The real world is limited

Nu har jag skrivit ännu ett kapitel :)

Jag har bestämt mig för att jag ska skriva ett kapitel 4,5 för att förtydliga några saker och så, men vi får se när det blir av.

Här är kapitel 8 i alla fall!

(9 egentligen om jag lägger in ett extrakapitel)

8

Saknad

Omot tittade på klockan igen. Nu var den där hemska timmen slagen. Den där han förlorat sin älskade Milia, men det var också då han fått Tikk. Han hade inte sett dottern sedan han gav henne den där klockan och brevet. Han hade trott att brevet skulle få henne på bättre humör, men han hade kanske haft fel.

”Hur är det med dig Omot? Du ser nere ut.” Det var Jopp.

”Jag är väl lite trött antar jag”, muttrade Omot och samlade sig. Verkstaden var ingen bra plats att se deppig ut, där var ju fullt med människor som skulle kunna tro att han var en vekling.

”Sätt dig en stund då. Du har jobbat med den där svävaren hela dagen”, sade Jopp med ett uppmuntrande leende. Den gamla mannen hade koll på alla som jobbade i verkstaden, och han brydde sig om deras välbefinnande. Det kunde inte finnas någon annan på rymdskeppet som var som han.

”Det har du rätt i”, mumlade Omot och gick och satte sig på en bänk i närheten.

”Det är fjorton år sedan idag, va?” frågade Jopp. Bara han kunde hålla koll på sådant.

Omot nickade.

”Då ska jag lämna dig ifred”, sade Jopp och gick iväg.

Omot suckade tungt, han saknade sin dotter. Vart hade hon kunnat ta vägen? Han tänkte tillbaka på dagen han senast sett henne. De hade bråkat på morgonen och hon hade låst in sig i sitt rum. Omot hade letat fram en present åt henne och skrivit brevet, sedan hade han väntat. Eftersom han inte kunnat vänta hela dagen så hade han gett upp och gått ner till verkstaden. Där väntade massor av jobb, som hindrade honom från att tänka mer på Tikk. På eftermiddagen hade hon dykt upp och hjälpt honom med det där BV7-skeppet. Han hade kört iväg henne därifrån. Sedan hade hon kommit och frågat om hon fick följa med skytteln ner på en planet, och han hade sagt nej. Hon hade gått till verkstaden. Han hade gjort klart jobbet med BV7an och varit på väg till verkstaden själv, när Tikk sprungit rakt in i honom. Han hade skällt på henne och lagt ned presenten i hennes väska. Sedan hade han fortsatt med sitt.

De hade väl sagt i högtalarna att skytteln skulle ge sig av snart? Och Tikk hade sprungit in i hangaren. Hon hade inte synts till sedan dess.

Tanken på att Tikk kanske åkt med skytteln ändå, fick Omots blod att isa sig. Han måste göra något. Han måste prata med skyttelbesättningen.

De var i full fart med att förberedda skytteln för nästa resa, som skulle ske nästa morgon. Omot stod och tittade på skytteln, utan att våga göra något. Tänk om de trodde han var en vekling för att han brydde sig om vart hans dotter tagit vägen. Han kanske bara borde vara glad över att hon var borta?

”Ville du något Omot?” frågade en av de unga männen som höll på att lasta skytteln. Alla visste ju vem Omot var.

”Jo… någon vecka sedan, eller så, vart landade ni då?” frågade Omot tvekande.

”Fem dagar sedan var vi ner till Toggyp”, svarade mannen och kliade sig i huvudet.

”Nja… längre tillbaka?” försökte Omot.

”Tja, det var väl en tio dagar sedan vi var ner på Elejona”, sade mannen osäkert.

”Okej… det är ingen som kommer ihåg om Tikk var med då?” Det tog emot att fråga, men Omot måste bara veta.

”Jag ska fråga”, sade mannen och försvann in i skytteln.

Omot stod kvar utanför och försökte lugna ner sig. Tikk gömde sig säkert bara någonstans på rymdskeppet.

”En av grabbarna säger att han såg henne kliva av i Ceron”, berättade den unge mannen efter att han kommit ut igen.

”Det var ingen som såg om hon var med på tillbakavägen?” frågade Omot oroligt.

”Nej, vi bockade av alla som steg ombord”, svarade mannen beklagande. ”Tikk var inte med på någon lista.”

