The real world is limited

Här kommer nästa kapitel!

Jag spelar World of Warcraft och vi har Guild Raid torsdag, fredag, söndag och tisdagkvällar (oftast blir det ändå ändringar i schemat för att anpassas till det verkliga livet osv) så då kan jag inte skriva.

Jag tror jag börjar få en riktig känsla av vart den här berättelsen är på väg, men eftersom karaktärerna har ett eget liv så kan det ändra riktning när som helst...

Trodde exempelvis aldrig att Véma skulle spela en så stor roll, hon bara kom in och tog över!

4

Véma

 

”Tikk? Vill du ha frukost?” Det var Im som frågade, han stod i den öppna hyttdörren med en bricka.

Tikk reagerade segt, var det morgon? Hon vaknade långsamt och blinkade förvirrat. När hon försökte sätta sig upp insåg hon att vänsterarmen inte fungerade som den skulle. Hon försökte röra på fingrarna och böja på handleden, men inget hände.

”Aj”, gnällde hon frustretat och satte sig upp utan vänsterarmens hjälp.

”Jag ska fixa en mitella åt dig”, sade Im bekymrat och ställde ned brickan på sängen bredvid Tikk. Han drog fram en tygbit ut fickan och knöt den runt Tikks nacke så att hon kunde vila den oanvändbara armen i den.

”Tack”, mumlade Tikk. Hon hade blivit så glad när hon insett att hon skulle överleva, att hon trott hon skulle klara sig undan giftets värsta effekter helt.

”Vi har fört en hel del ormbitna människor till helaren i Avéda genom åren”, berättade Im. ”Behöver du hjälp att äta?”

”Nej, det går bra.” Tikk försökte sig på ett leende.

”Okej.” Im höjde handen i farväl och gick därifrån.

Tikk stirrade på den stängda dörren ett ögonblick innan hon högg in på frukosten. Skrot fick agera vänsterhand åt henne när hon behövde det.

När hon var klar gick Tikk tyst in med brickan till köket. Im stod och sjöng för sig själv, så han lade inte märke till henne.

Tikk gick tillbaka till sin hytt och satte sig på sängen med ryggen lutad mot väggen och tittade ut genom fönstret. Det var precis som hemma på rymdskeppet, fast helt annorlunda.  Utanför det här fönstret gungade vågorna fram på havet och himlen var grå av moln.

Hur mycket Tikks än ville resa hem igen, så sade hennes instinker att det var bäst att stanna på Elejona åtminstone ett litet tag längre. Hennes liv på rymdskeppet var ju egentligen inte något riktigt liv. Som liten hade Tikk alltid trott att livet skulle vara fyllt av äventyr, men så hade det aldrig blivit. Förrän nu.

Det enda som Tikk saknade var hennes far. Hur odräglig han än var, så var han ändå hennes far och hon älskade honom för det. Därför ville hon åka hem.

En plötslig knackning på dörren fick Tikk att rycka till, men det var ingen här som brydde sig om att vänta på svar innan de klev på. Det var kaptenen.

”God morgon”, hälsade han högtidligt.

”God morgon”, hälsade Tikk artigt tillbaka.

”Hur mår du?” frågade kaptenen.

”Bra, antar jag”, svarade Tikk osäkert.

”Vi kommer att nå Avéda någon gång efter middagstid”, berättade kaptenen. Han tittade bekymrat på Tikks arm, men utan att säga något om saken.

”Jag tror jag stannar här”, mumlade Tikk och tittade ut genom fönstret igen.

”Gör det”, sade kaptenen och lämnade hytten. ”Du ser lite blek ut”, tillade han innan han stängde dörren efter sig.

Tikk stirrade på de eviga vågorna. Hur bra mådde hon egentligen? Hade febern börjat komma? Om hon inte överlevde, vad skulle hennes far tro? Att hon rymt för att aldrig mer komma tillbaka?

Tankarna blev bara hemskare och hemskare i takt med att Tikk översvallades av den oundvikliga febern. Till slut drog tröttheten ned henne i djup sömn.

 

”Försiktigt nu, vi vill inte väcka henne”, viskade en röst i närheten.

För sent, tänkte Tikk. Det kändes som att hennes arm stod i lågor. Hon bet ihop hårt, självklart var det ormgiftet som brann i hennes ådror.

”Det här kommer inte att sluta väl”, muttrade Yula irriterat.

”Varför tar du inte och bär henne själv då?” frågade en tredje person retsamt.

”Jag tror faktiskt att jag tar och gör det”, snäste Yula.

Tikk kände hur någon lyfte upp henne och ett ynkligt gnäll undslapp henne motvilligt.

