The real world is limited

Jag erkänner, jag har haft en liten svacka i skrivandet. Jag visste liksom inte riktigt vad jag skulle göra för att leda historien framåt...

Men nu har det lossnat igen!

I alla fall för den här gången...

7

Det nya livet

Tikk kämpade hela förmiddagen med pil efter pil som missade måltavlan med stora marginaler. Hon började få lite koll på hur hon skulle spänna bågen. Nibbo hade tittat förbi ett antal gånger och försökt ge Tikk några tips och råd, men det hjälpte inte speciellt mycket.

”Nu måste du äta något”, sade Läjker till slut och tog Tikks pilbåge med ett uppmuntrande leende.

”De serverar soppa där borta”, berättade Nibbo och pekade på ett tält tvärs över skjutbanan. Hon och Läjker slog sig ned på en bänk invid vapenförrådet.

Tikk andades tungt, hon var alldeles slut. Att det kunde vara så jobbigt att försöka träffa en tavla med en pil. Hon tog sina saker och vandrade iväg till mattältet.

”Ännu en nykomling”, muttrade kvinnan som serverade Tikk sin skål med soppa.

Tikk satte sig vid ett bord långt bort från alla de andra som åt. Hon orkade inte prata nu. Hon var ju inte heller van vid att prata om misslyckanden, på rymdskeppet hade hon bara pratat om saker hon lyckats med.

”Så, hur går det för dig?” frågade plötsligt någon.

Tikk tittade förvånat upp. Det var en pojke som stod på andra sidan bordet med en skål soppa i händerna. Han såg nervös ut och hade blicken fokuserad på marken, tydligen försökte han gömma sig bakom sitt rödbruna hår.

”Du sitter på min plats”, mumlade han tyst och böjde huvudet ännu längre ner.

”Förlåt”, sade Tikk osäkert och flyttade sig lite åt sidan.

Pojken tittade hastigt upp och satte sig tveksamt ned bredvid Tikk. Han höll huvudet bortvänt.

”Jag heter Tikkipe. Vad heter du?” frågade Tikk försiktigt. Den här personen behövde nog prata i alla fall.

”Sollex”, svarade pojken motvilligt. Han slevade snabbt i sig sin soppa.

”Det går inte alls bra för mig. Den där måltavlan måste ha en osynlig sköld som stöter bort mina pilar”, sade Tikk som svar på pojkens första fråga. ”Hur gammal är du?”

”Sjutton.” Han såg yngre ut än han var. Det kanske var fel av Tikk att tänka på honom som en pojke. Han borde kanske klassas som en ung man, men intrycket han gav var av en pojke.

”Vad gör du här då?” frågade Tikk. Hon gjorde verkligen sitt bästa för att låta trevlig.

Sollex vände sig och tittade på Tikk ett hastigt ögonblick. ”Lite av varje”, mumlade han och reste sig upp. Innan Tikk hann göra något mer var han ute ur tältet.

Tikk suckade och reste sig upp själv. Det var väl lika bra att hon återvände till träningen.

Nibbo gav Tikk en annan pilbåge den här gången, men Tikk lät bli att ifrågasätta saken. Hon sköt iväg en pil och kände genast skillnaden. Nästa pil försökte hon anpassa mer till den nya bågen.

”Det ser bättre ut Tikk”, kommenterade Läjker.

”Men jag missar ju hela tiden”, klagade Tikk frustrerat.

”Jo, men det ser bättre ut”, envisades Läjker med ett leende. ”Du kommer närmare målet.”

”Du börjar få in den rätta känslan”, sade Nibbo.

Det gav Tikk en idé. Hon slöt ögonen, andades lugnt och kände på omgivningen. Luften var tung, men vinden drog lite åt vänster. Tikk tog pilen och spände bågen med ett djupt andetag, innan hon öppnade ögonen igen för att sikta. Nu var hon mer medveten om de olika elementen som kunde påverka skottet. Hon släppte och höll andan.

Tikk tyckte tiden gick väldigt långsamt när pilen for igenom luften och träffade i kanten på måltavlan. Tikk bara stirrade.

”Där ser du!” utbrast Läjker och skrattade förvånat.

”Fortsätt sådär bara”, log Nibbo.

Det gjorde Tikk också, men hon träffade ju självklart inte hela tiden, och hon var långt ifrån mitten av måltavlan. Efter många, många försök meddelade Nibbo att det var dags att lägga ner träningen för dagen och återvända till huset.

”Du är inte så dum ändå”, sade Läjker. Han lyfte på Tikks mössa och rufsade henne i håret.

”Trodde du det då”, skrattade Nibbo.

Tikk log. Dagens prestation hade varit så långt ifrån perfekt som man kunde komma, men ändå såg tränarparet det som en triumf för Tikk. Hon var långt ifrån bäst, inte ens bra. Hennes far skulle inte ens ha berömt henne om hon så träffat i mitten av måltavlan med alla pilar.

”Det är väldigt många unga människor här”, sade Tikk och uttryckte en annan sak hon funderat på.

”De äldre är ute och vaktar gränser och sådant. Det är mest bara de nya rekryterna som är kvar här”, berättade Läjker.

”Och vi tränare såklart”, tillade Nibbo med ett hastigt leende.

”Men de flesta tränare är ju också unga”, kommenterade Tikk.

”Jo, så är det”, sade Läjker fundersamt.

”Jag tror de är lite rädda om alla ungdomar. De har bara satt oss ungdomar som är skickligast som tränare helt enkelt”, sade Nibbo.

”Det har du nog rätt i, eftersom de lämnat Flehn Drakmästare som ledare över hela Moluvar, trots att hon mycket hellre skulle vara där ute och hjälpa till vid gränsen”, sade Läjker. De hade nu nått fram till huset där de bodde och gick in.

”Är det därför hon verkar så arg hela tiden?” frågade Tikk och satte sig ner på en stol. Det hade varit en jobbig dag.

”Så kan det mycket väl vara”, sade Läjker och slog sig ner i en andra stol med en suck.

”Jag går upp och flyttar mina kläder från ditt rum”, sade Nibbo och gick uppför trappan.

”Flehn hatar mig”, suckade Tikk.

”Varför skulle hon göra det?” Läjker kliade sig frånvarande på armen.

”Hon blev så sur när Véma inte ville komma med hit utan mig, och sen blev det nog inte bättre av att min robot ryckte henne i håret”, muttrade Tikk med ytterligare en suck.

”Din robot?” frågade Läjker förvirrat.

Skrot måste ha hört honom, för roboten klättrade snabbt upp ur Tikks väska och lade sig på bordet.

”Det är min hjälprobot Skrot”, pressenterade Tikk roboten och log stolt. ”Jag har byggt och programmerat honom helt själv.”

”Det var inte illa”, mumlade Läjker fascinerat. Han petade försiktigt på Skrot, som pep och petade tillbaka. Läjker skrattade imponerat.

Då öppnades dörren och Gågen kom inklampande. Han var inte på bra humör.

”Jag förstår inte hur det kan finnas folk som är så värdelösa som de där gräsliga ungarna, som tror att de kan allt, bara för att de vill!” klagade han. Han satte sig ner på en ledig stol och slog näven i bordet.

”Tacka gudarna för att idioterna väljer svärdet före pilbågen”, sade Läjker och skakade hopplöst på huvudet.

”Jag förstår dem”, mumlade Tikk och himlade med ögonen.

”Vad menar du med det?” frågade Gågen irriterat.

”När jag var liten drömde jag om att ha ett eget svärd”, berättade Tikk. ”Men jag har insett att det inte kan vara något för mig det där.”

”Du verkar vara en klok flicka du”, muttrade Gågen. ”Hur går det med bågskyttet då?”

”Jag har faktiskt lyckats träffa tavlan några gånger”, log Tikk.

”Det är det där jag talar om. Du har helt rätt attityd! Du skulle säkert kunna träffa någon av de där ungarna som jag tränar och du skulle också lätt kunna undvika deras hopplösa utfall, ifall de kom nära nog”, klargjorde Gågen.

”De har ingen målsättning”, sade Läjker och nickade. ”Allt de vill ha är ett svärd, sedan spelar det ingen roll om de kan använda det eller inte.”

”Nej, de tror att bara för att de har ett svärd i handen så kan de använda det”, höll Gågen med.

”Har du aldrig varit ung och känt så, Gågen?” Nibbo kom ner från övervåningen igen.

”När jag var ung var det ingen som blev krigare bara för att de trodde att det medförde status. Nej, då handlade det om viljan att vara med och kunna försvara människorna i sitt land”, fastslog Gågen surt.

”Är ni släkt?” for det ur Tikk.

”Gågen är min farbror”, svarade Läjker. Han och de andra två verkade lika förvånade över frågan som Tikk själv.

”Det kanske vi borde ha berättat tidigare”, muttrade Gågen förundrat. ”Jag är svärdmästare och Läjker och Nibbo är bågmästare.”

Tikk slöt ögonen en stund. Hon tittade upp igen när Skrot pep till.

”Vad är det där för pryl?” frågade Gågen. Han såg skeptisk ut.

”Det är Skrot, min hjälprobot”, svarade Tikk. ”Jag är ju mekaniker.”

”Ja, ja, ska vi ta och äta något innan vi går till sängs?” Gågen var tydligen inte den lättimponerade typen. Nibbo och Läjker verkade däremot gilla Skrot.

Tikk fann det väldigt trevligt att kunna sitta och prata sådär, det kändes nästan som att hon hade en riktig familj. När hon lade sig i sängen igen var det med ett leende på läpparna.

Trots att jag egentligen inte hör hemma här, så passar jag ändå in, tänkte Tikk innan hon somnade.

 

Nästa dag fortskred i stort sett på samma sätt som den föregående. Tikk steg upp och åt frukost tillsammans med Läjker och Nibbo innan de gick till skjutbanan. Där sköt Tikk pil efter pil mot måltavlan, och det kändes i alla fall som att det gick bättre och bättre, även om hon var väldigt ostabil. Sedan gick hon till mattältet. Där tittade hon efter Sollex, men han syntes inte till. Nibbo gav henne några tips följt av mer envis träning. På kvällen satt de och pratade igen innan de gick och lade sig.

Dagen efter det, spöregnade det när Tikk vaknade. Hon hade aldrig upplevt så mycket regn tidigare och satt länge och bara tittade på mängderna vatten som föll mot marken utanför fönstret.

”Det blir ingen träning idag”, konstaterade Läjker.

”Men tänk om den dagen alla här verkligen måste vara på topp, är en regnig dag som denna?” muttrade Gågen.

”Ingen är galen nog att inleda ett stort anfall när det regnar såhär”, kontrade Läjker.

Tikk utbytte en trött blick med Nibbo. Läjker och Gågen hade tydligen alltid någon slags konversation på gång.

”Jag har aldrig sett så här mycket regn tidigare”, sade Tikk drömskt.

”Det är inte så mycket regn på ett rymdskepp, va?” frågade Nibbo med ett leende.

”Det finns inget väder i huvud taget. Utanför är det bara svart med stjärnor hela tiden”, berättade Tikk och tänkte tillbaka på hur hon drömt om lite mer variation. Alla stjärnor hade sett lika ut i hennes ögon.

”Jag skulle aldrig klara av att leva så”, sade Nibbo och tittade ut på de mörka molnen som täckte himlen.

”Man ska inte vara utomhus i stormväder”, sade Läjker med en suck och försvann upp på övervåningen.

”Vad ska man göra nu då?” muttrade Gågen och lade upp fötterna på Läjkers tomma stol.

Tikk lade upp sin väska på bordet och plockade fram svävarbrädan. Skrot klättrade upp på hennes axel.

”Det där ser ut att vara intressant sysselsättning”, sade Nibbo och reste sig upp för att tända en brasa i eldstaden.

Tikk undersökte alla sina inställningar på brädan och justerade några småsaker. Det var ingenting som hon egentligen behövde göra, men det var ett bra sätt att få tiden att gå lite fortare.

”Har inte du någon gammal bok liggande någonstans Gågen?” frågade Nibbo när hon fått till en fin brasa som genast värmde upp huset.

”Vad ska du med en bok till?” frågade Gågen surt.

”Jag tänkte till Tikk, eftersom hon kan läsa”, svarade Nibbo.

”Ja, ja”, morrade Gågen och stampade in på sitt rum.

Tikk utbytte en frågande blick med Nibbo, som bara ryckte på axlarna.

Gågen kom tillbaka en stund senare med fyra böcker i famnen. ”Här har du”, sade han och slängde dem på bordet.

Tikk lade undan svävarbrädan igen och tog en titt på böckerna. Det var en sagobok, en växtbok, en djurbok och en bok om svärd. Tikk tog upp boken där det stod om olika djur. Hon bläddrade igenom den lite snabbt och slog sedan upp en sida med titeln Svart Gepte. Efter en snabb genomläsning konstaterade hon att Velm redan berättat allt som stod där för henne. Nästa sida som fångade hennes uppmärksamhet var den om drakar:

 

”Drakar är mäktiga, ödlelika kungar av himlen. Det finns många olika typer med olika egenskaper. Det som alla drakar har gemensamt är att deras kroppar är täckta med fjäll och att de har vingar. Den vanligaste tam-draken är den Mellanstora Bergsdraken, som är väldigt lätt att hantera eftersom den inte är speciellt aggressiv. Den sprutar inte heller eld, eller har någon annan specialegenskap som skulle göra den extremt farlig. Den Mellanstora Bergsdraken förekommer i olika färgvarianter skiftande i de rödsvarta nyanserna. Den är helfärgad med svarta ryggtaggar…”

”Du kan verkligen läsa, kan du inte”, sade Nibbo imponerat från andra sidan bordet.

Tikk tittade upp från boken och log mot henne.

”Du kan få behålla de där”, sade Gågen. ”Jag kan ju inte läsa själv ens.”

”Kan inte du heller läsa Nibbo?” frågade Tikk. Nibbo hade ju sagt att det inte var många där som kunde läsa, men Tikk kunde ändå inte tänka sig att någon inte kunde läsa.

”Tyvärr”, svarade Nibbo med en besviken min. ”Men jag önskar att jag kunde.”

”Läjker kan inte heller läsa”, påpekade Gågen.

”Jag kanske kan lära dig”, föreslog Tikk. Det var en galen idé, men det kunde ju inte vara så svårt.

”Vill du det?” En obeskrivlig glädje tändes i Nibbos ögon.

”Det är klart jag vill”, svarade Tikk glatt.

Nibbo log med hela sin själ. Sedan sprang hon upp på övervåningen för att prata med Läjker.

”Vad är det här för något då?” frågade Gågen plötsligt och plockade upp något från golvet.

Tikk tog emot föremålet och insåg att det var en klocka, ett armbandsur. Det var vitt läder med en stjärnformad urtavla där de små visarna tickade runt som på en klassisk klocka. När Tikk tryckte in en knapp på sidan ändrade urtavlan skepnad, visarna försvann och stjärnor och planeter utgjorde bakgrunden till en datordisplay som talade om för henne exakt tid och datum.

”Här var det visst något mer”, sade Gågen och plockade upp en papperslapp som han räckte till Tikk.

Tikk vek upp lappen och läste:

 

”Min kära Tikkipe, jag önskar att jag hade kunnat ge dig ett annat liv än det här. Din mor hade inte önskat dig det liv du nu fått. Hon var uppväxt på en planet som inte liknar rymdskeppet på långa vägar. Jag skulle inte ha tagit med henne hit, jag skulle ha stannat där med henne istället. Men nu blev det som det blev. Jag vet att du tror att jag skyller din mors död på dig, men i själva verket beskyller jag mig själv. Om jag bara hade kunnat ge upp mina mekanikerdrömmar och lämnat rymdskeppet så skulle allt ha varit bra. Jag älskar dig och jag beundrar din orubbliga styrka och envishet. Om jag bara var modig nog så skulle jag släppa av dig på närmaste planet där jag visste att du skulle få ett bättre liv än det här. Jag vet att du skulle klara det, men jag skulle nog inte klara det. Jag önskar jag hade pratat med dig om det här tidigare, men jag är för feg och varje gång jag ser på dig, så ser jag din mor och kan bara inte säga något. Jag hoppas verkligen att det här kan hjälpa dig att förstå hur mycket jag bryr mig om dig. Även om jag har svårt att visa det.

Din far, Omot Drakjägare.”

 

Tikk kunde inte hejda tårarna som vällde fram. Det var alltså den här lappen och klockan, som hennes far smitit ner i hennes väska efter att hon sprungit på honom, när hon skyndade sig för att hinna med skytteln till Elejona. Hon tittade på klockan igen.

”Vad är det?” frågade Nibbo, som kom nedför trappan igen. Gågen verkade ha somnat.

”Det är min födelsedag”, sade Tikk skakigt. Hon försökte sig på ett leende, men misslyckades. För fjorton år sedan hade hennes mor dött när hon födde henne. Till och med klockslaget var detsamma.

Okej, jag har inte skrivit så mycket de senaste dagarna. Det började med att vi tittade på Draktränaren och jag började fundera över det här med drakar, och analysera personligheter som vanligt. Sen var jag tvungen att kliva upp 3.00 en dag så att jag var lite zombiefierad och inte kunde koncentrera mig riktigt. Igår var jag och syrran på bio: Trollkarlens lärling, med mer analys som följd...

Nu har jag iaf fått ihop någonting som kan likna ett kapitel.

6

Ensamhet

 

De tre drakarnas vingslag hade en sövande effekt på Tikk, som snart nog tröttnat på att stirra på den fantastiska utsikten. Hon hade gått över till att studera drakarnas smidiga rörelsemönster, men de rörde sig ju lika hela tiden. Tikk såg att Temmo satt med slutna ögon och ett leende, han kände antagligen. Véma och Flehn var inbitna i en konversation som ingen annan än de själva hade någon chans att höra.

”Hur lång tid tar den här resan?” frågade Tikk Hibet.

Drakryttaren såg upp mot himlen och tittade bort mot bergen. ”Vi kommer fram strax efter solnedgången skulle jag tro”, sade han.

Tikk såg själv upp mot himlen. Solnedgången såg inte ut att ske än på ett tag och tiden gick dessutom extra långsamt för henne nu.

Hur skulle det kännas om jag föll nu? Säkert härligt ända tills man slog i marken, tänkte Tikk uppgivet. Hon försökte hitta på något intressant att ockupera tankarna med, men det var svårt. Hon försökte föreställa sig hur det skulle vara att skjuta med pilbåge, säkert skulle hon kunna få lite hjälp av skannerglasögonen, och Skrot såklart. Hon kanske kunde bygga en egen båge? Först skulle hon i alla fall bli tvungen att se en i verkligheten. Hon kanske skulle skaffa sig ett eget svärd också, inte för att hon skulle kunna använda det.

Tikk gissade att hon hade en relativt realistiskt bild av hur jobbigt det var att lära sig slåss, det skulle göra ont, och hon var inte speciellt frestad av den tanken. Hon kunde inte heller något om djur, och de hade säkert hästar i Moluvar, drakarna var långt utom räckhåll för Tikk.

Undrar vad jag skulle ha gjort om jag varit född på den här planeten. Det var en mycket intressant tanke. Svaret berodde ju självklart på vart på Elejona hon fötts, vilken typ av familj hon hade, vänner och allt det där.

Tänk om Tikk och hennes far hade bott i Avéda, Omot hade kunna vara smed eller något. Tänk om Tikks mor hade levt, Tikk kanske hade haft småsyskon också, och många vänner! Då hade hon kanske kunnat lära sig att slåss med svärd och flyga drake, kanske till och med det där med känning. Det kunde ju inte vara så svårt ändå.

Tikk lade tankarna åt sidan och slöt ögonen. Vad kände hon?

Vinden och tryckvågorna från drakens vingar. Hibet, vars midja hon hade armarna om. Det var möjligt att urskilja mannens jämna och lugna andetag och hjärtslag. Tikk kände draken under sig och hur dess kropp jobbade för att hålla sig stadig i luften. Solens varma strålar var också en av de där nya sakerna Tikk lärt sig uppskatta under den senaste veckan.