”Så hon är alltså på Elejona”, insåg Omot, oförmögen att hålla rösten stadig. Han tvingade sig själv att andas lugnt.

”Det ser inte bättre ut”, sade mannen och återvände till sitt arbete.

Omot gick tillbaka till verkstaden med huvudet fullt av oroliga tankar. Jopp lade självklart märke till honom.

”Nu ser du verkligen nere ut”, påpekade den gamle mannen bekymrat.

”Tikk är på Elejona”, berättade Omot.

Jopp såg ut som om någon dött. Han klappade Omot på axeln utan att veta vad han skulle säga.

”Såg du henne den där dagen när hon var inlåst på sitt rum hela förmiddagen?” frågade Omot. Han kunde inte bara stå där och vara ledsen.

”Ja, hon berättade för mig att fjärrkontrollen till dörren gått sönder så att hon inte kom ut förrän hon lagat den”, berättade Jopp med en suck.

”Jaså, det var därför hon var där inne så länge”, muttrade Omot ångerfullt.

”Sedan fick hon min gamla svävarbräda som hon satt och pysslade med ganska länge. Hon gjorde väl några förbättringar antar jag”, fortsatte Jopp berätta.

”Det var snällt av dig”, sade Omot och tittade på klockan. ”Hur långt är det till Elejona härifrån?”

”Hur ska jag kunna veta det?” utbrast Jopp och ryckte på axlarna. ”En vecka, om man inte stannar efter vägen”, sade han sedan med ett leende.

Omot besvarade leendet snabbt innan han skyndade tillbaka till hangaren. De hade listor över vart de olika småskeppen skulle någonstans, kanske skulle något av dem till Elejona.

”Kan jag få titta på destinationslistorna?” frågade han i hangarcentralen.

”Vad är det du vill veta?” frågade mannen bakom disken.

”Går det några skepp till Elejona?” frågade Omot.

”Vänta lite så ska jag se efter”, sade mannen och skrev in någonting i datorn.

Omot stampade otåligt med foten i golvet.

”Det finns ett gammalt CX som har direktdestination Elejona, men det är allt”, sade mannen bakom disken.

”Kan jag få en kopia på registreringen?” bad Omot.

Mannen skrev ner något mer i datorn, och sekunden efter skrevs ett papper ut.

Omot tog pappret och gick därifrån. Där stod mycket riktigt att CX-skeppets direktdestination var Elejona. Dess ägare var en man vid namn Eyt Klåfinger. Omot såg ut över hangaren på jakt efter det lilla skeppet. Han tyckte sig skymta något bakom ett större skepp och gick dit.

”Du där! Du ser ut att vara en kunnig man, hjälp mig med det här!” ropade en man med långt hår, svart, och lila längst upp på huvudet. Han var väldigt lång och smal, det var beundransvärt hur han kunde hålla balansen när han stod upprätt.

”Jag?” mumlade Omot förvirrat. Vem var den här mannen? Ingen i hela universum kunde väl vilja gå omkring med lila hår?

”Just du. Det är något fel på min motor och jag tror det kan ha något att göra med det där äpplet jag tappade för några dagar sedan”, babblade mannen samtidigt som han föste med sig Omot mot CX-skeppet som stod i närheten. Då var det väl Eyt Klåfinger det här då.

”Det är ett gammalt skepp det här, du tror inte att det skulle kunna vara något annat än ett litet äpple som är fel?” frågade Omot motvilligt.

”Varför skulle det vara det?” frågade Eyt förolämpat. Han lade armarna i kors och spände blicken i Omot.

”Motorn brukar slitas ut vet du”, sade Omot och blängde tillbaka. ”Du kanske skulle vilja ha några uppdateringar?”

”Vem är du egentligen?” frågade Eyt misstänksamt.

”Vem är du?” frågade Omot tillbaka.

”Jaha, förlåt. Jag är Eyt Klåfinger”, pressenterade sig mannen och bugade sig mot Omot.

”Omot Drakjägade, chefsmekaniker”, sade Omot och stäckte fram handen, som Eyt entusiastiskt skakade.

”Jag får ursäkta min framfusighet då. Det är klart att du kan motorer”, log mannen ursäktande.

”Jag har hört att du ska till Elejona”, sade Omot.

”Jajamensan! Tänkte åka en sväng och titta till familjen, vet du”, berättade Eyt och log klurigt. Han hade alla möjliga konstiga gester för sig när han talade.

