
”Riktiga dusch?”
”Varmt vatten som strömmar oavbrutet ner över dig”, sade Eyt dramatiskt. ”Det finns inga duschar på Elejona alltså.”
Omot suckade.
När de var klara med alla förberedelser inför landningen satt Omot och Eyt i förarcentralen och bara tittade hur Elejona kom närmare och närmare. Den lilla förstoringsasken var nu fylld med alla Eyts saker och låg nedpackad i Omots ryggsäck. Där hade Omot också alla sina saker. Eyts väska var fylld med allt ätbart som fanns på rymdskeppet. Det enda som inte var nedpackat var Eyts stav och svärdet Terilth.
”Hur gör vi när vi kommer fram?” frågade Omot och plockade fram det nyaste fotot av Tikk.
”Vi parkerar skeppet och går till marknaden och frågar om någon där sett Tikk”, svarade Eyt.
”Vad gör du med skeppet?”
”Jag tänkte donera det till en prylförsäljare jag känner.” Eyt lade upp fötterna på kontrollpanelen. ”Sedan om vi hittar jäntan din ska jag leta reda på en båt som går till fastlandet och resa hem.”
”Jag tror tyvärr det kommer ta ett tag innan vi hittar Tikk”, mumlade Omot och skakade missmodigt på huvudet.
”Tappa inte hoppet nu Ommo! Nu är vi ju nästan äntligen där!”
”Jo, men vi kommer i alla fall inte att hitta henne på en gång”, envisades Omot.
Det tog en timme till innan de verkligen landade.
Omots första intryck av Ceron var positivt. De möttes av en varm eftermiddagssol på en molnfri himmel.
Eyt hade parkerat skeppet i en glänta i skogen utanför Ceron, så de fick gå en bit innan de kom in till själva staden och marknaden.
”Ursäkta mig, har ni sett till den här flickan?” frågade Eyt och visade Tikks foto för en kvinna som sålde kläder. ”Hon kom hit för ungefär två veckor sedan.”
Kvinnan ruskade på huvudet och fortsatte prata med en man som ville köpa en skjorta.
”Vi delar på oss”, föreslog Eyt, och helt plötsligt var han borta och frågade någon annan om Tikk.
Omot sökte vidare, men det var ingen som hade sett Tikk, och han började leta efter Eyt.
”Du ser ut att leta efter något”, sade plötsligt någon bakom Omots rygg. Det var en man som sålde ormskinnssaker, med tanke på ormen som låg över axlarna på honom.
”Jo. Du har inte sett till en lång man med lila hår?” frågade Omot.
”Draken?” utbrast mannen förvånat.
”Just det. Har du sett honom?” Omot verkade äntligen vara Eyt på spåren.
”Inte på många år”, skrattade mannen. ”Skulle han vara här igen nu?”
”Ja, jag kom hit med honom idag”, sade Omot besviket. ”Vi letar efter min dotter.”
”Jasså, Draken är tillbaka!” Mannen log med hela ansiktet. ”Hoppas ni hittar din dotter.”
”Jo. Tack”, suckade Omot. ”Du har inte sett henne föresten?” Han plockade fram fotot.
”Jasså, henne”, mumlade mannen med tydligt igenkännande.
”Du har sett henne?” Omot kände hur hoppet återvände till honom med full styrka.
”Jo, hon hade blivit biten av en orm, så jag skickade iväg henne med ett skepp till Avéda för att träffa helaren Véma”, berättade mannen.
”Men hon mådde bra?” frågade Omot ivrigt. Han var så glad över att få veta att Tikk verkligen var där, på planeten, att han inte riktigt reagerade på att hon blivit biten av en orm.
”Jodå, hon hade gått om tid att hinna till helaren, och Véma är den bästa när det gäller att motarbeta ormgift.”
”Okej, bra. Känner Draken dig? Vad heter du?” Nu måste Omot bara hitta Eyt igen.
”Jodå, han känner mig. Velm heter jag, och lycka till”, sade mannen och log uppmuntrande.