Nu var det en vecka sedan hon tagit det där beslutet: Att trotsa sin far och åka ner på planeten utan hans tillåtelse. Hon var inte ledsen för beslutet, men hon önskade att han följt med henne på detta fantastiska äventyr, som hon bara begav sig djupare och djupare in i. Hon visste att hon alltid haft möjligheten att vända om och försöka ta sig tillbaka till rymdskeppet igen, men hon visste också, på något vis, att det inte hade varit värt det.

Plötsligt kände Tikk hur draken ändrade riktning. Hon slog upp ögonen igen och insåg att solen faktiskt hade gått ner, när hon tänkte på det så kände hon också att det var kallare i luften. Det var svårt att se något på marken, men en bit framöver syntes ljus.

”Där har du Moluvar”, sade Hibet och pekade. Det såg ut som en stad, belägen på en bergstopp.

Hur skulle man ta sig hit om man inte kunde flyga? undrade Tikk. Men hon skakade av sig tanken ganska snart, det var ju ännu svårare att ta sig till ett rymdskepp.

I mörkret var träningsbasen väldigt vacker, ljuset som kikade ut genom husens fönster var riktig eld, inte som det elektroniska ljuset på YGV7259.

Drakarna flög i en cirkel ner mot en öppen plats i utkanten av lägret. Vingslagen blev försiktigare och med en mjuk duns landade gruppen på marken.

Hibet hjälpte Tikk ner från drakryggen och hon stapplade ovant fram till Véma och Temmo. Temmo såg lika ostadig ut som Tikk, men Véma måste ha flugit drake tidigare, så säker som hon såg ut.

”Somnade du Tikk?” frågade Temmo retsamt.

”Jag tror snarare att det var du som somnade Temmo”, påpekade Véma med ett vagt leende.

”Jag tror inte att jag somnade, jag bara tänkte”, sade Tikk fundersamt.

”Jag somnade inte!” protesterade Temmo. ”Jag försökte känna”, viskade han sedan.

”Det utesluter väl inte möjligheten att somna”, sade Véma roat.

”Sängdags mina vänner!” meddelade Flehn och lade sina händer på Véma och Temmos axlar. Hon gav Tikk ett illvilligt leende.

”Kom med mig Tikkipe”, sade Hibet och lade sin hand på Tikks axel. ”Jag visar vart du ska bo.”

Tikk skulle precis till att protestera när Véma avbröt henne: ”Vi ses imorgon Tikk.”

”Vi ses”, sade Temmo med en suck. Han såg lite skamsen ut.

Véma hade sin hårda mask på sig, men Tikk kunde urskilja hatet mot Flehn i hennes ögon.

”Okej, vi ses”, sade Tikk uppgivet och följde med Hibet. Hon var alldeles för trött för att säga emot.

Hibet ledde Tikk genom ett antal långa gator innan han stannade och knackade på en dörr.

”Vem är det?” ropade en röst innifrån.

”Hibet”, svarade Hibet.

Dörren öppnades och en svartskäggig man utan hår på huvudet visade sig.

”Ni har ju ett rum ledigt”, sade Hibet och klappade Tikk på ryggen.

”Jag förstår”, mumlade mannen och granskade Tikk.

”Det här är Gågen och här ska du bo”, berättade Hibet. ”Jag har lite annat jag måste ta itu med, så jag måste rusa.” Sedan försvann han hastigt längs de mörka gatorna.

Tikk såg förvirrat efter honom.

”Det är väl lika bra att du kommer in då”, sade mannen i dörren och steg åt sidan.

Tikk steg försiktigt på. Där var ett ganska stort rum med ett bord och stolar, och en eldstad mot bortre väggen. En dörr stod öppen till ett rum med en ensam säng, och en halvrutten trappa ledde upp till andra våningen.

”Läjker och Nibbo sover redan, de har morgonpasset och måste upp tidigt imorgon”, berättade Gågen när han stängde dörren efter Tikk.

”Okej”, mumlade Tikk och såg på mannen. Hon hade ingen aning om vilka de där som redan sov var, inte vem han var heller för den delen.

”Vad är det du heter tös?” frågade Gågen efter några sekunders tystnad.

”Tikkipe, men jag kallas Tikk”, svarade Tikk.

”Så du ska med och skjuta båge imorgon, Tikk?” Mannen såg ut att vara osäker på vad han skulle säga.

”Antar det”, svarade Tikk.

”Har du gjort det förr?” frågade Gågen och kliade sig i huvudet.

Tikk skakade på huvudet. Av någon anledning kände hon inte för att säga speciellt mycket.

”Jaha…” sade Gågen, en aning förtvivlat. ”Du får väl kliva upp tidigt med Läjker och Nibbo då…”

”Visa bara vart jag ska sova”, sade Tikk och lyckades kväva en gäspning.

”Dörren till höger om trappan”, sade Gågen och försvann in i rummet med sängen. Dörren smällde igen efter honom.

”Håll tyst Gågen!” ropade en mansröst från övervåningen irriterat.

Tikk smög försiktigt uppför trappan, trappstegen såg ut att kunna gå av på mitten när som helst. Där uppe fanns en dörr till vänster och en till höger. Tikk öppnade den högra. På sängen var fullt med kläder, någon måste ha använt rummet som garderob. Med en suck plockade Tikk upp allt och lade det i en hög på golvet.

Någon kommer säkert att bli sur för det här, men jag är verkligen trött nu, tänkte Tikk när hon sedan lade sig ned på den slitna sängen. Den var inte bekväm, men det skulle nog gå bra ändå.

 

En kvinna skrek, högt och gällt, i skräck och förtvivlan.

Tikk höll reflexmässigt för öronen. Hon ville sova mer.

”Lugna ner dig Nibbo!” skrek en man förargat. Det var samma röst som ropat att Gågen skulle hålla tyst kvällen innan.

Tikk tittade upp och såg en ung, rödhårig kvinna stå med ett krampaktigt grepp om dörrkarmen. Hennes grönbruna ögon var vilt uppspärrade mot klädhögen på golvet och hon flåsade som om hon sprungit en lång sträcka.

”Snälla Nibbo, skärp dig!” bad mannen som försökte se vad som pågick inne i rummet. Till slut lyckades han bända upp en av kvinnans händer och tränga sig in bredvid henne. Han hade kort, svart hår och mörkblå ögon, och såg inte heller gammal ut.

Tikk satte sig upp i sängen och gäspade trött. Kvinnan måste vara Nibbo och då borde mannen vara Läjker.

”Vem är du?” frågade mannen förvånat när han fick syn på Tikk.

”Förlåt”, mumlade Tikk och reste sig upp. Hon plockade upp kläderna från golvet och lade högen på sängen igen. ”Jag heter Tikkipe”, sade hon ursäktande.

”Okej.” Mannen försökte samla sig. ”Jag heter Läjker och det här är Nibbo”, pressenterade han sig och kvinnan. Han såg ut att vara osäker på vad han skulle göra härnäst.

”Hibet visade mig hit igår kväll och Gågen sade att jag skulle följa med er nu på morgonen”, berättade Tikk osäkert.

Läjker suckade och drog ut Tikk ut rummet och ner för trappan. ”Nibbo ska bara klä på sig. Jag fixar lite frukost åt dig, så går vi sen”, sade han lugnt och knuffade ner Tikk i en stol.

”Okej.” Tikk gnuggade sig i ögonen och tog ett djupt andetag.

”Så, Tikk, hur gammal är du och var kommer du ifrån?” frågade Läjker och trollade fram en bit bröd, en ostbit och en mugg vatten ur ett skåp. ”Var det Tikk du hette?”

”Egentligen Tikkipe, men alla säger Tikk”, svarade Tikk på den senaste frågan och tittade skeptiskt på ostbiten. Maten här var inte alls som den på rymdskeppet.

”Okej. Är det något fel?” Läjker lade märke till Tikks tveksamhet mot ostbiten.

”Nej då”, mumlade Tikk. ”Jag är tretton år och uppväxt på rymdskeppet YGV7259.”

”Va?” Läjker såg förskräckt ut.

”Ja. Min far är chefsmekaniker på ett rymdskepp”, sade Tikk och tog en tugga av osten, som faktiskt inte var så illa.

”Varför är du då här?” frågade Läjker förbryllat.

Ja, varför är jag här? tänkte Tikk själv. ”Ödet?” svarade hon.

”Förlåt mig för att jag skrek sådär.” Nibbo kom ner för trappan iklädd skjorta, byxor och en lång mörkblå rock. I bältet hade hon en juvelprydd dolk.

”Jag har faktiskt sagt åt dig att inte ha dina kläder i extrarummet eftersom det kunde tilldelas någon när som helst”, klargjorde Läjker.

”Jag vet, jag vet, du hade rätt”, sade Nibbo och kysste Läjker.

”Är du klar?” frågade han Tikk, som just drack up den sista skvätten vatten.

”Hej då!” morrade Gågen inifrån sitt rum.

Tikk skyndade efter Läjker och Nibbo ut ur huset.

”Kan du något om pilbågar, Tikk?” frågade Läjker när de började gå längs gatan.

”Inte mycket, jag har bara läst om dem i sagor”, berättade Tikk. ”Fast jag kan inte ens något om laserpistoler och gevär”, tillade hon med en suck.

”Du kan inte ens något om vadå?” frågade Läjker förvirrat.

”Har du bara läst om pilbågar i sagor?!” frågade Nibbo chockerat.

”Ja, det finns inte så mycket annat om dem på rymdskeppet”, svarade Tikk kvinnan.

”Men du kan läsa?!” frågade Nibbo.

”Det är klart att jag kan läsa, kan inte alla det?” frågade Tikk osäkert tillbaka.

”Nej det är inte många som kan läsa här”, berättade Nibbo med ett leende.

”Det kommer bli konstigt att lära känna dig”, mumlade Läjker frånvarande. Han hade helt gått upp i tankar om rymdskepp och lasergevär, antagligen.

”Tikk!” ropade någon efter dem. När Tikk vände sig om såg hon att det var Temmo.

”Temmo vad…” började Tikk, men han avbröt henne flåsande.

”Jag och Véma kommer att ha fullt upp i flera dagar nu skulle jag tro, men vi söker upp dig så fort vi får tid. Okej?” Den blåhårige mannen såg väldigt ivrig ut att få komma iväg på träning, eller vad det nu var de skulle syssla med, men han hade ändå gjort sig besväret att söka upp Tikk.

”Okej”, sade Tikk osäkert.

Temmo gav henne en hastig kram innan han skyndade vidare.

”Véma som i Véma Kännare?” frågade Nibbo imponerat.

”Ja”, mumlade Tikk. Vad var det hon hade gett sig in på egentligen? Hon hade träffat många människor på Elejona som hon skulle kalla vänner, men på något vis gled de ifrån henne väldigt snabbt efter att de träffats.

”Du verkar vara en tursam en du”, sade Läjker och log mot Tikk.

Tikk gjorde sitt bästa för att le tillbaka, trots att hon inte riktigt höll med honom.

Resten av vägen till skjutbanan sa ingen av dem någonting. Läjker gick och visslade och Nibbo bara log mot världen.

Tikk kände sig ensam bland alla människor i Moluvar. Hon var från en helt annan värld, och hon kunde bara inte förstå varför hon inte längtade hem till den.

”Nu ska vi se”, sade Läjker när de kom fram till den öppna platsen där några morgonpigga bågskyttar stod och sköt pilar mot måltavlor.

”Här får du låna”, sade Nibbo, tog en pilbåge från ett vapenställ i närheten och gav det till Tikk.

Tikk tog osäkert emot vapnet och kände på strängen.

”Försök bara låta bli att skjuta på något levande”, varnade Läjker. ”Jag ska gå och se efter hur det går för de andra eleverna.”

”Jag ska förklara precis hur det går till när man skjuter iväg en pil, så lyssna noga”, förklarade Nibbo och tog en egen pilbåge och pilar. Hon ledde Tikk till en plats framför en lite större måltavla.

Tikk kände sig själv gå in i något slags panikläge. Hur hon än försökte lyssna på Nibbos instruktioner så undvek informationen henne. Nibbo pratade och sköt långsamt iväg en pil som träffade mitt på målet. Tikk kunde inte förstå något av vad instruktören sade eller gjorde.

”… jag tror du får lägga ifrån dig väskan och mössan…”, sade Nibbo.

Tikk gjorde som hon sagt, lycklig över att hon lyckats uppfatta en instruktion. Sedan tog Nibbo tag i Tikk och visade henne hur hon skulle hålla bågen och pilen som skulle skjutas. Återigen undgick instruktionerna smidigt Tikk.

”… förstår du hur jag menar?” frågade Nibbo efter att pilen faktiskt träffat tavlan.

Tikk fann sig själv nicka, mot sin egen vilja.

”Okej, då kan du prova ett skott själv”, log Nibbo.

Tikk skakade när hon tog pilen som Nibbo gav henne. Det var en känsla hon aldrig tidigare upplevt. På rymdskeppet hade hon alltid haft en känsla av att hon kunde klara vad som helst. Det hade väl mest varit beslutsamheten att hon måste visa alla att hon dög, trots att ingen egentligen brydde sig. Nu brydde folk sig plötsligt, och då var det inte lika lätt längre. Pilen träffade marken mellan Tikk och måltavlan.

”Du verkar i alla fall inte helt värdelös”, sade Nibbo med en tveksam min. ”Du behöver en del träning. Tror du att du fixar det själv? Det finns en del andra nya som jag måste instruera.”

”Okej”, svarade Tikk. Hon undrade återigen varför hon gjorde det här. Efter att ha tagit ett djupt andetag bestämde hon sig för att låtsas som att det bara var hon där, i alla fall att ingen brydde sig om henne.

Skrot tittade fram ur väskan igen och gav Tikk nytt självförtroende. Hon behövde bara bevisa för sig själv att hon klarade det, och inte bry sig om vad andra tyckte.

Tikk tog upp en ny pil och tittade bestämt på måltavlan, någon gång måste hon träffa.

Här kommer mer läsning!

Ni som läser och inte kommenterar, gör gärna det!

Det räcker med att skriva "Bra" om det är så ni känner, för jag vill väldigt gärna höra allas åsikter!

5

Flygande beslut

 

Tikk spenderade de följande två dagarna med att lära känna Véma och Temmo bättre. Hon träffade många av deras andra patienter och började bli van livet i Avéda. De flesta pratade jättemycket med Temmo och Tikk, medan de undvek längre ordväxlingar med Véma.

Tikk hjälpte till så gått hon kunde med att mala örter och blanda salvor och liknande. Skrot var ju programmerad till att vara en hjälpande hand, så han var med överallt.

Den fjärde morgonen Tikk vaknade upp i Vémas örtstuga kände hon sig helt återställd från ormbettet. Armen fungerade precis som den skulle igen och hon var piggare än någonsin. Hon klädde sig och gick in till huset för att se om de hade någon frukost.

En främmande kvinna stod med ryggen mot dörren och pratade med Véma, som satt i en stol vid köksbordet.

”Det där är Flehn Drakmästare”, viskade Temmo till Tikk. Han stod alldeles vid dörren och lyssnade till kvinnornas samtal.

”Vi behöver mer folk”, sade Flehn bestämt. Hon var en lång kvinna med axellångt, guldbrunt hår, väldigt stiliga kläder: skjorta, väst och byxor, men framförallt ett svärd i bältet.

Svärdet var väldigt vackert, med en gulddrake slingrande runt skidan och en silverdrake runt fästet av guld. Tikk hade alltid fascinerats av svärden i sagorna. De var så mycket graciösare än laserpistolerna som pojkarna på rymdskeppet drömde om.

”Vad ska jag göra åt det?” frågade Véma irriterat.

”Kom med mig”, svarade Flehn.

”Det finns fler människor än du som behöver mig”, sade Véma kallt.

Tikk hängde inte med i konversationen. ”Vad handlar det här om?” frågade hon Temmo viskande.

”Drakmästaren vill att Kännaren ska följa med till Moluvar och hjälpa till med träningen av nya rekryter”, viskade Temmo till svar.

”Vad är Moluvar?” frågade Tikk högt.

Det fick Flehn att vända sig om och se på henne. Hon såg ut att vara i Vémas ålder och hade gräsgröna ögon. Ett tunt silverdiadem höll hennes hår på plats.

”Hej”, mumlade Tikk ursäktande.

”Det finns fler helare i Avéda”, sade Flehn och vände sig mot Véma igen.

”Vad säger du, Temmo?” frågade Véma och suckade.

”De kanske behöver helare i Moluvar också”, mumlade mannen och tittade ner i golvet. Tikk som stod nära honom såg en glimt i hans silvergrå ögon som tydligt sade att han gärna följde med till Moluvar. Men han dolde det väl eftersom han hade så stor respekt för Véma.

”Moluvar är ett träningsläger uppe i bergen. De hotar med krig från öst nämligen”, berättade Véma för Tikk. Helarens ögon frågade Tikk vad hon tyckte om att följa med, men hon ställde inte frågan högt i Flehns närvaro.

”Om ni vill resa så följer jag gärna med”, svarade Tikk osäkert på den outtalade frågan.

”Hm”, fnyste Flehn. ”Och vad skulle vi ha för nytta av dig då?”

Tikks beundran för Flehn degraderades till ogillande.

”Var det inte du som sade att ni behövde mer folk?” frågade Véma hotfullt.

”Kapabelt folk”, svarade Flehn kyligt.

”Och vad får dig att tro att Tikk inte är kapabel?”

Det här var en kamp mellan två starka viljor. Kvinnorna stirrade envist på varandra med ilskna blickar.

”Aj!” skrek plötsligt Flehn och försökte bli av med något som satt fast i hennes hår.

Tikk tittade förvånat på kvinnan. Hade hon blivit galen? Men sedan fick Tikk syn på Skrot. Flehn fick samma behandling som Tikk fått den där gången när fjärrkontrollen till dörren gått sönder. Hon log roat.

Snart började Véma skratta.

Temmo gjorde verkligen sitt bästa för att hålla masken och inte skratta, men det syntes på honom att han fann situationen extremt roande.

”Sluta med det där nu”, beordrade Tikk Skrot. ”Kom hit.” Tikk höll ut händerna.

Skrot tog sats från Flehns rygg och hoppade. Han fällde in ben, armar och ögon, och var i sin bollskepnad när Tikk fångade honom.

”Vad är det där?!” frågade Flehn argt och kammade ut sitt trassliga hår med handen.

”Min robot”, sade Tikk och log när Skrot klättrade upp och satte sig på hennes axel. ”Jag har byggt och programmerat honom själv.”

”Sådant där sysslar vi inte med på Elejona”, morrade Flehn.

”Har du aldrig varit till vår rymdhamn i Ceron?” frågade Véma med låtsad förvåning.

”Okej, låt gå. Ni får komma alla tre om ni vill.” Drakmästaren gav äntligen med sig. ”Flickan kan säkert lära sig något vettigt.”

Véma granskade sina vänner innan hon nickade motvilligt mot Flehn.

”Jag har två drakryttare med mig, så du får väl åka med mig Véma”, sade Flehn belåtet. ”Vi hämtar upp er i eftermiddag.”

Tikk fann sig själv storögt fastfrusen där hon nu stod. Skulle de åka med drakar till den där Moluvar-platsen? Eller hade hon kanske missförstått saken helt?

”Vi ses”, sade Véma med ett triumferande leende när Flehn äntligen gick ut genom dörren.

”Vad har vi nu ställt till med”, mumlade Temmo och skakade misstroget på huvudet. Han hade nog inte velat göra sig ovän med Flehn.

”Ingen tid att förlora”, utbrast Véma och skyndade in i sitt rum. ”Jag måste till värdshuset och be min syster ta hand om det här stället när vi är borta”, ropade hon med huvudet i sin garderob.