”Såja, tös. Jag ska ta dig till Véma”, sade Yula vänligt till Tikk.

Tikk kunde tänka sig hur kvinnan gav de andra ilskna blickar när hon gick iväg med Tikk. Det var en trevlig tanke, men det var ingen trevlig promenad som följde. Tikk märkte i och för sig inte att de rörde sig, men hettan i hennes arm började sprida sig till resten av kroppen, så det var illa nog ändå.

”Oj, oj, är det en ormbiten igen?” frågade någon.

”Ja, tyvärr så”, svarade någon annan. Yula, antog Tikk, men hon kunde inte identifiera rösterna längre.

”Jag hämtar Véma, lägg henne på sängen där.”

”Okej, lycka till. Jag måste tillbaka till skeppet på en gång.”

”Visst, visst, vi tar hand om den här.”

Tikk öppnade försiktigt ögonen. Världen var suddig, men hon kunde identifiera sin väska och mössa på en stol bredvid sängen. Skrot tittade på henne.

”Sov, så ska du se att det blir bättre sen”, sade en röst någonstans ifrån.

Tikks ögon föll igen och smärtan föll av henne. Hon somnade.

 

När Tikk vaknade nästa gång, kände hon sig mycket bättre. Febern var kanske kvar lite, men den brännande känslan var borta. Vänsterarmen var fortfarande orörlig, men den gjorde inte så ont längre.

Tikk såg att rummet hon befann sig i var fullt med växter av alla möjliga slag. Det luktade konstigt där inne också. Det fanns två fönster och en dörr. Utanför fönstren hade himlen antagit den där rödaktiga färgen som Tikk lärt sig förknippa med solnedgången.

Skrot klättrade upp på Tikks axel och pep lyckligt.

”God morgon. Fast god kväll”, hälsade Tikk honom med ett leende. Han var ju bara en robot, men han betydde ändå så väldigt mycket för Tikk.

Det blev en lång tystnad medan Tikk tänkte över vart hon befann sig.

”Var är den där Véma någonstans nu då?” frågade hon och tittade på Skrot.

”Hej där.” Plötsligt stod en kvinna med långt, vitt hår och violetta ögon innanför dörren.

Tikk ryckte till och bara stirrade. Trots det vita håret såg kvinnan inte alls gammal ut. Hennes ögon fick Tikk att rysa.

”Det är jag som är Véma, Véma Kännare”, pressenterade kvinnan sig och gick fram till Tikk. ”Vad heter du?”

”Tikkipe Drakjägare”, svarade Tikk. Använde kvinnan efternamn så måste ju hon också göra det.

Kvinnans blick mörknade. ”Det har länge varit förbjudet att jaga drakar här”, sade hon hotfullt.

”Jag jagar inte drakar”, svarade Tikk chockat. Fanns det drakar här?

”Varför kallar du dig Drakjägare då?”

”Det är bara ett efternamn, som jag fått av min far, som fått det av sin far, och så vidare”, förklarade Tikk.

”Du borde inte kalla dig för det, Tikkipe”, sade Véma varnande.

”Okej, men jag kallas faktiskt Tikk”, svarade Tikk försiktigt. Kvinnan skrämde henne.

”Det kan jag gå med på. Hur gammal är du Tikk?” frågade helaren bestämt.

”Tretton år.”

”Var är din familj?” Véma sneglade på Skrot utan att ända sin misstänksamma kroppshållning.

”Min mor är död och min far är chefsmekaniker på rymdskeppet YGV7259. Jag har inga syskon”, berättade Tikk.

”Varför är du här?” frågade Véma hårt. Hon hade inte rört sig sedan hon ställt sig bredvid Tikks säng.

”Jag fick åka med skytteln till Ceron när vi dockade med planeten, men jag vandrade in i skogen och somnade. Därav missade jag tillbakaresan och sedan blev jag biten av en orm. Jag frågade en man på marknaden vad det var för orm och han berättade om giftet och skickade iväg mig med ett skepp hit.”

”Hm…” Kvinnans blick granskade noga Tikk. Sedan tog hon och undersökte bitmärkena i Tikks arm. ”Blir inte din far orolig då?” frågade hon och tittade upp på Tikk igen.

”Nej, tyvärr”, svarade Tikk och himlade med ögonen i ett försök att verka oberörd. Hon hoppades halvt att hon hade rätt och halvt att hon hade helt fel, men framförallt hoppades hon att Véma inte skulle misstänka att hon ljög lite.

”Du kommer att vara återställd om några dagar”, sade kvinnan sakkunnigt, som om hon inte alls brydde sig om det Tikk just berättat.

