The real world is limited

Okej, jag har inte skrivit så mycket de senaste dagarna. Det började med att vi tittade på Draktränaren och jag började fundera över det här med drakar, och analysera personligheter som vanligt. Sen var jag tvungen att kliva upp 3.00 en dag så att jag var lite zombiefierad och inte kunde koncentrera mig riktigt. Igår var jag och syrran på bio: Trollkarlens lärling, med mer analys som följd...

Nu har jag iaf fått ihop någonting som kan likna ett kapitel.

6

Ensamhet

 

De tre drakarnas vingslag hade en sövande effekt på Tikk, som snart nog tröttnat på att stirra på den fantastiska utsikten. Hon hade gått över till att studera drakarnas smidiga rörelsemönster, men de rörde sig ju lika hela tiden. Tikk såg att Temmo satt med slutna ögon och ett leende, han kände antagligen. Véma och Flehn var inbitna i en konversation som ingen annan än de själva hade någon chans att höra.

”Hur lång tid tar den här resan?” frågade Tikk Hibet.

Drakryttaren såg upp mot himlen och tittade bort mot bergen. ”Vi kommer fram strax efter solnedgången skulle jag tro”, sade han.

Tikk såg själv upp mot himlen. Solnedgången såg inte ut att ske än på ett tag och tiden gick dessutom extra långsamt för henne nu.

Hur skulle det kännas om jag föll nu? Säkert härligt ända tills man slog i marken, tänkte Tikk uppgivet. Hon försökte hitta på något intressant att ockupera tankarna med, men det var svårt. Hon försökte föreställa sig hur det skulle vara att skjuta med pilbåge, säkert skulle hon kunna få lite hjälp av skannerglasögonen, och Skrot såklart. Hon kanske kunde bygga en egen båge? Först skulle hon i alla fall bli tvungen att se en i verkligheten. Hon kanske skulle skaffa sig ett eget svärd också, inte för att hon skulle kunna använda det.

Tikk gissade att hon hade en relativt realistiskt bild av hur jobbigt det var att lära sig slåss, det skulle göra ont, och hon var inte speciellt frestad av den tanken. Hon kunde inte heller något om djur, och de hade säkert hästar i Moluvar, drakarna var långt utom räckhåll för Tikk.

Undrar vad jag skulle ha gjort om jag varit född på den här planeten. Det var en mycket intressant tanke. Svaret berodde ju självklart på vart på Elejona hon fötts, vilken typ av familj hon hade, vänner och allt det där.

Tänk om Tikk och hennes far hade bott i Avéda, Omot hade kunna vara smed eller något. Tänk om Tikks mor hade levt, Tikk kanske hade haft småsyskon också, och många vänner! Då hade hon kanske kunnat lära sig att slåss med svärd och flyga drake, kanske till och med det där med känning. Det kunde ju inte vara så svårt ändå.

Tikk lade tankarna åt sidan och slöt ögonen. Vad kände hon?

Vinden och tryckvågorna från drakens vingar. Hibet, vars midja hon hade armarna om. Det var möjligt att urskilja mannens jämna och lugna andetag och hjärtslag. Tikk kände draken under sig och hur dess kropp jobbade för att hålla sig stadig i luften. Solens varma strålar var också en av de där nya sakerna Tikk lärt sig uppskatta under den senaste veckan.

Nu var det en vecka sedan hon tagit det där beslutet: Att trotsa sin far och åka ner på planeten utan hans tillåtelse. Hon var inte ledsen för beslutet, men hon önskade att han följt med henne på detta fantastiska äventyr, som hon bara begav sig djupare och djupare in i. Hon visste att hon alltid haft möjligheten att vända om och försöka ta sig tillbaka till rymdskeppet igen, men hon visste också, på något vis, att det inte hade varit värt det.

Plötsligt kände Tikk hur draken ändrade riktning. Hon slog upp ögonen igen och insåg att solen faktiskt hade gått ner, när hon tänkte på det så kände hon också att det var kallare i luften. Det var svårt att se något på marken, men en bit framöver syntes ljus.

”Där har du Moluvar”, sade Hibet och pekade. Det såg ut som en stad, belägen på en bergstopp.

Hur skulle man ta sig hit om man inte kunde flyga? undrade Tikk. Men hon skakade av sig tanken ganska snart, det var ju ännu svårare att ta sig till ett rymdskepp.