”Jag går väl och packar mina saker också”, sade Temmo och gick in till sitt rum.

Tikk som redan hade alla sina prylar på sig, letade fram lite frukost istället.

När Flehn och de andra skulle komma och hämtade dem, skulle Tikk ha varit på Elejona i en vecka. Snart har jag väl varit här i ett helt år, tänkte hon för sig själv och hoppades bara att hon skulle få träffa sin far igen, någon gång i livet. Hon hoppades också att beslutet att resa till Moluvar inte var alltför förhastat. Det var förhoppningsvis bara ytterligare ett steg in i hennes nya liv.

”Jag är strax tillbaka”, sade Véma när hon sprang förbi och släppte ner sin väska bredvid Tikk på vägen ut genom dörren.

Tikk suckade när Véma försvunnit. Hon kunde höra Temmo tumla runt i sitt rum, så i brist på annat att göra plockade Tick fram svävarbrädan och började meka med den. Kanske kunde hon få den att flyga högre upp än bara en bit ovanför marken.

”Jag ska bara öka på antigravitationen lite”, mumlade hon till Skrot.

”Sa du något?” frågade Temmo, som just kom ut från sitt rum med en fullpackad väska.

”Jag pratar bara lite med mig själv”, sade Tikk generat och började skruva med brädan.

”Vad är det där?” Temmo verkade oväntat intresserad.

”En svävarbräda. Det var när jag föll av den, som jag blev biten av ormen”, berättade Tikk.

”Ser ut att vara en väldigt intressant konstruktion.” Temmo föste sitt lite för långa hår bakom öronen så att han skulle kunna se bättre vad det var Tikk höll på med.

”Det är egentligen en väldigt simpel sak, men jag har gjort några egna uppgraderingar”, sade Tikk stolt.

”Vad är det där som du grejar med nu?” frågade Temmo fascinerat.

”Det här är antigravitationsgeneratorn, det är den som gör att brädan kan sväva. Jag försöker höja effekten, så att man kan sväva högre upp i luften. Men den får inte tappa stabiliteten, vilket gör det lite knepigt”, förklarade Tikk. Ingen hade någonsin bett henne att förklara vad det var hon gjorde, förut.

”Jag tror att jag förstår... ungefär... litegrann”, mumlade Temmo med ett imponerat leende.

”Jag har levt med det här i hela mitt liv”, berättade Tikk.

”Det märks”, sade Temmo och slet blicken från svävarbrädan för att istället titta på Tikk. ”Du verkar mycket äldre än du är.”

”Tja, mina enda lekkamrater var ju maskinerna”, sade hon och kände hur ilskan mot de andra ungdomarna på rymdskeppet steg upp till ytan igen. Hon hade aldrig kommit överens med dem, de var inte alls som hon.

”Jag växte upp i en by utanför Avéda och min högsta dröm har alltid varit att bli en Kännare”, berättade Temmo.

”Vad är en Kännare?” frågade Tikk.

”En person som kan känna saker. Som hur någon mår, eller saker som hänt för länge sedan, eller kanske kommer att hända”, sade Temmo drömskt. ”Jag blev så glad när jag fick bli lärling hos Véma. En riktig Kännare! Hon blev det i Moluvar, men det var innan det blev tal om krig.”

”Som magi?” tyckte Tikk. Fast magi kunde ju inte finnas på riktigt?

”Som vadå? Det handlar ju om känsla”, sade Temmo envist. ”Véma har lärt mig en hel del om hur man känner av hälsan hos olika människor, men hon kan mycket mer än så.”

”Okej”, mumlade Tikk och avgjorde att hon var klar med svävarbrädans justeringar. Hon bestämde sig också för att den där känslan Temmo pratade om kunde klassas som magi.

”Ska du prova den nu?” frågade Temmo ivrigt, han var verkligen nyfiken på hur brädan fungerade.

”Vi går ut”, sade Tikk med ett brett leende åt Temmo.

De gick ut i trädgården och Tikk ställde sig på svävarbrädan. När hon startade den lättade den genast från marken till den vanliga höjden. När den började röra sig framåt vinklade Tikk fronten uppåt, och den steg faktiskt. Hon gled över muren och sedan upp över örtstugans tak. Det var en obeskrivligt härlig känsla, hon flög! Hon gjorde en volt med brädan innan hon landade bredvid Temmo igen.

Mannen stod där med uppspärrade ögon och bara stirrade.

”Att ingen har tänkt på att göra såhär tidigare!” utbrast Tikk upprymt. Det hade ju bara varit en enkel korregering av gravitation och balans.

”Du flög!” lyckades Temmo få ur sig, utan att se mindre chockad ut.

Tikk besvarade honom bara med ett strålande leende.

”Utan vingar”, andades Temmo och lyckades skaka av sig den värsta chocken.

”Det finns inga vingar där jag kommer ifrån”, sade Tikk.

Nu skulle det nog vara svårt att dra ner både henne och Temmo på marken igen, till sinnet svävade de ju omkring över taken. De stod kvar i trädgården och bara log, en lång stund.

”Vad står ni här och flinar över?” frågade Véma plötsligt. Hon kom in genom grinden med en annan kvinna efter sig.

Tikk hade stoppat undan svävarbrädan. Ingen mer nöjesflygning för dagen.

”Tikk flö…” började Temmo, men hejdade sig och tittade på Tikk.

”God dag, trevligt att träffas”, hälsade Tikk på Vémas syster. Temmo verkade ju tycka att de skulle hålla flygningen hemlig.

”Det här är min syster Alja och det här är Tikkipe”, pressenterade Véma sin syster och sin vän.

Alja såg ut att vara äldre än Véma, med blont hår och gråblå ögon. Hon nickade mot Tikk och Temmo. Vémas syster verkade inte vara den pratsamma typen, mer tillbakadragen än Véma.

”Kan ni inte berätta om Moluvar?” frågade Tikk när de alla gått in och satt sig i köket, utom Alja som gått till örtstugan.

”Det är en gigantisk borg!” sade Temmo.

”Det är snarare en stad”, sade Véma med en sträng blick på Temmo. ”Du har aldrig varit där.”

”Förlåt. Men jag har alltid drömt om det”, sade Temmo leende.

”Där finns träningsplatser av alla möjliga slag: svärdfäktning, bågskytte, ridning och så vidare”, berättade Véma. ”Jag och Temmo kommer att hålla på med känning.”

”Vad ska jag göra då?” frågade Tikk. Det hade hon inte tänkt på tidigare.

”Vad vill du göra?” frågade Véma.

”Jag vet inte”, svarade Tikk tomt. Hon kanske skulle lära sig hur man slogs med ett svärd? eller kunde det vara bra att kunna hantera en pilbåge? Var det möjligt för henne att lära sig känning?

”Du kan ju flyga!” log Temmo. Så mycket för den hemligheten.

”Va?” frågade Véma och tittade misstänksamt på Tikk.

Tikk besvarade Véma med ett blygsamt leende.

”Kan du flyga?” Véma lät tvivlande.

”Jag kan inte flyga”, förklarade Tikk. ”Men jag har en grej som jag kan flyga på.”

”Visa mig”, sade Véma bestämt, hon lät inte övertygad.

Tikk plockade fram den förminskade svävarbrädan ur väskan och förstorade den igen.

”Vad är det där?” frågade Véma tveksamt.

”En svävarbräda som jag har uppgraderat lite”, berättade Tikk.

”Och den kan flyga?”

”Den är fantastisk!” uttryckte Temmo sin åsikt. ”Hon voltade högt uppe i luften.”

Tikk lade varsamt undan brädan igen och suckade. Hon undrade om hennes far skulle ha varit stolt över henne om han sett svävarbrädan. Det skulle han säkert inte, precis som han inte brytt sig när hon visat honom Skrot.

”Okej, men vad ska du göra när du kommer till Moluvar?” frågade Véma och återgick till det egentliga samtalsämnet.

”Vad tycker ni?” ville Tikk veta.

En stunds tystnad följde där både Véma och Temmo tittade på Tikk och tänkte efter.

”Jag tycker du skulle passa bra med pilbåge”, sade Temmo till slut.

Véma såg ut att tänka igenom möjligheten och nickade medhållande.

”Om ni tror jag klarar det så”, sade Tikk tveksamt.

Véma gav henne ett av sina sällsynt vänliga leenden och Temmo nickade ivrigt.

En knackning på dörren fick dem alla tre att rycka till.

”Kom in”, sade Véma.

”Är ni redo att ge er av?” Det var Flehn som var tillbaka. Var det redan eftermiddag?

”Det är vi”, svarade Véma och tittade mörkt på Flehn.

”Vi väntar”, sade Flehn och tittade triumferat på Véma.

Véma reste sig upp och tog sin väska. Temmo och Tikk följde efter henne ut genom dörren. Sedan ledde Flehn dem ut genom grinden och in bakom huset och muren.

Där stod tre drakar! En röd och två grå, med glödande ögon, blanka fjäll, hopfällda vingar och stora, svarta taggar längs ryggen. De var så obeskrivligt vackra och såg samtidigt så starka ut. Bredvid drakarna stod två män i samma mundering som Flehn.

Tikk fann sig själv än en gång gapande i förundran.

”Temmo rider med Trej och flickan med Hibet”, meddelade Flehn och drog med sig Véma till den största av de grå drakarna.

En av männen, med smutsbrunt hår, visade Tikk till den röda draken. Han klättrade upp i den eleganta svarta sadeln och hjälpte sedan Tikk upp bakom sig.

”Håll mig om midjan”, instruerade han.

Tikk gjorde som mannen sagt och när hon minst anade det så sträckte draken på sina stora vingar och skuttade upp i luften. Tikk kände sig väldigt liten där hon satt och kände vinddraget som drakens vingar orsakade. Ljudet var obehagligt, men när Tikk tittade ner mot marken och insåg att den var långt där nere, kunde hon inte annat än älska känslan hon fick just då.

”Nu flyger vi till Moluvar”, sade Hibet genom vingslagens dån och manade draken framåt, mot bergen.

Här kommer nästa kapitel!

Jag spelar World of Warcraft och vi har Guild Raid torsdag, fredag, söndag och tisdagkvällar (oftast blir det ändå ändringar i schemat för att anpassas till det verkliga livet osv) så då kan jag inte skriva.

Jag tror jag börjar få en riktig känsla av vart den här berättelsen är på väg, men eftersom karaktärerna har ett eget liv så kan det ändra riktning när som helst...

Trodde exempelvis aldrig att Véma skulle spela en så stor roll, hon bara kom in och tog över!

4

Véma

 

”Tikk? Vill du ha frukost?” Det var Im som frågade, han stod i den öppna hyttdörren med en bricka.

Tikk reagerade segt, var det morgon? Hon vaknade långsamt och blinkade förvirrat. När hon försökte sätta sig upp insåg hon att vänsterarmen inte fungerade som den skulle. Hon försökte röra på fingrarna och böja på handleden, men inget hände.

”Aj”, gnällde hon frustretat och satte sig upp utan vänsterarmens hjälp.

”Jag ska fixa en mitella åt dig”, sade Im bekymrat och ställde ned brickan på sängen bredvid Tikk. Han drog fram en tygbit ut fickan och knöt den runt Tikks nacke så att hon kunde vila den oanvändbara armen i den.

”Tack”, mumlade Tikk. Hon hade blivit så glad när hon insett att hon skulle överleva, att hon trott hon skulle klara sig undan giftets värsta effekter helt.

”Vi har fört en hel del ormbitna människor till helaren i Avéda genom åren”, berättade Im. ”Behöver du hjälp att äta?”

”Nej, det går bra.” Tikk försökte sig på ett leende.

”Okej.” Im höjde handen i farväl och gick därifrån.

Tikk stirrade på den stängda dörren ett ögonblick innan hon högg in på frukosten. Skrot fick agera vänsterhand åt henne när hon behövde det.

När hon var klar gick Tikk tyst in med brickan till köket. Im stod och sjöng för sig själv, så han lade inte märke till henne.

Tikk gick tillbaka till sin hytt och satte sig på sängen med ryggen lutad mot väggen och tittade ut genom fönstret. Det var precis som hemma på rymdskeppet, fast helt annorlunda.  Utanför det här fönstret gungade vågorna fram på havet och himlen var grå av moln.

Hur mycket Tikks än ville resa hem igen, så sade hennes instinker att det var bäst att stanna på Elejona åtminstone ett litet tag längre. Hennes liv på rymdskeppet var ju egentligen inte något riktigt liv. Som liten hade Tikk alltid trott att livet skulle vara fyllt av äventyr, men så hade det aldrig blivit. Förrän nu.

Det enda som Tikk saknade var hennes far. Hur odräglig han än var, så var han ändå hennes far och hon älskade honom för det. Därför ville hon åka hem.

En plötslig knackning på dörren fick Tikk att rycka till, men det var ingen här som brydde sig om att vänta på svar innan de klev på. Det var kaptenen.

”God morgon”, hälsade han högtidligt.

”God morgon”, hälsade Tikk artigt tillbaka.

”Hur mår du?” frågade kaptenen.

”Bra, antar jag”, svarade Tikk osäkert.

”Vi kommer att nå Avéda någon gång efter middagstid”, berättade kaptenen. Han tittade bekymrat på Tikks arm, men utan att säga något om saken.

”Jag tror jag stannar här”, mumlade Tikk och tittade ut genom fönstret igen.

”Gör det”, sade kaptenen och lämnade hytten. ”Du ser lite blek ut”, tillade han innan han stängde dörren efter sig.

Tikk stirrade på de eviga vågorna. Hur bra mådde hon egentligen? Hade febern börjat komma? Om hon inte överlevde, vad skulle hennes far tro? Att hon rymt för att aldrig mer komma tillbaka?

Tankarna blev bara hemskare och hemskare i takt med att Tikk översvallades av den oundvikliga febern. Till slut drog tröttheten ned henne i djup sömn.

 

”Försiktigt nu, vi vill inte väcka henne”, viskade en röst i närheten.

För sent, tänkte Tikk. Det kändes som att hennes arm stod i lågor. Hon bet ihop hårt, självklart var det ormgiftet som brann i hennes ådror.

”Det här kommer inte att sluta väl”, muttrade Yula irriterat.

”Varför tar du inte och bär henne själv då?” frågade en tredje person retsamt.

”Jag tror faktiskt att jag tar och gör det”, snäste Yula.

Tikk kände hur någon lyfte upp henne och ett ynkligt gnäll undslapp henne motvilligt.

”Såja, tös. Jag ska ta dig till Véma”, sade Yula vänligt till Tikk.

Tikk kunde tänka sig hur kvinnan gav de andra ilskna blickar när hon gick iväg med Tikk. Det var en trevlig tanke, men det var ingen trevlig promenad som följde. Tikk märkte i och för sig inte att de rörde sig, men hettan i hennes arm började sprida sig till resten av kroppen, så det var illa nog ändå.

”Oj, oj, är det en ormbiten igen?” frågade någon.

”Ja, tyvärr så”, svarade någon annan. Yula, antog Tikk, men hon kunde inte identifiera rösterna längre.

”Jag hämtar Véma, lägg henne på sängen där.”

”Okej, lycka till. Jag måste tillbaka till skeppet på en gång.”

”Visst, visst, vi tar hand om den här.”

Tikk öppnade försiktigt ögonen. Världen var suddig, men hon kunde identifiera sin väska och mössa på en stol bredvid sängen. Skrot tittade på henne.

”Sov, så ska du se att det blir bättre sen”, sade en röst någonstans ifrån.

Tikks ögon föll igen och smärtan föll av henne. Hon somnade.

 

När Tikk vaknade nästa gång, kände hon sig mycket bättre. Febern var kanske kvar lite, men den brännande känslan var borta. Vänsterarmen var fortfarande orörlig, men den gjorde inte så ont längre.

Tikk såg att rummet hon befann sig i var fullt med växter av alla möjliga slag. Det luktade konstigt där inne också. Det fanns två fönster och en dörr. Utanför fönstren hade himlen antagit den där rödaktiga färgen som Tikk lärt sig förknippa med solnedgången.

Skrot klättrade upp på Tikks axel och pep lyckligt.

”God morgon. Fast god kväll”, hälsade Tikk honom med ett leende. Han var ju bara en robot, men han betydde ändå så väldigt mycket för Tikk.

Det blev en lång tystnad medan Tikk tänkte över vart hon befann sig.

”Var är den där Véma någonstans nu då?” frågade hon och tittade på Skrot.

”Hej där.” Plötsligt stod en kvinna med långt, vitt hår och violetta ögon innanför dörren.

Tikk ryckte till och bara stirrade. Trots det vita håret såg kvinnan inte alls gammal ut. Hennes ögon fick Tikk att rysa.

”Det är jag som är Véma, Véma Kännare”, pressenterade kvinnan sig och gick fram till Tikk. ”Vad heter du?”

”Tikkipe Drakjägare”, svarade Tikk. Använde kvinnan efternamn så måste ju hon också göra det.

Kvinnans blick mörknade. ”Det har länge varit förbjudet att jaga drakar här”, sade hon hotfullt.

”Jag jagar inte drakar”, svarade Tikk chockat. Fanns det drakar här?

”Varför kallar du dig Drakjägare då?”

”Det är bara ett efternamn, som jag fått av min far, som fått det av sin far, och så vidare”, förklarade Tikk.

”Du borde inte kalla dig för det, Tikkipe”, sade Véma varnande.

”Okej, men jag kallas faktiskt Tikk”, svarade Tikk försiktigt. Kvinnan skrämde henne.

”Det kan jag gå med på. Hur gammal är du Tikk?” frågade helaren bestämt.

”Tretton år.”

”Var är din familj?” Véma sneglade på Skrot utan att ända sin misstänksamma kroppshållning.

”Min mor är död och min far är chefsmekaniker på rymdskeppet YGV7259. Jag har inga syskon”, berättade Tikk.

”Varför är du här?” frågade Véma hårt. Hon hade inte rört sig sedan hon ställt sig bredvid Tikks säng.

”Jag fick åka med skytteln till Ceron när vi dockade med planeten, men jag vandrade in i skogen och somnade. Därav missade jag tillbakaresan och sedan blev jag biten av en orm. Jag frågade en man på marknaden vad det var för orm och han berättade om giftet och skickade iväg mig med ett skepp hit.”

”Hm…” Kvinnans blick granskade noga Tikk. Sedan tog hon och undersökte bitmärkena i Tikks arm. ”Blir inte din far orolig då?” frågade hon och tittade upp på Tikk igen.

”Nej, tyvärr”, svarade Tikk och himlade med ögonen i ett försök att verka oberörd. Hon hoppades halvt att hon hade rätt och halvt att hon hade helt fel, men framförallt hoppades hon att Véma inte skulle misstänka att hon ljög lite.

”Du kommer att vara återställd om några dagar”, sade kvinnan sakkunnigt, som om hon inte alls brydde sig om det Tikk just berättat.

”Några dagar?” frågade Tikk oroligt. Hon visste ju inte vad hon skulle göra när helaren släppte iväg henne.

”Nu är det sovdags”, sade Véma kort. ”God natt.” Sedan lämnade hon rummet, snabbt som vinden.

Tikk trodde först inte att hon skulle kunna somna igen, eftersom hon inte kände sig trött, men snart nog sov hon ändå.

 

Den här gången vaknade Tikk av att någon tittade på henne. Det gav en så obehaglig känsla att hon var tvungen att se efter vem det var. Det var Véma. Hon stod lutad mot en blombänk med händerna bakom ryggen.

”God morgon”, hälsade Tikk osäkert.

”Hej”, svarade helaren kort tillbaka utan att röra sig en millimeter.

”Vad gör du?” vågade Tikk sig på att fråga.

”Jobbar.”

”Hur då?”

”Mentalt.”

Tikk brydde sig inte i att fråga mer, det gick ju inte att få ett enda vettigt svar ur den där kvinnan.

Dörren öppnades och en blåhårig man kom in i rummet med en bricka.