”Du tror inte att jag skulle kunna få lift dit?” frågade Omot. Vid omnämnandet av en familj, kände Omot att han kunde göra vad som helst för att få se sin Tikkipe igen.

”Vad skulle du till Elejona och göra?” frågade Eyt och skrattade högt, som om Omot just berättat ett oslagbart skämt.

”Titta till familjen”, svarade Omot kallt.

”Jaha”, sade Eyt och avbröt sitt skrattande. ”Du ser inte ut att komma från Elejona”, förklarade han sig själv med ett skamset leende.

”Min dotter finns där”, berättade Omot sammanbitet.

”I så fall är jag öppen för förhandling”, flinade Eyt och slog ihop händerna.

”Jag står fast vid mitt förslag att uppdatera skeppet ditt”, sade Omot bestämt. ”När hade du tänkt ge dig av?”

”Så snart jag fått ordning på skeppet. Det låter som ett bra förslag”, mumlade Eyt fundersamt. ”Det skakar vi hand på.”

Omot tog osäkert mannens hand och slöt avtalet. Skulle han verkligen stå ut med den där babblande galningen i en hel vecka?

”Jag går och packar en väska, så att du inte åker iväg utan mig”, mumlade Omot och skyndade sig därifrån. Han behövde kunna andas lite. Vad var det han höll på att göra egentligen? Ge upp sin brillianta position på YGV7259, som han kämpat för i hela sitt liv, för att leta rätt på sin dotter, på en främmande planet där teknologi ansågs vara alldeles onödig?

Jag överlever inte utan Tikk, tänkte han förtvivlat och drog handen genom sitt svarta hår där några grå strån börjat dyka upp. Han måste hålla masken inför de andra mekanikerna, och alla andra ombord på rymdskeppet för den delen.

Omot tog hissen upp till hytterna och plockade fram sin gamla ryggsäck. Det var en gammal modell, men den var praktisk. Han lade ner diverse nödvändigheter; extra kläder, någon matbit, ett par böcker och en massa extra skruvar och mekaniska delar som han kanske skulle komma att behöva. Sedan gick han in till Tikks rum.

På skrivbordet låg fjärrkontrollen som Jopp sagt att Tikk varit tvungen att laga, och bredvid låg en hög extra skruvar och små detaljer som hon tydligen inte behövt.

Omot vände sig bort och tog fotot som stod på sängbordet. Det var en fin bild på Tikk, där hon stolt visade upp sin lilla robot. Varför kunde han inte ha berömt henne för den?

Varsamt lade Omot ner bilden i ryggsäcken. Han lämnade rummet med en suck. Om han ökade effekten på CX-motorn skulle de kanske ta sig till Elejona på mindre än en vecka, men det skulle ta lite tid med uppgraderingen. Efter en sista titt på sin och Tikks gamla hytt, och nedpackandet av ett tjockt fotoalbum, gav sig Omot av.

Han undvek vägen genom verkstaden när han återvände till hangaren. Det var bäst om ingen av de andra mekanikerna såg honom med en packad väska.

”Jag började just tro att jag drömt det där om att du ville följa med till Elejona”, flinade Eyt när Omot slängde in sin ryggsäck i CX-skeppets enda hytt.

”Jag undrade nästan detsamma”, mumlade Omot, utan att flina tillbaka. ”Visa mig motorn nu då.”

”Okej, chefen”, sade Eyt högtidligt och saluterade Omot innan han öppnade dörren till maskinrummet som faktiskt låg alldeles bredvid hytten.

Omot kunde inte hjälpa att han himlade med ögonen när han gick in. Eyt använde tydligen rummet som extra förvaringsutrymme, med tanke på att där var fullt med lådor.

”Jag hoppas du får plats att jobba”, sade Eyt. Han ansåg tydligen att lådorna var viktigare än skeppets motor.

”Det skulle gå mycket fortare om alla de här lådorna inte var här”, muttrade Omot irriterat.

”Du tänker så”, sade Eyt utdraget och kliade sig på hakan. ”Då får du väl flytta på dem då”, föreslog han.

Omot suckade och lyfte upp den första traven lådor. Kunde den där mannen bli mer jobbig?

”Var försiktig med de där!” utbrast Eyt förskräckt och tog lådorna från Omot. ”Jag bär ut dem själv!”