”Några dagar?” frågade Tikk oroligt. Hon visste ju inte vad hon skulle göra när helaren släppte iväg henne.

”Nu är det sovdags”, sade Véma kort. ”God natt.” Sedan lämnade hon rummet, snabbt som vinden.

Tikk trodde först inte att hon skulle kunna somna igen, eftersom hon inte kände sig trött, men snart nog sov hon ändå.

 

Den här gången vaknade Tikk av att någon tittade på henne. Det gav en så obehaglig känsla att hon var tvungen att se efter vem det var. Det var Véma. Hon stod lutad mot en blombänk med händerna bakom ryggen.

”God morgon”, hälsade Tikk osäkert.

”Hej”, svarade helaren kort tillbaka utan att röra sig en millimeter.

”Vad gör du?” vågade Tikk sig på att fråga.

”Jobbar.”

”Hur då?”

”Mentalt.”

Tikk brydde sig inte i att fråga mer, det gick ju inte att få ett enda vettigt svar ur den där kvinnan.

Dörren öppnades och en blåhårig man kom in i rummet med en bricka.

Tikk fann sig än en gång stirrande. Blått hår?!

”Frukost”, meddelade mannen och hjälpte Tikk att sätta sig upp innan han placerade brickan i hennes knä.

”Tack”, sade Tikk. Mannen hade ett mycket trevligare uttryck än Véma.

”Jag heter Temmo”, presenterade sig mannen när Tikk började äta. ”Jag är helarlärling.”

”Okej”, mumlade Tikk. Det fanns så väldigt många underliga saker här.

”Du kan gå nu Temmo”, sade Véma bestämt. ”Du stör.”

Tikks mun föll upp, men hon lät bli att säga något. Kunde kvinnan bli mer oartig?! Motvilligt fortsatte Tikk med sin frukost. Det hade varit trevligare med Temmo där.

”Du har fin hy”, sade Véma oväntat. Hon hade samma hårda tonfall som förut.

”Va?” Tikk stirrade på helaren. Hade hon just gett Tikk en komplimang?

”Du har fin hy”, upprepade kvinnan och tillät sig själv ett litet leende. Hon lämnade blombänken och gick och satte sig bredvid Tikk på sängen.

”Tack”, mumlade Tikk osäkert. Vad skulle nu komma?

”Dina ögon påminner om min mors, hon hade också sådär bruna ögon.” Véma såg sorgset ned på sina händer. ”Förlåt”, viskade hon.

”För vadå?” frågade Tikk förvirrat. Pratade helaren verkligen vänligt med henne?

”Jag har betett mig lite oartigt, har jag inte?” Véma tittade upp på Tikk och de där underliga, violetta ögonen var fyllda med ånger.

Tikk visste inte vad hon skulle svara på det, så hon tittade ner i golvet istället.

”Jag borde inte ha blivit helare”, berättade Véma. ”Jag skulle ha passat bättre som vanlig kännare.”

”Är det inte härligt att rädda folks liv?” frågade Tikk. Hon hade ingen aning om vad en kännare var för något, men Véma hade ju kallat sig för det.

”Jo, det är en fantastisk känsla”, log Véma drömskt. ”Men jag är så dålig på att förstå människor, så jag håller mig mest undan när själva helandet är klart.”

”Varför berättar du det här för mig?” Tikk började bli misstänksam.

”Du frågade”, svarade Véma kort.

”Inte om det där med din mors ögon”, sade Tikk envist.

”Jag vet inte”, suckade Véma och ryckte på axlarna. ”Jag kände att det var något speciellt med dig.”

”Vadå?”

”Klä på dig, så ska jag visa dig Avéda.” Kvinnans hårda uttryck var tillbaka igen och hon reste sig upp och lämnade rummet.

Tikk utbytte en förvirrad blick med Skrot. Sedan reste hon sig upp och tog på sig sina kläder som låg på stolen bredvid sängen tillsammans med väskan. Det var knepigt med vänsterarmen, så hon struntade i handskarna och lät skjortärmarna vara ouppvikta.

Så fort Tikk var klar kom Véma tillbaka. Hon hade en kortärmad, grön bomullsklänning på sig och håret i en fläta.

”Redo?” frågade hon.

”Okej”, svarade Tikk. Hon kände sig lite ostadig, men hon antog att Véma var medveten om det.

Véma visade ut Tikk genom dörren. Där utanför var en trädgård omringad av en mur. Ett stort träd skymde en stor del av den molnbeklädda himlen. Véma ledde vägen genom grinden i muren och ut i staden.

