The real world is limited

Har varit i sommarstugan nu i helgen, och då har jag gjort mitt bästa för att få ihop det här. Det kändes lite konstigt att gå tillbaka i tiden och skriva något, men jag tror att det blev bra.

Kapitel 4,5 ligger alltså mellan kapitel 4 och kapitel 5.

Det är en förtydligan på Tikks relation till Véma och Temmo, och hennes beslut att stanna på Elejona. Man skulle kunna se det som en förlängning på de fem första meningarna i kapitel 5, som jag egentligen tagit bort, men jag låter dem vara kvar här på bloggen.

Hoppas det kan sudda ut några frågetecken!

4,5

Helaren och hennes lärling

 

Medan hon vilade hade Tikk mycket tid att tänka. Hon tänkte på sin far. Han hade säkert inte ens märkt att hon var borta, det vore så typiskt honom. Ofrivilligt blev hon arg. Varför skulle hon återvända till det där? Hon kunde säkert skaffa sig ett mycket bättre liv här på Elejona. Det blev som en utmaning, ett påhittat vad mot hennes far. Tikk måste bevisa för honom att hon skulle klara sig själv på denna okända planet. Hennes liv på rymdskeppet var över, bestämde hon sig för. Hon lovade sig själv att aldrig återvända.

”Sade jag inte att du skulle vila?” frågade Véma utifrån trädgården. ”Det blir ingen bra vila om man är arg.”

Tikk var ju inte arg! Vad kunde Véma veta om det föresten? Hon var ju inte där.

Tikk slöt ilsket avtalet med sig själv. Sedan slappnade hon av och försökte tänka på något annat. Vad skulle hon göra på Elejona egentligen?

”Véma?” ropade hon i hopp om att helaren var kvar i trädgården.

Véma öppnade dörren och kom in. Hennes varje rörelse tycktes ta en evighet, och hon såg väldigt sträng ut.

”Kommer jag få stanna här tills jag är återställd?” frågade Tikk bestämt. Hon måste börja lägga upp en plan.

”Det är klart du får. Du har ju ingen annanstans att ta vägen”, svarade Véma enkelt. Tikk skymtade någon slags glädje i helarens ögon, trots att hon inte alls lät glad.

”Glädjer det dig att jag frågar?” frågade Tikk förvånat.

Véma vände sig om och lämnade rummet.

Jag tolkar det som ett ja, tänkte Tikk med ett leende. Véma verkade verkligen gilla henne ändå, även om hon inte riktigt ville visa det. Kanske kunde Tikk få stanna hos dem också när hon mådde bra igen? Det skulle hon fråga någon gång senare. Nu insåg hon att hon var väldigt trött, och hade ont i armen.

Temmo kom in i rummet med en bricka. Han räckte Tikk en skål med rotmos, sedan satte han sig på sängen och tog en titt på hennes arm.

Tikk bet ihop när han klämde där ormen bitit, det gjorde fruktansvärt ont.

”Jag ska smörja på lite salva”, sade Temmo fundersamt och tog upp en annan skål från brickan han haft med sig. Han kletade på något på ormbettet, som genast fick det att kännas bättre.

”Tack”, mumlade Tikk.

”Det är mitt jobb att få folk att må bättre”, log Temmo. Nu kunde Tikk se mer av honom än det blå håret. Han var säkert yngre än Véma eftersom han var hennes lärling, men det kunde inte vara så stor skillnad. Han var normalbyggd, varken stor eller liten, med ett vänligt ansikte och stora silvergrå ögon. Hans framtänder syntes när han log, de såg ut att vara i bra skick.

”Det måste vara ett härligt jobb”, sade Tikk och log mot mannen.

”Det är det absolut, jag är så glad att få vara lärling till en så skicklig helare som Véma”, sade Temmo högtidligt. Sedan skrattade han till, troligtvis åt sitt eget tonfall.

”Jag önskar jag hade kunnat få bli mekanikerlärling, så att jag kunnat bli en riktig mekaniker på rymdskeppet. Men det är bara pojkar som får bli det”, berättade Tikk surt. Den där ilskan var tillbaka.

”Tänkte du försöka ta dig tillbaka när du mår bättre?” frågade Temmo.

”Nej, jag tänker stanna här”, sade Tikk bestämt. Hon hade ju ingen anledning att återvända. Dessutom måste hon vinna det där vadet.