”Tack.” Omot skyndade vidare i sin jakt på Eyt.
Han fann honom en bra stund senare utanför ett garage, i vild diskussion med en äldre kvinna, på ett språk som Omot inte förstod.
”Ommo, där är du ju!” utbrast Eyt när han fick syn på Omot. ”Jag håller på att byta bort mitt skepp.”
”Jag har träffat någon som heter Velm och har sett Tikk. Hon blev skickad till en helare”, berättade Omot.
”Velm? Ormhandlaren?” Eyt såg högst förvånad ut.
”Just det, han kände dig. Så nu måste vi bara leta reda på den där helaren!”
”Det är bra”, sade Eyt frånvarande och vände sig till kvinnan igen. ”Vi kör på det Evv, jag återkommer för betalning.”
”Som vanligt det, Draken”, muttrade hon till svar. ”Iväg med dig nu!”
”Ha en trevlig dag”, hälsade Eyt och drog med sig Omot bort från platsen.
”Vad var det där för språk ni talade först?” frågade Omot.
”Evv kommer långt bortifrån och har ett annat modersmål än alla andra här, det är alltså inte så ofta hon träffar på någon att tala det med, och jag talar många språk”, förklarade Eyt, utan att riktigt svara på frågan. ”Så vart var det du hittade Velm någonstans?”
”Någonstans efter huvudgatan tror jag”, svarade Omot osäkert. Han ledde Eyt genom trängseln, och lyckades faktiskt utan större problem hitta tillbaka till Ormhandlarens stånd.
”Där är du ju, Draken!” hälsade Velm dem.
”Ja, här är jag! Men frågan är: Var är Tikk?” sade Eyt och slog ihop händerna.
”Tikk?”
”Just henne. Ommos dotter. Du sade att hon skulle till en helare?” frågade Eyt.
”Ja, den där Kännaren i Avéda. Jag hittade till och med ett skepp till jäntan och gav dem stränga order att ta henne till Véma”, berättade Ormhandlaren.
”Det betyder alltså att vi måste ta oss till Avéda och söka upp den där Véma. Sedan får vi se vad hon har att säga.” Eyt tycktes tänka högt.
”Och hur tar vi oss till Avéda?” frågade Omot sin tankspridda vän.
”Vi måste finna oss en lämplig båt”, svarade Eyt. ”Tack för upplysningen Velm, trevligt att se dig igen.” Sedan släpade han med sig Omot mot båthamnen.
”Oj, vad fort det här går”, mumlade Omot.
Men där fick han fel. Det tog lång tid att hitta ett skepp som skulle till Avéda, och det de hittade skulle inte ge sig av förrän nästa morgon. Mer tur än så kunde de ju självklart inte ha, men Omot var så ivrig att hitta Tikk att varenda sekund skulle ta evigheter.
Resan över havet skulle komma att ta över ett dygn den också.
”Jag ska låna dig en bok att läsa Ommo”, erbjöd Eyt. ”Så har du något att sysselsätta tankarna med.”
”Det blir nog svårt. Vad skulle den boken handla om?” Omot var nervös. Han visste att Tikk begett sig till Avéda, och förhoppningsvis fanns hon kvar där. Vad skulle han säga om han hittade henne? Vad skulle de göra om hon inte fanns där?
”Jag har böcker om allt möjligt, så jag kommer säkert att hitta någon som passar dig.” Eyt verkade klart ivrig över att få vara tillbaka på sin hemplanet.
För två silvermynt fick de en delad hytt ombord på ett fantastiskt gamalt segelfartyg, som Eyt uttryckte det. De fick flytta in på en gång, i väntan på att skeppet skulle ge sig av på morgonen.
”Här är en bok om båtar, den kanske skulle intressera dig. Du som har koll på hur rymdskepp är uppbyggda kanske också skulle vilja veta hur ett sådant här skepp fungerar”, föreslog Eyt. ”Själv har jag inte så stort intresse för fordon.”
”Okej då.” Omot tog boken och började läsa.