Tikk fann sig återigen gapande. Där fanns bara trähus. Det slog Tikk hur vackert det var med trä egentligen. På rymdskeppet var nästan allt av metall.

”Här har du Avéda”, sade Véma och log brett åt Tikks min.

”Det är vackert”, sade Tikk och log tillbaka.

”Jag ska visa dig mitt favoritvärdshus: Stigande Solen”, berättade Véma. Hon hade snabbt återtagit sin hårda hållning. Det var väl så hon var som oftast.

Tikk nickade.

De gick långsamt längs de stenlagda gatorna och Tikk fann sig nyfiket iaktta alla människor omkring sig. Många hade simpla kläder med smutsfläckar här och där.

”Avéda är en stor stad, men det är ingen rik stad. De flesta innevånarna är fattiga fiskare”, berättade Véma. Många av människorna de mötte nickade respektfullt mot henne.

”Jag har aldrig sett något liknande”, mumlade Tikk storögt.

”Där bor smeden”, sade Véma och pekade på en fristående byggnad i ett gathörn.

Tikk nickade.

”Där är vakttornet.” Véma pekade på en rund stenbyggnad som sträckte sig högt över alla de andra husen.

Tikk började få ont i käkarna, hon gapade och log om vartannat.

”Här har vi Stigande Solen.”

Det var en nedgången byggnad med en stor skylt ovanför dörren. Det var en sol som steg över horisonten och därunder stod Stigande Solen skrivet med snirkliga bokstäver. När de kom in var det lika slitet där också. Några stolar och bord var utspridda över golvet, utanför dörren till köket fanns en kort bänk och en trappa ledde upp till övervåningen. Vid borden satt ett tiotal gäster.

”Véma!” utbrast en gammal man i ett smutsigt förkläde och skyndade sig fram och kramade om helaren.

”Far, hur mår du?” frågade Véma ömt. Hennes hårdhet var som bortblåst, istället fanns en vänlig mjukhet där. Mannen var ju tydligen hennes far.

Tikk satte sig ned på en ledig stol i närheten och suckade matt. Hon lät dem prata ifred. Hur var det med hennes egen far nu? Saknade han sin dotter? Älskade han sin dotter?

”Jag tog med en vän”, sade Véma plötsligt och lade en hand på Tikks axel.

Tikk tittade förvånat upp på kvinnan. Hade hon just kallat Tikk för en vän? Tikk hade aldrig varit med om något liknande, hon hade ju aldrig haft några vänner.

”Jasså”, sade Vémas far. Han lät lika förvånad som Tikk kände sig. Hade Véma inte heller haft några vänner?

”Tikk har växt upp på ett rymdskepp”, berättade Véma.

”Trevligt att träffas”, hälsade Tikk och skakade mannens framsträckta hand.

Han tycktes fastna i Tikks ögon. Tikk antog att han tänkte på Vémas mor.

”Trevligt att träffas”, mumlade mannen till slut tillbaka och vände sig mot sin dotter igen med en frågande min.

”Hon blev biten av en grönögd Svart Gepte”, fortsatte Véma berätta och nickade mot sin far.

”Då hade du tur som nådde Véma i tid”, log mannen mot Tikk. ”Vill ni ha något att äta?”

”Ja tack, det är nog dags för det nu”, svarade Véma.

Hennes far skyndade in i köket och kom snart ut med två brickor som han ställde på bordet framför Tikk. Sedan var det en annan gäst som ropade på honom.

Véma satte sig ned på stolen bredvid Tikk.

De åt i tystnad.

”Ska vi gå tillbaka?” frågade Véma när de ätit färdigt. ”Du behöver vila.”

Tikk nickade och reste sig upp, hon kände sig faktiskt trött.

Innan de gick lade Véma några mynt på brickan, åt sin far.

”Saknar du din mor?” frågade Tikk när de var ute på gatan igen.

”Mycket”, svarade Véda känslolöst. Hennes hårda fasad var tillbaka. ”Saknar du din?”

”Nja, jag har ju aldrig träffat henne eftersom hon dog när jag föddes, men jag önskar ändå att hon vore vid liv”, svarade Tikk med en suck. Om hennes mor överlevt så skulle hennes liv ha varit så mycket annorlunda. Hennes far hade kanske kunnat älska henne på riktigt.

”Var kom din mor ifrån?” frågade Véma.

”Min far träffade henne när han var nere på en planet, men han brukar inte säga namnet på den när han berättar historien om hur de träffades för mig.”

”Okej”, mumlade Véma.

Sedan gick de tillbaka i tystnad.

När de kom fram lade sig Tikk matt på sängen i örtstugan och vilade.