Tikk fann sig än en gång stirrande. Blått hår?!

”Frukost”, meddelade mannen och hjälpte Tikk att sätta sig upp innan han placerade brickan i hennes knä.

”Tack”, sade Tikk. Mannen hade ett mycket trevligare uttryck än Véma.

”Jag heter Temmo”, presenterade sig mannen när Tikk började äta. ”Jag är helarlärling.”

”Okej”, mumlade Tikk. Det fanns så väldigt många underliga saker här.

”Du kan gå nu Temmo”, sade Véma bestämt. ”Du stör.”

Tikks mun föll upp, men hon lät bli att säga något. Kunde kvinnan bli mer oartig?! Motvilligt fortsatte Tikk med sin frukost. Det hade varit trevligare med Temmo där.

”Du har fin hy”, sade Véma oväntat. Hon hade samma hårda tonfall som förut.

”Va?” Tikk stirrade på helaren. Hade hon just gett Tikk en komplimang?

”Du har fin hy”, upprepade kvinnan och tillät sig själv ett litet leende. Hon lämnade blombänken och gick och satte sig bredvid Tikk på sängen.

”Tack”, mumlade Tikk osäkert. Vad skulle nu komma?

”Dina ögon påminner om min mors, hon hade också sådär bruna ögon.” Véma såg sorgset ned på sina händer. ”Förlåt”, viskade hon.

”För vadå?” frågade Tikk förvirrat. Pratade helaren verkligen vänligt med henne?

”Jag har betett mig lite oartigt, har jag inte?” Véma tittade upp på Tikk och de där underliga, violetta ögonen var fyllda med ånger.

Tikk visste inte vad hon skulle svara på det, så hon tittade ner i golvet istället.

”Jag borde inte ha blivit helare”, berättade Véma. ”Jag skulle ha passat bättre som vanlig kännare.”

”Är det inte härligt att rädda folks liv?” frågade Tikk. Hon hade ingen aning om vad en kännare var för något, men Véma hade ju kallat sig för det.

”Jo, det är en fantastisk känsla”, log Véma drömskt. ”Men jag är så dålig på att förstå människor, så jag håller mig mest undan när själva helandet är klart.”

”Varför berättar du det här för mig?” Tikk började bli misstänksam.

”Du frågade”, svarade Véma kort.

”Inte om det där med din mors ögon”, sade Tikk envist.

”Jag vet inte”, suckade Véma och ryckte på axlarna. ”Jag kände att det var något speciellt med dig.”

”Vadå?”

”Klä på dig, så ska jag visa dig Avéda.” Kvinnans hårda uttryck var tillbaka igen och hon reste sig upp och lämnade rummet.

Tikk utbytte en förvirrad blick med Skrot. Sedan reste hon sig upp och tog på sig sina kläder som låg på stolen bredvid sängen tillsammans med väskan. Det var knepigt med vänsterarmen, så hon struntade i handskarna och lät skjortärmarna vara ouppvikta.

Så fort Tikk var klar kom Véma tillbaka. Hon hade en kortärmad, grön bomullsklänning på sig och håret i en fläta.

”Redo?” frågade hon.

”Okej”, svarade Tikk. Hon kände sig lite ostadig, men hon antog att Véma var medveten om det.

Véma visade ut Tikk genom dörren. Där utanför var en trädgård omringad av en mur. Ett stort träd skymde en stor del av den molnbeklädda himlen. Véma ledde vägen genom grinden i muren och ut i staden.

Tikk fann sig återigen gapande. Där fanns bara trähus. Det slog Tikk hur vackert det var med trä egentligen. På rymdskeppet var nästan allt av metall.

”Här har du Avéda”, sade Véma och log brett åt Tikks min.

”Det är vackert”, sade Tikk och log tillbaka.

”Jag ska visa dig mitt favoritvärdshus: Stigande Solen”, berättade Véma. Hon hade snabbt återtagit sin hårda hållning. Det var väl så hon var som oftast.

Tikk nickade.

De gick långsamt längs de stenlagda gatorna och Tikk fann sig nyfiket iaktta alla människor omkring sig. Många hade simpla kläder med smutsfläckar här och där.

”Avéda är en stor stad, men det är ingen rik stad. De flesta innevånarna är fattiga fiskare”, berättade Véma. Många av människorna de mötte nickade respektfullt mot henne.

”Jag har aldrig sett något liknande”, mumlade Tikk storögt.

”Där bor smeden”, sade Véma och pekade på en fristående byggnad i ett gathörn.

Tikk nickade.

”Där är vakttornet.” Véma pekade på en rund stenbyggnad som sträckte sig högt över alla de andra husen.

Tikk började få ont i käkarna, hon gapade och log om vartannat.

”Här har vi Stigande Solen.”

Det var en nedgången byggnad med en stor skylt ovanför dörren. Det var en sol som steg över horisonten och därunder stod Stigande Solen skrivet med snirkliga bokstäver. När de kom in var det lika slitet där också. Några stolar och bord var utspridda över golvet, utanför dörren till köket fanns en kort bänk och en trappa ledde upp till övervåningen. Vid borden satt ett tiotal gäster.

”Véma!” utbrast en gammal man i ett smutsigt förkläde och skyndade sig fram och kramade om helaren.

”Far, hur mår du?” frågade Véma ömt. Hennes hårdhet var som bortblåst, istället fanns en vänlig mjukhet där. Mannen var ju tydligen hennes far.

Tikk satte sig ned på en ledig stol i närheten och suckade matt. Hon lät dem prata ifred. Hur var det med hennes egen far nu? Saknade han sin dotter? Älskade han sin dotter?

”Jag tog med en vän”, sade Véma plötsligt och lade en hand på Tikks axel.

Tikk tittade förvånat upp på kvinnan. Hade hon just kallat Tikk för en vän? Tikk hade aldrig varit med om något liknande, hon hade ju aldrig haft några vänner.

”Jasså”, sade Vémas far. Han lät lika förvånad som Tikk kände sig. Hade Véma inte heller haft några vänner?

”Tikk har växt upp på ett rymdskepp”, berättade Véma.

”Trevligt att träffas”, hälsade Tikk och skakade mannens framsträckta hand.

Han tycktes fastna i Tikks ögon. Tikk antog att han tänkte på Vémas mor.

”Trevligt att träffas”, mumlade mannen till slut tillbaka och vände sig mot sin dotter igen med en frågande min.

”Hon blev biten av en grönögd Svart Gepte”, fortsatte Véma berätta och nickade mot sin far.

”Då hade du tur som nådde Véma i tid”, log mannen mot Tikk. ”Vill ni ha något att äta?”

”Ja tack, det är nog dags för det nu”, svarade Véma.

Hennes far skyndade in i köket och kom snart ut med två brickor som han ställde på bordet framför Tikk. Sedan var det en annan gäst som ropade på honom.

Véma satte sig ned på stolen bredvid Tikk.

De åt i tystnad.

”Ska vi gå tillbaka?” frågade Véma när de ätit färdigt. ”Du behöver vila.”

Tikk nickade och reste sig upp, hon kände sig faktiskt trött.

Innan de gick lade Véma några mynt på brickan, åt sin far.

”Saknar du din mor?” frågade Tikk när de var ute på gatan igen.

”Mycket”, svarade Véda känslolöst. Hennes hårda fasad var tillbaka. ”Saknar du din?”

”Nja, jag har ju aldrig träffat henne eftersom hon dog när jag föddes, men jag önskar ändå att hon vore vid liv”, svarade Tikk med en suck. Om hennes mor överlevt så skulle hennes liv ha varit så mycket annorlunda. Hennes far hade kanske kunnat älska henne på riktigt.

”Var kom din mor ifrån?” frågade Véma.

”Min far träffade henne när han var nere på en planet, men han brukar inte säga namnet på den när han berättar historien om hur de träffades för mig.”

”Okej”, mumlade Véma.

Sedan gick de tillbaka i tystnad.

När de kom fram lade sig Tikk matt på sängen i örtstugan och vilade.

Jag kan inte fatta att jag har skrivit ett kapitel om dagen nu... men det är ju så spännande och jag kommer på nya saker hela tiden ^^

Hoppas ingen blir besviken!

3

Ett annat slags skepp

 

Tikk väcktes av solen, som tur var hade hon fortfarande skannerglasögonen på sig så att hon inte bländades helt. Det var en underbar morgon med den blå himlen fläckad av små fluffiga moln som svävade omkring här och där.

Tikk reste sig upp, lite stel efter den konstiga sovställningen och underlaget. Hon sträckte på sig och tittade bort mot Ceron.

Skytteln var borta.

Paniken var snabbt där och satte klorna i Tikk, som en skicklig jägare som legat på lur hela natten, kanske var det inte en så underbar morgon ändå.

Trots allt tvingade hon sig själv att andas lugnt och tänka klart. Om hon skyndade sig tillbaka till Ceron fanns det kanske någon som hade ett skepp som kunde ta henne till YGV7259.

Hon hoppade snabbt på svävarbrädan och satte full fart mot rymdhamnstaden. Det tog inte lång tid innan hon frontalkrockade med ett stort träd.

Det var egentligen ingen allvarlig krock, brädan fick bara färgen bortnött längst fram. Skrot låg turligt nog i Tikks väska så han klarade sig. Tikk själv däremot föll baklänges. Hon landade hårt på marken bredvid en stor sten och på stenen låg en orm och solade sig. Den var svartvitrandig som Tikks skjorta, med gröna ögon och hemska gifttänder.

Tikk hann inte tänka innan ormen attackerat. Dess tänder bet djupt in i Tikks vänsterarm, rakt igenom handsken. Hon skrek och i nästa sekund slingrade ormen iväg in bland buskarna.

Tikk drog skrämt av sig handsken och tittade stumt på de två punkterna som ormen lämnat efter sig strax ovanför hennes handled. Det sved, men hon tog på sig handsken igen.

Försiktigt reste sig Tikk och klev upp på svävarbrädan igen. Den här gången tog hon det lugnare. Varje träd var ett potentiellt hot. Hon insåg att jakten på ett sätt att ta sig hem fick vänta, eftersom hälsan var viktigare.

När Tikk nådde fram till Ceron hade hennes arm börjat dunka. Hon lade undan svävarbrädan och började sin jakt på en läkare.

Det var inte många människor uppe såhär tidigt, men marknadsplatsen var ändå ganska livad. Tikk passerade många stånd där lukten av mat fick det att kännas väldigt tomt i magen, men eftersom hon inte hade pengar så fortsatte hon raskt förbi dem.

Snart fick Tikk syn på ett stånd där en man sålde ormskinnssaker. Hon kände igen det svartvitrandiga mönstret på en handväska. Här kunde hon nog ta reda på vad det var för slags orm som bitit henne, i alla fall.

”Vad kommer den här ifrån för orm?” frågade hon intresserat och pekade på väskan.

”Det där är en Svart Gepte”, svarade mannen kunnigt och log mot Tikk.

”Svart Gepte?” frågade Tikk osäkert. Namnet sade henne ingenting alls.

”Det är en giftorm som finns i två olika varianter”, förklarade mannen. ”Den med gula ögon är ganska harmlösa, men om den har gröna ögon så skulle jag hålla mig borta.”

Tikk kände hur hennes blod isade sig. ”Vad händer om man blir biten av den grönögda då?” Hon gjorde sitt bästa för att bara låta vardagligt intresserad.

”Tja, det är ett långsamt gift, så man borde hinna söka hjälp, men annars skulle man vara stendöd på några dagar.” Mannen gjorde en paus, som för att fråga om han skulle fortsätta och Tikk nickade. ”I början ska det inte vara så farligt, själva hugget gör ju såklart ont, men annars svider det bara lite. Sedan beror det ju vart man blivit biten, oftast är det i benet och efter ungefär en dag kan man inte gå på det. Sedan får man feber och till slut så…” Mannen gjorde en rörelse med handen över sin hals som bara kunde betyda en sak.

”Hur vet du det så noga?” frågade Tikk. Hennes händer skakade och hon hade börjat svettas.

”Det är mitt jobb att kunna mycket om ormar och jag blev själv biten av en grönögd Svart Gepte en gång. Jag har också sett andra som inte kunnat ta sig till en helare i tid”, berättade mannen och skakade sorgset på huvudet.

”Finns det inga läkare här?” frågade Tikk oroligt. Hon antog att en helare var samma sak som en läkare.

”Klart det finns läkare här, men de kan inte göra något mot Geptegiftet. Om man ska överleva det, måste man ta sig till en riktig helare, alltså till Avéda som ligger tvärs över havet.”

Tikk stod tyst och stirrade ner i marken. Hon ville inte dö.

”Vill du köpa väskan eller?” frågade mannen hoppfullt.

”Nej, jag…” försökte Tikk, men hon darrade så mycket på rösten att hon inte kunde fortsätta. Hon tittade fortfarande ner i marken. Det hade kanske gått en timme sedan hon blivit biten. Hur lång tid tog det att korsa havet?

”Mår du bra?” frågade mannen bekymrat.

”Hur tar jag mig till Avéda?” frågade Tikk osäkert. Hennes röst var fortfarande skakig.

”Du får väl fråga i båthamnen om någon vill ta med dig dit”, svarade mannen lättsamt.

”Måste jag ha pengar till det?” Tikk kämpade mot känslorna av hopplöshet och intalade sig själv att allt skulle gå bra. Hon tittade upp på mannen igen.

”Vad är du ute efter här?” frågade han misstänksamt.

Tikk bara stirrade på honom. Det var tydligt hur han till slut lade ihop två och två, och insåg vad Tikk var ute efter.

”Du har blivit biten”, konstaterade han. Förståelse speglades i hans ögon.

Tikk nickade tyst.

”När?” frågade mannen beslutsamt.

”En timme sedan kanske”, mumlade Tikk.

”Det är bra, inte speciellt länge alltså.”

”Okej.” Tikk försökte le lite.

Mannen vände sig om och ropade till en pojke som satt på en sten i närheten och visslade. ”Bogg! Ta över här, jag måste iväg på ett ärende.”

Pojken suckade, men skyndade sig fram till ståndet där han tog över mannens plats som försäljare.

Mannen tog tag i Tikks högerarm och ledde iväg henne från marknaden.

”Vart är vi på väg?” frågade Tikk osäkert.

”Till båthamnen”, svarade mannen och försökte le åt henne. ”Jag känner en kapten som är här med sitt skepp, men de skulle ge sig av idag, så jag hoppas att de inte åkt än.”

”Okej.” Tikk förstod inte riktigt vad han menade, men hon höll modet uppe.

När de plötsligt kom ut på hamngatan och kunde se hela hamnen, stirrade Tikk med stora ögon. Hon hade aldrig sett en riktig båt förut och här fanns massor, i alla storlekar.

”Där är min väns skepp”, sade mannen och pekade. ”Med draken i fören.”

Det var som taget ur sagorna: Ett stort och vackert segelfartyg. På riktigt!

Ormmannen drog med sig Tikk och gick med bestämda steg mot skeppet. Det blev bara större och större i Tikks ögon, som YGV7259s skyttel, fast i trä.

”Vad för dig hit Velm?” ropade en man från båten, precis när Tikk och ormmannen steg uppför landgången.

”Jag tänkte be om en tjänst. Tur att ni inte kastat loss än”, ropade ormmannen tillbaka. Det var nog han som hette Velm.

”Som alltid”, skrattade mannen på båten. Han hade mustasch och en sådan där hatt som båtkaptenerna brukade ha i Tikks gamla sagoböcker.

När hon och Velm kommit ombord drabbades Tikk av en stark overklighetskänsla. Jag kanske drömmer, tänkte hon, men dunkandet i vänsterarmen fick henne att tvivla.

När Tikk vandrade med blicken uppför den högsta masten, blev hon förvånad över att se ett par människor som klättrade där uppe.  Över hela båten sprang människor omkring och jobbade, precis som på rymdskeppet faktiskt.

”Den här flickan behöver lift till Avéda, omgående”, sade Velm bestämt.

Tikk riktade in sin uppmärksamhet på männen igen.

”Det ska vi nog kunna ordna”, muttrade kaptenen. Han korsade armarna över bröstet och granskade Tikk.

”Ge henne bara vägbeskrivningar till helaren Véma när ni kommer fram”, bad Velm. ”Jag måste tillbaka till marknadsplatsen innan Bogg har sabbat alla mina grejer.”

”Det fixar jag”, sade kaptenen och lyfte på hatten.

”Vi ses nästa gång ni kommer till Ceron”, sade Velm till sin vän innan han vände sig till Tikk. ”Lycka till.” Han gick ned för landgången och höjde handen i farväl innan han skyndade tillbaka till sitt marknadsstånd.

Tikk stod kvar, ensam som alltid.

Kaptenen harklade sig. ”Vad är det du heter, tös?”

”Tikkipe”, svarade Tikk. Hon använde alltid sitt fullständiga namn när hon pressenterade sig. ”Tikk.”

”Ja, det går väl att heta så också”, mumlade kaptenen. ”Kom så ska jag visa dig en hytt där du kan bo.”

Tikk följde efter kaptenen ner under däck. Där fanns ett antal dörrar längs sidoväggarna och en dörr längst fram i korridoren. Allt var av trä.

”Här kan du sova”, sade kaptenen och öppnade en dörr på vänstersidan. ”Det tar lite över ett dygn att ta sig till Avéda, du får väl sysselsätta dig själv.”

”Man skulle inte kunna få något att äta?” frågade Tikk och tittade in i hytten. Det var ett litet rum, med en säng som enda möbel. Det fanns också ett litet fönster man kunde se det svallande havet igenom. Tikk tyckte att det såg mysigt ut.

”Jaha, ja… Jag visar dig väl köket också då”, log kaptenen och ledde Tikk genom dörren längst bort i korridoren. Där fanns köket.

Det var ett stort rum och mittemot dörren som Tikk och kaptenen kom in igenom, fanns ännu en dörr.

”Hej, Im. Ge Tikk något att äta”, beordrade kaptenen.

Då fick Tikk syn på kocken. Han var en liten man, med rött lockigt hår, blå ögon och ett varmt leende.

”Visst, visst, ta lite bröd från frukosten”, sade kocken glatt och pekade på en stor korg med bröd. Han verkade själv vara upptagen med att diska.

”Jag måste gå och se till så att vi kommer iväg”, sade kaptenen och lämnade Tikk med kocken.

”Har ni ingen diskmaskin?” frågade Tikk innan hon hungrigt högg in på ett av bröden. Det var ohyggligt gott!

”Varför skulle vi ha det? Det går ju lika bra att diska för hand”, skrattade kocken. ”Jag heter Im föresten, kock ombord på Midnattsstorm”, pressenterade han sig hastigt.

”Midnattsstorm?” frågade Tikk med munnen full av bröd. Hon skyndade sig att svälja. ”Ursäkta.”

”Det är lugnt. Jo det är Midnattsstorm skeppet heter”, förklarade Im. Han verkade vara en väldigt bekymmerslös person.

”Vilket vackert namn. Rymdskeppet jag bor på heter YGV7259”, berättade Tikk.

”Det må jag säga. Men vad gör du här egentligen?”

”Jag blev biten av en orm”, erkände Tikk med en suck.

”De där djuren ska man allt passa sig för, jag är glad att det inte finns några ormar till på havet.”

Tikk tyckte Im var en väldigt trevlig person, och han diskade väldigt skickligt och effektivt. Han var säkert lika skicklig när det gällde att laga mat också.

”Vad sysslar du med annars då?” frågade kocken artigt, han verkade ha svårt för tystnader.

”Jag är mekaniker”, svarade Tikk tvekande. Inte skulle väl Im bry sig om hon verkligen hade tilldelats någon mekanikertitel? Hon hade ju full kompetens.

”Verkligen? Jag trodde inte att kvinnor kunde bli något ombord på de där rymdskeppen”, sade kocken förvånat.