Omot suckade än en gång och tog en titt på motorn. Där var allt i en enda röra. Också. Han skrev ner några saker han behövde på en lapp, sedan gick han till verkstaden för att hämta grejerna, medan Eyt flyttade på lådorna.

”Vad har du för dig då, Omot?” frågade Jopp nyfiket och knackade Omot på axeln. Hade gubben aldrig något viktigare för sig?

”Jag ska fixa till ett gammalt CX-skepp”, muttrade Omot frånvarande. ”Motorn är fruktansvärt misskött.”

”På så vis”, mumlade Jopp. Turligt nog kom en pojke och bad om hjälp med sin garderobsdörr, så att Jopp var tvungen att följa med och hjälpa honom.

Omot återvände till hangaren och fann Eyt sittande på golvet utanför sitt skepp, läsande en tjock, gammal bok. Då och då skrattade han till.

Omot smet förbi honom in till maskinrummet. Alla lådor var nu bortplockade, så att han skulle kunna jobba obehindrat med uppgraderingarna.

Efter en stund kom Eyt och ställde sig i dörröppningen.

”Ville du något?” frågade Omot till slut eftersom Eyt inte sagt något.

”Är du hungrig?” Eyt gav Omot något slags konstigt bröd som var alldeles degigt.

”Tack”, mumlade Omot, även om han var högst skeptisk till att brödet var ätbart.

”Fortsätt jobba nu, så att vi kommer iväg någon gång”, sade Eyt och gick sin väg igen.

Jag vänjer mig, försökte Omot intala sig själv.

Snart dök Eyt upp i dörröppningen igen. Han sade inget den här gången heller, vilket började gå Omot på nerverna.

”Varför har du lila hår Eyt?” frågade Omot. Han hoppades nästan att mannen skulle bli väldigt upprörd.

”Det var väl något som gick snett med generna”, skrattade Eyt. Inte alls upprörd.

”Har du inte färgat det då?” frågade Omot. Ingen kunde ju ha lila hår, naturligt.

”Jo. Jag färgade det svart för att smälta in bättre här i rymden, men nu när jag ska hem kan jag ju inte gå omkring med svart hår. Därför ska jag klippa av det svarta så snart vi kommit iväg.” Eyt sade det som om det faktiskt var det naturligaste i världen.

Omot suckade inombords.

”Är du klar med det där snart?” frågade Eyt.

”Sådant här kan ta lite tid, och det blir inte bättre av att du kommer och stör mig”, sade Omot irriterat.

”Jag bara står här och tittar”, sade Eyt oskyldigt. ”Det var du som började prata.”

Omot morrade frustrerat åt sig själv. Han måste tydligen lära sig att ignorera Eyt.

”Jag har packat klart allt och jag undrar om du börjar bli klar, så att jag kan gå och klippa håret”, sade Eyt och trummade otåligt med fingrarna i dörrkarmen.

”Jag antar att det inte är så mycket kvar nu”, mumlade Omot och kollade klockan, det började bli sent. Tiden gick alltid fort när han jobbade.

”Okej”, sade Eyt och försvann igen.

Omot fixade de sista korregeringarna och kollade att allt var som det skulle, sedan gick han in till hytten, som faktiskt var ganska stor. Där var alla lådor upptravade i ett hörn och Eyt låg på sängen med händerna bakom nacken och tittade upp i taket. Nu hade mannen kort lila hår, vilket var lite ovant eftersom han haft så långt innan. Omot skakade på huvudet och log för sig själv. Nu var tid att plocka fram de lite trevligare sidorna av sig själv, eftersom han faktiskt var på väg att lämna det hårda livet på rymdskeppet bakom sig.

”Nu kan vi åka”, berättade han för Eyt.

”Toppen!” utbrast Eyt och flög upp från sängen. ”Du kan stanna här om du vill. Jag har städat av den andra sängen åt dig”, lade han till innan han rusade över till förarcentralen.

Omot lade sig ner på sängen Eyt fixat åt honom och slöt ögonen. Han hörde hur motorerna startade. De lät väldigt pigga, vilket tydde på att han gjort ett bra jobb.

Jag kommer Tikk, stanna där du är! Av någon anledning var Omot säker på att hans dotter var kvar på planeten, och inte hade försökt ta sig tillbaka till rymdskeppet.