I mörkret var träningsbasen väldigt vacker, ljuset som kikade ut genom husens fönster var riktig eld, inte som det elektroniska ljuset på YGV7259.

Drakarna flög i en cirkel ner mot en öppen plats i utkanten av lägret. Vingslagen blev försiktigare och med en mjuk duns landade gruppen på marken.

Hibet hjälpte Tikk ner från drakryggen och hon stapplade ovant fram till Véma och Temmo. Temmo såg lika ostadig ut som Tikk, men Véma måste ha flugit drake tidigare, så säker som hon såg ut.

”Somnade du Tikk?” frågade Temmo retsamt.

”Jag tror snarare att det var du som somnade Temmo”, påpekade Véma med ett vagt leende.

”Jag tror inte att jag somnade, jag bara tänkte”, sade Tikk fundersamt.

”Jag somnade inte!” protesterade Temmo. ”Jag försökte känna”, viskade han sedan.

”Det utesluter väl inte möjligheten att somna”, sade Véma roat.

”Sängdags mina vänner!” meddelade Flehn och lade sina händer på Véma och Temmos axlar. Hon gav Tikk ett illvilligt leende.

”Kom med mig Tikkipe”, sade Hibet och lade sin hand på Tikks axel. ”Jag visar vart du ska bo.”

Tikk skulle precis till att protestera när Véma avbröt henne: ”Vi ses imorgon Tikk.”

”Vi ses”, sade Temmo med en suck. Han såg lite skamsen ut.

Véma hade sin hårda mask på sig, men Tikk kunde urskilja hatet mot Flehn i hennes ögon.

”Okej, vi ses”, sade Tikk uppgivet och följde med Hibet. Hon var alldeles för trött för att säga emot.

Hibet ledde Tikk genom ett antal långa gator innan han stannade och knackade på en dörr.

”Vem är det?” ropade en röst innifrån.

”Hibet”, svarade Hibet.

Dörren öppnades och en svartskäggig man utan hår på huvudet visade sig.

”Ni har ju ett rum ledigt”, sade Hibet och klappade Tikk på ryggen.

”Jag förstår”, mumlade mannen och granskade Tikk.

”Det här är Gågen och här ska du bo”, berättade Hibet. ”Jag har lite annat jag måste ta itu med, så jag måste rusa.” Sedan försvann han hastigt längs de mörka gatorna.

Tikk såg förvirrat efter honom.

”Det är väl lika bra att du kommer in då”, sade mannen i dörren och steg åt sidan.

Tikk steg försiktigt på. Där var ett ganska stort rum med ett bord och stolar, och en eldstad mot bortre väggen. En dörr stod öppen till ett rum med en ensam säng, och en halvrutten trappa ledde upp till andra våningen.

”Läjker och Nibbo sover redan, de har morgonpasset och måste upp tidigt imorgon”, berättade Gågen när han stängde dörren efter Tikk.

”Okej”, mumlade Tikk och såg på mannen. Hon hade ingen aning om vilka de där som redan sov var, inte vem han var heller för den delen.

”Vad är det du heter tös?” frågade Gågen efter några sekunders tystnad.

”Tikkipe, men jag kallas Tikk”, svarade Tikk.

”Så du ska med och skjuta båge imorgon, Tikk?” Mannen såg ut att vara osäker på vad han skulle säga.

”Antar det”, svarade Tikk.

”Har du gjort det förr?” frågade Gågen och kliade sig i huvudet.

Tikk skakade på huvudet. Av någon anledning kände hon inte för att säga speciellt mycket.

”Jaha…” sade Gågen, en aning förtvivlat. ”Du får väl kliva upp tidigt med Läjker och Nibbo då…”

”Visa bara vart jag ska sova”, sade Tikk och lyckades kväva en gäspning.

”Dörren till höger om trappan”, sade Gågen och försvann in i rummet med sängen. Dörren smällde igen efter honom.

”Håll tyst Gågen!” ropade en mansröst från övervåningen irriterat.

Tikk smög försiktigt uppför trappan, trappstegen såg ut att kunna gå av på mitten när som helst. Där uppe fanns en dörr till vänster och en till höger. Tikk öppnade den högra. På sängen var fullt med kläder, någon måste ha använt rummet som garderob. Med en suck plockade Tikk upp allt och lade det i en hög på golvet.

Någon kommer säkert att bli sur för det här, men jag är verkligen trött nu, tänkte Tikk när hon sedan lade sig ned på den slitna sängen. Den var inte bekväm, men det skulle nog gå bra ändå.