”Nej, jag jobbar inte officiellt som mekaniker på rymdskeppet, jag hjälper bara till när jag känner för det.” Tikk log osäkert mot Im som vänt sig om för att titta på henne. Hon ljög ju faktiskt inte när hon sade sådär, det var ju åtminstone nästan sant.

Plötsligt slogs dörren upp och en robust kvinna i manskläder kom in i köket. Hon hade sitt ljusa hår i en tjock fläta.

”Im, har du sett Kapten?” frågade kvinna. Sedan fick hon syn på Tikk och hejdade sig med en förvånad min.

”Hej”, hälsade Tikk försiktigt.

”Det här är Yula och hon jobbar i masterna. Du förstår Tikk, här på Elejona är det nämligen mycket lättare för kvinnor att få jobb än det är uppe i rymden”, berättade Im stolt och nickade en hälsning till Yula.

”Kapten gick ju nyss härifrån”, sade Tikk som svar på kvinnans fråga.

”Okej”, mumlade Yula och tittade från Im till Tikk.

”Är det inte männen som styr allt?” fortsatte Tikk konversationen med kocken.

”Du får se när vi kommer till Avéda”, skrattade Im. ”Ta nu och följ med Yula upp på däck så att du får se när de hissar seglen.”

Yula himlade med ögonen och log, sedan vände hon sig om och gick.

Tikk lämnade kocken med disken, och följde efter kvinnan upp på däck. Där klättrades det, drogs i rep och så vidare. Alla var i rörelse utom kaptenen som stilla iakttog arbetet och gav order om saker här och där.

Tikk satte sig ned vid kanten, där hon inte var i vägen för någon. Skrot tittade fram ur hennes väska och gjorde ett imponerat läte när seglen hissades.

”Visst är det häftigt?” viskade Tikk till honom. ”Och det är allt manuellt, inte automatmekaniskt, som vi är vana vid.”

Det var en häftig känsla när skeppet började få upp fart, och hamnen i Ceron avlägsnade sig allt snabbare. Nu var Tikk på väg ännu länge hemifrån än hon varit vid rymdhamnen, men det var viktigare att överleva än att komma hem. När hon kände de friska havsvindarna som blåste håret i ögonen på henne, kände sig Tikk sådär fri igen. Det fanns inga sådana här vindar i rymden.

”Vad har du där?” frågade plötsligt en yngre man och pekade på Skrot.

”Det är bara min lilla hjälprobot”, sade Tikk vardagligt och lyfte upp Skrot så att mannen skulle kunna se honom bättre.

”Hur hade du råd med den?” frågade mannen imponerat. ”Jag har hört att det är jättedyrt med robotar.”

”Det har du helt rätt i, men gamalt skrot kostar ingenting. Jag byggde honom själv”, berättade Tikk vant.

”Har du byggt den själv!? Då måste du vara otroligt skicklig!” Mannen nästan gapade, han var verkligen imponerad.

”Tack”, svarade Tikk förvånat. Hon var så van vid att folk inte brydde sig, att hon knappt kunde tro det.

När mannen gått vidare gick det verkligen upp för Tikk att människorna som bodde på den här planeten faktiskt inte alls betedde sig lika som de som bodde på rymdskeppet. Im hade berättat att kvinnorna hade det mycket bättre här, och farkosten som Tikk nu befann sig på var helt byggd av trä. Folk verkade också bry sig mer om sina medmänniskor.

”Vad sitter du här och ler åt?” frågade en ung kvinna som kom förbi. Hon påminde lite till utseendet om Tikk själv, med sitt korta mörka hår.

”Jag kände bara hur härligt ni har det här”, svarade Tikk ärligt.

”Det var ju roligt att höra”, skrattade kvinnan och gick vidare.

Glada människors skratt var den bästa musiken i världen, men på rymdskeppet hördes den inte ofta. Här fanns en konstant melodi av lycka.

Tikk satt kvar vid kanten nästan hela dagen och bara kände sig lycklig. Det var många som stannade till och växlade några ord med henne innan de fortsatte sitt arbete. Im var upp med en skål stuvning till Tikk när det var matdags och gjorde henne sällskap medan hon åt.

Det enda som förstörde stämningen var vänsterarmen som började göra mer och mer ont. När det började mörkna var Tikk tvungen att ta av sig handsken eftersom armen börjat ömma något fruktansvärt.

Så fort stjärnorna syntes på himlen gick Tikk ner till sin hytt och lade sig på sängen. Först trodde hon aldrig att hon skulle somna, men till slut var hon ändå för trött för att låta smärtan i armen hålla henne vaken.

Havet lyckades gunga henne till söms.

Om någon undrar så har jag gjort bakgrundsbilden helt själv...

Okej, här har vi ett utlägg till den där idén jag fick.

1

Chefsmekanikerns dotter

 

”Om du varit född till pojke så hade…”

”Om jag varit född till pojke vadå? Jag är ingen pojke!” skrek Tikk frustrerat åt sin far och vände sig om för att gå upp till sitt rum. ”Jag är ditt enda barn”, sa hon lågt med gråten i halsen innan hon sprang upp för trappan.

Hon slängde sig på sin säng, både arg och ledsen. Hon hittade fjärrkontrollen till dörren och tryckte ilsket på stäng. Dörren gled igen på en sekund med ett kort svischande ljud. Tikk lät tyst tårarna flöda.

”Tikk?” frågade hennes far och knackade på dörren. ”Får jag komma in?”

Tikk skyndade sig att trycka på lås på fjärrkontrollen, det klickade till. Sedan tryckte hon på tyst och ett pip talade om att alla ljud skulle stängas ute. Hon kände inte för att prata nu.

Hennes far skulle bara berätta historien om hur han träffat hennes mor: När han hjälpte till att lasta av varor på en av alla planeter rymdskeppet stannade vid. Sedan skulle han berätta hur vacker hon varit, hur mycket han hade älskat henne och hur glad han blivit när hon berättat att hon väntade barn. Till sist skulle han berätta om hur hans älskade dog efter att ha fött deras dotter.

Han skulle än en gång försöka intala sig själv att Tikk var en värdefull gåva, att hon var en stor del av sin mor som han fortfarande hade kvar. Tyvärr skulle han inte komma undan den onda tanken att det var Tikks fel att han förlorat sin älskade. Han hade inte ens fått en son.

Fadern skyllde all sin olycka på Tikk, för utan henne hade han haft sin kära Milia kvar. Då hade han varit lycklig.

Tikk tittade ut genom sitt lilla ovala fönster på alla stjärnor och planeter som lyste på den evigt mörka himlen. Klockan var nio på morgonen. En äventyrare som liftat med skeppet en gång hade berättat för Tikk att på de flesta planeter var himlen blå om dagarna och stjärnorna var bara synliga om natten. När Tikk var mindre hade hon läst många berättelser som utspelade sig på olika planeter. Hennes far hade avfärdat berättelserna som sagor, som någon bara hittat på, där ytterst få saker stämde överens med verkliga fenomen.

Tikk hade aldrig satt sin fot utanför rymdskeppet, där hennes far jobbade som mekaniker, hon hade spenderat hela sitt liv ombord på YGV7259.

Ett mekaniskt klickande fick Tikk att rycka till. Hon såg att hennes brungröna axelväska, som hon hängt över skrivbordsstolen, rörde sig. Två gullysande ögon kikade fram.

”Låt mig vara Skrot!” snäste Tikk irriterat. Hon mådde känslomässigt dåligt och ville inte ha med någon annan att göra än sig själv.

Ögonen försvann och efter en del skrammel klättrade en boll av metall, stor som en tennisboll, ut ur väskan med hjälp av en liten robotarm. En lucka öppnades och armen fälldes in, vilket fick bollen att falla fritt och landa på den lila heltäckningsmattan som täckte hela Tikks golv.

Tikk suckade när bollen började rulla mot sängen och kastade sin kudde på den. Det var tyst en stund innan kudden började röra sig.

”Förlåt Skrot, men jag är så trött på det här”, sade Tikk uppgivet och tog upp kudden som stannat bredvid sängen. Hon såg på den lilla bollen som nu fällt ut de två ögonen igen och tittade tillbaka på henne.

Skrot var en liten hjälprobot, som Tikk byggt av skrot som blivit över när hennes far lagat grejer på rymdskeppet. Namnet hade roboten fått den gången Tikk först visat sin konstruktion för sin far. ”Skrot”, hade han muttrat och fortsatt med sitt arbete.

Tikks far, Omot Drakjägare, var YGV7259s chefsmekaniker. Han hade haft jobbet så länge Tikk kunde minnas. Det var han som styrde och ställde i verkstaden, han som bestämde vilka andra som jobbade där.

Det var därför de hade bråkat. Tikk tyckte att hon kunde få bli mekaniker, eftersom hon hade kunskaperna och ändå rände i verkstaden hela dagarna för att hjälpa sin far. Han var trångsynt nog att tro att kvinnor inte kunde jobba som mekaniker.

Skrot pep till och fällde ut fyra armar den här gången. Som en insekt klättrade han upp på Tikks säng och drog i hennes hår.

”Aj!” Tikk flög upp från sängen och försökte få låss roboten. Hon tappade fjärrkontrollen till dörren och oturligt nog landade den precis på kanten av hennes sängbord och gick sönder.

Skrot släppte genast taget om hennes hår och fällde ihop sig till en boll igen, för en mjuk landning på mattan.

”Vad har du gjort!” skrek Tikk och samlade ihop delarna till fjärrkontrollen. Hon sakerna på sitt skrivbord och försökte öppna dörren manuellt, med knappen på väggen. Inget hände. Hon hade ju låst.

Tikk bankade ilsket på dörren några gånger innan hon satte sig ned vid skrivbordet. Hon kunde skrika hur mycket hon ville, men ingen skulle höra henne eftersom hon hade ställt in så att hela rummet var ljudisolerat. Det enda hon kunde göra var att laga fjärrkontrollen.

Vilken annan resenär som helst ombord på rymdskeppet hade väl en telefon på sig jämt, men Tikk hatade telefoner. Hon hade ju ingen att prata med. Om hennes far hade låtit henne bli en riktig mekaniker så hade hon kanske behövt en telefon. Nu hade hon ingen.

När Tikk såg på de olika delarna som låg utspridda över skrivbordet, såg hon hundratals möjligheter för varenda liten skruv. Hur hade fjärrkontrollen kunnat splittras i så små delar bara för att den träffade en kant när hon tappat den? Den måste ha landat på en känslig punkt.

Jag skulle aldrig ha låtit det finnas en känslig punkt, tänkte Tikk frustrerat medan hon pusslade ihop fjärrkontrollen igen, bit för bit. Skrot räckte henne de verktyg hon behövde, utan att hon behövde fråga efter dem. Roboten visste precis som Tikk, exakt vad som behövdes.

 

Tikk fick fjärrkontrollen att fungera igen till ungefär mitt på dagen. När hon äntligen fick upp dörren gick hon ner till köket för att hämta något att äta. Av hennes far fanns inga spår, han hade väl gått till verkstaden som vanligt.

Tikk kom på sig själv med att önska att hon fortfarande vore inlåst. Det hade varit skönt att ha något annat att fokusera tankarna på än hennes patetiska liv. Framförallt hade hon fortfarande kunnat hoppas att hennes far satt på trappavsatsen och oroade sig för henne.

”Jag vet att jag hoppas i onödan, men jag vill inte leva så här!” Tikk tittade envist på Skrot, som att han skulle kunna göra något åt saken. ”Förlåt.”

Tikk gick tillbaka till sitt rum för att klä på sig. Hon hade fortfarande pyjamasen på sig sedan morgonen.

Hon öppnade garderoben genom att trycka på en knapp på väggen. Hon tog på sig det grå linnet, de grå byxorna med en massa fickor fulla med småsaker, de svarta handskarna, som täckte hela armarna, men saknade fingrar och de tunna, svarta skorna. Sedan knäppte hon på sig bältet med verktygen, tog på sig sin svarta skärmmössa och sin svartvitrandiga skjorta, som knäppte en knapp i mitten på och vek upp ärmarna ovanför armbågarna på. Sist trädde hon sin mors halsband över huvudet. Det var en vacker, rund liten rymdsten som skimrade i regnbågens alla färger och hängde i en silverkedja.

Tikk stängde garderoben och tittade på sig själv i spegeln bredvid skrivbordet. Hon såg nästan ut som en pojke. Hon hade klipp sitt svarta hår kort, så att nacken skulle vara fri, mössan höll spretarna på plats, även om några slingor envist ville hänga i ögonen på henne. Kläderna var inte precis flickaktiga heller.

Innan Tikk gick hängde hon på sig sin väska och stoppade ner Skrot i den.

Tikk och hennes far bodde i en fin hytt, med två sovrum, ett sällskapsrum och kök. Den låg nära mitten att rymdskeppet, där verkstaden fanns.

När hon kom utanför hytten befann sig Tikk i en lång, välvd korridor, med dörrar på båda sidor. Hon följde korridoren tills den mynnade ut i en större sal som ledde till flera korridorer och gångar. I mitten fanns en spiraltrappa som Tikk gick ned för, tre våningar. En dörr ledde henne till ännu en korridor, den här med fönster längs hela högersidan där man kunde se ner i den gigantiska verkstaden. Där var fullt med maskiner, skrot och människor som sprang fram och tillbaka med händerna fulla av prylar.

Efter några meter delade korridoren sig i två och Tikk följde den väg som sluttade nedåt. Hon föredrog att gå, istället för att ta hissarna.

När hon till slut kom in i verkstaden stannade Tikk en stund och bara tittade på skådespelet, som spelat en så stor del i hennes uppväxt. Hon log när hon tänkte tillbaka på vilken fantastisk lekplats hon haft. Hon hade lärt sig mekanikeryrket genom att assistera sin far och de andra männen som arbetade i verkstaden. Tikk hade aldrig kunnat prata mekanik med sin far, det hade hon gjort med de andra mekanikerna.

Även om det här var den del av rymdskeppet som Tikk kände till bäst, så hade hon bra koll alla de andra delarna också eftersom hon följt med sin far runt för att laga fasta saker som gått sönder, eller bygga nya maskiner som inte kunde flyttas.

”Haft sovmorgon Tikk?” frågade Jopp och log mot Tikk. Han var en gammal mekaniker som jobbat i verkstaden mycket längre än Tikks far.

”Nej, jag råkade låsa in mig själv på rummet och lyckades paja fjärrkontrollen”, berättade Tikk. Det var ju bara en bragd att hon lyckades laga den och hon hoppades verkligen att hennes far skulle få höra vad som egentligen hänt.

”Verkligen?” frågade Jopp förbryllat, hans gråbuskiga ögonbryn sköt i höjden.

”Det tog hela morgonen att laga den. Men jag förstår inte att den kunde splittras sådär.” Tikk kliade sig förundrat i pannan och flyttade en förrymd hårslinga bort från sitt synfält.

”Ja, vissa saker kan man då undra vem som satte in”, muttrade Jopp irriterat. ”Det var då en himla tur att du kunde fixa den i alla fall.”

”Det kan man nog säga, för jag hade aktiverat ljudisoleringen också, så att ingen skulle ha hört mig skrika.”

”Det är bra att kunna många saker här i världen”, mumlade Jopp innan han gick iväg för att hjälpa en förargad man med en trasig svävarbräda.

Tikk stod kvar och log för sig själv innan hon skannade av verkstaden på jakt efter sin far. Hon såg inte till honom någonstans. Kanske var han i hangaren.

Tikk gick tvärs igenom verkstaden och ut genom den stora hangarporten, som nästan alltid var öppen.

Hangaren var mycket större än verkstaden och där var fullt med mindre rymdskepp. Där fanns farkoster från många olika delar av universum. Det fanns mängder av modeller, som alla fungerade på olika vis. Det var inte heller någon slump att verkstaden och hangaren låg bredvid varandra.

”Det kanske är något med bränsletillförseln.” Tikk identifierade sin far stående vid ett BV7-skepp alldeles i närheten. Han pratade med en väldigt lång man, som måste vara ägaren till skeppet.

När Tikk gick närmare fann hon sig verkligen beundra skeppet. BV7 var en serie medelstora handelsskepp, med rum för en besättning på fem man och ett lastutrymme på 100m². Skovet var becksvart och formad som en liggande ellips. Fönster och vindrutor var väl maskerade.

”Har ni kollat motorcentralen?” frågade Tikk intresserat och ställde sig bredvid sin far.

”Nej, vi har inte kommit så långt än”, svarade den långe mannen artigt, utan att ägna Tikk någon vidare uppmärksamhet. Hon var van det. Det var ju bara män som hade någon status här i världen.

”Ska vi gå och titta på den då”, sade Tikks far och gav henne en irriterad blick. Hon hade stört honom.

”Okej.” Den långe mannen ledde dem uppför landgången ombord på skeppet. Lastrummet tycktes gigantiskt i Tikks ögon. Mannen tog fram en nyckel ur fickan och öppnade motorcentralen, som satt bredvid dörren in till hytterna och styrbasen.

”Hm…” Tikks far stod en lång stund och tittade på alla kablar och kopplingar.

”Jag tror att…” försökte Tikk, som upptäckt en felkoppling, som egentligen inte skulle göra någon skillnad.

”Stör mig inte Tikk”, avbröt hennes far henne ilsket.

Efter ytterligare en stunds tystnad började Tikk tycka att de slösade tid. Hon hade nämligen hittat ett allvarligare fel som den där felkopplingen kunde leda till.

”75c och 34b sitter felkopplade och om bränsletillförseln är låg så kan det leda till problem med kontrollpanelen”, rabblade hon så fort hon kunde, så att hennes far inte skulle hinna avbryta henne.

Den långe mannen tittade hastigt på Tikk, sedan tittade han på hennes far i väntan på att han skulle bekräfta hennes påstående.

Hennes far såg rasande ut, men han samlade sig snabbt inför den andre mannens blick och nickade kort.

Tikk log triumferande, även om ingen egentligen registrerat hennes kunskap.

”Du kan gå nu Tikk”, beordrade Tikks far henne strängt, med en röst som tydligt sade: ”Jag fixar det här själv nu.”

Okej jag går väl och gör ingenting då. Tikk lämnade skeppet och gick och satte sig på en stege som stod lutad mot hangarväggen intill verkstadsporten. Hon kämpade emot tårar. Hon hade inte gråtit sedan hon var liten. Nu hade bägaren runnit över. Hon kunde inte hålla emot längre.

Skrot pep till och tittade upp från Tikks väska.

Tikks egentillverkade robot var den enda på hela rymdskeppet som brydde sig om att hon satt och snyftade på en stege i hangaren. Patetiskt egentligen.

”Dockning med Elejona om en timme”, ljöd plötsligt högtalarna. ”Skytteln måste vara redo om 55 minuter.”

Tikk väcktes ur sin dvala med ett ryck. Det tog henne ett tag innan hennes hjärna lyckades tolka högtalarmeddelandet. De skulle docka med ännu en planet.

Medan Tikk torkade bort sina tårar började långsamt en idé byggas i hennes huvud. Hon tittade på Skrot, som tittade tillbaka.

Tänk om…

Tänk om hon skulle ta och åka med skytteln ner till planeten.

Jag kanske skriver en fortsättning till Stenberget senare, nu har jag en ny idé på gång. Men tack så jättemycket Olivia! Det är så kul att höra när någon tycker om det man gjort!

Här är novellen nu.

Hoppas ni tycker om den!

Några saker att tänka på bara:

"X" i början av ett namn blir bara "S" och "th" uttalas bara "t"

 

 

 

”Xaxas, vakna!”

Xaxas kände hur någons händer greppade tag i hans axlar och ruskade honom vaken. Han blinkade trött och tog sig åt huvudet som dunkade oroväckande.

”Inte slog du väl huvudet så illa?” frågade Quti skeptiskt. Själv tålde hon ju allt.

”Det var bara en skråma”, sade Shash som satt och rotade i sin väska.