”Här hos oss?” frågade Temmo osäkert.

”Jag tänkte diskutera med Véma om vad jag ska göra”, sade Tikk med en suck. Hur skulle hon kunna diskutera någonting med den där kvinnan?

”Jojo, hon är lite svår”, sade Temmo bekymrat. ”Men hon har ett gott hjärta, och hon vill hjälpa människor. Även om hon inte visar det.”

”Jag har förstått det. Hon försöker verkligen vara snäll mot mig, och ibland lyser välviljan igenom, men hon är väldigt bra på att gömma den”, sade Tikk.

”När jag först kom hit, så var hon väldigt hård, hur mycket jag än slet. Beröm kom bara i form av ett kort: Bra. Men hon har lättat upp och vi kan faktiskt skratta tillsammans nu, även om det bara är när vi är ensamma ihop”, berättade Temmo.

”Hon har väl svårt med människor, sådant tänkte jag aldrig på ombord på rymdskeppet. Alla behandlade mig ju likadant. Jopp var kanske den enda som verkligen lade märke till mig, fast han hade ju koll på alla som kom och gick i verkstaden”, berättade Tikk i sin tur. Hon kände hur ögonlocken började bli tunga.

”Livet är hårt”, suckade Temmo och reste sig upp. ”Nu ska du få sova, för det behöver du. Du kanske kan hjälpa till med örterna imorgon.”

”Det gör jag gärna”, mumlade Tikk trött och lade sig ned bland filtarna. Hon hann somna innan Temmo lämnat rummet.

 

Nästa morgon vaknade Tikk och insåg att hon återfått rörelseförmågan i vänsterarmen. Tyvärr gjorde det så ont när hon försökte använda armen att hon ändå lät bli.

Véma kom in i stugan precis som om hon visste att Tikk just vaknat, och gav henne frukost.

”Tack”, sade Tikk förvånat.

”God morgon”, sade Véma stelt och tvingade fram ett litet leende, som var föga övertygande.

”Får jag stanna här ett tag också efter att armen är bra igen?” Tikk fann ingen anledning att tveka, då skulle Véma säkert ha skyndat ut därifrån igen. Kvinnan verkade för det mesta vara stressad.

”Visst”, svarade Véma chockat. Tikk såg den där glädjen skymta förbi i hennes ögon igen. Hon ville verkligen att Tikk skulle stanna, men hade troligtvis inte vågat hoppas att Tikk själv också ville det.

”Varför är du så snäll mot mig?” frågade Tikk försiktigt.

”Jag fick en Känsla när du kom hit, som sade mig att det är något speciellt med dig och att jag måste ta hand om dig”, berättade Véma.

”En känsla. Gör du dig så mycket besvär för en känsla?” frågade Tikk tveksamt.

”Igår natt, natten efter att du kommit hit, hade jag en dröm. Du räddade mitt och Temmos liv, men framförallt så räddade du hela Elejona. Jag vet inte hur, eller från vad, men jag vet att du gjorde det. Alltså måste du vara betydelsefull.” Véma sade det snabbt och oroligt. Hon såg verkligen rädd ut.

”Jaha… så det är en dröm också”, sade Tikk eftertänksamt. Hon var osäker på hur hon skulle ta det här. Véma tycktes ha lagt hela sitt liv i händarna på sina känslor och drömmar, vilket verkade fullständigt galet i Tikks ögon. Men å andra sidan var det något väldigt allvarligt med saken, det kändes som om själva luften i rummet var på helspänn.

”Kom och hjälp mig med de här örterna nu”, sade Véma snabbt och bröt spänningen.

Tikk kom fram till blombänken, där Véma började flytta fram några krukor med små växter med stora gröna blad.

”De här bladen ska malas sönder. Allihop”, instruerade Vema och ställde en stor mortel framför Tikk.

”Dör inte växterna då? Eller något?” frågade Tikk nervöst.

”Såhär gör du”, förklarade helaren och rev av bladet så nära stammen det gick. ”Med alla blad på de här växterna.” Hon pekade ut de fyra krukorna som hon ställt fram.

”Okej”, mumlade Tikk. Det kunde ju inte vara så svårt att riva av en massa blad.

”Sedan maler du dem här.” Véma lade ner bladet i morteln och visade hur Tikk skulle göra. ”När du är färdig kan du komma in till huset och tala om det för Temmo eller mig.”