 

En kvinna skrek, högt och gällt, i skräck och förtvivlan.

Tikk höll reflexmässigt för öronen. Hon ville sova mer.

”Lugna ner dig Nibbo!” skrek en man förargat. Det var samma röst som ropat att Gågen skulle hålla tyst kvällen innan.

Tikk tittade upp och såg en ung, rödhårig kvinna stå med ett krampaktigt grepp om dörrkarmen. Hennes grönbruna ögon var vilt uppspärrade mot klädhögen på golvet och hon flåsade som om hon sprungit en lång sträcka.

”Snälla Nibbo, skärp dig!” bad mannen som försökte se vad som pågick inne i rummet. Till slut lyckades han bända upp en av kvinnans händer och tränga sig in bredvid henne. Han hade kort, svart hår och mörkblå ögon, och såg inte heller gammal ut.

Tikk satte sig upp i sängen och gäspade trött. Kvinnan måste vara Nibbo och då borde mannen vara Läjker.

”Vem är du?” frågade mannen förvånat när han fick syn på Tikk.

”Förlåt”, mumlade Tikk och reste sig upp. Hon plockade upp kläderna från golvet och lade högen på sängen igen. ”Jag heter Tikkipe”, sade hon ursäktande.

”Okej.” Mannen försökte samla sig. ”Jag heter Läjker och det här är Nibbo”, pressenterade han sig och kvinnan. Han såg ut att vara osäker på vad han skulle göra härnäst.

”Hibet visade mig hit igår kväll och Gågen sade att jag skulle följa med er nu på morgonen”, berättade Tikk osäkert.

Läjker suckade och drog ut Tikk ut rummet och ner för trappan. ”Nibbo ska bara klä på sig. Jag fixar lite frukost åt dig, så går vi sen”, sade han lugnt och knuffade ner Tikk i en stol.

”Okej.” Tikk gnuggade sig i ögonen och tog ett djupt andetag.

”Så, Tikk, hur gammal är du och var kommer du ifrån?” frågade Läjker och trollade fram en bit bröd, en ostbit och en mugg vatten ur ett skåp. ”Var det Tikk du hette?”

”Egentligen Tikkipe, men alla säger Tikk”, svarade Tikk på den senaste frågan och tittade skeptiskt på ostbiten. Maten här var inte alls som den på rymdskeppet.

”Okej. Är det något fel?” Läjker lade märke till Tikks tveksamhet mot ostbiten.

”Nej då”, mumlade Tikk. ”Jag är tretton år och uppväxt på rymdskeppet YGV7259.”

”Va?” Läjker såg förskräckt ut.

”Ja. Min far är chefsmekaniker på ett rymdskepp”, sade Tikk och tog en tugga av osten, som faktiskt inte var så illa.

”Varför är du då här?” frågade Läjker förbryllat.

Ja, varför är jag här? tänkte Tikk själv. ”Ödet?” svarade hon.

”Förlåt mig för att jag skrek sådär.” Nibbo kom ner för trappan iklädd skjorta, byxor och en lång mörkblå rock. I bältet hade hon en juvelprydd dolk.

”Jag har faktiskt sagt åt dig att inte ha dina kläder i extrarummet eftersom det kunde tilldelas någon när som helst”, klargjorde Läjker.

”Jag vet, jag vet, du hade rätt”, sade Nibbo och kysste Läjker.

”Är du klar?” frågade han Tikk, som just drack up den sista skvätten vatten.

”Hej då!” morrade Gågen inifrån sitt rum.

Tikk skyndade efter Läjker och Nibbo ut ur huset.

”Kan du något om pilbågar, Tikk?” frågade Läjker när de började gå längs gatan.

”Inte mycket, jag har bara läst om dem i sagor”, berättade Tikk. ”Fast jag kan inte ens något om laserpistoler och gevär”, tillade hon med en suck.

”Du kan inte ens något om vadå?” frågade Läjker förvirrat.

”Har du bara läst om pilbågar i sagor?!” frågade Nibbo chockerat.

”Ja, det finns inte så mycket annat om dem på rymdskeppet”, svarade Tikk kvinnan.

”Men du kan läsa?!” frågade Nibbo.

”Det är klart att jag kan läsa, kan inte alla det?” frågade Tikk osäkert tillbaka.

”Nej det är inte många som kan läsa här”, berättade Nibbo med ett leende.