”Jag överlever”, muttrade Xaxas trots att de andra inte verkade vara intresserade. Han såg sig omkring och kom ihåg att de hade övernattat på ett höloft på en jättestor bondgård. Solen hade ännu inte gått upp, men bönder brukade ju vakna tidigt.

”Vi måste vidare innan någon upptäcker oss”, sade Shash bestämt.

”Varför gör vi det här?” suckade Xaxas. Han hade inte haft någon aning om att de skulle försöka varna krigsflyktingar, han hade bara varit på fel plats vid fel tillfälle och fått en smäll i huvudet. Det hade lett till att han i panik flytt tillsammans med Quti och Shash som senare berättat för honom om sin plan att varna flyktingarna i Stenberget. Nu hade Xaxas inget annat val än att följa med dem.

”Vi kan inte låta Hathgar döda alla människor i Stenberget! De har ju inte gjort något fel, bara tröttnat på kriget”, förklarade Quti för hundrade gången och blängde på Xaxas. Det var hon som fått vansinnesidén från början.

”Kom igen! Vi lånar varsin häst här från gården. Då blir det lätt”, sade Shash uppmuntrande.

Quti såg ut som att hon egentligen inte gillade tanken att stjäla hästar av de stackars bönderna, men hon nickade motvilligt.

De plockade ihop den lilla packning de fått med sig från lägret och smög iväg till hästhagen. Där hoppade Shash smidigt över stängslet för att ta en närmare titt på hästarna.

Shash var lång, bredaxlad och muskulös, därför passade han bra i armén, men det var inte därför han gått med. Hans familj var hästuppfödare och de hade fött upp hästar till armén i generationer. Shash hade blivit nyfiken på det äventyr som väntade hästarna och därför hade han själv gått med. Han var också en skicklig svärdsman, till skillnad från Xaxas.

”De här tre borde kunna ta oss till Stenberget på nolltid”, informerade Shash, som kom gående med tre färdigsadlade hästar.

Xaxas tittade förvånat på dem och förbannade sina egna tankar för att ha vandrat iväg. Han hade lika gärna kunnat sova när Shash gjorde i ordning hästarna, för han hade missat alltihop.

”Bönderna borde klara sig länge med de kvarvarande hästarna”, tillade Shash efter att ha sett Qutis missnöjda ansiktsuttryck.

Hon sa ingenting, utan tog bara tyglarna till en av hästarna och steg smidigt upp i sadeln.

Quti var en bestämd kvinna. Hon hade sitt ljusa hår konstant uppsatt i en hästsvans och hennes stålgrå ögon brann med en obeveklig vilja att göra det som enligt henne var rätt. Hon var smidig som en orm när det gällde att slåss och favoriserade sina två dolkar som vapen. Anledningen till att hon gått med i armén var att hennes bror var en av Merthas högsta generaler. Nu hade hon förrått honom. Hathgar och Quti hade aldrig varit speciellt goda vänner. ”Men nu måste han vara rasande på henne. Han måste vara rasande på oss alla tre!” tänkte Xaxas förtvivlat.

Han tog motvilligt emot tyglarna som Shash räckte honom och tog sig sedan med mycket möda upp i hästens sadel. Den gnäggade oroligt, men när Shash klappade den varsamt på mulen så lugnade djuret sig.

Xaxas var ingen hästmänniska. Det fanns faktiskt väldigt få saker i världen som han var bra på. Han var riktigt dålig på fysiska aktiviteter eftersom han var liten. Hans hår var kort och ostyrigt med en kopparröd färg som ingen kunde tycka om och som om inte det vore nog så hade han olikfärgade ögon, ett grönbrunt och ett blågrönt. Xaxas ansåg själv att han måste vara den mest otursförföljda personen i världen.

”Sluta sura Xaxas, det smittar av sig på hästen”, varnade Shash, som satt sig till rätta på den tredje hästen.

Då kunde de höra röster som spred sig i morgonmörkret, bondgårdens arbetare hade vaknat. Shash och Quti satte genast av i rask fart bort från gården. Xaxas suckade och följde efter så gott han kunde, hästen visste i alla fall vart den satte fötterna.

Den plötsliga flykten från lägret vid Cuneyt (en medelstor före detta Festinsk stad) hade tagit dem rakt österut till bondgården. Nu red de norrut för att senare svänga av västerut igen tills de nådde floden Lomin. Sedan skulle de följa floden norrut tills de korsade gränsen mellan Mertha och Festina. Därifrån kunde de fortsätta västerut mot Stenberget som låg tvärs över Festina.

”Tror ni Hathgar har börjat röra på sig ännu?” undrade Xaxas oroligt när han väl kom ikapp de andra. Då kunde han precis se solen kika fram bakom horisonten.

”Han är alldeles för lat för det”, sade Quti utan minsta spår av oro i rösten. ”Men han kan ha skickat iväg en liten trupp ryttare för att fånga in oss.” Hon skrattade till åt sitt sista påstående som om det vore fullkomligt orimligt att de skulle kunna fångas in. Men Xaxas såg sig skräckslaget över axeln och undrade om Quti någonsin skulle inse att hon inte var oövervinnerlig. Shash visslade glatt och brydde sig inte om tanken på soldaterna, han var väl lycklig så länge han satt på en häst.

”Hur kunde jag hamna i armén?” frågade Xaxas sig själv och hängde med huvudet. Han hade blivit indragen i kriget helt ofrivilligt.

Xaxas var magiker och magi var en av de få saker han var bra på. Tyvärr var alla kapabla magiker tvungna att hjälpa till i armén, med fjärrskådning och kommunikation mellan trupper. Så Xaxas hade hamnat där innan han ens fyllt femton år gammal. Han tyckte inte om att vara den som var tvungen att meddela för Hathgar hur det stod till med de andra trupperna runt om i Mertha. Framförallt hatade Xaxas att vara den som i första hand tog emot meddelanden om stora förluster. Han hade så svårt att hålla känslorna borta när han tänkte på alla människor som hade dött. Sju helvetiska månader omringad av soldater skulle kunna driva vilken magiker som helst till vansinne.

Då fick Xaxas en idé.

”Skulle vi kunna stanna ett tag så att jag kan kolla hur det står till med armén?” frågade han de andra två. Att han inte tänkt på fjärrskådning tidigare! Magin var ju hans liv.

”Självklart”, svarade Quti med ett leende. Hon var van vid magi.

Xaxas stannade sin häst och tittade upp mot himlen. De fluffiga molnen utgjorde ett perfekt element för fjärrskådning. Han fokuserade sina tankar på Hathgar och snart nog såg han generalen gå fram och tillbaka och prata med en av sina rådgivare. Hathgar var som en manlig, kraftigare version av Quti. Han såg arg ut och Xaxas önskade att han kunnat höra vad som sades, men fjärrskådning visade bara bilder.

Xaxas vidgade bilden så att han kunde se ett större område och konstaterade att armén var kvar vid lägret utanför Cuneyt. Det fanns inga tecken på att de skulle vara på väg därifrån heller, ingen höll på att packa ihop.

”De är kvar vid Cuneyt. Hathgar verkar upprörd, men de ser inte ut att vara på väg någonstans”, berättade Xaxas för Quti och Shash. ”Vem tror ni han kan ha skickat efter oss?” frågade han oroligt.

”Brixor kanske, troligtvis Luksor i alla fall eftersom han är förstespårare”, gissade Quti.

Xaxas fokuserade sina tankar på Luksor. Han visade sig snart bland molnen, ridande på sin häst. När Xaxas vidgade synen dök Brixor och några andra ryttare upp intill Luksor. De var åtta stycken. Snart kände Xaxas också igen att de närmade sig bondgården där han, Quti och Shash spenderat natten. Han bröt synen.

”De är vid bondgården!” utbrast han förtvivlat.

”Då är det bäst vi sätter fart”, skrattade Shash och manade på sin häst.

Xaxas suckade och följde efter. Shash älskade äventyr och det spelade ingen roll om det innebar att han hamnade i livsfara.

 

♦

 

Vinden blåste hårt så att fälten kring bondgården bugade sig i vackra mönster. Det var ett vackert landskap som Luksor ledde truppen igenom. De hade gett sig av någon gång mitt i natten efter att en vakt kommit springande med en blödande näsa och en bula i huvudet.

Vakten hade berättat hur han hört röster prata om att varna krigsflyktingarna i Stenberget. Han hade smugit efter dem och upptäckt att det var generalens syster och den där hästälskaren som talat. De hade upptäckt honom och hästmannen hade slagit till honom så att han snubblat och sen när han rest sig upp var magikern där, så han slog till honom med bredsidan av sitt svärd, sen hade det svartnat för hans ögon. När han vaknat hade han skyndat sig till generalen.

”Danathar, du pratar med bönderna”, beordrade Brixor när de nådde gården. ”Ni andra ser er omkring efter spår.”

Sex ryttare spred snabbt ut sig och red runt bondgården. Danathar red lugnt fram mot boningshuset. Han hade vaknat när vakten snubblade förbi mitt i natten och följt honom till Hathgars tält. Eftersom han ändå varit vaken så hade Danathar fått följa med spårartruppen ut på jakten efter förrädarna. Han följde självklart med eftersom det var hans plikt mot kungen och Merthas innevånare.

Han hoppade av sin häst och tog ett djupt andetag, sedan lade Danathar på det där oemotståndliga leendet som var hans hemliga vapen i världen. Han hade alltid haft utseendet med sig, han hade mörkt hår i eleganta lockar och svalkande blå ögon. Han var väldigt omtyckt bland flickorna. Han var också musiker och hade väldigt lätt att tala, vilket var vad han fick göra mest i armén.

”Hallå där! Vad är det som står på?” ropade en man som kom småhaltande emot Danathar. Han antog att det var bonden själv som såg så upprörd ut.

”Hej”, hälsade Danathar och log varmt mot den gamla mannen. ”Ni får ursäkta oss, men vi är på jakt efter tre förrädare som kan ha passerat här.”

Som väntat mjuknade mannens uppsyn genast och han såg snarare bekymrad ut än irriterad. ”Ja, du. Vi saknar faktiskt tre av våra hästar”, muttrade bonden surt och kliade sig på sin skäggiga haka.

”Då är det bäst att vi undersöker den saken. Så kanske ni kan få ersättning”, ljög Danathar. Han visste att armén inte skulle bry sig det minsta om de tre hästarna, men han kunde ju låtsas som att det fanns en chans för bondens skull. ”Ni kanske vill visa mig de andra hästarna?”

Den gamla mannen lyste upp som en sol vid utsikten av ersättningen. ”Självklart! Följ mig bara”, sade han välkomnande och satte av i riktning mot ett av fälten.

Danathar följde efter och vinkade till sig kaptenen, som i sin tur vinkade till sig förstespåraren som var i närheten.

”Han säger att tre hästar saknas”, berättade Danathar för de nytillkomna.

”Är det någon utrustning som saknas?” frågade Luksor.

”Ja. Först trodde vi att hästarna hade rymt, men sedan var det en av drängarna som upptäckte att det saknades sadlar och sådant också”, berättade bonden och skakade missmodigt på huvudet.

”De måste ha gett sig av tidigt”, gissade Brixor. ”Men inte alltför tidigt, för den där magikern är inte mycket att ha.”

”Men han är magiker, och han kan fjärrskåda”, suckade Luksor irriterat.

Danathar hade alltid fascinerats av magi och han var väldigt imponerad av Xaxas förmåga. Synd att han nu svikit sitt hemland.

”Här finns spår!” ropade plötsligt en av spårarna från ett fällt norr om stallet.

”Vi måste vidare”, meddelade Brixor bonden och satte av, tätt följd av Luksor.

Danathar tog det lugnt. Han var ju varken kapten eller spårare. ”Vi får tacka så mycket för er hjälp gode herre”, tackade han den gamla bonden artigt. Förhoppningsvis skulle bonden inte behöva gå och vara ledsen över de förlorade hästarna när en ersättning hägrade. Även om han senare kunde bli besviken.

Danathar tog farväl och följde efter spanartruppen som återigen var samlad.

 

♦

 

Xaxas började bli riktigt trött. Det var sent och de hade ridit i stort sett hela dagen. De hade inte mycket till mat med sig heller, så hur skulle de klara sig hela vägen till Stenberget?

”Ryck upp dig Xaxas, du ser sjuk ut.” Quti log uppmuntrande mot honom.

”Jag känner mig faktiskt sjuk också”, mumlade Xaxas för sig själv och tryckte vänsterhanden mot pannan. Huvudvärken hade bara blivit värre och värre i värmen och gjorde det svårare och svårare att tänka.

”Hästarna börjar bli trötta, så det är bäst att vi stannar för natten snart”, sade Shash och ställde sig upp i stigbyglarna för att spana efter en bra sovplats.

Xaxas orkade egentligen inte bry sig, men en stark irritation över att Shash brydde sig mer om hästarna än honom och att Quti uppenbarligen trodde att alla var lika tåliga som hon, hade börjat växa sig fram i magikerns sinne. Om de bara hade tyckt lite synd om honom och frågat hur han mådde, istället för att tala om för honom att han mådde bra, så hade han ju kunnat svara att: ”Nej, jag mår fint!” även om han inte gjorde det. Nu fick han ju inte den minsta chans till det!

”Vi tar oss till floden imorgon sen får vi se när vi kan ta oss över”, sade Quti. Hon planerade inför morgondagen, medan Xaxas var glad över att han inte ramlat av hästen ännu.

”Det blir nog fint väder imorgon också”, trodde Shash.

”Kan inte du kolla hur det går för spårarna Xaxas?” frågade Quti plötsligt.

”Nej, jag tror inte det”, mumlade Xaxas lågt till svar.

”Vad sa du? Sluta mumla”, klagade kvinnan. Hon verkade fortfarande inte fatta att Xaxas mådde dåligt.

”Nej!” svarade Xaxas så tydligt han kunde, genom hopbitna tänder.

Quti såg förolämpad ut och öppnade munnen för att säga något, men Shash avbröt henne.

”Vi slår läger här”, sade han, hoppade ner på marken och började plocka med packningen.

Xaxas tog ett djupt andetag och försökte samla tankarna lite. ”Förlåt Quti, men jag kan inte koncentrera mig med den här huvudvärken.”

”Jaha, förlåt”, ursäktade sig Quti motvilligt och skyndade sig att hjälpa Shash få ihop någon typ av läger.

Xaxas började må illa och gled försiktigt ner från sin häst. Benen bara vek sig under honom. Medvetandet började glida iväg.

 

♦

 

Solen lyste varmt på himlen även nästa dag och Danathar var lycklig. Det var inte ofta han fick komma bort från armén, men nu fick han rida genom den stilla naturen utan att behöva oroa sig för någonting. Det var spårarnas jobb att följa förrädarnas väg, Danathar följde bara efter utan ansträngning.

”De kan inte vara långt borta nu, någonstans måste de ha stannat för natten.” Luksor hade ridit upp jämsides med Brixor. ”Hur ska vi göra när vi kommer ikapp dem?” frågade han kaptenen.

”Vi får väl se om de vill samarbeta, men det är bäst att vi har vapnen redo.” Brixor såg väldigt nöjd ut med sig själv.

Luksor skyndade på sin häst och delade ut order till de andra spårarna som lossade pilbågar och kollade sina svärd. Danathars farligaste vapen var hans röst och den hade han alltid redo.

Brixor vände sig mot musikern.”Om det kommer till strid så håller du dig på avstånd, förstått?”

”Förstått”, svarade Danathar pliktskyldigt. Han hade ingen önskan om att använda det slitna svärdet han hade vid höften.

”Annars försöker du prata med dem”, fortsatte Brixor.

Sedan red de tyst vidare genom det varierande landskapet.

 

♦

 

”Xaxas, vi måste vidare. Vi har ett gäng spårare efter oss.” Rösten nådde Xaxas som genom en tjock dimma. Det tog ett bra tag innan han kunde identifiera den som Qutis och komma ihåg var han befann sig.

Med en viljeansträngning öppnade han ögonen och blinkade ovant i solskenet. Huvudet ömmade fortfarande, men tankarna tycktes kunna röra sig friare igen. Han tittade upp i himlen och förde tankarna till Brixor och spårartruppen. De följde i ”förrädarnas” fotspår utan problem och skulle lätt komma ikapp dem snart om rymlingarna inte gjorde något åt saken.

”Fy för det här”, mumlade Xaxas och satte sig försiktigt upp. Shash och Quti var fullt resklara och satt och stoppade i sig några ynkliga brödsmulor.

”Du ser piggare ut”, sade Shash med ett leende och reste sig för att hjälpa Xaxas upp.

”Vi måste hitta på något för att skaka av oss de där spårarna”, muttrade Xaxas medan han försökte återfå någon typ av balans.

Quti såg sig omkring och suckade. Om de bara hade nått Festina, eller åtminstone tagit sig fram till Lomin, så hade det kanske varit möjligt att skaka av sig förföljarna.

”Vi kanske ska dela på oss?” föreslog Shash.

”Var de inte åtta stycken?” frågade Quti och blängde på Shash.

”Det är sex spårare varav en är Luksor. Sedan är det Brixor och den där musikern med sammetsrösten”, berättade Xaxas matt samtidigt som han försökte hitta på en bättre plan än Shash.

Det var tyst en lång stund.

”Ska vi bara vänta här?” undrade Shash till slut. Han skulle gå med på vilken plan som helst.

”Nej, vi vill väl inte döda dem?” Xaxas huvud dunkade fortfarande. ”Jag kan stanna kvar och distrahera dem medan ni smiter iväg”, föreslog han. Han var ju inte i bästa skick och det hade inte varit meningen att han skulle följa med.

”Nej, det går inte! Då kommer Hathgar att mosa dig!” Hat fladdrade snabbt förbi i Qutis ögon när hon tänkte på sin bror.

”Då måste vi ge oss av nu”, avgjorde Xaxas eftersom dyrbar tid bara rann förbi. De besteg hästarna och Xaxas tog tyst ledningen. Han tänkte inte på vilken riktning han red utan följde bara den intuition han visste fanns där, det var något hans magilärare berättat för honom om. Tanken på mästaren gav honom en idé.

”Led min häst Shash”, sade han och tittade upp mot himlen igen. Den här gången förde han tankarna mot mästaren som befann sig långt borta i öst, i Merthas huvudstad Azulian. Det tog ett tag innan mästarens åldriga ansikte visade sig med ett brett leende, som snabbt slocknade vid synen av Xaxas bleka uppenbarelse.

”Jag behöver hjälp, mästare”, tänkte Xaxas till mästaren. ”Vi är tre stycken som har gett oss av mot Stenberget eftersom det gömmer sig krigsflyktingar där och Hathgar har bestämt sig för att göra sig av med dem. Vi har sex spårare efter oss plus två och nu vet vi inte vad vi ska ta oss till.”

Mästaren log bekymrat. ”Det var bra gjort av dig”, tänkte han stolt. ”Men vad skulle jag kunna göra? Jag tror att ni kanske måste konfrontera spårarna.” Mästaren tuggade oroligt på sin underläpp, något som Xaxas sett många gånger. ”Jag vet att ni kan klara er. Jag tror på dig Xaxas, men var försiktig. Jag måste återgå till kungen nu.”

Bilden försvann och Xaxas andades försiktigt in och bearbetade informationen han fått. Inte mycket egentligen, bara lite uppmuntran och nytt självförtroende.

”Vi lägger upp ett bakhåll”, föreslog han för Quti och Shash.

Shash fick en glimt av spänning i ögonen och Quti nickade. Vad hade de annars för val?

”Du är väl bra på strategi Quti, leta efter en bra plats.” Xaxas andades lugnt i ett försök att hålla huvudverken så långt borta som möjligt. Han tog en snabb titt på spårarna och såg att de hade passerat lägerplatsen. De var verkligen inte var långt efter.

 

♦

 

”Vi vill inte skada någon.”

Danathar tittade upp och såg magikern stå framför dem på vägen genom en liten skog. Xaxas såg väldigt blek ut, men bestämd. Danathar lade också märke till en konstig glimt i de underligt olikfärgade ögonen och hur Xaxas hans händer skakade.