”Vad har man det här till?” frågade Tikk nyfiket. Om hon skulle stanna så var det väl bäst om hon lärde sig något om helandets konst också.

”De här är Rotgrönblad, och det är bra mot insektsbett”, svarade Véma och gav Tikk ett kort leende innan hon lämnade stugan.

Tikk insåg redan efter första bladet att uppgiften inte skulle bli lika enkel som den verkade. Hon saknade en brukbar arm, och det blev ett större problem än hon trott.

”Skrot?” bad hon. ”Kan du pocka loss bladen och lägga dem här i?” Det var egentligen ingen fråga, eller order eller någonting. Roboten var ju programmerad att vara i synk med Tikks behov.

Skrot vecklade ut de verktyg han skulle behöva, två olika typer av gripklor. Sedan klättrade han upp i krukan och började smidigt riva av bladen. Med en förlängd arm lade han dem i morteln, där Tikk malde sönder dem.

Med Skrots hjälp var Tikk klar på nolltid. Hon gick osäkert ut till trädgården, hon hade ju aldrig varit i huset tidigare.

”Är helaren inne?” frågade en äldre kvinna som precis måste ha kommit in genom grinden.

”Hon borde vara det”, svarade Tikk stelt. Kvinnan hade skrämt henne lite.

”Vad bra”, log kvinnan och fortsatte sin färd mot huset.

Tikk följde efter henne.

Det var ett ganska stort hus, och direkt där man kom in var ett stort rum uppdelat på mitten. En del var kök och matplats, och den andra verkade fungera som mottagning, med en säng, några stolar, en bänk och skåp. Temmo satt vid matbordet och skrev någonting.

”God morgon”, hälsade kvinnan.

”Ja, det kan jag väl tänka mig”, sade Temmo och tittade upp från sitt skrivande med ett leende. ”Vad vill frun ha hjälp med?”

”Jo, gubben min skar sig på kniven när han rensade fisk igår. Synen hans är inte som den ska, men i alla fall så har tummen hans svullnat upp. Det var bara ett litet skärsår, men jag blir ju ändå lite orolig”, berättade kvinnan. Hon vred nervöst sina händer när hon talade.

”Det är säkert ingen fara”, försäkrade Temmo. Han reste sig upp och tittade i ett av skåpen.”Här ska du se. Smörj på lite av det här så tar det kål på eventuella infektioner.” Han räckte kvinnan en liten träburk, som hon tacksamt tog emot.

”Tackar så mycket herrn”, sade kvinnan och neg vördnadsfullt. Sedan tog hon fram ett silvermynt ur fickan.

”För all del, behåll pengarna. Ni behöver dem bättre än oss”, sade Temmo varmt och klappade kvinnan på axeln.

När kvinnan lämnade huset såg hon nästan gråtfärdig ut.

”Det där hade jag aldrig kunnat åstadkomma”, sade Véma med en suck och kom ut från ett av de närliggande rummen.

”Man ska aldrig säga aldrig”, protesterade Temmo med ett uppmuntrande leende mot Véma.

”Jag är klar med de där rotgrönbladen”, meddelade Tikk.

”Det gick ju fort”, sade Véma misstänksamt. ”Och du som för stunden är enarmad också.”

”Okej, jag fuskade lite”, erkände Tikk.

”Det är människors liv vi sysslar med här, då kan man inte fuska!” sade Véma upprört.

”Okej, okej!” Tikk blev plötsligt rädd för helaren igen. ”Jag fuskade inte!”

”Hur ska du ha det nu då?” frågade Temmo.

”Jag tog hjälp av min robot”, sade Tikk bestämt och vände sig till Véma. ”Du behöver inte oroa dig för resultatet, för det kan inte bli bättre. Du kunde inte ha gjort det bättre själv.”

”Okej”, sade Véma, halvt ursäktande. ”Vi går väl och tar en titt då.”

Alla tre gick de över till örtstugan.

”Jag tycker det ser perfekt ut”, sade Temmo när han beskådade resultatet av Tikks arbete.

Véma nickade. Hon var ofrivilligt imponerad.

Tikk log stolt.

”Ställ upp dörren Temmo, så tar vi Glodblommorna och Flodkåporna idag också”, bestämde Véma och ställde undan rotgrönbladskrukorna på en hylla i ena hörnet.