”Det kommer bli konstigt att lära känna dig”, mumlade Läjker frånvarande. Han hade helt gått upp i tankar om rymdskepp och lasergevär, antagligen.

”Tikk!” ropade någon efter dem. När Tikk vände sig om såg hon att det var Temmo.

”Temmo vad…” började Tikk, men han avbröt henne flåsande.

”Jag och Véma kommer att ha fullt upp i flera dagar nu skulle jag tro, men vi söker upp dig så fort vi får tid. Okej?” Den blåhårige mannen såg väldigt ivrig ut att få komma iväg på träning, eller vad det nu var de skulle syssla med, men han hade ändå gjort sig besväret att söka upp Tikk.

”Okej”, sade Tikk osäkert.

Temmo gav henne en hastig kram innan han skyndade vidare.

”Véma som i Véma Kännare?” frågade Nibbo imponerat.

”Ja”, mumlade Tikk. Vad var det hon hade gett sig in på egentligen? Hon hade träffat många människor på Elejona som hon skulle kalla vänner, men på något vis gled de ifrån henne väldigt snabbt efter att de träffats.

”Du verkar vara en tursam en du”, sade Läjker och log mot Tikk.

Tikk gjorde sitt bästa för att le tillbaka, trots att hon inte riktigt höll med honom.

Resten av vägen till skjutbanan sa ingen av dem någonting. Läjker gick och visslade och Nibbo bara log mot världen.

Tikk kände sig ensam bland alla människor i Moluvar. Hon var från en helt annan värld, och hon kunde bara inte förstå varför hon inte längtade hem till den.

”Nu ska vi se”, sade Läjker när de kom fram till den öppna platsen där några morgonpigga bågskyttar stod och sköt pilar mot måltavlor.

”Här får du låna”, sade Nibbo, tog en pilbåge från ett vapenställ i närheten och gav det till Tikk.

Tikk tog osäkert emot vapnet och kände på strängen.

”Försök bara låta bli att skjuta på något levande”, varnade Läjker. ”Jag ska gå och se efter hur det går för de andra eleverna.”

”Jag ska förklara precis hur det går till när man skjuter iväg en pil, så lyssna noga”, förklarade Nibbo och tog en egen pilbåge och pilar. Hon ledde Tikk till en plats framför en lite större måltavla.

Tikk kände sig själv gå in i något slags panikläge. Hur hon än försökte lyssna på Nibbos instruktioner så undvek informationen henne. Nibbo pratade och sköt långsamt iväg en pil som träffade mitt på målet. Tikk kunde inte förstå något av vad instruktören sade eller gjorde.

”… jag tror du får lägga ifrån dig väskan och mössan…”, sade Nibbo.

Tikk gjorde som hon sagt, lycklig över att hon lyckats uppfatta en instruktion. Sedan tog Nibbo tag i Tikk och visade henne hur hon skulle hålla bågen och pilen som skulle skjutas. Återigen undgick instruktionerna smidigt Tikk.

”… förstår du hur jag menar?” frågade Nibbo efter att pilen faktiskt träffat tavlan.

Tikk fann sig själv nicka, mot sin egen vilja.

”Okej, då kan du prova ett skott själv”, log Nibbo.

Tikk skakade när hon tog pilen som Nibbo gav henne. Det var en känsla hon aldrig tidigare upplevt. På rymdskeppet hade hon alltid haft en känsla av att hon kunde klara vad som helst. Det hade väl mest varit beslutsamheten att hon måste visa alla att hon dög, trots att ingen egentligen brydde sig. Nu brydde folk sig plötsligt, och då var det inte lika lätt längre. Pilen träffade marken mellan Tikk och måltavlan.

”Du verkar i alla fall inte helt värdelös”, sade Nibbo med en tveksam min. ”Du behöver en del träning. Tror du att du fixar det själv? Det finns en del andra nya som jag måste instruera.”

”Okej”, svarade Tikk. Hon undrade återigen varför hon gjorde det här. Efter att ha tagit ett djupt andetag bestämde hon sig för att låtsas som att det bara var hon där, i alla fall att ingen brydde sig om henne.

Skrot tittade fram ur väskan igen och gav Tikk nytt självförtroende. Hon behövde bara bevisa för sig själv att hon klarade det, och inte bry sig om vad andra tyckte.

Tikk tog upp en ny pil och tittade bestämt på måltavlan, någon gång måste hon träffa.