”Det var därför vi stack”, fortsatte magikern sammanbitet.

”Tänker ni låta Festinerna ta över hela Mertha?” frågade Brixor irriterat.

”Ja, då kanske kriget äntligen skulle få ett slut”, svarade Xaxas retsamt.

Brixor hoppade ilsket ner från sin häst och gick fram till magikern. Danathar tyckte det var en märklig syn: En liten pojke öga mot öga med en stor och kraftig man. Han insåg hur väldigt ömtålig Xaxas såg ut.

”Det är i alla fall fel att döda människor som inte gjort något. Hathgar är galen som tänker korsa Västra skogen bara för att göra sig av med ett gäng krigsflyktingar som inte utgör något hot.” Xaxas darrade en aning på rösten när han talade. ”Västra skogen ligger ju dessutom på Festinskt område.”

”Det är en skog pojk! Vad kan hända?!” Brixor och Hathgar var av precis samma virke, Luksor också. Danathar beundrade deras säkerhet.

”Är inte det här en skog?” frågade Xaxas och gled med blicken över spårarna och Danathar.

”Det är bara några träd, och stenar. Hur dum kan du bli egentligen?” Brixor skrattade självbelåtet. Danathar hörde sin inre varningsklocka ringa och tvingade sin häst att backa några steg bakom spårarna. Xaxas ord hade varit en varning, så det där skulle nog inte Brixor ha sagt.

Danathar uppfattade ett konstigt ljud från buskarna till höger om gruppen och sekunden efter stegrade sig hästarna i panik och slängde av sina ryttare. Danathar slog hårt i marken, men han lyckades skutta åt sidan när en av hästarna skenade emot honom. På bara några sekunder hade alla hästarna försvunnit bland träden och den förvirrade spårartruppen var utspridd över marken. En hade slagit i huvudet hårt när han fallit av hästen och en hade blivit nedtrampad av de panikslagna hästarna. De skulle nog aldrig resa sig igen. Luksor hade lyckats landa på fötterna och drog snabbt sitt svärd, men det mesta var en enda röra.

Xaxas och Brixor hade också varit tvungna att väja för hästarnas framfart, de låg nu på marken. Kaptenens grova händer letade sig upp mot magikerns hals medan Xaxas fastnat i en plötslig hostattack.

Danathar reste sig upp på skakiga ben. Så här var det inte tänkt att det skulle gå till. De skulle ju bara ta med förrädarna tillbaka till lägret.

Förrädarna, tre stycken.

Precis som Danathar tänkte det fick han syn på generalens syster som sprang fram och måttade en spark mot Brixors huvud. Danathar vände snabbt bort blicken, men han var ändå tillräckligt nära för att höra kraset.

”Hur är det med dig Xaxas?” frågade kvinnan magikern. Hon lät inte alls andfådd.

”Jag överlever”, hostade Xaxas till svar. Danathar såg sig om efter hästmannen, men han syntes inte till.

”Ni ska inte tro att ni kommer undan med det här”, morrade Luksor ilsket och tog några bestämda steg mot förrädarna, med svärdet höjt. Danathar satt bara tyst och tittade på.

”Nej, Quti. Vi är klara här nu”, sade Xaxas klent och reste sig upp med hjälp av ett träd. Kvinnan hade tagit ett steg mot förstespåraren och dragit en dolk ur sitt bälte. De tre andra spårarna verkade komma på fötter.

”Vi skulle kanske bara ha dödat Hathgar. Då hade vi sluppit allt det här”, suckade Quti och gav Luksor en sista hotfull blick innan hon stoppade undan dolken igen.

Danathar förstod inte vad de höll på med. Fyra män stod med dragna vapen framför henne och Quti stoppade undan sitt vapen!? De tänkte väl inte ge upp nu?

”Förrädare!” fräste Luksor och gjorde sig redo för attack.

Xaxas sträckte fram sin hand och spände fingrarna så att de liknade benen på en spindel. Utan att tänka kastade sig Danathar in bakom en sten. Därifrån kunde han inte se vad som hände, men han hörde förvånade utrop från spårarna, följt av dunsar och skrammel av metall. När han kikade fram låg Luksor och de andra orörliga på marken och Quti höll i en medvetslös magiker.

”Shash!” ropade kvinnan halvt panikslaget.

Hovslag närmade sig. Danathar höll andan.

”Jag tar honom, hjälp till och lyft bara.” Det var hästmannen som kommit med två hästar. Han och Quti hjälptes åt att lyfta upp Xaxas i sadeln framför honom innan kvinna skuttade upp i sadeln på den andra hästen. Sedan red de iväg genom skogen.

Danathar slöt ögonen och andades tungt. ”Kaptenen och två av spårarna är döda, de andra vet jag inte vad de är och alla hästarna är borta. Vad skulle jag hit och göra?

Den där magikern var allt värd mycket mer än vad Brixor trodde. Vad ska jag göra nu? Försöka få liv i Luksor och de andra tre? Sticka härifrån? Följa efter förrädarna?”

 

♦

 

En främmande röst trängde sig in i hans huvud och pockade på uppmärksamhet, men Xaxas hade ingen ork att besvara den. För det första fanns huvudvärken där igen, värre än någonsin. Hela kroppen värkte, men framförallt var det något annat som tiggde om uppmärksamhet. Det var en riktig utmaning att försöka ignorera det och Xaxas ville absolut inte besvara kontakten eftersom han då skulle vara tvungen att öppna ögonen och fokusera tankarna. ”Jag vill inte”, gnällde hans tankar på det främmande sinnet som inte ville ge sig av.

Medan Xaxas låg där och kämpade emot tankarna var det någon som hällde kallvatten över honom.

Varenda nerv i hans kropp skrek i panik och när vatten kom ner i luftstrupen var han tvungen att sätta sig upp och hosta. Motvilligt öppnade han ögonen också, i sökandet efter förövaren. En gammal man med tovigt grått hår och skägg stod framför honom med en hink i handen. Förtvivlat försökte Xaxas komma ihåg hur han hamnat där, men huvudet kändes tomt.

”Där ser man vad lite vatten kan göra”, skrockade mannen och ställde ifrån sig hinken för att plocka fram något ur ett skåp. ”Du behöver äta nåt pojk.”

Xaxas bara stirrade dumt när en brödbit trycktes ner i hans hand.

”Ät!” beordrade mannen och korsade armarna över bröstet.

Xaxas var mer förvirrad än någonsin, men eftersom den gamla mannen såg så sträng ut så tog han en tugga av brödet. Han grimaserade åt smärtan så fort han rörde sig. Varenda muskel var på helspänn.

”Tugga på bara, du är mager som en pinne! Man måste äta vet du, även om det är krig.”

Xaxas tvingade sig att ta en tugga till, det var ju ganska gått ändå. Tanken på kriget fick honom att rysa, men han förstod inte riktigt varför. Det hade ju alltid varit krig mellan Festina och Mertha, i alla fall så länge Xaxas levt.

Plötsligt knackade det på dörren och en man stack in huvudet. Han såg bekant ut och lyste upp när han fick syn på Xaxas.

”Du är vaken! Jag hämtar Quti”, sade mannen. Sedan försvann han igen.

Quti? Vem var Quti? Nu började Xaxas verkligen undra vad som hänt. Han visste att han egentligen visste, men minnena gömde sig bakom någonting i hans omtumlade huvud.

Den gamla mannen räckte Xaxas en mugg. ”Här, drick lite vatten”, sade han och log brett. Xaxas lade märke till att mannen saknade några framtänder och att han själv, till sin förvåning ätit upp hela brödbiten.

Det svalkade gott i halsen när Xaxas klunkade i sig vattnet. Mannen tog muggen och gav Xaxas ytterligare en bit bröd.

Då öppnades dörren igen och mannen som Xaxas tidigare känt igen kom in tillsammans med en kvinna. Kvinnan var också bekant och Xaxas drog slutsatsen att det måste vara Quti. Hon log sorgset mot honom och han misstänkte att han måste se halvdöd ut, för det var så han kände sig.

”Hur känner du dig?” frågade kvinnans välbekanta röst.

Xaxas tittade ner i golvet och kände sig högst tveksam till att rösten skulle hålla om han försökte säga något. Hans blick fastnade på en hink som var fylld med vatten, som inte tömts över honom. Det där främmande sinnet pockade på uppmärksamhet igen och i hinkens vattenyta kunde Xaxas ta fokus för att besvara kontakten.

”Xaxas, du lever!” En pojkes ansikte log mot Xaxas. Han kände igen pojken, de hade studerat magi tillsammans i Azulian.

”Bruthar?”

”Du ser hemsk ut, men du lever i alla fall!” Pojkens tankar var fyllda med lättnad.

”Varför vill du prata med mig?”

”Mästaren bad mig hålla koll på dig. Han var orolig att något skulle hända, men han har inte tid att själv titta till dig, med alla sina plikter mot kungen. Jag har inte blivit kallad till armén än, så jag har all tid jag behöver.” Bruthar var några år yngre än Xaxas.

”Xaxas?” frågade kvinnan oroligt.

”Nu vet du att jag lever i alla fall, men jag orkar knappt tänka så vi får prata mer någon annan gång”, tänkte Xaxas till Bruthar innan han bröt kontakten för att titta upp på sina gäster.

”Va?” frågade han utan att tänka och bet ihop om smärtan som följde i hans torra hals.

”Hur mår du?” frågade mannen som Xaxas plötsligt kom ihåg hette Shash.

Xaxas grimaserade åt utsikten att behöva prata mer. ”Uselt”, svarade han hest och kände hur huvudvärken trängde sig på igen.

”Vi är i alla fall i Tenaya nu och det här är Órak, han är snäll och låter oss bo här”, berättade Quti och pekade på den gråhåriga mannen.

Tenaya sade inte Xaxas någonting, han hade ingen aning om var det låg.

”Jag ska lämna er ifred en stund”, sade Órak snabbt och lämnade rummet.

”Vi sålde spårarnas hästar vid marknaden här. Vi har alltså passerat gränsen till Festina nu”, förklarade Shash och log triumferande.

Xaxas förstod precis vad han menade, han kunde bara inte räkna ut varför.

”Vi kom hit för två dagar sedan”, sade Quti.

”De är något knas med mitt minne just nu så jag får inte riktigt ihop allt”, mumlade Xaxas och masserade sitt huvud i ett försök att mota bort huvudvärken.

”Vila dig bara nu så ska du se att det blir bättre”, sade Shash lugnt och hjälpte Xaxas att lägga sig ner igen. Quti såg orolig ut.

Det var inte svårt för Xaxas att ligga still och blunda, men det var inte lätt att somna. Han märkte inte när vännerna gick, för han ägnade all sin energi åt att ligga så stilla som möjligt.

 

♦

 

Luksor såg sig omkring med bestämd min. Han skulle aldrig ge upp.

Danathar satte sig ner bredvid de två andra spårarna och suckade. Den sista överlevande spåraren hade Luksor skickat iväg för att meddela generalen om förlusterna.

Nu satt de vid Lomins strand och undrade om det verkligen fanns en chans att de skulle komma ikapp förrädarna. Utan hästar var de nu långt efter, men förstespåraren levde på hoppet att eftersom magikern varit väldigt illa däran så skulle det inte gå speciellt fort för rymlingarna, trots att de hade hästar. Självklart hade han rätt också, av spåren att döma.

”Jag tror mig skymta en stad på andra sidan floden”, meddelade Luksor segervisst. ”Där kan vi köpa hästar!”

Hästar var en positiv tanke för Danathars ömmande fötter, men när han tittade upp var staden knappt synlig, alltså fortfarande långt borta. Han insåg att det måste vara en Festinsk stad och det oroade honom. De skulle också bli tvungna att simma över floden och simning var inte en av Danathars starka sidor.

”Har vi några Festinska pengar?” frågade en av spårarna.

Luksors triumferande leende slocknade genast och han morrade ilsket.

Då kunde Danathar se ett rökmoln närma sig från öst och han insåg att ingen av spårarna upptäckt det. De skulle inte ha någon chans att komma undan, men om de kom på en bra täckmantel kanske de kunde få gå.

”Vi hatar Mertha, okej?” beordrade Danathar spårarna och pekade mot rökmolnet. Skräck speglades i deras ögon när de fick syn på målet och de skyndade sig att nicka.

 

♦

 

Órak var den som mest skötte om Xaxas, men Quti och Shash kom ofta och tittade till honom.

”Vi berättade för brovakterna när vi korsade Lomin att vi var på flykt från den Merthanska armén, vilket vi ju faktiskt är. De blev väldigt ivriga att hjälpa oss. Vi berättade också om spårarna och de skulle minsann hålla utkik”, berättade Shash en gång när Xaxas var lite piggare.

”Aldrig att jag trodde att Festinerna skulle ta till sig oss som flyktingar så lätt. Vi kunde ju lika gärna ha varit spioner”, kommenterade Quti och skakade tvivlande på huvudet.

”Det finns nog inte så många Merthaner som skulle ha gjort så, men de var väl det att vi hade dig med oss Xaxas. Du var ju uppenbarligen sjuk på riktigt”, log Shash, som såg ut att vara på väldigt bra humör. Quti såg lite surare ut.

Efter en lång stunds tystnad kunde hon inte låta bli att avslöja att: ”Shash har köpt en ny häst.” Hon sade det tydligt irriterat, som för att understryka hennes misstycke till affären.

”Men ack vilken häst”, skrattade Shash lyckligt och fick en drömsk glimt i ögonen när han tänkte på den.

Xaxas hade fortfarande inte fått någon riktig ordning på sina minnen, men han hängde med i allt som vännerna sade utan problem. Han var inte förvirrad även om han var lite vilse i sitt eget huvud.

”Har du någon bra häst åt mig också?” frågade Xaxas med ett leende. Han var fortfarande lite hes.

”Jag har hittat en prima häst till dig.” Shash leende var så nöjt att Xaxas måste skratta.

Det var dumt av honom. För därav följde en kraftig hostattack som skakade hela Xaxas kropp. Han hade kunnat skrika högt av smärta, men tvingade sig själv att låta bli.

”Vi borde gå. Du måste vila”, sade Quti, som hade lagt en hand på Xaxas rygg under hostningarna.

”Det har du rätt i”, sade Shash och reste sig upp från stolen bredvid Xaxas säng.

Xaxas kunde inte säga emot. Han önskade bara att han kunde sova. Quti hjälpte honom att lägga sig till rätta innan hon och Shash lämnade rummet. Xaxas slöt ögonen och ägnade sig åt den tråkiga sysselsättningen att försöka återställa ordningen i sitt huvud. Han kom att tänka på sitt samtal med Bruthar och bestämde sig för att ta kontakt med honom igen nästa gång han kände sig lite piggare.

 

♦

 

”Vilka är ni?” frågade en kvinna i lätt rustning. Bakom henne stod fem ryttare med blanka vapen redo att användas.

”Vi är musiker, men vi tycks ha gått vilse”, halvljög Danathar och skrattade nervöst. Han och spårarna skulle inte ha en chans mot dessa hårda krigare.

”Ni kommer från Mertha”, sade kvinnan som verkade vara truppens kapten. Det var ingen fråga.

”Va?” frågade Danathar i ett försök att låta förvirrad, men han såg på en gång att kaptenen inte föll för det så han försökte snabbt komma på en reservplan.

”Ni inkräktar på Festinskt område. Alltså borde vi döda er”, sade kvinnan kallt.

”Okej, okej! Vi är från Mertha”, erkände Danathar och försökte låta mer skrämd än han var.

”Men vad gör ni här?” frågade kvinnan och hoppade ner från sin häst för att ta en närmare titt på Danathar och spårarna. Hon var vacker hann Danathar registrera, på ett hårt sätt. Hon hade en tunn, lång ljus fläta på ryggen och mörka smala ögon, och hon var mycket lång.

”Vi flyr från armén”, ljög Danathar med låtsad uppgivenhet. Han kunde tyvärr inte se vilka miner spårarna gjorde bakom honom, men kvinnans ögon granskade dem alla.

”Vi eskorterar er till Tenaya, men jag varnar er: Vi håller koll på er.” Hon gick bort och pratade tyst med sina kamrater. ”Ni får rida med oss”, ropade hon strängt åt spårarna.

Danathar vände sig och log matt mot spårarna som såg väldigt ynkliga ut. Utom Luksor såklart. Hans käkar var hårt sammanpressade, troligtvis kämpade han hårt för att inte låta sig själv säga något dumt. Hans ögon var slutna eftersom de annars tydligt skulle ha speglat hans hatiska känslor. Danathar hade oroat sig lite över att Luksor kanske bara skulle ha försökt döda Festinerna och ta deras hästar, men det hade han inte gjort än i alla fall.

De fyra Merthanerna fick rida med en varsin ryttare. De sa så lite som möjligt och om något behövdes sägas så var det Danathar som fick säga det, eftersom spårarna knappt vågade öppna sina munnar.

”Är ni tillbaka nu, Tarine”, ropade en vakt när truppen nådde bron över Lomin.

Kaptenen red i förväg och pratade med vakten. Danathar önskade så att han fått höra vad de sade. När ryttarna kom fram till bron red de bara över.

”Kommer du Tarine?” ropade en av dem till kaptenen, som snabbt var ikapp igen. Hon viskade något till den andra ryttaren som inte hade en Merthan bakom sig i sadeln. Han nickade förstående. Sedan fortsatte de under tystnad.

De kom fram till Tenaya efter att det mörknat och Tarine visade dem till ett värdshus där de skulle få spendera natten i utbyte mot några Merthanska mynt, som kaptenen gladeligen stoppade på sig.

 

♦

 

”Gomorron”, sade Órak och visslade glatt.

Xaxas blinkade förvånat. Han hade tydligen somnat ändå och en hel dag hade passerat utan hans vetskap.

”Frukost.” Den gamla mannen räckte Xaxas en bricka och satte sig ned med en bok i handen.

”Tack”, sade Xaxas och började äta. Han irriterade sig väldigt på huvudvärken som gnagde på hans uppmärksamhet, men ganska snart gick det upp för honom att det var det enda som verkligen störde honom. Han sträckte fram armen och rörde lite på handen och fingrarna. Det ömmade lite, men den riktiga värken var helt borta.

”Mår du bra?” frågade Órak som plötsligt tittat upp från sin bok.

”Förvånansvärt bra”, svarade Xaxas och log bredare än han gjort på länge.

Órak log och återgick till sin bok. Han fingrade frånvarande på sitt skägg, som vanligt.

Xaxas tittade ner i sin vattenmugg och riktade sina tankar mot Bruthars sinne.

”Mår du bättre nu?” frågade Bruthar när hans barnsliga ansikte visade sig för Xaxas.

”En stor förbättring i alla fall”, svarade Xaxas. ”Vad var det du ville prata med mig om?”

”Mästaren berättade för mig att du och två andra rymt från Hathgars armé för att varna krigsflyktingar som gömmer sig i Stenberget för att han vill göra sig av med dem”, berättade Bruthar.

”Korrekt.”

”Han pratade med kungen om det här och tydligen har Hathgar hållit sin plan hemlig. De har skickat en magiker från Nordvästra vaktposten för att kunna prata med honom om saken.” Bruthar såg väldigt ivrig ut över att äntligen få överlämna sitt meddelande.

”Det stämmer”, tänkte Xaxas förundrat. ”Jag blev aldrig tillfrågad att rapportera om saken.”

”Precis. I alla fall så kommer kungen förhindra att Hathgar försöker korsa Festinsk mark sådär, bara för att ta itu med människor som inte alls utgör något hot. Så ni behöver inte direkt varna Stenberget för någonting längre…”

”Men efter allt som vi varit med om!” Xaxas kände sig lurad och överflödig.

”Ja, men ni visade allt den där dumma generalen att han inte kan bråka med vem som helst”, tänkte Bruthar skadeglatt. ”Men ni kan ju inte återvända.”