Sedan började de jobba med de nya växterna.

Temmo gjorde sitt bästa för att hålla uppe en konversation som involverade både Tikk och Véma. Han började med att prata om mat, något som alla måste ha, men det fungerade inte. När Tikk berättade om maten på rymdskeppet såg Véma mest äcklad ut, och när Véma pratade om maten de hade på Elejona, gick Tikk förlorad i alla konstiga örter och kryddor, och tappade intresset. Temmo misslyckades radikalt med att prata om något som intresserade både Véma och Tikk lika mycket.

När de avbröt arbetet för att äta, var det lite dålig stämning. Temmo hade dragit in dem i en diskussion om musik. Det var ett område där Tikk och Véma inte alls kom överens. Tikk tyckte om lugna sånger med vackra texter, medan Véma tyckte det var bättre med lite mer fart och rytmer. Tikk kunde aldrig ha tänkt sig att man skulle kunna gnälla så mycket så varandra över olika detaljer i musik. Det kunde nog inte Temmo heller tänka sig.

Under måltiden skrek de i alla fall inte åt varandra längre.

”Bara en besökare än så länge idag”, sade Temmo.

Véma blängde ilsket på Tikk och Tikk stirrade argt tillbaka.

”Kommer ni att vara såhär hela dagen?” frågade Temmo uppgivet.

”Nej”, morrade Véma.

”Jaha, vilken lättnad”, sade Temmo ironiskt. Han trodde inte på henne.

Då öppnades dörren och en liten pojke kom in, följd av en stor och kraftig man. Pojken såg ut att ha väldigt ont i sin högra hand som han höll tryckt emot bröstet.

”Vad är det som har hänt dig då?” frågade Temmo och reste sig genast upp.

Véma följde långsammare efter.

Tikk satt kvar.

”Jo, pojkarna bråkade och jag tror Pom bröt handleden”, berättade mannen.

”Det är inge vidare det”, mumlade Temmo och satte upp pojken på bänken.

Véma undersökte Poms hand och nickade.

Temmo hämtade något i ett skåp.

Tikk visste inte vad hon skulle göra. Hon smet ut i trädgården och satte sig på marken med ryggen mot det ensamma, stora trädet. Hon vara alldeles skakig, vilket ju var helt ologiskt. Hon slöt ögonen och när hon öppnade dem igen låg hon i sängen i örtstugan. Hon satte sig förvirrat upp och fick syn på Véma som tydligen fortsatt arbetet med växterna på egen hand.

”Febern kom visst på återbesök”, sade helaren nedstämt.

”För mig?” frågade Tikk tvekande.

”Ja”, svarade Véma och kom och satte sig bredvid Tikk. ”Jag lade om handleden på den där pojken, sedan gick jag ut för att se vart du tagit vägen. Jag är inte så bra på att prata med folk vet du ju. Men i alla fall så låg du utslagen i trädgården med hög feber.”

”Jaha”, sade Tikk och lade sig ned igen. Hon försökte andas lugnt, men chocken av att ha vaknat på fel plats hade höjt hennes puls rejält.

”Snälla gör inte sådär igen”, bad Véma oroligt. Hon var verkligen bekymrad, och hon visade det.

”Jag gjorde ju ingenting”, mumlade Tikk. ”Men armen blir väl fortfarande bra om några dagar?”

”Du borde kunna använda den imorgon”, berättade Véma med ett bekymrat leende. ”Jag vet inte vad det är, men det är något speciellt med dig. Förlåt för grälet med musiken och allt det där.”

”Det är något speciellt med dig också”, sade Tikk och log. ”Förlåt själv för allt det där. Det känns som om jag har känt dig och Temmo mycket längre än jag har.”

”Det känns som om jag känner dig bättre än jag gör också”, viskade Véma och andades långsamt ut. Sedan böjde hon sig fram och gav Tikk en kram.

Tikk var lycklig. Hon hade aldrig blivit kramad förut. Hon skulle definitivt stanna på Elejona. Hennes far skulle allt få se att hon kunde.

 

Nästa dag kunde Tikk mycket riktigt använda sin vänsterhand igen, även om användningen var begränsad av smärta. Hon hjälpte till med resten av växterna som de inte hunnit med under gårdagen.

Tikk kände sig riktigt hemma med Véma och Temmo. Livet i Avéda var mycket bättre än livet på YGV7259.