Xaxas suckade tomt. Bruthar hade ju rätt. ”Det kanske är lika bra att vi fortsätter till Stenberget då…”

”Jo”, tänkte Bruthar och log lite klurigt. ”Tro det eller ej, men Mästaren har faktiskt en kontakt i Stenberget, som han har pratat med om er. Ni är väldigt välkomna att komma dit om det är så ni känner. Komma bort från kriget.”

Xaxas insåg plötsligt att alla minnen var på plats igen.

Han kom ihåg spårarna och fokuserade tankarna på Luksor istället för Bruthar.

Förstespåraren satt på golvet i ett litet rum tillsammans med musikern och två andra spårare. Själva rummet var väldigt suddigt, vilket tydde på att Xaxas aldrig varit där själv. Han väntade tålmodigt på att något skulle hända och till slut så reste sig Luksor upp och gick fram till ett litet fönster. Många suddiga människor som Xaxas aldrig träffat passerade förbi utanför.

Han suckade besviket och var på väg att stänga synen, när han plötsligt skymtade Órak gå förbi. Den gamla mannen var väldigt tydlig bland alla okända, suddiga människor.

Xaxas blev alldeles kall inombords när han insåg att Luksor och de andra måste vara där, i Tenaya.

 

♦

 

Efter att ha sovit med bara några tunna filtar direkt på golvet värkte Danathars rygg så fort han rörde sig. Det hade varit mycket bekvämare ute i vildmarken. Luksor hade dessutom, av någon konstig anledning, bestämt att de inte skulle lämna det lilla rummet i värdshuset förrän till kvällen.

Danathar gjorde sitt bästa att lätta upp stämningen med några uppiggande sånger, men Luksor bara surade.

Förstespåraren satt antingen i ett hörn med ögonen slutna och armarna korsade över bröstet, gick fram och tillbaka tvärs över rummet, eller stod orörlig vid fönstret och iakttog människorna som gick förbi utanför på gatan.

Danathar höll på att bli tokig på honom. ”Jag går ner och ber om lite mat”, föreslog han till slut.

Luksor tittade på honom och nickade kort.

Lättnaden över att äntligen få komma utanför dörren var obeskrivlig. Danathar gick självsäkert genom korridoren fram till disken där han vänligt frågade om de kunde få något att äta.

Nästa sekund kom en grupp väpnade soldater in genom den öppna dörren från gatan. Danathar vände ryggen mot dem för att hindra sig själv från att stirra, men en av soldaterna klev fram för att prata med värden.

”Vi letar efter fyra Merthaner”, sade krigaren bestämt och blodet isade sig i Danathar. Han såg sig om efter en flyktväg, men dörren var blockerad av soldater. Han höll andan i väntan på värdshusvärdens svar.

”Ja, här har du en och de andra är kvar på rummet”, sade värden och pekade på Danathar.

Danathar sneglade på soldaten bredvid sig och svor inom sig. Alla de där vackra orden han var så stolt över var spårlöst försvunna. Det fanns inget han kunde göra när soldaten grep honom i armen och vinkade in de andra mot rummet där spårarna gömde sig.

Jakten på förrädarna var nu garanterat över.

 

♦

 

Shash och Quti tog emot Bruthars rapport med glädje och triumferande utrop. De kände att hur dåligt det än gått för deras vansinnesflykt så fanns det i alla fall inte längre någon risk för att krigsflyktingarna i Stenberget skulle dö.

”Så, ska vi fortsätta vår resa?” frågade Xaxas när de lugnat sig igen.

”Vi kan ju inte återvända och det skulle kännas lite fel att stanna här som Festiner”, tänkte Quti högt.

”Ja, men hur mår du Xaxas? Vad var det som hände vid bakhållet egentligen?” frågade Shash bekymrat.

”För det första så var det, det där slaget jag fick i huvudet av vakten. Det har reducerat min koncentrationsförmåga under hela resan. Sedan när vi konfronterade spårarna så var det helt mitt eget fel att jag använde för mycket energi. En total urladdning som var nära att kosta mig livet, som det verkar”, berättade Xaxas lite skamset.

”Men nu verkar du vara hyfsat återställd?” frågade Quti hoppfullt.

”Huvudvärken finns fortfarande där och jag är öm i hela kroppen, men till sinnet är jag återställd och jag kan röra mig någorlunda normalt nu”, svarade Xaxas och kunde inte låta bli att le. Han var glad över att han inte befann sig i någon armé längre. Han önskade bara att kriget skulle ta slut så att alla kunde återvända dit de verkligen hörde hemma.

Då knackade det på dörren och Órak steg in i rummet, också han hade ett leende på läpparna.

”En soldat kom just och talade om för mig att de har tillfångatagit spårarna”, berättade den gamla mannen.

De tre vännerna jublade tillsammans.

”Vad ska de göra med dem?” frågade Xaxas. Trots allt ville han inte att något alltför hemska skulle hända med spårarna.

”Det sa han inget om”, sade Órak. Sedan lämnade han rummet igen.

”Så när tycker du att vi kan ge oss av?” frågade Shash och lämnade spårarna åt ödet. Han hade den där äventyrslystna glimten i ögonen igen.

”Om vi är klara här tycker jag att vi kan resa imorgon. Vi kan ju ta det lite lugnt”, tyckte Xaxas. Han var trött på att behöva ligga till sängs hela dagarna.

”Okej, vi packar våra saker tills imorgon och pratar med stadsvakten innan vi ger oss av”, meddelade Quti innan hon lämnade rummet med en väldig iver i sitt leende.

”Jag går väl och packar jag också då”, sade Shash med en nöjd suck och reste sig upp. ”Du klarar dig väl?”

”Visst, ingen fara.”

Eftersom Shash och Quti hade varit borta hela dagen hade Xaxas inte kunnat prata med dem förrän på kvällen. Nu var det bara att packa sina saker och lägga sig att sova.

 

♦

 

Lägret var mycket större än Hathgars. Tälten var i bättre skick och människorna såg gladare ut, fast de flesta låg och sov.

”Vart tänker ni ta oss?” morrade Luksor ilsket när han för tredje gången snubblade över något på marken. Det låg saker överallt, men Danathar tyckte att en förstespårare lätt borde kunna se dem. Luksor var väl trött.

De hade förts till ett arméläger som låg norr om Tenaya. Ingen hade berättat något för dem.

”Generalen ville tala med er”, berättade en av soldaterna till Danathars förvåning.

Han hoppades för allt i världen att denna general inte var som Hathgar, för då var de redan döda.

Plötsligt stannade de och visades in i ett stort tält. I mitten var ett stort bord där en massa papper låg utspridda på en stor karta. En robust kvinna stod och läste på ett papper. Hennes mörka hår var i en likadan fläta som Tarines och här och där syntes några gråa strån.

”Belestra, de Merthanska fångarna”, meddelade en soldat högtidligt.

När kvinnan tittade på Danathar kände han sig väldigt liten. Hennes grå ögon var mer än respektingivande och hon rörde sig med en oväntad smidighet trots sin ålder.

”Aldrig! En Kvinnlig general?!” utbrast Luksor och skrattade roat.

Belestra granskade spårarna och fnyste åt Luksor. Hon tog ett steg närmare innan hon granskade Danathar. Hon rörde inte en min.

”Ni skall föras till Niraganda”, sade generalen till slut med bestämd röst. Sedan vinkade hon iväg dem. Trots att hon var kvinna så var Belestra långt mer respektingivande än Hathgar.

Danathar och spårarna fördes till ett tält med andra fångar, som alla låg och sov.

Danathar lade sig ner på en bädd. Den var väldigt skön. ”Undrar vad vi ska göra i Festinas huvudstad där långt upp i norr”, tänkte han efter att ha slutit ögonen.

Plötsligt var det någon som lade en hand över hans mun. När han tittade upp såg han att det var Tarine. Hon tecknade att han skulle vara tyst och flyttade sedan handen till hans bröst så att han inte kunde resa sig upp.

”Du är väldigt bra på att ljuga”, viskade hon och innan Danathar visste ordet av hade Tarine kysst honom.

Han bara stirrade på henne och plötsligt smög hon därifrån, snabbt som vinden, men det hade inte varit någon dröm.

När Danathar somnade så visste han säkert att han inte skulle bli dödad av Festinerna.

 

♦

 

Tenaya var vackert livfull och Xaxas kunde inte låta bli att le när han vände sig om för en sista blick på staden och såg myriaderna av människor som rörde sig där. Han hade just tittat till spårarna som nu var fångar hos den stora armén som låg lägrad norr om Tenaya.

Xaxas, Quti och Shash var nu fria. Fria från spårarna, men framförallt från kriget som aldrig tycktes ta slut.

”Nu är vi verkligen fria”, viskade Xaxas och klappade sin nya häst Xidér på sidan. Shash hade valt helt rätt när han köpt honom.

”Kommer du Xaxas?” ropade Quti på håll.

Xaxas log än en gång innan han vände sig bort från alla sina problem och följde efter vännerna, den envisa ormen och den äventyrslystna hästmannen.

Och den försiktiga magikern såklart.

Mertha och Festina har legat i krig i många år, utan att riktigt komma någon vart.

Jag tar och lägger upp det här på prov, det var tänkt som början till ett rollspel jag hade med min syster, men vi kom inte längre än såhär.



”Idag ska vi fokusera på att sälja varor”, berättade Kobran för gruppen. Självklart visste alla redan det, men som gruppens ledare ville Kobran som vanligt förtydliga uppgiften en sista gång innan de gick in i staden.
Eijrah lyssnade bara halvt när detaljerna än en gång gicks igenom. Han hade redan hört planen alltför många gånger, och dessutom var det nästintill samma plan som de alltid hade när de skulle vara försäljare. Det skulle bli precis som vanligt, inga konstigheter.
Gruppen tillhörde Ormarna, en kringresande tjuvliga som jobbade i små grupper för att så effektivt som möjligt tjäna pengar i stad efter stad. Nu var de på väg till en ökenstad.
Rånargruppen hade dragit förbi där dagen innan och förhoppningsvis hade de stulit något som skulle behöva ersättas. Det var ett bra sätt att få mycket sålt.
Få visste om Ormarnas existens, och de som hört ryktena menade att det bara var en gammal legend som någon tok hittat på för att skrämmas.
”Här har du din andel att sälja, Snoken”, sa Kobran och räckte Eijrah en säck med småprylar. Vid närmare undersökning var det mest smycken. Det var alltid lätt att sälja, även om man inte fick så mycket pengar för det. Det var lite det som var nyckeln till Ormarnas framgång i att inte bli upptäckta; folk trodde aldrig att tjuvar skulle bry sig om det som inte var värt mycket pengar.
När de kommit in i staden spred gruppen ut sig på marknaden. De äldre ställde upp stånd och sålde bland annat kläder och tyger, medan de yngre sprang omkring och prackade på folk småsaker. De var inte tjuvar längre, de hade förvandlast till helt vanliga köpmän. Nu gällde det bara att sälja.
Eijrah hade en bra morgon. Det var väldigt många som var intresserade av det han hade att sälja, och även om inte alla köpte något så gjorde han många bra affärer.
”Kom hit så får jag se om du har något fint”, sa plötsligt en gumma som satt utanför ett hus. Hon vinkade försiktigt till sig Eijrah som plockade upp några saker ur säcken för att visa henne.
”Hur mycket ska du ha för den där broschen?” frågade gumman och pekade på en sliten silverros.
”Två silvermynt”, svarade Eijrah och hoppades att hon skulle nappa. Broschen var en av de finare sakerna han hade.
”Du får ett silver och sju kopparmynt”, log gumman och började leta efter mynt i sina fickor.
”Tack så hemskt mycket.” Eijrah hade varit nöjd om han fått sälja broschen för bara ett silvermynt, men de sju kopparmynten var en lyckosam bonus.
”Vänta lite”, sa gumman när hon inte tycktes hitta några mynt och reste sig upp. ”Jag är snart tillbaka.” Hon försvann in i huset och kom tillbaka ut efter en liten stund med mynten hon lovat.
Eijrah räckte henne broschen och tog emot pengarna, men när hon tagit broschen bleknade plötsligt gumman.
”Hjälp”, viskade hon med svag röst när hon sjönk ner på marken.
”Hjälp!” ropade Eijrah och såg sig omkring. Ingen tycktes höra honom. Gumman pekade med en darrande hand mot dörren. Eijrah sprang in i huset och ropade än en gång.
”Vad är det om?” frågade en kvinna som kom skyndande nedför trappan.
”Hon kan knappt andas”, haspade Eijrah ur sig.
”Vad är det som har hänt?” frågade kvinnan gumman efter att hon hjälpt henne sitta upp.
Gumman pekade på Eijrah och försökte säga något, men inga ord kom.
”Vad har du gjort med henne!” frågade kvinnan upprört och vinkade till sig ett par vakter som var på väg åt deras håll.
”Hon bara…” försökte Eijrah förklara sig, men han blev snabbt avbruten.
”Du”, sa kvinnan till en av vakterna. ”Ta pojken till tunnelcellen. Vi måste ta henne till helaren.” Hon hjälpte den andra vakten att lyfta upp gumman.
Den första vakten tog ett fast tag om Eijrahs arm och ledde iväg honom mot en vaktbyggnad innan han hann säga ett ord till. Paniken började tränga fram, vad skulle han nu göra? Han kunde ju inte ställa till med någon stor uppståndelse för något han inte gjort. De andra Ormarna visste ju inte vart han var någonstans. Det var bara att hoppas att allt skulle lösa sig så fort som möjligt.
I vakttornet fanns en trappa som ledde ner under golvet. Dit ner fördes Eijrah. Vakten sköt upp den tunga dörren och knuffade in Eijrah, sen stängde han den.
Eijrah såg ingenting, det var alldeles svart där nere. Skräcken satte in; vad mer kunde finnas där? Något stort och farligt människoätande djur? Eller, tänk om de glömde bort att de satt honom där… han kanske skulle svälta ihjäl innan någon hittade honom igen…
”Vänta!! Hjälp!” ropade han panikslaget och bankade så hårt på dörren som han kunde. ”Skulle jag inte kunna få en liten lampa?! Ett Ljus?” Den välsansade tjuven i honom var som bortblåst. ”Jag är väldigt mörkrädd! Och jag har en fruktansvärd cellskräck!”
Eijrah blev snart så hes att han inte kunde skrika längre, och han orkade inte heller banka mer. Han bara satt ner och försökte andas och tänka lugnt. Det var en omöjlig uppgift. Det enda som hördes var hans egna tunga andetag.
Plötsligt hördes ett litet prassel; men i den tryckande tystnaden kunde det lita gärna ha varit en jordbävning.
Eijrah hoppade skräckslaget upp på fötterna och såg sig omkring i svartheten. Då såg han något; det var något som lyste. I sin förvirring upptäckte han att det var ormtatueringen som slingrade sig alldeles ovanför handleden runt hans högerarm. Det var ett kännetecken alla Ormar hade. Sen såg han ingenting igen, fast den här gången var allting vitt, också kändes det som om öronen exploderade.

Eijrah svävade i en otydlig och konstig dröm. Han hade svårt att greppa minsta lilla sak, förvirringen var total. Plötsligt kunde han höra röster.
”… kunde inte veta.”
”Jag vet, jag vet, men han rörde mig ju faktiskt inte.”
”Förlåt, jag överreagerade. Hur skulle en pojke ha kunnat orsaka något sådant där?”
”Jag vet, men å andra sidan så orsakade han ju…”
Eijrah kunde urskilja att det var två kvinnor som talade, den ena äldre.
”Jag kände nog undermedvetet på mig det.”
”Jo, jag anade också någonting”, sa den äldre.
”Han kan skatta sig lycklig som överlevde.”
”Minst sagt, även den starkaste hade kunnat krossas under de där massorna.”
”Det var fel att skicka honom dit, det hade räckt att låta vakterna hålla koll på honom.”
”Klandra nu inte dig själv min vän”, sa den gamla sorgset. ”Vad jag mest undrar över är vad det här är för något.”
Eijrah kände hur det stack till i armen, det gjorde riktigt ont. Reflexmässigt så drog han sig undan. Då insåg han att han verkligen var där och hur öm han var i hela kroppen.
Han hade också chockerat slagit upp ögonen, men synen var inte som den skulle. Den äldre kvinnan som satt bredvid hans säng var inbäddad i en brett utspridd mossgrön aura, det var i alla fall den bästa benämning han kunde tänka sig på fenomenet. I dörröppning stod en kvinna med en ljust blå aura som trängde ihop sig i hennes bröst. Alla döda ting i rummet hade olika nyanser av svart, och ljuset som stod på bordet glittrade i en lilablå nyans. Samtidigt som det var så, så skymtade också verkligheten med de vanliga färgerna och mönstren. Eijrah slöt förskräckt ögonen igen.
”Är du vaken?” frågade kvinnan i dörren förvånat, men ändå förskräckt.
”Hur känner du dig?” frågade den äldre kvinnan, hon lät orolig.
Eijrah öppnade försiktigt ögonen igen och andades lättat ut när världen såg ut som vanligt.
”Vad hände?” var det första han kom på att säga.
”Golvet i vakttornet rasade in”, svarade den äldre kvinnan. Då kom Eijrah ihåg.
”Köpmännen! Den där stora gruppen som var här, är de kvar?!” frågade han förtvivlat. Kvinnan såg plötsligt bekymrad ut. ”Det är de inte…” Eijrah bara visste det. Slutsatsen ledde honom till en annan fråga. ”När… Hur länge…? En hel vecka!?” Han suckade och försökte tänka på något annat. ”Var är jag? och vilka är ni?”
”Jag heter Méa och vi befinner oss under öknen i ett urgammalt grottsystem. Det är få som vet om att de finns…” berättade den äldre kvinnan.
”Vi var tvungna att ta dig hit så att du skulle kunna helas”, sa den andra. ”Jag kallas Triv. Vad heter du?”
”Eijrah…” svarade Eijrah osäkert, men han kunde ju inte uppge något falskt namn. Ormarna hade dragit vidare för länge sedan och han insåg att hans liv som tjuv troligtvis var över. Nu skulle något nytt börja och han hade ingen aning om vad, men de här vänliga människorna som tagit hand om honom var de enda han hade just då.
”Det var ett underligt namn”, kommenterade Triv som fortfarande stod i dörröppningen. Hon utstrålade en viss motvilja mot Eijrah.
”Vart kommer du ifrån?” frågade Méa istället. Eijrah bara ryckte på axlarna, vad skulle han säga? ”Du måste vara hungrig, vi hämtar lite mat”, sa Triv ointresserat och vinkade till sig Méa. Sen lämnade kvinnorna Eijrah alldeles ensam i rummet.
Han kände sig vilsen, trött och öm. Han somnade.

När Eijrah vaknade igen var det för att hans arm var i brand. Han försökte förtvivlat släcka smärtan med vänsterhanden, men utan framgång. Sen kom han på att öppna ögonen. Nu var allt sådär konstigt igen, färgerna var fel. Ormen lyste gulröd mot hans vita hud och det fick honom att stanna upp. Vad var det egentligen som hände med honom?
Då öppnades dörren och när Eijrah vände på huvudet blev synen återigen normal.
”Har du ont i armen?” frågade Triv och skyndade sig ställa ner brickan med Eijrahs mat så att hon kunde titta på hans arm.
”Ja, men…” började han när han insåg att det gått över. Triv brydde sig inte om vad han sa utan tog hans arm och vred och vände på den.
”Det kanske döljer sig ett blåmärke under den här tatueringen”, mumlade hon misstroget och tog några steg tillbaka.
”Det är ingen fara”, försäkrade Eijrah och suckade trött. Sen tog han en brödbit från brickan och knaprade på. ”Vad gör ni här nere?” frågade han kvinnan.
”Det har inte du något med att göra”, svarade Triv bestämt. Sen lämnade hon Eijrah ensam i rummet igen.